Vandring på nattgammal is

By Bernt Carlson

Vanor och rutiner kan vara en trygghet. Men de kan också förvandlas, eller snarare förvrängas, till ett personligt fängelse om man låter tankemönsterna styra ens liv. För vår huvudkaraktär är tyglarna så strikta att han känner sig tveksam till att han kan klara av omställningen det innebär att klippa tånaglarna. Det ska nog gå, men att klä sig i någonting annat än hans rödvita turtröja, det är nog att utmana ödet. Kanske brakar livet ner i helvetet om man utmanar spelreglerna för mycket."Vandring på nattgammal is" är ett porträtt av en ångestriden man som försöker hålla sig över vattenytan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788726890600

Book preview

Bernt Carlson

Vandring på nattgammal is

SAGA Egmont

Vandring på nattgammal is

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1970, 2022 Bernt Carlson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726890600

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

Mycket tidigt en sommarmorgon satt jag vid en vägkant nere på Södertörn bredvid min blå cykel och klippte tånaglarna, långsamt och omständligt. Omkring mig var det helt stilla och tyst och naturens skönhet hade överväldigat mig ända sen solens uppgång, men ändå: trots att det mesta känts ljuvligt hade jag erfarit ett behov av förändring, kanske som test på om stämningen skulle vara kvar. Och klippta tånaglar är en förändring om än liten. Förmodligen skulle jag inte vågat vara så omstörtande att jag tog av mig min gamla röd-vitrandiga tröja vars färger symboliserade längtan efter närhet, ömhet och vilja till distans och reservation. I den fanns något påtagligt att hålla sig till.

Jag lutade mig bakåt och sträckte ut benen och sprätte med tårna på samma sätt som en indier jag sett på Djurgården när jag låg i en buske och drack likör, och jag snurrade också med foten litet på bakhjulet. Ekrarna blänkte i solskenet. Vilan gjorde gott ty denna underbara natt hade jag trampat åtskilliga mil och lederna kändes rätt stumma, men sömnig var jag inte alls.

Fast jag nu alltså medvetet gjort en förändring och satt och viftade med de nyklippta tårna kvarblev den sköna känslan. Då började jag också ivrigt – min häftiga rörelse var ett stilbrott i stillheten och en fågel stördes och flög från sin gren – att, helt personlighetssubversivt, fingra på polkagrisplagget, kännande mig för om jag skulle tordas dra det av mig. I samma ögonblick som det stod och vägde, fick jag syn på en cyklist som befann sig långt borta på ett krön och satte mig snabbt upp på huk – ännu en fågel irriterades och flög från sitt träd och över vägen. Strax därpå upptäckte jag att det var en man, vilken överraskande nog verkade vara naken, som i maklig takt kom rullande mot mig på makadamen. Och jag tänkte:

Synd det inte är en tjej! … Måste ligga nudistläger i närheten. Modigt ändå utmana tabuna …

Utan att se åt mitt håll bromsade han in på andra sidan vägen och jag blev litet orolig; han förde handen genom skägget, den kraftiga bröstkorgen glänste av svett. Sekunden senare, till min obeskrivliga häpnad, bromsade en kvinna, likaledes naken, in på min sida av vägen, bakom min rygg. De båda tittade attraherat på varandra och ignorerade fullständigt min existens – eller också såg de mig helt enkelt inte. Och jag bara satt där vid hundlokorna i den sörmländska junimorgonen iklädd min symboltröja och fånigt stirrande. När jag då dessutom lade märke till att mannen, helt subtilt, åkte på en dam- och kvinnan på en herrcykel gled min haka ner så att jag började gapa. I det ögonblicket rullade mannan, inkräktaren, över landsvägen till oss. Kvinnan drog sig något tillbaka, litet skrämd antagligen och sa:

– For congenial spirits only! … Endast för verkligt likasinnade!

Mannen rynkade förargat ögonbrynen, tog ett fast grepp kring styret och syntes vilja åka sin väg.

– Dina ord ger mej vissa associationer, sa han. Dina ord påminner mej om Sydafrika. På parkbänkar tillexempel står det For Europeans only för att visa att inga svarta, inga afrikaner har rätt att sätta sej där. Jag trodde inte att nånsomhelst diskriminering existerade i det här landet … och vad får jag nu höra! …

Kvinnan slog oförstående ut med armarna.

– Jag begriper inte vad ni menar …

– Vi får inte avskilja oss från varann, sa han med eftertryck. Vi får inte uppdela oss i skikt: här är vi, där är dom, där är bara dom! Vi, vi är själsfränder, eller tillhör en högre ras – dom, dom är bara dom, nämligen dom andra! Det är farligt och – helt felaktigt …

Min mun höll på att glida ur led och jag stängde den fort. Mindes svagt vad som hände Musse Pigg en gång.

– Så när jag mötte dej på denna väg denna strålande morgon efter att ha varit inkapslad i mej själv, ja helt frånvarande kan man säja, i, få se nu … två, tre dar och nu fått en sprängande livslust, fortsatte mannan, trodde jag alltså inte att det behövdes några ord om själsfrändskap, att man behövde tillhöra nåt satans kotteri för att få vara mänsklig och ta del av dom såkallade mänskliga rättigheterna, för att få låta sinnena tala! Men det är möjligt att jag är naiv …

Då strök kvinnan undan en hårslinga ur pannan och log mot honom, log så att jag blev alldeles varm inombords, log så att jag fick gåshud över kroppen och så att min pung sammandrogs, och hon sa:

– Jag förstår. Du har naturligtvis rätt, det är naturligtvis riktigt det du säjer … Åt fanders med For congenial spirits only!

De ledde in cyklarna bland träden och ställde dem mot en hög tall.

Hajar inte ett skvatt … Finns det nån logik i allt detta undgår den i varje fall mej. Kanske känslans i alla fall … Åh, mina ben! Låt inte käften glida ur led, se upp! Åh, mina ben!

Jag reste mig upp från hukställningen och tittade efter de två när de började gå inåt skogen. Strax lade de armarna om varandras midjor och tycktes glida över den mjuka mossan, stannade upp och kysstes. Några fåglar flög iväg från träden ovanför dem. I min avundsjuka:

Jävla människor och skrämma upp skogens liv!

Irriterad gick jag in i skogen utan att reflektera över det, knäckte en gren men paret hörde det inte – eller ignorerade det. De började leka ta fatt mellan stammarna, ystert jagande varandra. Jag lutade mig mot ett träd och iakttog dem. Efter en stund tröttnade de och slutade, höll om varandra och sjönk ner och lade sig tätt ihop. Jag fortsatte att betrakta dem men kände mig snart som en voyeur.

Gör nåt, rör på dej din smygtittare, stå inte här och flukta! … vafan ska dom tro om dom får se dej, din fluktare!

Mina ben gick mig fram till de tu. Jag blev ängslig över den oväntade promenaden, harklade mig, två gånger. De såg upp och verkade upptäcka mig för första gången.

– En kille, konstaterade kvinnan. Var kom han ifrån?

Mannen hade lätt för att rynka ögonbrynen och gjorde det nu med besked.

– Vad står du och glor på! Vad vill du? Ska du ha en snyting va!

Jag ryste, harklade mig ännu en gång, rättade till symboltröjan.

– Vevet ni inte att ddet är … sluslut med det där nu, frågade jag darrande. Det bör vara det åtminstone …

– Slut med vad? Är du inte klok! Slut med vad?!

– Sluslut med parrelationer. Jag har läst det nånstans … Det leder inte nånvart, vart skulle det leda … människorna blir bara manipulerade. Nya kommunikationsvägar måste skapas. Det är slut med det där gamla sättet. Du tror väl inte att du bara kan ligga här och leva bara för henne och så. Du blir bara manipulerad och luggad … Jag hajar det men kan inte placera det … ideologiskt. Jävlar också.

Jag blev desperat av att de inte ville förstå utan bara helt idiotiskt stirrade och gapade – som Musse Pigg (de visste säkert inte vad som hände honom).

– Hörru, du sa ju själv nyss att man inte får avskilja sej från varann, dela upp sej i skikt, jo det sa du visst … och här ligger ni i skikt, vad är det för skick och fason! Och hörru, hör ni, jag ska be att få tala om att jag har en viss kunskap som jag hämtat från olika sorters … eh, och kan inskjuta att jag har ett förhållande till … till … och det är tydligen mer än man kan säsäja om er, om ni inte blir förbannade. Visserligen har jag aldrig, inte än i alla fall, deltagit med min person i några … grejer eller så … men det jag vet det vet jag se … Fan, hör ni inte vad jag säjer, ni blir bara luggade!

Jag lade mig bredvid dem och kröp intill så gott jag kunde.

– Fattar ni inte, viskade jag, att det faktiskt är slut på det hela. Hmm … det är tråkigt men ändå sant – som det mesta som är tråkigt. Hmm …

Då, utan att signalera en varning, bröt de ut i det mest konvulsiviska skratt jag hört. De skrattade så att de storknade och fick kramp i magen och tårarna trillade. Och min desperation försvann, i stället kände jag mig lättad, djupt lättad och rullade runt på rygg och viftade och sprätte med tårna.

– Ser ni va, jag har nyklippta tånaglar. En slags förändring. En sån som ni också förr eller senare måste delta i vad det lider …

Mannen skrattade då så att han kippade efter andan. De placerade sig också på rygg och snart låg vi alla tre och viftade med tårna, efter förmåga; en sorts gemenskap. Men den blev kortvarig ty plötsligt märkte jag att mannen satt upp och såg bister ut.

– Såå …, sa han allvarstyngt. Du kan inte placera det ideologiskt.

– Nä, tyvärr.

– Nähä …

– Men jag tycker att jag har rätt att uttrycka mej ändå, formulera mej, även om jag är virrig och nog motsägelsefull också och jag –

– Jag och jag och jag! … avbröt han ilsket. Du är fan så egocentrisk du!

Han for upp och grabbade tag i mig och kickade mig i baken så att jag åkte iväg flera meter alltmedan kvinnan började fnissa.

– Far åt helvete! Kom igen när du funnit nån ideologi. Dra åt helvete säjer jag!

Det gjorde ont i ändan och mycket ont inom mig.

Kan ni inte hjälpa mig, era jävlar. Fattar ni inget, era jävlar! …

Men jag sa inget, tyglade bara gråten. Besvikelse och förtvivlan. Jag gick därifrån men vände mig om en liten bit från vägen och såg hur de mjukt famnade varandra. Det ångade om marken som om frost upptinades av solen.

Ångmaskiner där! Ligg där bara och ånga!

Jag snörde på mig fotbollsskorna, som inte sen länge haft någon plan, och började cykla de två, tre milen hem, bedrövad men efter en stund tom, likgiltig och såg inte längre naturen.

I hemtrakten stannade jag vid en tidigt öppnad kiosk och köpte automatiskt en glass, var inte alls sugen men tvingade den i mig, sittande kvar på sadeln. Lade åter märke till att ekrarna blänkte.

Vid busshållplatsen intill stod en tjock kvinna och väntade. En rödbrusig karl rusade fram mot henne och skrek:

– Nu stöter jag på dej! … Eller måste man vara disponent för det också?!

Fruntimret for blint därifrån – hon sprang rakt in i min cykel med den följden att ett par ekrar på framhjulet böjdes och att jag tappade det som återstod av glassen. Sen gick hon snabbt sin väg, till en annan hållplats troligen, och den rödfnasige lommade iväg åt motsatt håll, ilsket svärande över disponenthoror.

Då åkte jag den sista kilometern hem till huset på soptippen och fick genast en hostattack av röken, noterade att min mor redan gått till jobbet – hon hade börjat arbeta igen sen hennes senaste förhållande spruckit –, gick in i mitt rum där jag uppfylldes av ett starkt självförakt för mitt voyeuruppträdande mot de två på Södertörn och för det jag sagt till dem.

Förbannade idiot, du är totalt värdelös, totalt värdelös! Bara en infantil barnunge … och kommer så att förbli … Bäst om man hoppade i spat eller hängde sej eller …

Jag dunkade huvudet med kraft i bordskivan tills jag blev yr. Sen stupade jag i säng och låg där länge och hatade, nersölade mig själv.

Geggamojja. Slår ett telefonnummer och använder en ramsa. – Är det Riala tri tri? Kan jag få tala med pappa, om inte pappa är hemma kan jag få tala med mamma, om inte mamma är hemma kan jag få tala med bror min, om inte bror min är hemma kan jag få tala med syster min, om inte syster min är hemma kan jag få tala med … Vad säjer ni, är dom döda allesammans?! Kaputt? … Ja, utsatt, förfärligt utsatt! … Kommer ingenstans med samtalet. Åt helvete med samtalet. Går ut på den långa bron. Går den tvångsmässigt fram och tillbaka timme in och timme ut, i en sötsliskig blåst. En flock glador med hemska skrin försöker hacka ut mina ögon men jag värjer mig. Det kommer inte så många bilar men de bilister som åker förbi skjuter skarpt, en del av kulorna slår emot järnräcket, rikoschetterar och dödar de syfilisfrätta flickorna i sportbilarna som ligger med de bara underliven uppåt till hälften utanför de små snabba fordonen. Med hastigheter på omkring hundrafemtio kilometer susar bilarna förbi på bron och man skjuter, skjuter på mig! Men till sist kan jag förmå mig till att lämna den förbannade bron, lyckligt oskadd och går hem till min vän Nixie. Jag hatar honom som pesten, har aldrig någonsin tyckt om honom men ibland drivs jag till honom – och försöker då inbilla mig att han är min vän. Han bäddar, som han själv uttrycker det, ljuvt åt mig genom att fylla hela badkaret med exkrementer, skit i härlig blandning, spyflugor, maskar, råttor – allt dött, allt åtel. Genom vattnets värme är sörjan ej stelnad utan ljum och mjuk men förstås rätt smetig. Nixie, häller i lite badsalt av bästa kvalitet och jag glider nynnande Å jänta å ja ner i det hela, påtagen välsittande badbyxor. Neutralt eller objektivt sett känns det skönt, om man tittar i taket, ganska skönt men jag kan inte värst länge, döm mig ej för hårt, se det objektivt utan spyr med en känsla av att ha ormar till tarmar, skärper mig dock efter hand, blundar och biter ihop käkarna med den fräna spysmaken kvar i munnen och skrubbar mig på ryggen med en rotborste och – uthärdar. Nixie står vid sidan av, med en rotting i handen, klädd i en badkappa med stjärnbaneret på, och slickar sig om munnen och njuter i högan grad. Han får ett ryck och slår allt vad han förmår med rottingen i sörjan så att det plaskar ordentligt. Under tiden fladdrar flygande slidor som fladdermöss runt, runt i badrummet, slidor som Nixie och det han står för förvandlat till ting, kommersialiserat, utbrutit ur deras helhet … – Flygande fittor, fjäril vingad syns … gudsfittor med änglavingar, motoriserade … Jag lyfter på min ena fot för att titta på den lilla förändringen men tånaglarna har växt ut igen, blivit ovanligt långa tack vare näringsrikedomen, jordmånen för naglar i detta kärr, träsk. Naglar kan Nixie tillåta växa men övrigt liv får inte finnas. Jag känner mig upprorisk, försöker klippa till Nixie men maskarna får bojors funktion och låser mig. Kommer åt något runt på karets botten och griper tag i det. Det ser ut att vara Freuds – ich liebe dich, Libido, ich liebe dich! – krympta huvud, och i dess näsa sitter en ring. När jag vaskat och badat tillräckligt klättrar jag ur badkaret och torkar mig, och när jag lämnar Nixies lägenhet hör jag honom vrålande ta karet i besittning. Jag sticker direkt till min andre vän Palt men vill inte tala om motorcyklar som jag avskyr. Men vi talar alltid om motorcyklar. Han talar dessutom om mig, tycker om mig. För honom är vår vänskap mer än vänskap, det rör sig om kärlek säger han. Han älskar mig djupt och trofast – Ladys ögon, Lufsen i övrigt –, men