När konsten kryper alltför nära inpå

By Peo Rask

Det är få saker som får invånarnas blod att koka så intensivt som när statliga medel används till offentlig konst. Röster höjdes, tidningarnas kommentarsfält svällde över av hätska kommentarer och någonting stod klart med obönhörlig tydlighet: skulpturen utanför kulturhuset gick inte hem hos den breda massan. Konst upprör. Men inte ens den största förespråkaren för konstens inverkan på samhället trodde att nästa skeende i händelsekedjan skulle inträffa. Statyn har nämligen blivit nedsågad och upphovsmannen ligger krossad under konstverket. Kommissarie Marklund blir inringd och han har ett sannerligen speciellt fall framför sig... "När konsten kryper alltför nära inpå" är den tredje boken i serien om kriminalkommissarien Marklund.Följer kommissarien Marklund i en trilogi spännande kortromaner

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726999754

Book preview

Ett

Det var knappast möjligt, eller ens tänkbart – men ändå gjort. Konstverket hade sågats av och fallit över ända. De levrade rännilarna av blod ledde blickarna mot en mosad kropp och en krossad skalle som låg under konstverket. Det osannolika och sannolika tycktes gå hand i hand denna morgon då kriminalkommissarie Marklund kallats till platsen som han var väl bekant med – trappan till Kulturens hus.

Ett mer centralt utfört mord gick inte att hitta, åtminstone inte i den här staden. Om nu personen hade bragts om livet här, tänkte Marklund. Mest troligt var att den redan döda kroppen placerats här och sedan fått en extra kyss i form av en fallande skulptur.

Marklund tittade upp mot entrén till Kulturens hus och tyckte att Fallande skulptur skulle passa fint som titel på ett verk. Kollega Lundmark hämtade hem honom ur hans tankar.

– Vet vi om det är en man eller kvinna?

– Jag skulle gissa på en kvinna, att döma av kroppsstorleken och kläderna. Men vi gör nog bäst i att kolla, sa Marklund.

Två

Innan Marklund återvände till stationen besökte han Turistbyrån och köpte en lyckoamulett – ett silverträd i miniatyr. Han höll amuletten i handen och betraktade den. Harmlös, tänkte han. Detta var inget hotande föremål. Det var däremot originalet som stod, ja, hade stått, utanför Kulturens hus – ett silverträd, närmare fyra meter högt, tillverkat i rostfritt stål och med en vikt av 2,5 ton.

Kanske konsthallschefen har mer information att ge, tänkte Marklund och styrde stegen in mot den djupaste delen av Kulturens hus, där konsthallen låg.

Karlolof Hallström var inte klädd som Marklund hade föreställt sig en konsthallschef. Marklund hade väntat sig ett fast handslag och strikt klädsel i svart. Vad annars? tänkte han. Men Karlolof Hallström var ledigt och kulört klädd, ja, närmast fritidsklädd.

De hälsade på varandra och Marklund gick rakt på sak:

– Kan du se en endaste koppling mellan konstverket härutanför och offret?

Konsthallschefen granskade Marklund och det var kanske förklarligt, eftersom polisbesök i konsthallen verkligen inte var vardagsmat. Till sist sade han:

– Konstnären som gjort Silverträdet är från Malmö.

– Från Malmö, och?

– Hon är en erkänd konstnär, från Malmö.

– Men kan hon ha en koppling till offret, tror du?

– Jag vet inte om de kände varandra. Ingen aning faktiskt. Men vill du läsa mer om hon som gjort trädet finns det en artikel i vår programkatalog. Du kan få ett exemplar i receptionen.

– Tack för att du tog dig tid, sa Marklund och såg genast det väntande pappersarbetet framför sig.

På vägen ut tog han med sitt exemplar av programkatalogen. Kanske fanns där något av värde för den rapport han skulle skriva. Som var just den sysslan han kände minst för i sitt arbete.

Marklund såg på klockan. Han längtade till kvällen då han efter middagen med Lena skulle fortsätta att skriva på en ny novell.

Tre

Morgonen kändes som om han svalt Ingmar Bergmans demoner som sedan spelade schack med döden i hans mage. Att kombinera säsongens första joggingpass med fest hos stuggrannarna var ingen bra idé, kunde Marklund slå fast så här ett halvt dygn senare. Kroppen värkte. Huvudet värkte.

Men det var inte det värsta.