Hemsökt: en antologi från Angered författarskola 2022-2023

"Vi vet ofta alltför väl vad det är som hemsöker oss. Ett minne, en brist, ett trauma, en uppväxt. Eller ett riktigt tvättäkta spöke."

11 författare från Angered författarskola skriver om hemsökelser och allt det som vägrar lämna en ifred.

Medverkande författare: Dallas De Fée, Eva Liedholm, Erika Hoff Holmgren, Johan Tholin, Kerstin Nguyen, Leo Andersson, Lotta Magnusson Nyberg, Markus Lenngren, Mathilda Engström, Patrik Nygren och Rebecca Brosser

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 17, 2023
• ISBN: 9789180804332

Book preview

INNEHÅLL

Förord

Elise Ingvarsson & Jesper Brygger

Monument

Johan Tholin

Svärdottern

Kerstin Nguyen

Lejontrappan

Eva Liedholm

Prosa & lyrik

Patrik Nygren

Morgensteorra

Dallas De Fée

Oceanen

Lotta Magnusson Nyberg

Andra änden

Markus Lenngren

Segertåg & avsäger mig ansvar

Rebecca Brosser

Benet på rälsen

Leo Andersson

Malen

Mathilda Engström

Tig ihjäl det

Erika Hoff Holmgren

FÖRORD

av Elise Ingvarsson & Jesper Brygger

Vi vet ofta alltför väl vad det är som hemsöker oss. Ett minne, en brist, ett trauma, en uppväxt. Eller ett riktigt tvättäkta spöke. Som i några av de verk vi läst under året.

Ett spöke som kräver hämnd, likt Hamlets far.

Eller som vill lägga beslag på sin mor, som i Toni Morrisons Älskade.

Eller också i form av ett ouppklarat mord, som präglar en hel bys invånare i decennier, som i Kerstin Ekmans Händelser vid vatten.

De döda (och levande) svävande i utkanten av synfältet vill inte bli bortglömda. De är både inte längre och inte än.

Vad gör vi av vår hemsökthet? Denna antologi rör sig i det hemsökta på elva olika sätt:

En mindre stads tidningsredaktion har översvämmats av dödsfall i Johan Tholins prosatext, så till den grad att de döda har utkonkurrerat all vanlig nyhetsrapportering: Det största arbetet består i att författa dödsrunor, något som kan ge upphov till makabra effektiviseringar.

I Kerstin Nguyens dikter finns ett särskilt slags synfält: det trespråkiga, eller mellanspråkliga. Innebörder förskjuts, aktiveras och vänds, och svärföräldrarnas vänlighet kan vara maskerade förolämpningar.

I Eva Liedholms text möts två unga främlingar och sjunger en sång, en vacker duett om att höra till. Och även om mötet sker i en dröm, så är sången verklig långt bortom drömmen.

Om den du ser i spegeln plötsligt visar sig vara en man som envetet härmar din minsta rörelse, likgiltigt och noggrant, provocerande just genom sin vägran att göra något som helst på eget bevåg, är det då den yttersta passiv-aggressiviteten materialiserad? Detta frågar Patrik Nygren i sin prosa.

Inuti prinsessan Phinaedis finns en vys, en kraftfull och magisk energi som pumpar bredvid hjärtat. Denna vys är både en nåd och en destruktiv kraft för henne själv och för alla andra som närmar sig den med sina egna begär och politiska ambitioner. Alla bränner sig i Dallas De Fées feministiska high fantasy.

För Lotta Magnusson Nyberg är staden, platserna och gatorna ett rotsystem och tecken, de finns nu och riktar sig även in i varandra och tillbaka i tiden. Människorna måste också vara tecken, bilda rum och betydelser bortom den sköra och sårbara kroppen och Nasamannen som alltid går bredvid.

I Markus Lenngrens novell är Mobilen som en digital kyrkogård över en älskad - den är svår att avstå från - ett medium för kontakt med de odöda, eller bara alltför levande i minnet, som en loop som spelas om och om igen.

Ett jag hemsöks på Rebecca Brosserskt vis av skämtande språklighet, som skingrar mörkret och tvånget, viktnedgången, midjeomfånget, framgången, motgången, spränger själva kvinnlighetens allra innerligaste fängsel.

I skrönan överdrivs det ofta – inte minst i Leo Anderssons – men hur plågad var inte skrönans huvudperson, då han lade upp sitt ben på tågrälsen och äntligen fick finna frid? Och detta köttiga minne har plågat berättaren sedan dess.

I Mathilda Engströms berättelse simmar en mal runt i sitt allt större akvarium och är både en konkret fisk som driver en mamma från plats till plats och ett osägbart hot om en dotters arv.

Tigandet om det värsta är standard hos Erika Hoff Holmgren. Men vilket är värst, att bara ha ett litet spöke till syster och vän, en syster bakom spegelglaset, eller att få stryk när man vågar berätta om det för sin mamma?

MONUMENT

av Johan Tholin

Det var något som inte stod rätt till. Man lade märke till det direkt. Personens ögon på bilden var blinda. Dimmiga och ofokuserade. Ansiktet såg ut att tillhöra någon som drunknat och legat i vattnet i veckor. Färger och nyanser man helst inte vill använda när man beskriver någons hudfärg.

Henrik Granlund hade funnit det hela groteskt när han hörde talas om det i lunchrummet redan några veckor tidigare. Och att han och hans kollegor på Falköpings tidning nu fick det redovisat för sig i konferensrummet kändes minst lika mycket bisarrt.

Detta är bara ett av många exempel. Jag har hårddiskar fyllda med fler bilder, sa Theodor Jönsson som stod framme vid duken som bilden projicerades på. Det hela var hans idé och han hade snackat till sig föredraget. Han hade med två vänner utvecklat en mjukvara. Det var egentligen inget mer än ett program som slog ihop upp till tvåhundra bilder på ansikten till en bild, till ett ansikte, som enligt Theodor fungerade någorlunda bra. Även om resultatet på skärmen bakom honom sade annat. Theodor verkade märka att gruppen var mer än bara ickeimponerade, att de också var äcklade, avståndstagande.

Henrik lyckades ta en bild på honom i smyg med telefonen. Theodors axlar hade dragit ihop sig. Hans panna glänste av svett och hans vita knogar stack ut från knytnävarna som höll hårt om bunten med papperna framför det stora döda ansiktet.

Henrik skickade bilden till Julia. Sedan skickade han en bild från filmen Citizen Kane. Där Orson Welles karaktär, tidningsmogulen Charles Foster Kane, står bakom ett podium och talar självsäkert till publiken med stora gester. Bakom honom är en stor uppblåst bild av honom själv.

Can you spot the difference? :P skrev Henrik efteråt. Han väntade på checkmarkeringen som visade att hon sett den men lade ifrån sig mobilen när den inte dök upp.

Henrik gillade Theodor. Han tyckte inte illa om honom i alla fall. Theodor jobbade hårt och var väldigt målmedveten för att vara i tidiga tjugoårsåldern. Hans lätt blodsprängda ögon och påsarna under dem var till slut ett permanent karaktärsdrag. Men Henrik kunde inte, precis som alla andra, se förbi faktumet att grabben var anställd på grund av hans pappas rykte som fortfarande levde kvar i staden.

Peder Jönsson. Kommunpolitikern som lyckades klättra stadens stege,