En egen väg: för djurs och människors hälsa

By Torbjörn Holmberg

Den här boken handlar om hur intresset för hygienfrågor påverkat Torbjörn Holmbergs
yrkesbana och tagit honom från forskning om mögelgifter och salmonellakontroll av foder till
alltmer livsmedelshygienisk verksamhet. En berättelse där fakta om hur man förebygger och kontrollerar skadliga bakterier, mögelgifter och andra livsmedelsfaror varvas med personliga minnen och historier. Torbjörn anser att veterinären med sitt breda hygienperspektiv
”från gröda till föda” passar utmärkt för arbete inom livsmedelssektorn, där många hälsofaror måste kontrolleras redan i början av livsmedelskedjan”

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 8, 2021
• ISBN: 9789180271325

Torbjörn Holmberg

Efter veterinärexamen 1976 blev TORBJÖRN HOLMBERG tidigt intresserad av betydelsen av fodrets hygieniska kvalitet för djurens hälsa och för säkra livsmedel. På 1980-talet forskade han om mögelgifter och arbetade med salmonellakontroll av foder på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). År 1992 disputerade han på en avhandling om förekomsten av mögelgiftet och ratoxin A i spannmål och dess effekter på grisar. Under 1990-talet sysslade han med utbildning och rådgivning om livsmedelshygien som tjänsteutvecklare och konsult vid Anticimex huvudkontor. De senaste tjugo åren har han varit VD och revisor på Valiguard AB som certifi- erar livsmedelsföretag för säkra livsmedel och ekologisk produktion.

Book preview

Holmberg

Del 1 – Mykotoxiner, salmonella och foderhygien på SVA

Aflatoxin blir startpunkten

Aflatoxin är det mest kända av alla sk mykotoxiner (mögelgifter).

Jag tror att första gången jag hörde talas om detta var redan under min gymnasietid och att det konstigt nog bidrog till att jag valde veterinäryrket. Ja, jag vet, det är inte det man först tänker sig som ingång till ett yrke som går ut på att bota och hjälpa sjuka djur. Men när jag på allvar började fundera på vad jag skulle bli, någon gång under gymnasietiden, så läste jag någonstans att veterinäryrket var väldigt brett. Förutom de klassiska sysslorna som att bota lantbrukets kor, grisar och hästar eller sällskapsdjur som hundar och katter, kunde man även arbeta med livsmedelshygien och allmänt hälsofrämjande arbete. Det kan rent av ha nämnts i någon broschyr om veterinäryrket som fanns hos skolans yrkesvägledare, i mitt fall på Schillerska gymnasiet i Göteborg.

Spontant tänker jag också på en annan sak som kan ha påverkat min veterinära inriktning. Jag har alltid gillat spionthrillers och deckare från kalla kriget såsom John le Carrés böcker om Secret Service-agenten George Smileys kamp mot KGB och DDR it ex «Spionen som kom in från kylan». Det finns dock en annan engelsman, Graham Greene, som också har skrivit några böcker om denna värld. I hans spännande spionroman «Den mänskliga faktorn» skildras hur en misstänkt dubbelagent vid Secret Service, Arthur Davis, är på väg att förråda sitt land och avslöja hemligheter till Moskva och därför lömskt måste mördas. Detta sker genom att man blandar in aflatoxin i de jordnötter han gillar att stoppa i sig tillsammans med whisky. Davis har dåligt allmäntillstånd till följd av bristande motion och långvarigt drickande. Man räknar ut att hans lever förmodligen inte är i bästa kondition och kommer på att använda aflatoxin för att ta honom av daga på ett raffinerat sätt som inte skall upptäckas. Aflatoxin har nämligen levern som målorgan i kroppen; i stora doser ger det akut leverskada och i lägre doser mer kroniska skador som liknar den sk skrumplever som långvarigt bruk av alkohol ger. I ännu lägre doser ger det levercancer. Man ger Davis jordnötter med aflatoxin vilket gör att hans lever kollapsar och han dör på ett «naturligt sätt» som inte väcker någon misstanke. Som ni skall se lite längre fram, bildas aflatoxin naturligt i jordnötter som inte torkats och hanterats på rätt sätt. Graham Greenes roman kom inte förrän 1978 och då var jag precis utexaminerad veterinär. Jag läste nog inte denna bok förrän 1980 från vilket år jag än idag har den kvar som Månpocket. Jag vet att jag tyckte mordupplägget med aflatoxin var fyndigt. Det passade i alla fall mig som just då hade börjat intressera mig för foderhygien och mykotoxiner. Under 1980 var jag som nybliven veterinär, assistent på Institutionen för veterinärmedicinsk näringslära och hade börjat få upp ögonen för att fodret och speciellt dess hygieniska kvalitet var viktigt för djurens hälsa. Jag upptäckte att det fanns ett specialiserat laboratorium på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) som ägnade sig helt åt foderhygien och där skulle jag börja i januari 1981.

När jag var anställd på SVA föreläste jag för blivande veterinärer om olika sjukdomar som kunde sättas i samband med hygieniskt dåligt foder. Då spelade mykotoxinerna en huvudroll eftersom det här fanns många sjukdomsfall och utbrott beskrivna, vilket inte alltid fanns för diverse andra hygieniska bister på fodret som det spekulerades om som orsak till sjukdom hos djur. Det första mykotoxinet som blev känt i dessa sammanhang var aflatoxin. Jag minns att när jag första gången fördjupade mig i hur detta toxin upptäcktes, kände att det här fanns något spännande och intressant att använda i mina föreläsningar.

Turkey X disease

Det hela startade med ett jättelikt utbrott 1960 av oförklarliga dödsfall bland uppfödda kalkoner, ankor och fasaner i England som gick under namnet Turkey X disease. Den som första gången beskrev utbrottet och hur det klarlades var en rådgivare inom kycklingnäringen som hette W.P. Blount men han hade också hjälp av ett antal samtida fjäderfäveterinärer i England. Det hela publicerades i tidningen Poultry nr 9 i mars-april 1961 och verkar vara ett föredrag som hölls vid en konferens. Blount beskriver att man började få misstankar om att något var fel i ett antal kalkonuppfödningar i maj 1960 då fåglarna inte åt upp fodret som de brukade. Ett antal olika fodertyper verkade vara inblandade. Under juni månad förvärrades situationen markant då ett stort antal unga kalkoner dog utan att man hittade några symptom som kunde länkas till någon känd sjukdom. Blount beskriver hur dramatiskt sjukdomsförloppet kunde vara. När han besökte en drabbad farm i början av juli 1960, kunde han bokstavligen se hur djuren dog framför ögonen på honom. Inom 14 dagar hade 800 av 1 000 växande kalkoner dött. Ingen behandling med veterinära läkemedel hade någon effekt. Sjukdomsutbrottet vidgades hela tiden och eftersom man hade upptäckt leverskador på de kalkoner som obducerades, började man fundera på om det var någon ny virusinfektion. Man gjorde därför försök att överföra sjukdomen mellan djur med hjälp av «infekterat» material från drabbade djur, men utan framgång.

Typiska tecken vid obduktion var tarminflammation (enterit), förstorade njurar och leverskador med synliga blödningar och döda leverceller (nekros). De döda djuren var dock av normalt hull. För att göra någonting i de besättningar som drabbats testade man att byta foder och såg viss förbättring. När man tog foder från drabbade besättningar och provutfodrade friska försöksdjur såg man efter tre veckor en nedsatt foderkonsumtion och tillväxt jämfört med kontrolldjur. Efter ytterligare en tid dog samtliga djur i försöksgruppen och uppvisade samma typiska obduktionsfynd som i drabbade besättningar. Nu hade man ändå visat att det hängde ihop med fodret! Men vad var det i fodret som orsakade detta? Man satte igång med att analysera fodret på möjliga sjukdomsframkallande eller toxinbildande bakterier som E. coli och Leptospira. Man testade också för kända bekämpningsmedel såsom DDT och organiska klorföreningar, tungmetaller som arsenik, kvicksilver, bor och tom för råttgiftet Warfarin. Allt utan framgång – inget av detta kunde hittas i fodret! Det var alltså fortfarande Turkey X disease.

En märklig omständighet som man tidigt lade märke till var att sjukdomsfallen i huvudsak var lokaliserade till ett specifikt område i England. Nästan 80 % av alla fall uppträdde i ett område med en radie på 80-100 miles runt London. Inga fall fanns i Nordirland, Skottland eller Wales. Alla besättningar i Londonområdet visade sig ha fått foder från en speciell foderfabrik. Helt plötsligt under 1960 började emellertid sjukdomen bryta ut i en helt annan del av England, nämligen i Cheshire och nu hittade man äntligen något. Både foderfabriken i London och den i Cheshire hade börjat använda en ny typ av jordnötsmjöl, som importerats från Brasilien. Det brasilianska jordnötsmjölet hade inte tidigare använts i fjäderfäfoder utan var en ny fodervara som man börjat ta i bruk under 1960 då man importerat över 5 000 ton av detta fodermjöl till England. När man detaljstuderade de drabbade besättningarna såg man att i samtliga besättningar där detta jordnötsmjöl ingått i fodret hade djuren drabbats av typiska sjukdomssymptom. I besättningar där man inte använt det importerade brasilianska jordnötsmjölet var djuren friska. Blount utbrister lättad men överraskad i sin artikel: So it was as simple as that!

Blount och hans kolleger nöjde sig dock inte med detta, utan gick vidare för att verkligen klarlägga vad det var i detta jordnötsmjöl som var så toxiskt. Man kunde först visa att utfodring med just detta brasilianska jordnötsmjöl var giftigt även för andra djurslag såsom nötkreatur, grisar och får. Tillsammans med forskare från Central Veterinary Laboratory i Weybridge (Englands motsvarighet till SVA) lyckades man med en egen metod koncentrera en aktiv toxisk substans i mjölet upp till 250 gånger. När denna substans utfodrades till daggamla kycklingar såg man typiska cellförändringar i levern redan efter 24 timmar. Den toxiska substansen var färglös men när man testade den i sk tunnskikts-/papperskromatografi såg man en tydligt blå fluorescens när man belyste proven med UV-ljus (ultraviolett ljus).

Efter lite mer efterforskningar om jordnötsmjöl och sjukdomar fick man reda på att ett parti jordnötsmjöl från Uganda tidigare hade visat sig ge samma typ av leverskador som i England, men denna gång på ankor i Kenya. Vad som på allvar ledde forskarna vidare, var att detta parti visade sig vara kraftigt infekterat med en mögelsvamp som av specialister från Commonwealth Mycological Institute i Kew Gardens i centrala London kunde bestämmas till Aspergillus flavus. Detta var en vanligt förekommande mögelsvamp i spannmål och cerealier, som man inte tidigare känt till som giftproducerande. Överhuvudtaget var toxiner från mögelsvampar ett helt nytt område. När man sedan odlade A. flavus på steriliserat och icke toxiskt jordnötsmjöl i 7 dagar och utfodrade daggamla kycklingar med extrakt från det mögelskadade mjölet, uppstod typiska leverförändringar på kycklingarna. Dessutom kunde man se den karakteristiska blå fluorescensen när extraktet belystes med UV-ljus. Den toxiska substansen från svampen A. flavus fick namnet a-fla-toxin. Allt publicerades i en av de främsta vetenskapliga tidskrifterna, Nature, i december 1961. Så det var sagan om upptäckten av det första och fortfarande kanske viktigaste av alla mykotoxiner – aflatoxin.

Senare skulle det visa sig att aflatoxiner egentligen är en hel grupp toxiner av både blått och grönt fluorescerande ämnen från Aspergillus flavus och dess nära släkting Aspergillus parasiticus. Totalt finns det sannolikt 18 olika aflatoxinföreningar. De har tillnamnet B (blue) respektive G (green) beroende på hur de fluorescerar i UV-ljus. De viktigaste är aflatoxin B1 och B2 samt G1 och G2. Det mest giftiga anses fortfarande vara aflatoxin B1 som förkortas AFB1. Redan 1963 visade några engelska forskare att mjölkkor som utfodrades med aflatoxinhaltigt foder utsöndrade en nedbrytningsprodukt från aflatoxinet i mjölken som fick namnet aflatoxin M (mjölkaflatoxin). Aflatoxin B1 i fodret blev alltså till aflatoxin M1 i mjölken. I mitten på 1960-talet stod det klart att aflatoxiner var cancerframkallande på olika djur. På människor finns det också främst epidemiologiska studier som visar att cancer i levern på människa är vanligare i vissa områden i bland annat Afrika där aflatoxin är vanligare i kosten. Under 1980-talet kom det också rapporter från bland annat USA och Danmark om att anställda i foderfabriker kunde exponeras för höga halter aflatoxin i foderdamm, som kunde innebära ökad risk för cancer.

Aflatoxinets förekomst i Sverige

I Sverige var det länge fokus på att kontrollera aflatoxinförekomsten i importerade kraftfoderkomponenter till mjölkkor, för att på så vis minska risken att människor får i sig det potentiellt cancerframkallande AFM1 via mjölken. Svenska fodertillverkare hade därför sedan 1972 frivilligt avstått från att importera jordnötsmjöl. När jag började på SVA utförde vi rutinmässigt screeningundersökningar av olika kraftfoderråvaror till mjölkkor framställda av tropiskt odlade vegetabilier som bomullsfrö, kokos, soja, majs och palmkärnor. I en sådan undersökning gjord mellan 1980 och 1982 analyserades 201 prover. Andelen positiva prov var högre i vissa råvaror såsom kokos och bomullsfrö men halterna var så låga att de bedömdes inte utgöra någon risk för människors mjölkkonsumtion. Det hela verkade således vara under kontroll.

Som visats i ursprungsfallet med Turkey X Disease så är aflatoxinbildning mer frekvent i tropiska och subtropiska länder där hög luftfuktighet och temperatur gynnar tillväxt och bildning av aflatoxin från Aspergillus flavus och Aspergillus parasiticus. Det visade sig också att svamparna kunde bilda det farliga toxinet redan under växtperioden ute på fältet och att problemet inte enbart berodde på dålig torkning och felaktig lagring. Mögelsvamparna A.flavus/ parasiticus är dock vanliga över hela jorden och kan även påvisas i spannmål från norra Europa. På SVA hittade vi dem ganska ofta som bifynd i vanlig svensk spannmål och hö.

I slutet av 1970-talet hade det dock dykt upp forskarrapporter om att det fanns aflatoxin i spannmål som konserverats med tillsats av organiska syror. I England uppmärksammades detta främst i spannmål som behandlats med propionsyra vilket var den vanligaste syran internationellt sett. Tekniken hade lanserats som en alternativ metod till traditionell torkning. Det föreföll som ett bekvämt och enkelt sätt att ta tillvara spannmålen. Man blandade bara in en fastställd dos organisk syra i den fuktiga spannmålen och behövde inte en dyrbar och långsam torkningsprocess. Sedan kunde spannmålen lagras i silo ungefär som man gör med ensilage (syrat konserverat gräs) till mjölkkor. Idag hade tekniken säkert fått ännu snabbare spridning pg a att den sparar energi. Det var bara det att man inte insåg att de syror som användes, kunde selektera fram toxinbildande stammar av mögelsvamparna A. flavus/ parasiticus. I Sverige använde vi oss främst av myrsyra. En svensk rapport om aflatoxin i inhemskt syrakonserverad spannmål kom redan 1978 och var gjord av kolleger från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som jag regelbundet träffade i ett svenskt nätverk för mykotoxinforskare («Referensgruppen för mykotoxiner») som var aktivt på 1980-talet.

Aflatoxin i syrabehandlad spannmål ger dödsfall på kalvar

Allt det här var spännande för mig i arbetet vid SVA:s foderhygieniska laboratorium och jag blev snart indragen i ett intressant fall med aflatoxin i syrabehandlad spannmål som blev mitt första vetenskapliga arbete inom foderhygien. Det handlade om slaktdjur, sk mellankalvar från en gård på Öland, som i januari 1982 plötsligt hade uppvisat tecken på bristande aptit (eller foderlust som vi veterinärer säger), rinnande nos och apati. De yngre djuren dog redan inom 2 dagar medan lite äldre kalvar fick mer kroniska symptom med nedsatt foderlust och tecken på kolik under 7-10 dagar. Mot slutet av denna period blev djuren vingliga och började gå i cirklar innan de antingen dog eller var tvungna att nödslaktas. Under våren 1982 visade sig kliniska symptom på i stort sett samtliga djur i besättningen. Djurhälsovården i Kalmar uppmärksammade fallet och startade en utredning tillsammans med oss vid foderhygieniska laboratoriet och Livsmedelsverket (SLV) vars patolog Nils Gunnar Nilsson var stationerad på SVA. Djurhälsoveterinären Reinhard Grossman i Kalmar bistod mig i kontakter med lantbrukaren, foderprov och sjukdomsberättelse medan SLV:s patolog obducerade och undersökte de döda djuren. Sedan hade jag förstås god hjälp av forskarkollegan Hans Pettersson vid SLU som var den som först hade påvisat aflatoxin i svensk syrabehandlad spannmål.

De kliniska symptomen på kalvarna var så ospecifika att de kunde tyda på en mängd olika sjukdomar, men kanske mest på någon typ av förgiftning. Som tur var reagerade man på slakteriet på att samtliga kalvar hade svullna, bleka och hårda levrar, vilket tydde på någon typ av leverskada. Detta bekräftades också vid den patolog‑ anatomiska undersökningen på SVA där man konstaterade tydliga cellulära förändringar i levern med ökad bindvävsbildning (fibros) och nybildning av gallgångsceller. Detta talade för att djuren fått i sig aflatoxin under viss tid. Vad som framförallt kunde förklara vad som hade hänt var när lantbrukaren berättade att den spannmål han hade utfodrat djuren med var konserverad med myrsyra. Under hösten 1982 hade skördeförhållandena varit dåliga med mycket högre vattenhalt än normalt i den nyskördade spannmålen, framför allt i havren som hade runt 30 % vattenhalt istället för normala 20 %. Bonden hade uppenbarligen inte beaktat detta när han doserade myrsyra och efter ca 1 månads lagring började spannmålen ta värme och synlig mögelväxt upptäcktes på ytan av spannmålen. Bonden trodde dock detta berodde på att regnvatten läckt in (vilket inte heller hade varit bra!) och gjorde inget speciellt utan fortsatte ge sina djur av spannmålen tills det mesta hade gått åt. När vi väl fick in prov för mikrobiologisk analys av den spannmål som utfodrats var detta inte någon trevlig syn med svarta och mögliga kärnor av havre och korn och förhöjd vattenhalt. I denna spannmål fanns mycket höga halter av aflatoxin av såväl B1, B2 som G1 och G2. När vi analyserade spannmålen mikrobiologiskt fann vi att Aspergillus flavus dominerade kraftigt och när vi testade dess förmåga att bilda aflatoxin, bildade den höga halter redan efter fyra dagar. De aktuella svamparna var alltså verkligen toxinbildande. Små halter aflatoxin kunde även påvisas i de leverprov vi fått från de döda kalvarna. Det hela var naturligtvis tragiskt för både djur och lantbrukare, men visade också med önskvärd tydlighet att vi nu i Sverige för första gången hade ett fall där den nya metoden att syrakonservera spannmål inte bara gett försämrad kvalitet och hållbarhet på spannmålen, utan också dödsfall hos ett antal djur. Även om det inte kunde visas här, så fanns det helt klart en risk för överföring av det mest fruktade mykotoxinet till oss människor via animaliska livsmedel.

Efter att ha fått alla fakta på plats startade jag processen med att skriva min första vetenskapliga artikel om foderhygien. Först publicerades en svensk populärvetenskaplig version i Svensk Veterinärtidning och sedan kom den i vetenskaplig form i Zentralblatt für Veterinärmedicin i april 1983. Jag har kvar en kopia på en liten blå anteckningslapp som medföljde denna artikel när jag skickade den till min mamma och stolt meddelade henne att detta var mitt förstlingsverk i den vetenskapliga genren. Jag fann den när vi, efter mammas död 1990, gick igenom hennes bohag. Även om jag verkligen inte sökte medial uppmärksamhet, gav artikeln i Veterinärtidningen visst eko i dagspressen och ledde till en kort artikel i inrikesdelen av SvD med rubriken «Svampgift orsakade kalvdöd». Jag kommer ihåg att jag blev uppringd av journalisten på SvD medan jag besökte min bror med familj i samband med att jag höll en kurs för veterinärer i Skåne. Jag stod i deras kök i Lomma och pratade med journalisten och kände helt plötsligt att jag höll på med något viktigt.

Tidningsklipp från SvD våren 1983 om dödsfallen på kalvar orsakat av

aflatoxin i myrsyrabehandlad spannmål.

Kort om mykotoxiner och deras koncentration

Mykotoxiner är en stor grupp av giftiga kemiska ämnen av varierande uppbyggnad och med låg molekylvikt som bildas av mögelsvampar. Man känner till minst 400 olika mykotoxiner av vilka de viktigaste bildas av svampar tillhörande släktena Aspergillus, Penicillium och Fusarium. Mykotoxinernas betydelse för svampen är inte helt känd men de klassificeras som sekundära metaboliter dvs de ingår inte i svampens grundläggande livsuppehållande primära metabolism. När man odlar en toxinproducerande svamp kan inte toxiner påvisas i odlingsmediet förrän efter några dagars växt av svampen. Kanske bildas de när näringen håller på att ta slut eller när svampen stressas på något annat sätt.

I den fortsatta beskrivningen av aflatoxiner och ochratoxin A kommer jag att nämna vilka koncentrationer som uppmätts i verkliga prov och i forskningsstudier. Dessa koncentrationer är väldigt låga jämfört med många andra kemikalier och ämnen som analyseras. För mykotoxiner rör det sig oftast om miljarddelar (10-9) vilket på engelska förkortas med ppb (parts per billion) eller för aflatoxin tom 10-12 (ppt, parts per trillion). Ibland kan det vara miljondelar (10-6) eller ppm (parts per million) och då bedöms det som en mycket hög koncentration. Jag har försökt att alltid ange toxinkoncentrationen inom parentes som ppb eller ppm för att ni skall kunna jämföra koncentrationerna bättre mellan olika material. Resultatet av en laboratorieundersökning anger nämligen halten per kilo eller gram för foder, spannmål och andra fasta material eller per liter alternativt milliliter om det handlar om mjölk, blod eller andra vätskor.

Spannmålssyra och «Naturens hämnd»

I Sverige hade man använt syrabehandling av spannmål sedan 1970-talet, men under 1980-talet blev tekniken ett allt vanligare alternativ till traditionell torkning. Även om jag i intervjun i SvD tonade ned risken för människor i just det aktuella fallet på Öland, fanns det bland oss som forskade om mykotoxiner en verklig oro för att aflatoxiner från dåligt syrabehandlad spannmål på allvar skulle kunna nå in i vår livsmedelskedja. Det visade sig nämligen att dåvarande Jordbrukstekniska institutet under mitten av 1980-talet testat en mer utspädd och mer lätthanterlig myrsyreblandning som kallades Spannmålssyra. Denna blandning var framtagen av det svenska företaget Perstorp AB och lanserades nu i ganska stor skala i Sverige. Det skulle inte dröja särskilt länge innan vi skulle få riktigt stora inhemska aflatoxinproblem orsakade av just denna spannmålssyra. Någon gång i början av 1980-talet kom rapporter om att livsmedelsjätten Nestlé hade låtit analysera svenskt mjölkpulver och då frekvent påvisat aflatoxin M1. Detta berättade representanter från Livsmedelsverket (SLV) för oss i Referensgruppen för mykotoxiner. Men vad berodde det på? Normalt omvandlas ca 2 % av det AFB1 som en ko får i sig via fodret till AFM1 och i Sverige hade myndigheterna satt ett gränsvärde för konsumtionsmjölk på 50 ng AFM1/lit (50 ppt). Inget prov visade över detta gränsvärde, men förekomsten var så pass utbredd, att den inte enbart kunde förklaras av aflatoxin från importerade kraftfoderkomponenter. Kunde det finnas någon annan aflatoxinkälla, undrade man från SLV.

Innan vi går vidare, måste jag berätta att det vid mitten av 1980-talet kom en svensk dokumentärfilm som orsakade stor debatt i press och TV om vad den moderna människan håller på att göra med djur och natur. Filmen var «Naturens hämnd» av Stefan Jarl och den slog ned som något av en bomb efter premiären 1983. Debattens vågor gick höga bland både forskare och bönder och tom Riksdagens jordbruksutskott bänkade sig för att se filmen. Så gjorde också vi i Referensgruppen för mykotoxiner. Filmens verklige profil är den jämtländske lantbrukaren Nisse Nilsson som på ett lågintensivt men glödande sätt går till storms mot det moderna kemikaliejordbruket. Filmens tema är att om vi gör orätt mot naturen, så kommer den genom en närmast kosmisk rättvisa att hämnas på oss och filmen sökte visa att hämnden redan hade börjat.

En obetalbar scen är när Nisse Nilsson sitter i köket på sin vackert belägna gård, långsamt tänder sin pipa och utbrister att «Sånt här som kärnkraft och rökning är rena söndagsskolan jämfört med när vi förstår vad det här möggle (jo, han säger så) kan ställa till med».

Djuren i filmen lider, dör eller aborterar sina foster. Man visar även en liten cancersjuk pojke i Göteborg som får intensivvård. Allt sägs bero på vårt farliga moderna jordbruk men också skogsbruket med sina flygbesprutningar får stark kritik. Främst vänder sig Nisse, och andra drabbade bönder som intervjuas i filmen, mot den utbredda användningen av konstgödsel som anses ge näringsmässigt undermålig spannmål med ökad förekomst av tungmetaller och andra föroreningar. Men framför allt blir resultatet en spannmål som innehåller mera vatten och därmed är mycket känsligare för att angripas av nya och mer farliga mögelsvampar och mykotoxiner. Det talas inte enbart om aflatoxiner utan även om ochratoxin som jag senare skulle jobba med i min avhandling. Nisse Nilsson är uppenbart påläst och tiden kom att ge honom rätt i en hel del, även om här också finns en del överdrifter och haltande resonemang. Men vi var nog lite omtumlade i Referensgruppen för mykotoxiner efter att ha sett denna film. Jag såg nyligen om den och det är en oerhört känslostark och vacker berättelse! Helt fantastiskt filmat och berättat. Nu i efterhand la jag också märke till den effektfulla filmmusiken av gamle göteborgsproggaren Ulf Dageby och den långsamt och tydligt berättande speakerrösten av Totta Näslund. Här dras parallellen mellan Mau-Mau-upprorets krigare i kolonialtidens Kenya och de som kritiserar det moderna jord- och skogsbruket.

Även om jag då inte riktigt insåg det, skulle jag vara med och visa för Jordbrukssverige att det moderna jordbruket hade hittat på en metod att ta hand om spannmål som var i paritet med vad Nisse Nilsson påstod hemma i sitt kök. Nämligen konservering av spannmål med myrsyra.

Filmen som skakade om. Eget foto när jag lånade och såg den på nytt 2018.

Höga aflatoxinhalter i svensk mjölk

Allting ställdes på sin spets skördeåret 1985/1986 då vi på SVA fick rapporter om att spannmål tog värme och visade tecken på mögelangrepp särskilt på gårdar som använde sig av konservering med den nyare och mer utspädda spannmålssyran. När vi fick in prov av spannmål som utfodrades på sådana gårdar visade de kraftig växt av A. flavus/parasiticus och höga halter aflatoxin. I tankmjölken från mjölkkobesättningar som utfodrats med sådan spannmål kunde halter av AFM1 på mer än hundra gånger SLV:s gränsvärde påvisas. En enskild besättning kunde alltså göra att all konsumtionsmjölk från det aktuella mejeriet låg över detta gränsvärde. Detta medförde att de ansvariga myndigheterna SLV och Jordbruksverket tillsammans med branschorganisationen SMR (Svenska mejeriers riksförening) under första halvåret 1986 startade en verklig klappjakt på gårdar med myrsyrakonservering av spannmål. Från varje gård undersöktes spannmål och mjölk. Det gällde att stoppa mjölkproducenter