Från andra stranden

By Anna Sparre

Anna Sparre växer upp på herrgården Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Här har släkten Adelswärd bott under flera generationer tillbaka och vid familjens sida har tjänstefolket funnits. I samtal med gamla Maria lär sig Anna alltmer om släkterna på gården. Som att Marias mormorsmor arbetade som kökspiga och att hennes mormor döptes efter Jan Carl Adelswärds dotter. Maria delar med sig av alla historier hon hört om kvinnorna på gården - deras liv, kärlek och sorger. Under samtalet inser Anna att de två släkterna under 150 år har länkats samman gång på gång - och nu är hon den senaste länken. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 12, 2018
• ISBN: 9788711783030

Book preview

Förord

Dagböcker, brev och gamla människors minnen av vad de hört berättas har gjort mig bekant med några kvinnor, som levde en gång för länge sedan.

Kärlek och arbete, sorg och glädje präglade deras liv, så som de präglar vårt. Ibland länkades deras öden samman utan att de själva visste om det. Sett med perspektiv har det blivit en kedja, där den ena länken griper in i den andra.

Gamla Marias liv, som jag av en händelse blev delaktig av, har gett boken dess röda tråd.

Att hennes mormorsmor tjänat kökspiga på gamla Adelsnäs i början av 1800-talet hos den mäktige Jan Carl Adelswärd. Att hennes mormor döptes efter hans älskliga dotter. Att hennes mor talade om Åtvid som vore det ett sagoland, där hon som barn lekt i ekängarna med flickan, som en dag blev friherrinna på Herrgården. Att hon själv till sist kom i nära beröring med min egen mor, långt innan jag fanns till. Att vi nu räckte varandra handen. Allt detta var som att uppleva halvtannat sekel på en kort minut och att förnimma samhörigheten och gemenskapen mellan hennes släkt och min genom generationer.

Ofta var hennes berättelse suddig, tankarna gick fram och tillbaka mellan barndomen och nuet.

Men med hennes ord som stomme, med efterforskningar, en del fantasi och kanske ibland intuition, tror jag mig ha fått bilden av en människa, som in i det sista bevarade en mystik kring sin person.

Värdigt och anspråkslöst lämnade hon livet och tog med sig svaret på min sista fråga: Hur blev det sedan?

---

Adelsnäs april 1970

Anna Sparre

Maria

Det var lördagförmiddag och syrenerna hade just slagit ut framför sjukstugan. Jag gick in till min gamla vän, som efter ett strävsamt liv nu lugnt väntade på den eviga vilan.

Vi hade mycket att tala om, de många barnen och deras barn och stugan, där hon bott det mesta av sitt liv. Hon talade ofta om småfolket och det var inget att skratta åt, hon visste att de fanns. Hon berättade också om de röda katterna, det var inte alla som såg dem, men rätt som det var fanns det en i stugan.

Jag kör ofta förbi hennes stuga, numera står den tidvis tom. En natt i slutet av maj förra året körde jag långsamt vägen fram, långsamt därför att natten var så vacker och ljus, månen lyste över vitsipporna, då sprang en katt över vägen in i häcken vid stugan. Ingen tvekan, den var röd.

Men den där lördagförmiddagen 1966 då syrenerna blommade hann vi inte tala så mycket. En ny patient hade flyttat in i sängen bredvid min gamla vän.

Vem är hon?

Från Linköping, de har flyttat hit henne, stackarn, här känner hon inte igen sig, hon är både blind och döv.

Jag böjde mig ner och lade min hand över de oroliga händerna, som plockade på filten:

God dag, jag heter Anna, välkommen hit.

Mor min hette också Anna, därför vart jag kristnad Maria.

Hörs det bra vad jag säger? Jag såg att hon hade en liten blank hörapparat hängande om halsen. Hon ruskade på huvudet:

Jag hör knappast någe, det är väl slut på batteriet.

Jag såg på klockan, ännu var affärerna öppna en kvart:

Får jag låna apparaten, Maria?

Hon grep tag i den lilla tingesten:

Den är inte min, hon får inte slarva bort’en.

Jag lovar Maria, jag är tillbaka om en stund.

Som tur var hade elektriska affären just det minimala batteri, som behövdes.

Hon la sig ner på kudden med ett befriat uttryck i det gamla rynkiga ansiktet: "Jag hör

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,

där lunden sjunger och där floden brusar,

jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala

och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger.

Min bön men ej min blick till honom tränger.

Ack såge jag hans anlet och mig slöte

intill hans sköte."

Vad Maria läste den vackert.

Sjung den för mig.

Hon märkte min tvekan.

Det är 481: Var är den vän – boken ska ligga i lådan här.

En gammal psalmbok i grön sammet med guldtryck och vackra gravyrer, Tryckt i Norrköping 1850. Jag vred och vände den med vördnad. Försökte minnas melodin. Öppnade boken: Till min kära Maria Konfirmationsdagen 1894 från Moster Amalia. Ps. 204. Jag nynnade en egen melodi, hon log ett svagt leende, överseende föreföll det mig.

Maten bars in, hon sattes upp och brickan ställdes framför henne, en sked stacks i hennes hand.

Det var början på vår bekantskap. Jag gick dit ibland, sedan allt oftare och då jag hjälpt henne äta, lade hon sig ner, knäppte händerna över bröstet och försvann i sin egen värld.

Hon tycktes övergiven av Gud och människor, ensam, gammal och isolerad. En slocknande livslåga i ett ogenomträngligt mörker. Nykommen i en främmande miljö, där röster otydligt nådde henne, ett ansikte stelnat i resignation, någon som en gång måste ha lidit och älskat som vi andra. Varifrån kom hon? Vem var hon?

Gardinen fläktade till och den ljumma vinden förde en doft av syren fram till henne. Ansiktet fick med ens liv och ett blekt leende dröjde kvar:

Vi hade syrener vid gaveln den gången vid Borthåcklö.

Tystnad.

Kyrkklockornas klang ljöd en annan dag in i det lilla rummet. Klockstapeln ligger så nära sjukstugan att ljudet nådde in i hennes tysta värld och åter vaknade hennes ansikte men denna gång till ett svårmod:

Jag känner igen den klangen.

Nej, det här är Åtvidabergs kyrkklockor, Maria.

Jag vet väl det, jag har hört dem ofta – länge, länge sen – Åtve, alltid Åtve – och ändå lova jag mig själv den gången att aldrig vända tillbaka.

Men blomdoft och klockors klang fick hennes tankar att vända tillbaka till minnenas värld, den bästa av världar kanske. Hon började berätta sakta och trevande, som den gör som tigit allt för länge. Hon kände säkert att hon fått en god lyssnare och hon talade, entonigt visserligen, men förunderligt väl.

Hon fängslade mig. Och då jag upptäckte att Åtve för henne innebar en mystisk blandning av dikt och verklighet, lycka och sorg, blev jag nyfiken och så intresserad av hennes livsöde, att jag längtade efter stunderna vid hennes säng och ofta tog bandspelaren med mig.

Jag har tillåtit mig att fylla ut hennes berättelse med beskrivningar av vissa människor och ställen, som hon nämnde men inte kunde veta så mycket om.

Hon mindes ännu dunkelt hur hon satt i ett hörn på golvet och såg sig omkring. Ingen brydde sig om henne just då, allting var så underligt. Senare i livet skulle hon räkna den dagen som en milstolpe. Den var slutet på tryggheten, den var början till livet och äventyret utanför det lilla rummets fyra, fuktdrypande väggar.

Nu bars gungstolen ut ur rummet, i den hade mormor suttit, alltid, så länge Maria kunde minnas och nu såg hon genom fönstret hur den kastades upp på lasset och hur flyttkarlen la in en tuggbuss och snöt sig i näven.

Mormor var död. Död, det betydde att hon försvunnit från det lilla rummet och aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var det som var så svårt att förstå, då man var bara fem år. Och mor hon skrattade som vanligt och sa att nu skulle de flytta till en fin del av Linköping, till Hunnebergsgatan varifrån man såg domkyrkan och där Maria skulle höra hur klockorna dånade så starkt, att det var bäst att hålla tyst. Det var förresten meningen med kyrkklockorna att man inte skulle tala skräp då utan hålla sig stilla, långt in i själen, hade mormor brukat säga.

Där borta i spiselvärmen hade hon suttit och stickat. Det var många fruar i staden som beställde strumpor av mormor, bättre strumpor fanns inte, de höll dubbelt så länge som andra både i tån och på knäna. Det var mormors hemlighet, men Maria hade sett hur hon tog varptråd ur vävstolen och la in den i garnet, då hon kom till de ömtåliga ställena. Då och då öppnade hon spiselluckan med foten och kastade in ett vedträ och så strök hon bort schaletten, så den låg ner i nacken. Huden lyste skär genom det vattenkammade, tunna, kritvita håret.

Ibland la hon bort stickningen och då visste Maria att stunden hade kommit, den bästa på dagen, då hon fick krypa opp i mormors knä, lägga huvudet intill hennes bröst, stoppa tummen i munnen och lyssna på hennes sagor.

Det knastrade i spiseln, ibland kokade kaffet över med ett fräsande och då gumman skrattade, surrade det i flickans öra och hon trodde bestämt att den gamla innanför blusen såg ut som golvklockan borta i hörnet. När mor drog opp klockan på söndagmorgonen lät det precis likadant.

Aldrig senare i livet skulle Maria träffa någon, som hade ett så underligt namn som mormor, hon hette Emerentia. Och den bästa av alla sagor var den, som handlade om det egendomliga namnet och varför hon fått det i dopet.

Mormorsmor Hanna hade som helt ung tjänat kökspiga på en herrgård bortom Åtvid. Allt vad hon berättade var sant fastän mycket lät märkvärdigt i Marias öron. Herrgård? Åtvid? Vad var det? Jo, Åtvid var ett bruk där man tog opp koppar ur stora gruvhål i marken och herrgården var ett stort vitt hus, liksom biskopsgården närapå. Och det låg vid en sjö som förstås var mindre än Roxen men mycket vackrare för man kunde se stränderna på andra sidan var man än stod. Den hette Bysjön och herrgården hette Adelsnäs och där bodde baronen. Baronen? Ja, man sa så, men egentligen hette han Jan Carl Adelswärd och han var en märkvärdig karl, som gjorde precis vad han ville och han ägde så många gårdar att han närapå var som en kung i ett litet rike och det tyckte inte den riktige kungen om, sas det.

Herrgården

Det år Hanna blev kökspiga på herrgården, hade baronen just gift sig med mjölkdejan Maria Sleman. Hennes far, knekten Sleman, var dejkong i Slefringe lagård, dvs. lagårdsförman. Som ungkarl bodde Jan Carl på Slefringe, en utgård till Adelsnäs. Han förälskade sig i den vackra och duktiga Maria, som skötte gårdens mjölkkammare. Han fick lust till den rödblommiga flickan, som lyfte mjölkkannor och spannar som om de varit dunbolstrar. Frisk och sund var hon och ruter var det i flickan, det kunde man se på långt håll. Men hon hade lovat sig åt Pelle skomakare och det lät hon baronen förstå då han började slå sina lovar kring lagårdsbacken. När sinnet rann på baronen blev han både stark och vek och van var han att få sin vilja fram och till sist gav flickan efter för hans böner. I stugorna sjöng man:

Aldri jag min Pelle glömmer

fast du honom så fördömmer.

Ack, du lille, lille toke,

i kareten ska du åke.

Då Jan Carls far Erik Göran avled 1810, övertog sonen fideikommisset och flyttade över till Adelsnäs. Han tog Maria med sig och hon befordrades till demoiselle, med andra ord hushållsmamsell. Här födde hon sommaren 1812 en son Johan Abel och man får nog i de namn, som gavs den nyfödde se ett försök, på den tiden mycket vanligt, att anspela på fadern. Som den lille avled efter fyra dagar fanns det ingen anledning