Cirkulär kemi: Resan från kemipanik till cirkulär ekonomi

By Re-Makers AB

Boken beskriver de utmaningar som kemikaliesamhället står inför idag, men också varför dagens sätt att hantera dessa inte fungerar särskilt bra. Författaren gör upp med gamla tankesätt inom princip alla delar i samhället, inom såväl myndighetsstyrning, affärsstrategier, vetenskapen, det civila samhället och inte minst kemiindustrin.

Den cirkulära kemin beskrivs som ett affärstrategiskt nav i den cirkulära ekonomin. Här föreslås istället nya kreativa arbetssätt där cirkulär ekonomi är målsättningen och hur giftfria varor kan skapa vinster för både företagen och samhället i stort.

• Language: Svenska
• Publisher: Re-Makers AB
• Release date: Feb 18, 2016
• ISBN: 9789198316704

Book preview

källförteckning

VARFÖR EN BOK OM CIRKULÄR KEMI?

I Naturskyddsföreningens årsbok från 2012, Den flamsäkra katten¹, beskrevs miljögifter på ett helt nytt sätt än tidigare. Kollegan och redaktören Roger Olsson var tydlig med att han själv inte orkade hålla på att tjata om PCB, DDT och flamskyddsmedel igen. Skulle det skrivas, så krävdes nya grepp.

Anna Froster tog sig an rollen som stigfinnare åt läsaren och hjälpte hen att se den absurda frånvaron av kemikaliekontroll och ansvar trots en flora av myndigheter, företag och institutioner. Genom att blanda in lusten i skrivandet, så blev boken pedagogisk och samtidigt visades helhetsbilden över vad som egentligen är problemet.

Mina författarkollegor var nyfikna och sanningssökande journalister. Jag var den så kallade experten, men skulle vi lyckas få till ett budskap som läsaren kunde ta till sig, så krävs det mycket mer än en expert. Jag tror inte heller att miljögiftsfrågorna kan lösas av experterna själva. Lösningarna finns inte där problemen finns. Att bli av med miljögifterna ställer nya krav på uppströms åtgärder så som design, ny politik och framförallt en vision om hur det hållbara samhället ska se ut, så att vi kan ta fram planen och börja bygga någon gång. Vi kommer aldrig någon vart om vi bara nöjer oss med att diskutera allt som vi behöver undvika. Vi behöver veta vad vi ska göra. Det är en otroligt viktig insikt.

MIN EGEN YRKESRESA HAR OCKSÅ INNEBURIT att gå från att utvärdera enskilda bekämpningsmedels effekter, till att söka mig till hela hållbarhetsbilden. Ska det vara meningsfullt att arbeta med kemikaliekontroll måste kemikalierna diskuteras utifrån de sammanhang där de används. I underhåll av varor, funktion hos varor, jordbruk, läkemedel, livsmedel m.m. Därutöver så behöver vi se kemi ur ett hållbarhetsperspektiv.

Vad är ohållbar respektive hållbar kemi i ett globalt sammanhang där klimat, dricksvatten och biologisk mångfald ska hanteras samtidigt? Tragiskt nog har jag känt mig väldigt ensam på den resan. Jag upplever att såväl forskare som myndighetspersoner känner sig bekväma med att snarare bli kvar i sina nischer och vara än mer experter på sitt område. Tvärvetenskap har tyvärr en låg status.

Från kemikalienörd till ett systematiskt hållbarhetsperspektiv

Efter ett antal så kallade faroanalyser på Kemikalieinspektionen, så upptäckte jag att de svaren vi normalt sökte inte alltid var relevanta. Vi trodde att det gick att svara på om bekämpningsmedlen var alltför giftiga eller inte. Vi trodde att det fanns en mall för ekosystemet, och att det bara var att fylla i de tomma rutorna i vår mall.

Ju mer data vi fick på giftigheten om ett ämne, ju mer förvirrande blev dock bilden. Så länge man testade exempelvis en enda alg så var det enkelt, men testar man flera algarter under flera olika förhållanden som temperatur, salthalt, mörker, ljus m.m. så kunde värdena skilja en miljon gånger.

I egenskap av projektledare på Svanen fick jag tillgång till kemiindustrins alla testdata på rengöringskemikalier. Det förstärkte bilden ännu mer. Extremt giftiga ämnen var en varningsklocka, men i övrigt så sa giftigheten ingenting vettigt. Såpa är exempelvis akutgiftigt för vattenlevande organismer, vilket förklarar användbarheten mot bladlöss, men att såpans giftighet därför skulle vara ett miljöproblem var svårt att se.

När jag intresserade mig för kemikalieproblematiken från ett systematiskt perspektiv, det vill säga på vilket sätt kemikalier kan utgöra ett hot mot en hälsosam och långsiktigt hållbar planet, så blev bilden delvis annorlunda. Det är snarare den systematiska ökningen av ämnen i biosfären och dess organismer inklusive människan som är det stora problemet. Det innebär att ovanliga grundämnen som tas upp från jordskorpan och svårnedbrytbara organiska ämnen är det vi i första hand borde fokusera på. När man lyckats få en systematisk överblick, blir det mycket lättare att prioritera åtgärder.

AKUT GIFTIGA, MEN LÄTT NEDBRYTBARA ÄMNEN som vätecyanid kan visserligen göra stor lokal skada om mycket hamnar på ett ställe samtidigt, exempelvis massdöd av fiskar. Men den typen av skador är lokala och ofta reparabla. Ett annat exempel på hur viktigt det är med systemanalys är fallet med aluminium. Att denna metall skadar fiskars gälar är ett problem som beror på att försurande ämnen har släppts ut. Försurningen urlakar naturligt aluminium i markerna då aluminium är förhållandevis vanligt i naturen. Orsaken till problemen med aluminium beror således inte på stora aluminiumutsläpp. Problemet är snarare försurningen som bidrar till urlakningen, och då är den uppströms åtgärden något helt annat.

Vi inser att vissa typer av ämnen har sådana inneboende egenskaper att de bör fasas ut från produktionen så fort som möjligt beroende på att det i princip inte finns några säkra användningssätt i kombination med att risken för allvarliga effekter är orimligt stor. Användning av i naturen ovanliga metaller som bly, kadmium och kvicksilver leder snabbt till en koncentrationsökning i biosfären och är därmed per definition ohållbart.

Kombinationen av hormonstörande och långlivade industrikemikalier går heller knappast att hantera säkert utan att försämra tillståndet för kommande generationer. Trots att halterna är initialt låga, så ökar de och sprids i biosfären med förödande effektivitet. Vissa typer av svårnedbrytbara och industriellt framställda ämnen är vitt spridda i miljön och återfinns till och med i isbjörnar vilket visar att ingen form av tänkbar kontrollmekanism kommer fungera med mindre än att produktionen upphör.

NÄR FRÅGAN IBLAND DYKER UPP om dessa föroreningar i isbjörnar, navelsträngsblod och bröstmjölk har nått en farlig gräns, så visar det att frågeställaren inte förstått problemets art. Det går inte att fastställa vilka långsiktiga konsekvenser som dessa föroreningar medför, förutom att vi anar ett antal mer eller mindre skrämmande scenarier. Skulle forskarna mot all förmodan efter ett sekels forskning kunna fastställa en allvarlig konsekvens så är det ändå försent. Man kan aldrig styra koncentrationen hos isbjörnar till en fastställd nivå.

Den andra insikten är att kemikalier behöver sättas i sitt sammanhang för att det ska vara möjligt att komma någon vart med lösningarna. Bekämpningsmedel hanteras i ett industriellt drivet jordbruk som är förpackat tillsammans med konstgödsel, monokultur, GMO, stråförkortningsmedel, antibiotika och kostnadseffektiv hållning av stora djurbesättningar. Användning av stråförkortningsmedel är exempelvis en konsekvens av intensiv konstgödning så att växten drar iväg på längden vilket ställer till praktiska problem. Förändringar behöver därför oftast diskuteras på en högre systemnivå.

Ekologiskt jordbruk är en lösning som inte bara går ut på att ta bort enstaka kontroverser som bekämpningsmedel, utan är mer inriktat på att ändra hela konceptet kring hur jordbruket drivs. Industrijordbruket bygger på att arbeta fokuserat och nischat, vilket samtidigt har minskat förutsättningarna för att utnyttja de naturliga flödena av näringsämnen som ursprungligen fanns i det tidigare integrerade och småskaliga jordbruket.

Under lång tid fick det ekologiska jordbruket ofta en tråkstämpel som bakåtsträvare med enbart romantiska föreställningar som drivkraft. Från ett cirkulärekonomiskt perspektiv är det ekologiska jordbruket snarare en förebild. Oberoendet från externa insatsmedel ökar, känsligheten för storskaliga förändringar i omvärlden minskar, typ insektsangrepp och väderkatastrofer. Det ekologiska jordbruket utnyttjar flödena av näringsämnen mer optimalt och resurseffektivt; kor som betar befintligt lokalt gräs istället för importerad soja från regnskogskövlade regioner i Brasilien, eller det integrerade jordbruket som utnyttjar samspelet mellan djuren och växtodlingen.

Andra industrikemikalier är kopplade till varor och plast. Det handlar ofta om en hel komplex petrokemi. Att diskutera bromerade flamskyddsmedel, utan att inse kopplingen till eldfängd plast, är oftast bara slöseri med tid och resurser. Likaså att diskutera utbytbarheten av mjukgörande ftalater istället för att diskutera möjligheten att byta till en annan plast än PVC som är naturligt mjuk utan mjukgörare.

Att samhället blir förorenat av bly och kadmium beror på att dessa metaller är billiga eftersom de ofta är en biprodukt från annan metallutvinning. Det gäller alltså att förstå de bakomliggande orsakerna till spridning av många miljögifter, för att kunna sätta in adekvata åtgärder. Zink används huvudsakligen med syftet att rostskydda metaller. Så länge zink används i galvanisering så blir det svårt att återvinna metallen och behovet av jungfrulig zink kommer aldrig att upphöra. En cirkulär användning av åtråvärda metaller såsom zink skulle därför vara det kanske mest kostnadseffektiva sättet att stoppa flödet de farliga tungmetallerna.

DÄRTILL SÅ RÄCKER DET INTE ATT BARA PRATA OM vad vi ska undvika i den enorma floran av okända kemikalier och plaster. Det hållbara samhället kräver en fungerande återvinning av varor, och fel kemikalier och material är det viktigaste hindret. Ingen kan ta ansvar för återvunna produkter, om vi inte vet vad som finns i dem från början. Vi måste alltså ta reda på vad som krävs för att nå marknadens förtroende, och inte bara vad som ska undvikas för att göra myndigheterna nöjda.

Viktigt att arbeta med rätt saker INNAN vi gör saker rätt

Kemikalieproblematiken är som en bottenlös brunn om man inte arbetar strukturerat mot en målbild efter en genomtänkt plan. Och det görs oftast inte idag på vare sig myndigheter eller företag. Lagstiftningen som rubriceras CLP (Classification, Labelling and Packaging) är tydlig med att kemiska produkter måste förses med ett säkerhetsdatablad för att kunna säljas på marknaden om det innehåller minst ett klassat ämne. Företag arbetar oftast bara med dessa säkerhetsdatablad, därför att det är enkelt och konkret.

Men det gör de knappast efter att ha utvärderat om det arbetet är det mest kostnadseffektiva sättet att nå en giftfri miljö eller ett hållbart samhälle. Snarare för att vara myndigheterna till lags.

Med tanke på att:

Över 95% av existerande kemikalier inte ens är klassningsbara på grund av att de inte är tillräckligt undersökta².

Den stora källan till spridning av miljögifter kommer från varor, när säkerhetsdatabladen inte gäller varor.

Klassningen inte avslöjar om ett ämne är hormonstörande.

…så räcker det ju knappast med att fylla i säkerhetsdatablad.

Visserligen behövs det arbetet, men hur stor del av befolkningens kroppsbelastning av industrikemikalier kan förklaras av dåligt ifyllda säkerhetsdatablad? Det som saknas är i första hand systemsynen och en överblick. Vilka är de viktigaste bristerna i kemikaliepolitiken, lagstiftningen, upphandlingen, tillsynen och sättet att