Riggat rån

By Jonas Hafrén

Den före detta pantbanksägaren Tavin Karlsson är på flykt undan hämnd från kriminella, vars kompanjoner sitter i fängelse på grund av honom. Men hans flickvän blir gravid och de vill komma hem till Stockholm igen, utan att bli skjutna. Så han framför ett förslag till sina förföljare: ett erbjudande om att hjälpa till att rigga ett rån värt fyra miljoner och ge dem ett företag, om de släpper idén att hämnas.

Inledningsvis verkar de köpa Tavins idé. Men så blir han en dag varnad av Krister, en av brottslingarna, att planen på att döda honom har dammats av. Krister har infiltrerat brottsorganisationen för att söka hämnd på mannen som har kastat ut hans bror från en balkong. Tillsammans försöker Krister och Tavin lösa sina respektive problem, allt medan planen att komma över fyra miljoner kronor rullar vidare.

"Riggat rån" är den fristående uppföljaren till Pantbanken.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 19, 2018
• ISBN: 9789188321473

Book preview

Av författaren har tidigare utgivits:

Pantbanken (2017)

Copyright © Jonas Hafrén och Word Audio Publishing, 2018.

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-88321-47-3

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1. Anstalten Kumla

Tavin var nyduschad och betraktade sig i badrumsspegeln med bar överkropp. Trots sina nästan 50 år var han i god form, alla timmar på löpbandet och i gymmet hade gett resultat. Till och med håret hade hållit sig hyfsat, fortfarande brunt med bara lite gråa streck över tinningarna. Han studerade utrustningen framför sig och intalade sig återigen att det här kunde gå vägen. I handfatet låg det tejp, sax, plaströr, såg och en skyddsväst. Skjortan och kavajen hade han vikt och lagt på toalettstolen.

Först klippte han till tejpremsor, sedan halverade han plaströret på längden och passade in ena halvan på utsidan av vänster underarm. Han tog tejpremsorna och fäste plasten till huden. Sedan på med skyddsvästen, skjortan och till sist kavajen.

Skyddsutrustningen syntes inte med kläderna på och han nickade belåtet åt sin spegelbild.

Han lämnade hotellet, hämtade ut sin hyrbil på bensinstationen vid Slussen och begav sig mot Kumla. Utan att veta hur känslig vapen-detektorn på fängelset var vågade han inte ta med sig revolvern in, men han hade den med sig i bilen. Amir och Benke visste inte var han var, eller var han hade varit. Men de visste att han skulle vara utanför fängelset strax innan och efter deras möte. Om de hade hyrt en torped skulle det vara ett säkert ställe att hitta honom på.

Han smålog när han tänkte på hur förvånade de måste ha blivit när de fick hans meddelande om att han ville besöka dem. Men precis som han hade hoppats, och trott, hade de accepterat att träffa honom. Frågan var på vilka grunder? Antingen tänkte de döda eller allvarligt skada honom, eller så var de helt enkelt nyfikna.

Men skulle de attackera honom var han beredd. Han hade haft gott om tid att motionera i Thailand och var övertygad om att han kunde hantera Amir. Benke var av en annan kaliber, kraftig och elak. Hoppade de på honom tänkte han skydda ansiktet genom att hålla upp sin plastbeklädda vänster underarm framför sig och skyddsvästen hoppades han kunna absorbera slag mot överkroppen. Då kunde han koncentrera sig på att hålla dem ifrån sig genom att jabba med högern. Vinna över dem i ett fullt slagsmål trodde han inte på, men han räknade med att kunna stå på benen tills fångvaktarna hann ingripa.

Framme vid Kumla svängde han av motortrafikleden och fortsatte längs småvägarna till fängelset. Han lokaliserade enkelt fängelset och parkerade utanför entrén. Det var inte hans första besök på Kumla; hans barndomsvän Jarno Kokkunen satt på samma anstalt. Men Tavin tänkte inte besöka honom; ingen skulle få nys om att han var en nära vän – för hans egen säkerhet. Han hoppades verkligen att ingen hade listat ut att det var Jarno som hade varnat honom. Men Tavin bestämde sig för att ringa honom ikväll när han visste hur det hade gått.

Han var tvungen att ringa Sylvie också.

Det hade inte varit glada miner när han åkt ifrån Phuket. Tjej-ens brorsa, Benny, hade försökt avråda honom från att åka, och Sylvie hade varit kluven – minst sagt. Men till slut hade hon gått med på att om det här fungerade, så var det värt risken.

Han anmälde sig i receptionen och visade sin legitimation.

God dag. Heter Tavin Karlsson. Bokat möte med Amir Ceschnick och Benke Larsson.

En vakt mötte upp honom innanför slussen. Vakten presenterade sig genom att nicka och helt enkelt säga:

Danne.

Han gick återigen igenom vad han ville ha sagt medan han följde efter Danne till besöksrummet. Han hoppades det såg ut som att han gick med bestämda steg.

Vakten stannade till utanför en grå dörr och gjorde en ansats till att öppna när Tavin lade en hand på hans arm.

Vänta. Du, jag vet inte riktigt vad som väntar mig här. Hur fungerar det om det blir bråk och jag skulle behöva hjälp?

Utan att röra en min sa Danne:

Väntar du dig bråk?

Eh, de här inne kan vara lite sura på mig. Vet inte riktig…, ja, det är säkert ingenting. Men ändå?

Ja, är det något är det bara att hojta till. Det finns alltid personal här omkring.

Tavin tittade sig omkring, men såg ingen annan. Han släppte motvilligt Dannes arm.

Okej…

Dörren öppnades och han klev in i rummet, som var litet, rektangulärt, utan fönster och enkelt möblerat. Det stod en säng längs ena långväggen och mitt i rummen stod ett fyrkantigt bord med fyra stolar, och på bordet stod en kaffetermos och ett fat med fyra kanelbullar. På en av stolarna satt Amir – ensam. Amir reste sig och sträckte fram handen.

Tjena, trodde faktiskt inte du skulle dyka upp.

Surprise, sa Tavin och tog i hand.

Jaha…, sa Amir och satte sig. Han sträckte sig efter termosen och hällde upp kaffe i två plastmuggar.

Tavin satte sig mitt emot honom, tog emot kaffemuggen och tvingade sig att slappna av. Det här kanske inte behövde bli så farligt. Han blåste på det heta kaffet, satte ner koppen igen och tittade över axeln. Vakten hade redan gått och stängt dörren efter sig.

De utbytte ytterligare lite vanliga artighetsfraser, men en bit in i samtalet var det fortfarande ingen som hade lett eller ens antytt ett leende. Han misstänkte att Amir också var spänd. Bara återhållet raseri eller lugnet före stormen? Han sneglade över axeln mot dörren igen och ångrade att han hade satt sig med ryggen mot den.

Han högg in på bullen och sa mellan tuggorna:

Du kanske undrar vad jag gör här?

Det kan man lätt säga, sa Amir, och lade ner sin kanelbulle på bordet. Han lyfte kaffemuggen istället. Du anar inte hur nära det var att… Han avslutade inte meningen.

Jo, jag anar faktiskt det. Och jag antar att det faktum att Benke inte är här har med saken att göra På ett bra eller dåligt sätt? Men jag meddelade att jag ville träffa er båda två. Var är han?

När vi fick ditt meddelande fantiserade vi om vad du ville oss, och vad vi skulle göra med dig om du faktiskt hade mage att dyka upp. Benke kunde inte släppa tanken på att strypa dig men ingen av oss vill sitta här längre än nödvändigt så jag övertalade honom att låta bli, i alla fall här och nu. Men det är säkrast att han inte sitter med.

Okej, tack för det, sa Tavin, men det jag vill träffa er för har även med honom att göra.

Du kan räkna med att jag kommer berätta för honom varför du kom. Det är faktiskt ganska magstarkt: att du är här menar jag, eller hur?

Tro mig, om jag inte trodde det var nödvändigt hade jag hellre låtit bli.

Okej, men nu är du här…

Jo, alltså…, du och jag vet ju den egentliga orsaken till varför ni sitter här. Och om du tänker på saken så är jag kanske den direkta orsaken, men samtidigt så har ni er själva att skylla. Ni blev giriga, eller hur? Tavin tystnade och studerade Amir, som inte såg ut att vilja kommentera hans påstående. Han tog det som ett gott tecken och fortsatte:

Det första utpressningsförsöket hade jag kanske kunnat leva med, men när ni dessutom kidnappade Sylvie och försökte tvinga mig att köpa beskydd gick ni för långt. Så jag menar att ni skulle lika gärna kunna sitta i fängelse för utpressningen eller kidnappningen. Att ni sedan råkar sitta inne för att jag ljög för polisen och sa att ni rånat min pantbank kan faktiskt ses som ironiskt, eller vad heter det? Poetisk rättvisa? Han tystnade igen och avvaktade Amirs reaktion.

Amir visade inte vad han tyckte om händelsebeskrivningen.

Tack, jag vet vad som hände, och varför. Kom till saken. Varför är du här?

Jo, jag kommer dit. Vill bara förklara vilken ingång jag har till det här och försöker luska ut om det finns någon chans att genomföra det jag vill föreslå. Jag har ett erbjudande åt er, det vill säga: dig, Benke, din flickvän… Anna? Tavin såg frågande på Amir, som nickade. Bra, Anna. Och era eventuella kompanjoner.

Okej, jag lyssnar.

Jag kommer till mitt förslag strax. Men först, lyssna bara på mitt resonemang.

Amir suckade lätt. Han hällde upp mer kaffe, satte sig tillrätta och sträckte på benen.

Låt höra då.

Förresten, sa Tavin och såg sig omkring. Kan vi tala fritt? Tror du vi är avlyssnade, eller bevakade på något sätt?

Nu log Amir för första gången och pekade mot sängen.

Vad tror du?

Han tittade på sängen.

Vad menar du?

Man får ta emot dambesök i det här rummet, sa Amir.

Jaha, och…?

Då kan de ju inte filma eller micka rummet.

Han stirrade på Amir en stund innan polletten föll ner.

Nä, det är klart, sa han sedan. Ändå kunde han inte låta bli att kasta en blick på alla fyra väggar, och dörren igen, innan han fortsatte:

Jo, som sagt, att ni åkte dit är inte bara mitt fel. Hade ni lämnat mig ifred hade det aldrig hänt. Jag vet också att det var Annas idé att kidnappa Sylvie, inte din. Och jag misstänker att det var Benkes idé att ni skulle pressa mig på en halv mille, inte din. Så egentligen kan du och jag inte ha så mycket otalt med varandra. Hur som helst, som du säkert vet så har jag och Sylvie gått under jorden därför att vi har hört att någon, sannolikt, Anna, har planer på att döda mig.

Det där vet jag ingenting om, började Amir.

Lägg av, jag vet hur det ligger till. Tavin vevade med kaffemuggen i luften. För det finns öron överallt, även här. Han spillde kaffe på bordet. Dessutom har polisen varnat oss för Annas farsa. Skulle själv inte vilja ha en gangster till svärfarsa. Det kanske är han som organiserar mordförsöket? Men vad jag ville säga är att jag vet vad som gäller, så jag kan ligga lågt utomlands och ni kommer aldrig att hitta mig. Men nu är det så att jag vill komma hem till Sverige, och jag har en plan, ett förslag till er, som skulle kunna ge mig och Sylvie friheten att komma hem utan att behöva riskera att bli mördade av din mentala flickvän eller hennes gangsterfarsa. Så… Vad tror du?

Tja…, det skulle krävas något väldigt speciellt för att få Anna och Benke att förlåta dig. Vad du än tycker om vems fel det är att vi åkte fast. Själv har jag inga problem med att lägga det här bakom mig, och skulle nog helst aldrig vilja se dig igen.

Vad sägs om två miljoner kronor och ett vinstgivande företag? sa Tavin. Kunde det intressera er, tror du?

Amir tittade på honom under tystnad, tog en slurk kaffe och tittade sedan upp i taket. Det gick ett stort antal sekunder.

Så du kom hit för att försöka köpa dig fri från en eventuell hämnd mot dig? sa han till slut.

Tavin nickade.

Tja, i princip.

Med två mille, och ett företag?

Japp.

Amir tystnade igen. Till slut sa han, sakta:

Det är… värt att tänka på, och det är väl allt jag kan säga egentligen. Det är ju inte upp till mig vad andra kan tyckas vilja göra, eller säga om saken. Den första frågan är väl egentligen om det över huvud taget är aktuellt med en sån här affär. Den andra frågan är hur mycket en sådan deal skulle kosta, om det var aktuellt.

Det knackade på dörren.

Kom in, ropade Amir. Danne öppnade dörren och stack in huvudet.

Allt okej här inne? sa vakten. Skulle inte Benke vara här också?

Han är inte här, konstaterade Amir.

Då är det väl lugnt? sa Danne och tittade på Tavin, som nickade kort och vakten drog igen dörren.

Innan dörren hann stängas helt ropade Amir:

Vänta Danne! Skulle du kunna göra mig en tjänst och be Benke komma hit om du ser honom? Han är säkert i TV-rummet.

Danne tittade rakt och uttryckslöst på Amir.

Skit på dig, sa han och stängde dörren hårdare än nödvändigt.

Tack för inget då… Ja, kanske lika bra, muttrande Amir och lutade sig tillbaka, och tittade tankfullt upp i taket igen.

Tavin väntade några sekunder.

Så…, vad tror du? Finns det en möjlighet här?

Jag måste snacka med de andra, men jag har i princip inget emot gratis pengar. Frågan är om de andra över huvud taget vill snacka om saken. Kan vi göra så att du ringer mig i övermorgon?

Visst, det låter bra. Jag gör det, sa Tavin medan han reste sig och började gå mot dörren. Ja, men då är vi väl klara här. Han var angelägen om att dra vidare ifall Benke, trots Dannes reaktion, skulle nås av Amirs efterlysning.

Vänta, en sak till, sa Amir. Vad för slags företag snackar vi om?

En pantbank.

Så du skulle ge oss två mille och en pantbank, med svarta siffror, för fri lejd till Stockholm. Och du kan och vill fixa det?

Japp, sa Tavin och gick.

2. Val

När Tavin hade gått tog Amir med sig den sista kanelbullen och gick ut för att leta upp Benke. Han trodde att gänget skulle hänga i TV-rummet, men det var tomt så han gick vidare till cellerna. Ingen där heller. Han letade vidare och hamnade så småningom på gymmet. Där hittade han nästan hela avdelningen. De tjoade som om det vore VM-final i ishockey. Danne var där och hejade på med hög röst. Alla stod i en ring runt bänkpressen. På bänken låg Benke och pressade upp en fullmatad skivstång. Amir såg Jocke längst bak i klungan och knackade honom på axeln.

Vad händer? Vad fan är alla här för?

Jocke vände sig om och lyste upp när han såg vem det var.

Benke och Dimitri tävlar om vem som är starkast. De har slagit vad.

Ah, okej. Vem vinner?

Ganska lika, än så länge. Men de har benpress kvar, där är Dimitri oslagbar, sa Jocke och vände sig om igen när Benke stönade högt. Det såg ett tag ut som han skulle tappa hela stången. Den darrade och svajade till höger och vänster en stund innan han till slut fick upp den på rakar armar, i viloläge, och i klykorna. Amir kunde bara gissa vilket skada en fullastad skivstång släppt på någons tå, eller över Benkes bröstkorg, skulle göra.

Han släppte scenen och satte sig och väntade på en roddmaskin i andra änden av rummet. Förstrött drog han i handtagen tills Benke kom fram.

Nå, berätta! Hur gick det? Vad fan ville han?

Amir slutade ro och ställde sig upp.

Jo, det gick… bra, tror jag. Tavin verkar fått reda på att Anna vill fimpa honom och han vill betala sig ur situationen.

Oh fan…

Tydligen har han dragit utomlands, men vill nu komma hem igen. Så vad tror du?

Vette fan. Det här måste vi ta med Anna.

Jag vet. Ska jag ringa och fråga om hon inte kan komma hit snart? Jag sa att han skulle ringa oss i övermorgon.

Visst, gör det, så får vi fundera på saken. Förresten, hur mycket vill han pröjsa?

Två mille kontant och överlåta en pantbank till oss.

En pantbank, upprepade Benke och skakade på huvudet. Killen är modig, eller… Han tystnade och verkade börja fundera över budet.

Själv då? Hur går tävlingen? Hörde du har ett vad på gång med Dimitri.

Benke log och masserade lätt sin svullna vänsterbiceps.

Så där. Vi ligger lika nu men vi har två benövningar kvar. Inte min starka sida.

Jaha. Vad slog ni vad om?

En hårtvätt.

Vad?

Förloraren måste tvätta håret på vinnaren.

Varför? började Amir just som Dimitri kom tillbaka in i rummet. Han hade varit på toaletten och var nu redo att återuppta den stora kampen, och Benke gick tillbaka till den väntande klungan testosteronstinna män.

Han betraktade dem en stund; tittade på Dimitris långa lockiga hårsvall. Efter en stund skakade han på huvudet och gick iväg för att ringa Anna. Hon tog nyheten med fattning och sa att hon skulle försöka byta skift, då kunde hon komma loss redan till i morgon.

Dagen efter satt Benke, Anna och Amir i besöksrummet. De hade inga kanelbullar framdukade. Anna hade frågat om hon skulle ta med sig något och han visste att Benke längtade ihjäl sig efter riktigt stora feta hamburgare. Så de satt och åt lunch med bordet fullt, uppdukat med mat, påsar, läskmuggar och servetter, medan han i detalj redogjorde för mötet med Tavin. Först när han nått slutet på berättelsen, och slutet på lunchen, började de på allvar diskutera vad de skulle göra. De kom snart fram till att de hade tre olika idéer om hur de skulle svara på Tavins förslag. Anna ville skita i förslaget och istället passa på att se till att han blev skjuten nu när han verkade vara tillbaka i Sverige. Benke ville tvärtom att de tog pengarna och företaget, och om de fortfarande kände för det så kunde de ju alltid skjuta honom senare. Amir ville först höra mer om hans förslag. Kompromissen blev att Benke och Amir skulle träffa honom igen för att få reda på fler detaljer, sedan skulle de höras av igen.

När mötet var klart och maten undanstökad körde Anna ut Benke. Han log brett och blinkade åt Amir när hon eskorterade honom ut.

Ibland tror jag han är ett stort barn, sa hon och låste dörren. Amir sa inte emot. Hon gick och satte sig på sängen och klappade på platsen bredvid.

Kom och sätt dig.

Han stod kvar.

Vet du att Benke aldrig får dambesök här?

Tja, han är ju inte världens snyggaste, sa hon lättsamt.

Många får dambesök. Även fula och skruvade typer, inte för att jag menar att Benke är någotdera. Men har jag har berättat om Kannibalen?

Jag vet inte…

Kannibalen sitter också här. Han ser galen ut och är antagligen det. För en sex, sju år sedan dödade han en kompis och gjorde biff Rydberg på hans lårmuskel. Det var tydligen inte ens gott. Men han får brev från brudar… och besök.

Jag tror jag läst om honom. Och det är därför.

Därför vad?

Det är därför han får beundrarbrev. Han är känd eller rättare sagt ökänd, men det gör ingen skillnad för vissa kvinnor… eller män. Ingen skriver till Benke för det stod nästan ingenting i tidningarna om ert misslyckade ’rån’-försök mot Tavin.

Hm, okej, sa han och funderade ett tag. Men allvarligt, kan du inte tänka dig att släppa Tavin? Det är ju en hel del pengar han erbjuder oss för att låta honom gå fri. Och om man ska vara ärlig så hade vi honom med ryggen mot väggen när han satte dit oss.

Han såg på medan hon började knäppa upp jackan.

Vet du hur tråkigt det är att vänta på dig när du sitter inne? Det här är din andra längre vända, och den här är hans fel, sa hon frånvarande.

Nja, hade du inte kidnappat hans tjej, och hade inte jag och Benke försökt pressa honom på mer pengar än han hade, skulle vi inte sitta i den här situationen. Ingen av oss… varken han eller vi.

Anna slutade fumla med knapparna i blusen och tittade upp.

Men det är ju som jag alltid sagt: Hade du en större operation med killar som jobbade för dig hade du inte behövt göra allt grovjobb själv. Som min pappa, han åker aldrig dit för han delegerar. Ska en näsa knäckas skickar han dit killar som gör det medan han sitter på Riche och dricker Pastis. Så borde du också jobba.

Visst, din pappa. Föredömet, sa Amir och ansträngde sig för att inte himla med ögonen. Men visst, det väl delvis sant. Men för sånt, anställda och sånt, behövs fler och större jobb för att betala löner. Sådant kräver mer pengar, pengar som jag inte har. Hönan och ägget.

Du kan alltid komma och jobba för farsan, sa hon, som om de aldrig haft den diskussionen tidigare. Han hade alltid tackat nej, många gånger.

Eller, sa Amir, så tar vi Tavins pengar och företag och ser det som en möjlighet att starta en egen, större, operation. Ge oss på ekonomiska brott istället för att springa runt och slå in huvudet på folk och vifta med pistoler. Säkrare och mer lönsamt, vilket skulle ge oss möjligheter att anställa folk som knäcker näsor när det behövs, så kan vi också sitta på Riche istället.

Menar du det? Det är ju det jag alltid sagt, sa hon och log förtjust.

Visst. Men då måste du sluta kidnappa folk också.

Okej, snacka med Tavin först, så får vi se, sa hon och krängde av blusen. Kom nu. Hon drog honom till sig.

3. Planen

Efter mötet på Kumla ringde Tavin Jarno och berättade att han var tillbaka i Stockholm. Han sa att han hade en plan för hur Amirs och Benkes hämndplan kanske kunde neutraliseras. Jarno var skeptisk, men önskade honom lycka till. De kom överens att fortsätta ligga lågt med deras vänskap tills allt var överspelat, eller tills Benke och Amir var utsläppta från Kumla – eller Jarno.

När han och Sylvie hade flytt ner till Thailand var Jarno den enda han hade berättat det för. För Jarnos säkerhets skull hade han inte berättat hela historien men hade lovat att en dag berätta hur och varför han hade hamnat i knipa och varför var de tvungna att lämna Sverige. Problemet var nu att om Amir och Benke accepterade förslaget så skulle han vara tvungen att fortsätta på brottets bana. Bara ett tag till…

Han ringde Amir tidigt på morgon två dagar efter deras möte och fick det bekräftat att de ville höra mer om hans erbjudande. Amir som sannolikt misstänkte att Tavin bara väntade på deras svar, och bodde på ett hotell någonstans i närheten av Kumla eller i Stockholm, hade bokat mötesrummet redan samma eftermiddag. Så direkt efter samtalet och en stabil frukost, ordnade han med hyrbil och begav sig mot Kumla. Den här gången hade han inte tejpat på sig PVC-röret, men han hade på sig skyddsvästen. Hade de velat döda honom hade de gjort det i