De våldsamma

By Håkan Karlsson

Nynazistiska vindar blåser över Uppsala och mitt i infernot står Kriminalkommissarie Robert Jennvik och hans team vid Uppsalapolisen. Unga, utstötta, arga och våldsbenägna killar rekryteras i stadig takt och den nynazistiska organisationen växer lavinartat.

Ett vådaskott under en demonstration utlöser hämndaktioner som riktar sig mot poliser där man inte nöjer sig förrän personerna ifråga är döda. Robert Jennvik dras in i en smutsig värld där hatet mot poliser även slår mot hans egna team och där starka krafter är ute efter vedergällning av den allra värsta sorten.

Tillsammans med sina kollegor tar Jennvik upp kampen med de främlingsfientliga krafter som sveper över Uppsala. Deras arbete för dem långt upp i samhällets toppskikt, till personer som vill förändra samhället och människors demokratiska rättigheter och som tror att de kan leva precis som de vill och diktera villkor och förutsättningar helt på egen hand.

Sofia Beckman hade aldrig kunnat föreställa sig att hennes karriär vid polisen skulle utveckla sig som den gjort. Hon hade ambitioner, hon ville vidare och hon ville verkligen bli något. Men så mötte hon Uppsalas bad-boy Roger Rönn och blev hopplöst förälskad. Nu har de hamnat i ett läge som försätter dem båda i fara och som hotar att förstöra allt.

De våldsamma är den tredje spännande, fristående delen i serien om Robert Jennvik, efter De sammetslena och De frusna barnen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 26, 2018
• ISBN: 9789178290048

Book preview

[e-mail]

Kapitel 1

Söndag 14 maj

Sofie Backman visste egentligen att hon gjorde fel när hon satte sig i taxin. Hon hade fått strikta order av sin chef att inte ta en taxi ensam ifall det var så att hon skulle ut och roa sig någon kväll. Både hon och han visste om att det fortfarande fanns en viss hotbild kvar mot henne, men eftersom inget hänt på en ganska lång tid tyckte hon att hon kunde ta en taxi på egen hand. Hon var lätt berusad efter en riktigt rolig utekväll med tjejgänget. Det hade varit ett tag sedan de träffats och det fanns så mycket att prata om, så mycket som hänt och så många av dem som förändrats. Hon hade tyckt att kvällen gått alldeles för fort, men när hon tittat på klockan och sett att den slagit kvart i tre, insåg hon att hon borde bege sig hemåt. Hon hade ett träningspass inbokat på eftermiddagen dagen efter och eftersom hon skulle hålla i passet så var det inte okej att komma trött och bakfull. Sofie Backman hade några år tidigare utbildat sig till personlig tränare men höll även i en hel del pass där boxning var det hon brann för mest.

Hon tittade på chauffören och gav honom tydliga instruktioner om vart hon skulle. Hon kände igen de flesta av Uppsalas taxichaufförer men den här killen hade hon aldrig sett tidigare. En ung kille med rakat huvud. Han uppträdde korrekt och hon såg inga konstigheter med att hon inte sett honom tidigare. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen, passet på gymmet i morgon skulle bli tungt oavsett när hon kom i säng, det var en sak som var säkert.

Sofie Backman var 32 år gammal. Hon var utbildad ekonom och hade hunnit arbeta några år på en redovisningsbyrå. Det var ett arbete med mycket siffror och redan från dag ett hade hon känt att det inte alls var ett arbete för henne. Hon hade tyckt om sina kollegor, även om de varit en aning tröga och långsamma när det gällde allt som inte innehöll siffror och uträkningar och hon hade även insett att hon var tvungen att arbeta kvar för att kunna skaffa sig en bostad och komma hemifrån, att starta sitt egna liv på riktigt. Det hade varit några mödosamma år. Tristessen på arbetet hade inneburit att helgerna och festerna hade blivit allt viktigare. Till slut hade hon inte haft någon möjlighet att ta sig till arbetet på måndagarna. Tröttheten och det tunga huvudet hade gjort det omöjligt att ta sig upp ur sängen. Det hade inte hållit och hon hade varit tvungen att rannsaka sig själv och ta sig i kragen rejält.

Räddningen hade kommit när hon kom in på polishögskolan. Först hade hon inte trott att det varit sant, att hon hade lyckats komma in. Men det blev hennes bästa år någonsin. Hon hade fått helt nya vänner. Hon hade fått utbilda sig till något där hon kunde fylla en funktion ute i samhället. Hon hade helt plötsligt känt sig betydelsefull vilket hade varit viktigt för henne, viktigare än hon själv hade förstått. Arbetet på Uppsalapolisen de senaste åren hade gått bra och hon hade snabbt stigit i graderna. Hon hade börjat som patrullerande polis, vilket hade gett henne en möjlighet att lära känna staden och dess invånare. Det var under de åren som hon lärt känna många av Uppsalas alla taxichaufförer.

Sofie öppnade ögonen och såg att taxin var på väg åt rätt håll. Hon kände ett lugn inombords, det hade varit en underbar kväll och hon hoppades att de snart skulle ses igen. Det var åtminstone det som de lovat varandra när de skildes åt.

Plötsligt svängde taxin tvärt till höger. Istället för att fortsätta Drottninggatan ned mot Salabacke tog den av åt höger in på Kungsgatan. I väldig fart passerade taxin citykärnan så människor som var på väg hem från krogen fick kasta sig åt sidan. Sofie tittade på chauffören som inte släppte blicken på vägen, inte för en sekund.

Vad fan håller du på med?, skrek hon. Hon kände paniken komma krypande. Även om hon var polis, så var hon inte alls i stånd just nu att ta tag i en situation som denna. Jag ska till Salabacksgatan, skrek hon igen.

Inte en enda reaktion från chauffören som var fullt fokuserad på sin körning. Hon försökte luta sig fram mot honom och ta tag i honom, men samtidigt som hon gjorde det bromsade han in tvärt. Hon kastades framåt och slog i huvudet i instrumentbrädan mellan sätena. Hon studsade tillbaka i baksätet med ett fult, blödande sår i pannan. Innan hon hann reagera på vad som hänt öppnades den högra bakdörren på bilen. Hon kände att någon tog tag i hennes hår och ryckte ut henne på gatan. Hon försökte att skapa sig en bild av det som hände men det gick alldeles för fort och hon var aningen för onykter för att kunna göra så mycket åt det. Hon släpades över trottoaren in i en portingång. Sofie kunde snabbt se att det var tre, eller kanske fyra, personer som fanns där inne. Det var det sista hon kom ihåg, sedan svartnade allt.

De fyra männen som dragit in henne i porten hade alla huvor över ansiktet. De var stora och muskulösa och känslan var att de gjort liknande saker tidigare. De gav ingen pardon, de misshandlade Sofie Backman och målet var att döda henne inne i porten. Slagen haglade över henne och det slutade inte när hon låg ner. En av männen, den största av dem, plockade fram ett basebollträ och slog henne hårt över hennes båda knän. Man kunde höra hur knäskålarna trasades sönder samtidigt som en av männen plötsligt höjde handen.

Ska vi våldta henne? De andra tittade på honom. Den största av dem, han som alldeles nyss slagit sönder hennes knäskålar, knuffade bort den mindre av dem.

För helvete, är du dum i hela huvudet? Han måttade en spark mot Sofies ansikte. Sparken tog ordentligt över hennes mun och tre tänder flög ut på marmorgolvet i portuppgången.

Den unga killen som körde taxin öppnade plötsligt portdörren.

Fan, vi måste sticka. Det är folk på väg åt det här hållet. Han såg vettskrämd ut och de andra fyra förstod att det var dags att dra därifrån.

Sofie Backman var så nära döden man kunde komma. Den sista sparken hon fick, innan de fyra männen lämnade platsen, tog illa, rakt över hennes revben på den vänstra sidan. Fyra av dem gick av på ett flertal ställen. Männen kastade sig in i taxin som snabbt drog därifrån.

När de kommit ut till IKEA en bit utanför Uppsalas citykärna dumpades taxibilen och de tog en ljusblå Passat som stod på parkeringen. Det tog nästan 45 minuter innan någon hittade Sofie Backman i porten. Hon hade inte varit förmögen att göra något överhuvudtaget. Hon hade förlorat mycket blod och hela det mörka golvet i portuppgången hade färgats rött av hennes blod. Ambulansen hade varit på plats snabbt. Det hade varit svårt att få upp henne på båren då hennes kropp var illa tilltygad och man inte ville ta i för hårt av rädsla för att förvärra något av allt det som gått sönder på och i hennes kropp. Hon andades knappt när ambulansmännen sakta sköt in båren i ambulansen. De visste att det nu var bråttom att få henne till sjukhuset, väldigt bråttom.

*

Klockan var fem minuter över fem på söndagsmorgonen när Fredrik Josefssons mobil ringde. Han hade arbetet hela natten och skulle precis bege sig hemåt. Han tittade på klockan och suckade högt och tungt när han insåg att det inte var rätt tillfälle att få ett samtal från ett okänt nummer.

Fan, jag vill ju bara hem och sova nu. Han satte sig ned vid sitt skrivbord och svarade. De kommande 45 sekunderna var bland de värsta han upplevt. På dessa sekunder fick han reda på att hans kollega och nära vän låg på intensiven och att ingen visste om hon skulle överleva. Han satt kvar i fem minuter efter att han avslutat samtalet, sedan reste han sig och tog på sig sin jacka. Nu fanns det ingen anledning att åka hem, tröttheten hade försvunnit som i ett nafs. Han gick ner till garaget och satte sig i bilen. Han var inte troende på något sätt, men han mumlade tyst för sig själv att det skulle behövas hjälp från högre makter här och han hoppades att någon lyssnade.

Fredrik Josefsson arbetade i samma team som Sofie Backman och de hade arbetat ihop i nästan tre år. De hade lärt känna varandra på polishögskolan och de hade snabbt fattat tycke för varandra. Det fanns inga känslor inblandade, det var vänskap och det var respekt. De båda var två ambitiösa poliser som hade tagit sitt arbete på största möjliga allvar från dag ett. Det var den ambitionen som hade fört dem samman. De hade kunna dela sina värderingar och sitt arbetssätt redan från början och de hade arbetat ihop under de grupparbeten och workshops som hade genomförts under utbildningen. Båda två hade blivit placerade i Uppsala och där hade de, relativt snabbt, gjort samma typ av karriär och befann sig nu i samma team under samma chef.

Han kände hur tårarna närmade sig när han såg Akademiska sjukhuset på avstånd. Han ville inte tro att det var sant men framför allt ville han veta vad som hänt. Vad var det Sofie hade råkat ut för? Han hade ju pratat med henne bara för några timmar sedan. Det hade varit tidigare på kvällen, precis innan hon skulle gå ut med tjejgänget. Hon hade låtit så där glad och uppspelt som hon kunde göra ibland när hon var på riktigt bra humör. Han hade lärt känna henne ganska bra och faktum var att hon hade ett väldigt humör och en väldigt kort stubin. Hon var mån om att allt skulle gå rätt till och just rättvisa var ett nyckelord för henne i hennes polisarbete. Fredrik ville inte gissa vad som hänt men hoppades nästan att det skulle ha varit en olycka, kanske hade hon blivit påkörd?

Han visste att han körde alldeles för fort på de ganska trånga gatorna vid sjukhuset. Alla de vägarbeten som de höll på med gjorde det nästa omöjligt att ta sig fram. Han gormade för sig själv och skickade en hel skopa skit till Vägverket. Han kunde inte förstå att de kunde röra till allt i trafiken och inte heller varför det skulle behöva ta en sådan förbannat lång tid.

Fredrik bromsade in kraftigt och parkerade utanför akutmottagningen. Han brydde sig inte om att säkerställa om han ställt sig lagligt eller inte. Kunde ju omöjligt vara någon P-Nisse ute den här tiden, tänkte han för sig själv när han sprang in på mottagningen. Det var lugnt. Två alkisar satt på en soffa och sov. Det luktade sprit om dem och han tyckte att han kände igen en av dem. Han sprang fram till rummet där han såg att en sköterska satt.

Sofie Backman?, frågade han och såg att sköterskan direkt visste vad det gällde.

De håller på med henne just nu, svarade hon samtidigt som hon bläddrade i några papper som satt på en mapp. Du kan gå upp till väntrummet en våning upp, det är några där redan. Hon nickade mot dörren som fanns några meter bort från det lilla rum där hon satt.

Fredrik Josefsson tog några snabba steg mot dörren. Han undrade om det var Sofies föräldrar som var på plats. Han tog Trappstegen tog han i en väldig fart samtidigt som han kände att han började svettas intensivt. Han förstod att han befunnit sig i någon form av chock. Nu kom en reaktion, svettningarna. Han öppnade dörren när han kommit upp en våning och såg skylten som signalerade att väntrummet låg en bit bort.

Det var tomt och öde och han insåg att sjukhus egentligen var ganska skrämmande. Han slogs också av tanken att det såg slitet ut. Han undrade varför det skulle vara så svårt att hålla sjukhus fräscha. Varför skulle det nödvändigtvis behöva vara så förbannat tråkigt på sjukhus? Han påminde sig själv om när han själv, sist, varit på sjukhuset. Det hade varit i samband med en demonstration och han hade hamnat i ett läge där han fått ta emot en del stryk av ett gäng nynazister. De hade lyckats få av honom hjälmen och han hade fått ett slag med ett basebollträ eller liknande över den högra kinden. Han hade lyckats hålla sig på benen och till slut hade allt lagt sig.

Sjukhusbesöket då hade varit trist, inte bara för att han fått en ordentlig snyting, utan mest för att han varit tvungen att stanna i två dygn. Det hade varit de längsta dygnen i hans liv. Att ligga där i en sjuksal helt utan färg och energi hade nästan gett honom dödslängtan. Där och då hade han förstått att gamla människor som hamnade på sjukhus så ofta dog. Inte alltid för att de var så pass sjuka utan troligtvis för att sjukhusen tog död på dem. Vita, tråkiga väggar, steril inredning, inga färger som talade till deras sinnen utan bara död överallt. Han visste att han överdrev lite, men han kunde ge sig den på att en anledning till att många tappade livslusten var att atmosfären i salarna luktade död.

Fredrik skakade av sig alla de tankar som kretsade i huvudet. Ibland hade han lätt för att skena i väg och det var inte riktigt rätt tillfälle just nu. Han såg dörren till väntrummet och stannade till utanför, tog några djupa andetag och gick in.

*

De fyra männen hade blivit avlämnade utanför sin lokal. Den unga killen som kört taxin hade bara släppt av dem och sedan åkt vidare i den blå Passaten som de bytt till efter att de lämnat taxibilen åt sitt öde på parkeringen vid IKEA. De ville inte att han skulle ses eller förknippas med de övriga. Den unga mannen var en viktig pjäs i deras arbete och de ville ha honom helt utan koppling till något av det som de höll på med. Anledningen till detta var att de hela tiden ville ha en person som de kunde använda i alla möjliga situationer, en person som kunde infiltrera utan att det fanns några spår som ledde tillbaka till dem eller till deras organisation. Det hade blivit ett väldigt liv när de sett att han klippt håret, rakat av sig allt. Hela grejen var att han inte skulle se ut som en av dem. Inga spår, det var ett av de viktigaste ledorden. Han hade lovat att spara ut håret igen. Han hade förstått att det han gjort varit ett misstag, men han ville så gärna vara en av dem, en i gänget.

Tror ni att hon dog?, frågan kom från den lille mannen som velat våldta Sofie Backman när hon låg medvetslös framför dem.

Han hette Ola Ljung och var en arbetslös 21-åring. Han hade hamnat snett i tidig ålder och hade haft ett helvete med försupna föräldrar och mor- och farföräldrar som utnyttjat honom sexuellt. När han kommit i kontakt med organisationen hade han snabbt insett att det fanns människor som brydde sig om honom, som förstod honom och som ville honom väl.

Jag tror hon fick tillräckligt. svarade den största av dem, som satt med nedböjt huvud och torkade svetten ur pannan. Hon kan inte ha överlevt det där, fortsatte han medan han tittade på de övriga.

Nu måste vi veta exakt vad vi ska göra, det kommer bli ett jävla liv på stans alla poliser och vi kommer säkerligen att vara under luppen, uppfattat? Han spände blicken i de övriga som nickade.

Alla visste exakt vad de skulle göra och försvann från lokalen, en efter en. Den enda som dröjde sig kvar var den som hade varit någon form av ledare under misshandeln av Sofie Backman. Han gömde ansiktet i sina händer.

För helvete Sofie, förlåt mig. Han reste sig och lämnade lokalen även han, men det var med tunga steg.

*

När Fredrik Josefsson klev in i väntrummet på Akademiska sjukhuset insåg han att han inte varit den första som fått reda på hur det stod till med Sofie. Inte för att det gjorde honom något, han var snarare lättad över att inte behöva sitta ensam och vänta. I rummet befann sig hans och Sofies närmsta chef, Bengt Järnblad med någon ytterligare från staben, han visste inte riktigt vem det var. Bredvid dem satt Sofies föräldrar och hennes två systrar. Fredrik hade inga problem att känna igen dem då han träffat dem vid ett flertal tillfällen den senaste tiden. Detta trots att Sofies relation med dem inte hade varit på topp. Han kramade om föräldrarna och systrarna och hälsade på de övriga. Han fick en snabb uppdatering av Bengt Järnblad om vad som hade hänt.

Fredrik var tvungen att sätta sig ned när han insåg att Sofie hade blivit utsatt för ett mordförsök och att det troligtvis bara var slumpen och okunskap som hade räddat henne från att faktiskt bli dödad. Dels så hade det troligtvis dykt upp människor i närheten av brottsplatsen medan brottet pågick, men man trodde också att förövarna hade trott att hon varit död när de lämnat henne. De väntade nu på att en läkare skulle komma och ge dem besked om vad statusen var och om hon överhuvudtaget skulle överleva.

Jag visste att det skulle hända. Bengt Järnblad tittade på Fredrik.

Vad menar du?, svarade han och tittade upp.

Hennes väninnor berättade att hon tagit en taxi på egen hand, jag hade ju förbjudit henne. Han såg uppgiven ut.

Fredrik visste att Bengt Järnblad hade en alldeles speciell relation med Sofie. Han hade blivit en form av mentor för henne och såg mycket av sig själv i det sätt som Sofie agerade och presterade som polis. Fredrik var väl medveten om att det funnits tydliga direktiv för vad Sofie hade fått göra och inte göra, men i och med att hotbilden avtagit de senaste månaderna hade direktiven blivit mer och mer rigida.

Vet man exakt hur det gått till?, frågade han.

Nej, inte exakt men hon hittades i en portingång mitt emot Samariterhemmet. Man hade sett att en taxi bromsat in kraftigt precis utanför porten.

Bengt Järnblad tittade i sin näst intill tomma kaffemugg och suckade högt. Sedan tittade han på Fredrik Josefsson och nickade åt honom att gå med honom ut till korridoren som låg utanför väntrummet.

Vill inte att hennes föräldrar ska ha hela bilden, det är bra om de inte vet om allt, sa han och satte sig ned på en stol som stod placerad utanför en av toaletterna i den del av korridoren som låg närmast ingången.

Hon har fått stryk, riktigt mycket stryk. Han torkade sig runt munnen med handen och reste sig upp. Han gick fram och tillbaka och fortsatte:

De har försökt att slå ihjäl henne men av någon anledning har de blivit avbrutna. De har slagit henne med tillhyggen, vi tror att det kan röra sig om ett järnspett, kofot eller möjligtvis ett basebollträ av aluminium. Han tittade på Fredrik Josefsson som sakta men säkert började förstå att det kunde finnas tydliga kopplingar till det som hänt under hösten förra året.

Hur illa är det? Fredrik ville egentligen inte ställa frågan, men han var tvungen att veta om det var så att hon skulle klara sig och bli helt återställd eller om hon fått så mycket stryk att det mer eller mindre var kört för henne.

Vet inte exakt, svarade Bengt Järnblad. Doktorn skulle komma inom kort. De håller på att lappa ihop henne så gott de kan just nu. Ska vi hämta en kopp kaffe?

Fredrik tyckte att det lät som en bra idé, kaffe skulle smaka gott och han kände att han behövde en kopp då tröttheten börjat ta tag i honom igen. Han förmodade att det berodde på att den värsta chocken lagt sig och att han sakta men säkert börjat finna sig i den situation som uppstått.

Vem är det du har med dig? Han var tvungen att ställa frågan då han inte alls hade känt igen personen som han trodde var från Staben.

Det är mitt personskydd, svarade Bengt Järnblad kort.

Fredrik insåg att han inte behövde fråga mer utan lade istället i en tiokrona i kaffeautomaten. När de kom tillbaka in i väntrummet hade fortfarande inte någon läkare varit där. Sofies familj satt tillsammans och Fredrik undrade hur han nu skulle göra. Var det så att han skulle gå fram och småprata eller skulle han sätta sig lite för sig själv och invänta läkarna? Han hade alltid haft problem med de mest enkla saker när det gällde hur man skulle agera i olika situationer och miljöer. Han hade aldrig förstått riktigt varför, men det var väl sådan han var, tänkte han samtidigt som han satte sig ner på en stol en bit bort från de övriga.

Han smuttade på sitt kaffe som var starkt, vilket i sig var bra för då skulle han garanterat piggna till. Han tittade på mannen som skulle vara Bengt Järnblads personskydd och undrade vad en sådan kille tjänade. Så speciellt var det väl inte att vara personskydd till någon, eller? Han hann inte fundera så mycket mer på det innan dörren till väntrummet slogs upp och tre läkare stod framför dem. Han fick en dålig känsla i magen när han såg de tre bistra kvinnorna. Någonting kändes fel, riktigt fel.

*

Roger Rönn hade just avslutat en riktigt bra kväll på sin nattklubb Svanen, som låg vid Stora Torget i Uppsala. Det var den första nattklubben någonsin som hade fått en sådan central placering och mycket kunde han tacka sina kontakter i kommunen för det. Kvällen hade varit riktigt bra då det hade varit en fin försommarkväll och väldigt mycket folk. De hade haft ett liveband som uppträtt och kanske hade det bidragit till att det kommit så mycket folk, men vis av erfarenhet så trodde han mer på vädret. Han hade fått till det med en stor uteservering som under fredags- och lördagsnätter i stort sett tog upp hela torget. Det i sin tur innebar att det blev en folkfest i centrala Uppsala när väl vädret bjöd till. Var det skitväder var uteserveringen istället värdelös. Då kostade den bara, men en kväll som denna var den minst sagt en stor inkomstkälla.

Han hade precis kommit tillbaka till nattklubben när klockan slagit halv fem på söndagsmorgonen. Han hade varit tvungen att dra i väg en kortis, vilket han hade informerat den personal som arbetade om. Roger Rönn var väldigt mån om att alltid informera personalen om när han inte var på plats, då hans målsättning var att finnas där under öppettiderna.

Han var svettig när han satte sig ner på en av stolarna och slog upp en kall öl i ett glas. Han tittade runt och såg hur personalen frenetiskt arbetade med städningen. Det fanns en hel del att göra efter en kväll som den här. Det hade varit ganska mycket fylla och det hade varit en del mindre incidenter men som tur var hade alla dessa skett inomhus. Det var enklare för honom att gömma dessa då. Utmaningen var när det eskalerade utomhus, då var polis snabbt på plats och det blev garanterat en rubrik i Uppsala Nya Tidning. Det var något som han helst ville undvika.

Roger Rönn var 36 år. Han hade arbetat med nattklubben i snart fem år. Han hade tagit över den 2012 efter två killar som han känt sedan tidigare. De hade kört den i botten på mindre än sex månader, men han var säker på att ett bättre läge kunde man inte få för att etablera en nattklubb och restaurang i Uppsala. Han hade, direkt när han övertagit den, fått tillstånd för öl och vin, även under lunchtid. Han visste att om han skulle kunna hålla hyfsad kvalitet och hyfsad prisbild på maten så skulle han kunna få inkomster från tidig förmiddag. Uppsala kryllade inte direkt av bra lunchrestauranger.

Roger kände hur mobilen vibrerade i fickan. Han reste sig upp och plockade fram den. På displayen såg han att det var Mats Backman, far till hans före detta flickvän Sofie. Han tvekade först men kände sig tvungen att svara.

Roger, svarade han kort.

Hej Roger, Mats Backman här. Sofie har råkat ut för någon sorts olycka och befinner sig på sjukhuset, jag tror att du ville veta.

Är hon okej?, frågade han och smuttade samtidigt på den kalla ölen som han helst av allt ville svepa.

Det vet man inte ännu, hon är illa tilltygad. Rösten höll på att skära sig för Mats Backman.

Okej, tack för att du ringde Mats. Hör gärna av dig om det händer något.

Han lade på luren. Han kunde inte tro att det var någon som förväntade sig att han skulle åka upp till sjukhuset. Det var ju nästa ett halvår sen de brutit upp och det var inte direkt så att det funnits någon kärlek kvar vid det ögonblicket, åtminstone inte från henne. De hade brutit upp i december förra året, precis innan jul. Det hade inte precis kommit som en blixt från klar himmel även om han fortfarande tyckte att hon betett sig svinigt mot honom. Det går inte att vara tillsammans med en polis, tänkte han för sig själv och svepte ölen. Den var kall och den smakade riktigt bra. Han fick för sig att den sköljde bort en massa skit som han hade inombords.

Han tittade på klockan och insåg att han var tvungen att gå och sova. Han hade en fotbollsmatch som närmade sig och eftersom han fortfarande, trots sin höga ålder, var lagets målkung i division tre, så visste han att han behövde några timmars sömn för att kunna prestera och leverera. Det var ju inte så att han fortfarande var 22 år. Han gick en snabb runda i lokalerna för att försäkra sig om att allt var på banan. De anställda arbetade på bra. Han hade varit smart och gett dem bra betalat, för då visste han också att han kunde ställa hårdare krav på dem. Den taktiken hade lyckats till 100 %.

*

De tre kvinnliga läkarna stod på rad. De såg allvarsamma ut och det bådade inte gott. Både Bengt Järnblad och Mats Backman ställde sig upp och tog några steg mot dem. Övriga familjemedlemmar ställde sig bara upp. De höll varandras händer. Fredrik Josefsson visste att det var läge att backa undan lite. Han var där men han var inte den som var Sofie närmast, även om det var han som kände henne bäst efter åren tillsammans.

Vi vet fortfarande inte om Sofie kommer att överleva de skador hon ådragit sig. Det var läkaren med det långa ljusa håret som inledde. Hon har både utvärtes och invärtes skador som ses som väldigt allvarliga.

Fredrik gned sina händer, han tyckte att läkarna drog ut på det lite väl. Det kunde väl inte vara så svårt att berätta hur det var med Sofie?

Hon har fått omfattande skador i ansiktet. Näsben, kindben och okben är brutna. Fem tänder är borta, tre var borta när hon kom och två har vi fått avlägsna då de inte gick att rädda.

Läkaren med det långa ljusa håret, som lyssnade till namnet Henrietta Frankell, fortsatte:

Hon har åtta brutna revben varav fyra stycken är brutna på flera ställen. Hon har en punkterad lunga samt skador på den andra, på grund av hårda slag. Hon bläddrade i blocket hon höll i. Båda knäskålarna är krossade och smalbenet på det högra benet är av. Det är vad vi hittat hittills.

Hon tittade upp från blocket som hon läst innantill ifrån och väntade på någon form av reaktion. Det var knäpptyst i väntrummet, ingen sa något. Sofies båda systrar grät och stod nära mamman, som var sammanbiten. Bengt Järnblad tittade på Fredrik Josefsson. Ingen visste vad de skulle säga.

De närmsta timmarna är kritiska. Vi bedömer inte att någon av skadorna, enskilt, är någon risk för hennes liv, men tillsammans är de fortfarande ett hot. Henrietta Frankell slog igen blocket. Vi kommer att återkomma inom ett par timmar med en uppdatering. Fram till dess kan ni inte göra något, så jag skulle råda er till att åka hem, få lite sömn och äta något.

Hon tackade för sig och försvann med sina kollegor. Sofies familj lämnade väntrummet först, de tog adjö av de andra. Bengt Järnblad och Fredrik Josefsson stod kvar, de tittade på varandra. Bengt Järnblads team, där både Sofie Backman och Fredrik Josefsson ingick, arbetade i huvudsak med hatbrott och brott som rörde hets mot folkgrupp. De hade inte kunnandet eller resurserna för att ta hand om det som Sofie just hade råkat ut för, de hade inte kompetensen för detta även om Bengt Järnblad var en bra polis med många års erfarenhet av polisiärt arbete.

Hur tar vi detta vidare nu?, frågade Fredrik. Vi måste ju ta de här jävla svinen! Han var upprörd, arg, förbannad och ledsen på samma gång.

Bengt Järnblad tittade på honom. Han satte sig ner och satte händerna på knäna. Han suckade tungt.

Vet du om Jennvik kommit tillbaka ännu?, frågade han.

*

Mats Backlund hade tagit informationen gällande sin dotter på ett minst sagt kontrollerat sätt. Han plockade upp sin mobiltelefon ur sin lilla svarta handväska som han hade i ett band runt handleden och gick bort en bit. Sedan slog han ett nummer och pratade kort med någon i andra änden.

Kapitel 2

Robert Jennvik hade varit på semester, den första semestern på väldigt länge. Han kunde knappt komma ihåg när han varit utomlands senast. Till slut kom han på att det hade varit för bara ett tag sedan, då han varit en weekend i Barcelona tillsammans med Sanna. Robert Jennvik hade precis anlänt till Arlanda, då han och Sanna Westerlund hade tillbringat de senaste 14 dagarna på Cypern. De hade haft det helt underbart. Även om det inte varit högsäsong på Cypern under maj månad så hade det varit behagligt varmt och ganska lugnt från den värsta turistinvasionen. De hade varit runt på ön och försökt göra mer än att bara ligga på en solstol. Robert Jennvik hade inget emot att bara ligga men han kunde till slut känna en viss rastlöshet, vilket kunde få honom lite ur balans. Han kunde bli grinig och vresig och då visste han att han var tvungen att aktivera sig.

De hade bott på ett all-inclusive hotell och i stort sett bara ätit under 14 dagar. När han suttit på flyget hem hade han känt sig lite obekväm med sig. Han tyckte att magen hade legat lite väl mycket utanför jeansen men han visste att han skulle få bukt med det bara han fick komma hem och börja träna kontinuerligt igen. Det hade inte blivit så mycket av den varan under dagarna på Cypern.

Han förstod fortfarande inte varför de hade bokat en resa där flighten hem gick klockan 01:45 på natten. Det var en vidrig flygtid men Sanna hade bara skrattat när han försökte påpeka det. Hon menade att nu hade de semester och att det inte spelade någon roll när planet gick. De hade inga som helst planer när de kom hem utan kunde ta den kommande veckan precis som de själva ville. Robert förstod att hon hade rätt och hade lagt irritationen om flygtiden åt sidan, även om han tyckte att det var i senaste laget.

Flygningen hem hade gått bra. Han hade alltid haft en skräck för att bli sjuk på flygplan och ibland kunde han faktiskt inbilla sig så mycket att han kunde känna sig lite dålig, dock hade flygningen hem från Larnaca gått bra. De stod just på Arlanda och väntade på sitt bagage när en röst i högtalarna ekade i den ganska öde bagagehallen.

Kan Robert Jennvik vända sig till SAS servicedisk omedelbart. Meddelandet upprepades fyra gånger och Robert förstod att det var något viktigt.

Där gick den sista semesterveckan åt helvete, sa han och tittade på Sanna.

Gå du, jag fixar väskorna. Vi syns där borta sedan. Sanna lämnade honom och gick närmare bagagebandet för att slåss med alla