Hemma är där hjärtat bor

By Sara Källström and Anton Körberg

Dagen efter studenten lämnade Marcus barndomshemmet i utkanten av den lilla orten Västerby i Dalarna – med avsikt att aldrig mer återvända. Nu, efter 16 år på olika platser runtom i världen, måste Marcus motvilligt resa tillbaka.

Släktgården ska säljas och någon måste rensa i röran som hans försupne far lämnat efter sig. Marcus plan, att hålla sig undan och göra det han ska i det tysta, grusas när han stöter på den sprudlande, varma och härliga barndomskompisen Emelie. Plötsligt är tanken på att lämna Västerby så snabbt som möjligt inte lika lockande längre. Dessutom kompliceras tillvaron ytterligare när hans stora ungdomskärlek dyker upp och väcker slumrande åtrå och längtan till liv.

"Hemma är där hjärtat bor" är Sara Källströms debutroman. Här möts nutid och tradition i en kärleksfull feelgood.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 20, 2022
• ISBN: 9789180004749

Book preview

Hemma är där hjärtat bor

Sara Källström

Copyright © Sara Källström, 2021

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-474-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Under den sex timmar långa bilfärden från Göteborg hade Marcus intalat sig själv att han skulle ge Västerby två veckor. Max. Trots att farsan var död och begraven sedan flera månader tillbaka var det som om gubbjäveln inte ville släppa taget. Inte så länge de hade gården kvar. På två veckor skulle han hinna städa huset och slänga all gammal skit och när gården var såld skulle han vara fri.

Marcus hade svårt att förstå varför folk var intresserade av att bo i Västerby men mäklaren hade känts övertygande när hon hävdade att det var många som var på jakt efter ett ställe i trakten. Hade han tur skulle det bli budgivning och med pengarna från gården och skogen skulle han kunna leva det liv han längtade efter.

Marcus trummade nervöst med fingrarna på ratten, innan han motvilligt klev ur bilen. På en bänk vid ingången till affären satt en kvinna med en pappersmugg framför sig. I handen höll hon ett bleknat fotografi på en skara barn. Inte ens en håla som Västerby är förskonad från världens lidande och fattigdom, tänkte Marcus.

Han såg sig omkring när han klev in i affären. Lukten som slog emot honom var välbekant men annars var inget sig likt. Egentligen blev han inte förvånad. Hur hade han kunnat tro att Västerbys enda butik skulle se ut på samma sätt som när han lämnade stället för sexton år sedan?

Han tog en korg och drog den efter sig när han gick in bland hyllorna och när han kom fram till de butiksgrillade kycklingarna stoppade han en varm påse i korgen. I kylen intill stod burkar med potatissallad på rad. Marcus sträckte sig efter en och slängde ner den bredvid kycklingen. Han var för hungrig för att orka bry sig om att det var en smaklös potatisröra som skulle bli hans nästa måltid.

Termometern visade femton grader när Marcus startade bilen och körde ut från parkeringen. Svensk midsommar, tänkte han och vred upp volymen på stereon. Han behövde kraften som musiken gav. När veckorna var över skulle han åka tillbaka till lägenheten och sitt enkla liv i Göteborg och han skulle aldrig mer behöva återvända till hålan han en gång i tiden kallat sitt hem. Lyckades han hålla sig undan skulle han kanske kunna gå hel ur det här.

När han svängde av vid kyrkan och åkte uppför de branta backarna kunde han ändå inte låta bli att bländas av allt det vackra. Björkarnas blad skimrade i olika gröna nyanser och i vägrenen samsades midsommarblomster, smörblommor, hundkex och rödklöver.

Dagen innan hade vägen garanterat varit full av midsommarfirare som gick i lång kortege. Marcus mindes hur han som liten pojke älskade midsommarfirandet. Alla i bygden samlades och turister strömmade till. Många bar folkdräkt och de som kunde, och orkade, gick på led från kyrkan och upp till folkets park. Spelemännen först med fioler, gitarrer och dragspel och deras glada melodier spred sig och gjorde alla på bra humör. Väl framme reste de midsommarstången sakta under hejarop och sång. När stången stod på plats och dansen runt den var klar stannade de flesta kvar för gemensam picknick på gräsmattan. Om farsan var på gott humör hände det att Marcus och hans brorsor fick varsin slant och blev det något kvar, efter att de hade testat lyckan på chokladhjulet, så köpte de glass. Trots att sådana minnen var vackra väckte de både sorg och saknad och Marcus kunde inte låta bli att fastna i tanken på att allt som hade kunnat vara så bra blev så fruktansvärt fel.

2

Han blev sittande kvar i den vakuumliknande tystnaden som uppstod när han stängde av motorn. Ljudkulissen var en annan och bakgrundssuset, som han var van vid från Göteborg och andra städer som han hade bott i under hela sitt vuxna liv, fanns inte. Bakom molnen skymtade solen men det kändes att det låg regn i luften. Marcus sträckte sig efter tröjan i passagerarsätet och drog den över huvudet.

Det gick en rysning genom honom när han stod på gårdsplanen och såg på huset och ladan och det lilla härbret. Allt var slitet och mer fallfärdigt än han mindes men trots att gården var märkt av tidens tand var den ändå sig kusligt likt.

Han gick fram till husknuten och drog handen längs med stenarna som bildade huset enkla torpargrund. När han hittade hålrummet bland stenarna trevade han försiktigt med fingrarna. Han behövde inte leta länge. Nyckeln låg där hans mamma Monika hade sagt att den skulle ligga.

Monika hade varit med på farsans begravning och innan hon åkte tillbaka till Stockholm hade hon varit ut till gården och sett över så att allt var i sin ordning. När hon lämnade stället hade hon lagt nyckeln där de alltid hade gömt den. När Marcus hade berättat för sin mamma att han tänkte åka till gården och tillbringa de första veckorna av sin semester med att rensa och slänga gammalt skräp, hade hon erbjudit sig att komma och hjälpa till, men Marcus hade tackat nej.

Nu stod han i det lilla köket. Lukten i affären hade varit bekant och så var även denna. Marcus blundade. Det kändes lättare att dra djupa andetag nu. Han hade antagligen hade varit spänd under hela vägen från Göteborg. Han var inte direkt van att köra bil och allt han ville var att äta, ta en huvudvärkstablett och lägga sig att sova en stund. Antagligen skulle han få svårt att somna ikväll om han tog en tupplur, klockan hade hunnit bli strax över fyra på eftermiddagen, men han behövde verkligen en stunds vila för att orka ta in allt som sköljde över honom.

Han gick ut i bilen och hämtade kassen med matvaror och sportbagen med kläder. Den var inte stor och han hade inte ägnat många minuter åt packningen. Han planerade ju varken någon längre bortavaro eller något större socialt umgänge under sin tid i Västerby. Allt han hade rafsat åt sig var en kortärmad sommarskjorta, några T-shirts, strumpor, kalsonger, morgonrocken, arbetsbyxorna och ett par jeansshorts. I en plastpåse låg träningskläderna och löparskorna.

Marcus tvekade om han skulle låta väskan med filmkameran och stativet ligga kvar på bilens passagerarplats. I Göteborg hade han tvingat sig själv att få med allt upp till lägenheten på grund av stöldrisk. Här var det annorlunda. Eller det hade i alla fall varit annorlunda när Marcus bodde här, så mycket visste han.

På långt håll kunde han skymta hustaket på granngården. Där bodde farbror Sven med sin Kerstin. Förutom deras gård, och grusvägen som ledde fram till gårdsplanen, så fanns det inte mycket som avslöjade något mänskligt liv. Risken att någon skulle stjäla hans dyrbara filmkamera var minimal och han lät den ligga kvar när han gick tillbaka in i stugan.

Kontakten till kylskåpet var ur och Marcus böjde sig ner och stoppade i den i eluttaget. Det brunmurriga sjuttiotalsvidundret surrade till och i dess nedre högra hörn började en lampa lysa rött. Trots att det skulle dröja innan kylskåpet var kallt ställde han in kylvarorna. Den grillade kycklingen hamnade på en skärbräda som han hittade på diskbänken. I skåpet stod tallrikarna på samma ställe som när han bodde hemma och Marcus kände hur han instinktivt väntade på att få höra farsans gormande från tv-rummet.

Han skar loss några rejäla bitar av bröstfilén och lade upp på en tallrik tillsammans med potatissalladen. Den var som väntat ingen succé och han åt snabbt. Därefter gick han in i tv-rummet. Lukten av tobaksrök fanns där, inpyrd i soffan, gardinerna och till och med väggarna. Farsan hade antagligen suttit framför tv:n och rökt och Marcus kände hur ilskan vaknade till liv. Jävla gubbe, tänkte han medan han öppnade ett fönster. Vem röker inomhus nu för tiden?

Han tog filten som låg hopvikt i fåtöljen och lade sig i soffan. Innan han drog den över sig sträckte han sig efter tv-dosan och knölade lite med huvudet i kudden som låg på soffans armstöd. Soffan hade sett sina bättre dagar. Den var nedsutten och manchestertyget slitet. När han till slut hade hittat en bekväm ställning tryckte han på tv-dosan. Ingenting hände. Strömsladden var ur. Han suckade högt men orkade inte göra något åt det. Istället blev han liggande och tittade upp i taket.

Trots att kroppen skrek efter en stunds vila kunde han inte somna. Han räknade kvistmärken i furutaket och efter en halvtimme gav han upp och gick ut i köket.

Huset var utkylt och Marcus öppnade den gråmålade trälådan som tjänade som vedlår. Där låg små torra vedträn av björk, prydligt uppradade, och i en liten korg fanns det bitar av näver. Morsan är en klippa, tänkte han och tände eld på näverbiten som han pillade in mellan några vedträn. Det började spraka hemtrevligt när elden tog sig.

Marcus satte sig på kökssoffan och tog upp mobiltelefonen och läste sms:et som hans mamma hade skickat för flera timmar sedan. Efteråt blev han sittande med telefonen i handen en lång stund. Till slut skickade han ett kort svar.

Han förstod sin mors oro och omtanke, men just nu orkade han inte riktigt med den. Han orkade knappt med sig själv. Att åka tillbaka till gården hade inte varit lätt, men han visste att han var tvungen. Om han hade bett sin mor ordna med allt så skulle hon säkert ha gjort det, men han klarade inte av att lägga över en sådan börda på henne.

Planen var att slänga i princip allt som fanns i huset och Marcus hoppades innerligt att ladan inte skulle vara belamrad med skräp. Han hoppades också att morgondagens möte med mäklaren inte skulle innebära några otrevliga överraskningar som gjorde att han tvingades stanna längre än de två planerade veckorna. Mäklare hade försäkrat att Marcus skulle få gården såld utan några problem, trots att den på sina ställen var mer eller mindre fallfärdig på grund av farsans försummelse. Det fanns många barnfamiljer som inte hade någon gård att ärva, men som ville bo kvar på landet, och förbluffande många var beredda att betala bra för att bo på vischan. Dessutom var skogen som hörde till gården avverkningsbar inom några år och intresset för jakt hade alltid varit stort i Västerby, så det fanns säkert en och annan jägare som ville åt jakträtten.

När farsan dog hade Marcus ringt till sin bror Peter för att fråga hur han ville göra men brodern hade som vanligt vägrat svara. Istället hade Marcus varit tvungen att skriva ett sms med sina frågor. Peter hade svarat att han ville att de skulle sälja och eftersom farsan, den klantskallen, inte hade skrivit något testamente så hade väl Marcus rätt till hälften. Hans bror hade varit tydlig med att han förväntade sig att Marcus tog tag i det som behövde göras innan gården gick att sälja och Marcus hade inte vågat gå emot sin yngre brors vilja.

3

Marcus vaknade av att någon bankade hårt på ytterdörren. Han drog hastigt på sig tröja och byxor. Det hade varit nära att han somnat på soffan. Efter någon timmes slötittande på tv hade han slumrat till och det hade tagit emot att tvinga sig själv att gå upp till den utkylda övervåningen för att bädda.

Nu var han glad att han hade gjort det. Det hade känts tragiskt att sova på soffan. Han tänkte på farsan och kom på sig själv med att jämföra sig med honom. Han hade säkert sovit där de flesta kvällarna efter det att Monika hade lämnat honom.

Det bankade igen på dörren och sedan hördes ett hundskall. Han skyndade sig nerför den knarrande trappen och öppnade försiktigt dörren. Därutanför stod hans farbror.

Det var inte igår, sa Sven.

Han behöll sina stora stövlar på när han gick in i köket och satte sig på kökssoffan. På bron låg en rödbrun hund fastknuten i sitt koppel.

Ska vi inte låta hunden komma in?

Nej, för fan. Hoppar på möbler och tuggar sönder skor. Det är svårt att tro när man ser honom liggande så där lugnt, men tro mig, han är galen när han är hos andra, sa Sven. Usch, det är kallt här. Du behöver elda lite så att du får bort kylan som har satt sig i väggarna. Det blir ju så när hus står tomma.

Marcus tände en brasa. Han var tacksam för den torra och fina björkveden som fick elden att ta sig direkt.

Kaffe?

Gärna.

Marcus letade efter kaffebryggaren men hittade ingen.

Farsan din körde med kokkaffe in i det sista. Han tyckte det där med kaffebryggare var fjoll.

Marcus måttade upp några koppar vatten i den gamla kaffepannan som stod på diskbänken och hällde sedan i några rågade skedar kaffepulver. Han satte sig vid bordet för att vänta på att få höra pannans visslande.

Det är bra att du är här. Gården håller på att förfalla. Det är mycket som måste göras, sa

Sven. Jag har försökt prata med Peter men han är omöjlig att ha att göra med nu för tiden.

Marcus kände hur klumpen i halsen växte. Den gjorde sig alltid påmind när saker och ting blev jobbigt och stressen slog till.

Vi vet båda två att Lars inte tog hand om saker och ting. Han försökte väl ibland men han föll ju alltid tillbaka till spriten. Den sista tiden gick han inte utanför dörren. Mer än när han skulle till affären och hämta ut beställningen från bolaget. Det var tragiskt att se. Men det gick inte att göra något åt det. Brorsan fick smak för det där tidigt i livet. Det är så med vissa, de fastnar. Jag har sett till att hålla mig långt borta från det där i hela mitt liv. Vi vet ju att det ligger i släkten.

Kaffepannan visslade och Marcus reste sig hastigt upp. Han skulle vilja fråga sin farbror om Peter men vågade inte.

Vill du ha grädde i? frågade han istället.

Nej, det ska vara svart för min del, svarade Sven. Taket på ladan kommer att rasa in om du inte lagar hålet. Jag var på både Lars och Peter i flera år men ingen av dem ville lyssna. Jag erbjöd mig till och med att laga taket. Det ser för jäkligt ut när gårdar förfaller.

Sven blåste på kaffet. Marcus hann inte svara innan han fortsatte: Slyn längs vägen, den blir bara värre och värre för varje år som går. Den måste bort. Det står fina björkar där. Om slyn försvinner så kan det ju bli lite stil på det här stället. Sedan är det pelletspannan. Den är slut. De sista två vintrarna använde han inte den. Jag tyckte vi kunde ta hit någon som kunde fixa problemet men Lars vägrade. När pannan gav upp bodde han bara på nedervåningen. Då klarade han sig med vedspisen här och kaminen i tv-rummet.

Hunden började plötsligt skälla och gubben tömde kaffekoppen och reste sig. Lika bullrande som han kom, lika hastigt och lustigt var han försvunnen. Marcus satt kvar på sin stol i köket med blicken fäst på en fläck med fågelskit på ett av köksfönstren. Allt ligger i andningen, påminde han sig själv. Fyll lungorna sakta. Räkna till fem. Håll andan. Räkna till fem. Släpp sakta ut luften, räkna till fem. Håll andan, räkna till fem. Hans terapeut hade jobbat hårt för att få honom att inse hur viktig andningen var. Efter en fas av förnekelse hade Marcus fattat vad terapeuten menade och nu skulle han inte klara sig utan sina andningsövningar.

Farbroderns besök lämnade Marcus med en känsla av matthet. Skulle han mäkta med det här? Enklast vore att anlita en städfirma. De skulle kunna köra allt på soptippen och sedan skulle han kunna sälja gården i befintligt skick. Det skulle innebära att hans del av arvet inte blev lika stor som han hade hoppats på. Han skulle inte kunna ta tjänstledigt från sitt lärarjobb och ägna sig åt sin filmkonst, men det vore kanske värt det? Han skulle kunna lämna gården och Västerby redan inom en timme och han skulle aldrig mer behöva återvända.

Även om Peter bodde mindre än tio minuter bort så hade Marcus ingen kvar i Västerby. Det hade brodern varit