Åsneprinsen

By Inger Brattström

Niklas. Niklas var Åsneprinsen, tänker Stella. Det är ingen förklaring till vad som hänt, men kanske är det lite av en tröst...

Allt började på torsdagen när Niklas hade födelsedagsbjudning. Dagen därpå skulle Stella och kompisgänget ha fest i skidstugan, men något kändes märkligt, allt var liksom annorlunda efter gårdagen. Det var inte bara det att Stella hade kyssts med Göran. Niklas hade dessutom varit försvunnen i några timmar och ett oroligt filter låg som ett täcke över tillvaron. Vad var det egentligen som hade hänt Niklas? Och varför slutar festen i skidstugan med en skogsjakt där Stella tvingas omvärdera allt?

Å​sneprinsen ​gavs ut första gången 1964. Det är ett intensivt och drabbande drama om vänskap, makt och kärlek, men kanske framför allt en historia om vad som händer när man vågar se bortom ytan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726428162

Book preview

tröst.

Första kapitlet

Det var fredag. I går hade det varit torsdag och Niklas födelsedag, bjudning och allting. I morgon var det lördag och lov, de skulle ha den där tillställningen i skidstugan.

Stella plockade ihop sina böcker, det var slut för i dag. Niklas stod med sina stora tomma händer utefter sidorna och såg ner på henne.

Tack för senast förresten, mumlade Stella med ansiktet ner i bänken och det långa, gula håret som ett draperi för de blossande kinderna.

Just nu kände hon avsky och leda vid sig själv för de där kindernas skull, de var förrädare.

Niklas var också röd i ansiktet, det var han alltid. Munnen stod halvöppen, som en dörr på glänt. Han såg plötsligt och omotiverat lycklig ut för det där slarviga tack för senast, han tog det visst för ett halvt medgivande.

För alldeles nyss hade han frågat henne, om hon ville gå på bio på kvällen, en film av Fellini, italiensk.

Det knöt sig i Stella, det var inte rent spel. Det var något, som inte stämde, sedan i går kväll stämde ingenting längre.

Och naturligtvis hade de hört alltsammans. De flesta var ännu kvar i klassrummet, det slog i bänklocken, stolarna skrapade mot golvet, sulor hasade. Erik skrev lov i morgon på tavlan, Maj satt på katedern, uppflugen som en fågel, med den smala kjolen så högt över knäet – bara att se henne sedan, då hon drog ner den! Hon ormade sig och drog och drog, som om hon trodde den skulle bli längre av det. Barbro stod med sina böcker tätt bakom Stella och väntade.

Ska vi gå?

Barbro hade varit med i går. Krister också.

Krister hade ännu inte flyttat sig, han satt kvar i bänken med nacken i den gråbruna fläcken på väggen, hans egen fläck. Han gäspade och samlade makligt ihop sina handskar och sin halsduk och sina långa ben. Böcker hade han nästan aldrig, bara en penna och en liten svart anteckningsbok.

Niklas stod fortfarande där och såg fånigt lycklig ut.

Det var inget, skrek han och böjde sig närmare Stella.

Hon hade hans ansikte tätt intill sig, han blåste henne i nacken. Han kom alltid så nära inpå, och Stella kunde inte vänja sig vid det, hon fick krypningar av obehag.

Det var för att han hade nedsatt hörsel, i småklasserna hade de ibland kallat honom döv-nicke, det gjorde de aldrig numera. Det var också för den nedsatta hörseln, som han talade så högt och övertydligt som gällde det en diktamen.

Stella, vill du gå med på bio i kväll, det är en fin film av Fellini, skrek han rakt i hennes ansikte för andra gången.

Stella hade bänklocket uppfällt, hon var bakom det och letade energiskt efter Engelska stilar, del II.

De hade hört det allesammans, det kunde inte vara någon hemlighet, Niklas fråga och Stellas svar. Utan att se kände hon det, ögonens hastiga kast, snabba leenden, flin. Jaså, Niklas försöker med Stella, jaha.

Just Stella!

Stella önskade plötsligt, att hon kunde säga ja tack gärna med sin barnsligt klara och ljusa röst. Bara för de där ögonens och leendenas skull, för snopenheten sedan. Hon tittade hastigt upp och slog håret från ansiktet, Niklas flåsade intill henne. Han såg lycklig ut, så fort hon sa ett enda ord till honom såg han plötsligt förklarad ut.

Stella kunde omöjligt säga ja tack, hon skulle inte stå ut med Niklas förklarade ansikte. Inget ansikte var så litet lämpat för att se förklarat ut, det skar sig som skärt och gredelint. Ibland är det underbart att göra någon lycklig, andra gånger är det alldeles omöjligt, som nu när det kommer på fel tid och fel plats.

Krister nere från sin hörna svarade plötsligt i stället.

Förstår du inte Nicke, att Stella är upptagen en sån här kväll? Det vet du väl, att Stella och Göran…

Det slocknade genast, inte ett spår fanns kvar i Niklas runda barnansikte, det var tomt och snopet som hans stora händer. Han snörvlade till som han brukade göra, när han fick frågan eller blev överrumplad.

Jo, det är klart, jag undrade bara…

Stella hittade Engelska stilar del II, hon nickade hastigt mot Niklas.

En annan gång, mumlade hon och gick före Barbro ut i korridoren.

Stella Polaris, fixstjärnan! Det var ett riktigt stjärnfall.

Det var Kristers sträva låga röst efter henne, det var ironi i den, nästan skadeglädje. Stella tyckte att hon krympte.

I går hade Niklas haft sin bjudning, i dag var allt annorlunda. Ingen trodde längre på den gamla Stella.

Hon knöt halsduken runt huvudet, genom fönstret såg hon på trädens nakna, spretiga grenar att det var kallt och blåsigt. De rev och slet över en ödsligt gul-skär himmel. Gräset på golfbanan var vitluddigt som mossa, det var vinter, blåsig hemlös barvinter. Stellas längtan efter snö gjorde nästan ont. Och vad skulle då inte jorden och växterna tycka utan sitt skyddande täcke?

Vi bar oss nog rätt illa åt i går hos Niklas.

Barbro gjorde en grimas. Stella gjorde sig alltid förebråelser. Barbro tyckte inte det var något att tala om.

Det var lustigt att vi alls blev bjudna, tycker du inte? Det var en skaplig kväll, gott och så. Sten och jag dansade nåra danser, sen satt vi och pratade, det fanns ju så många tomma rum. Så är det ju alltid, förresten. Hände det nåt särskilt, menar du, nåt allvarligt, eller så? Krister var ju helarg, förstås, och mest på dej, Stella. Men jag tycker inte du ska tänka på det mer.

Barbro hade naturligtvis rätt, det hela var mycket förvirrande, det var bäst att inte tänka på det mer, glömma och trycka ner och bre något över. Och det var klart att det inte hade hänt något. Så här var det ju alltid, om det sedan inte passade just på Niklas födelsedagsbjudning, var det väl mera Niklas fel än deras?

"Det är klart att ur Niklas synpunkt var det en misslyckad skiva han kan inte ha haft nån glädje av den.

Han kan väl aldrig ha nån glädje av det, av en skiva menar jag, han är inte den typen.

Stella tänkte att så var det och så skulle det alltid vara. Niklas med sina stora tomma händer och sin tunga otympliga kropp och nedsatta hörsel och raspiga röst skulle aldrig göra sig på ett dansgolv och bland flickor. Det var synd – och vad kunde Stella göra åt det?

Att han överhuvudtaget hade en tillställning, det är underligt, rena självplågeriet, inte sant?

Barbro tittade på Stella, hon måste titta ner. Stella var mycket liten och tunn och hon upphörde aldrig att förvåna. Den underliga blandningen av oskuld och arsenik, av aningslöshet och kall beräkning. Stella, fixstjärnan med runda ögon och änglahår och en gång som om hon svävade.

Du vet väl att det var för din skull, hela festen var för dej. Det kunde vem som helst se, Krister sa det rent ut. Niklas hade bett honom ordna alltsammans.

Stella kände olusten komma krypande, hon ville inte veta av det.

Vad kan jag göra? frågade hon hjälplöst. Jag kan väl inte gå på bio med honom bara för det?

Det var påträngande och det var inte rent spel. Niklas hade suttit där och snörvlat på första bänken i många år, varje gång Stella pratat med honom eller visat honom läxan, hade han sett ut som om han fått en present. Det hade varit olustigt och ingenting att göra åt, det var hans sätt och han kunde inte hjälpa det, man fick stå ut med det och vara vänlig och hjälpsam så långt det gick.

Att ha tillställning, bjuda på bio, plötsligt börja uppvakta och vara efterhängsen, det var något annat och Stella skulle inte klara det.

Det är skillnad med Krister, honom kan man ju avvisa utan att känna sej som en skurk efteråt. Men Niklas…

Säg ifrån en gång för alla. Du är inte den som är rädd att såra och trampa på känslor och så.

Barbro var rakt på sak. Barbro hade hållit ihop med Sten i snart ett år, ingen annan pojke hade tittat åt henne varken förr eller senare, hon behövde aldrig trampa på några känslor, hon visste inte hur det var.

Stella visste att en dag skulle hon vara riktigt ovänlig mot honom, direkt avspisande, som hon var mot Krister, och hon skulle skämmas för sig själv.

"Det är ju så synd om honom, han