Livet i Annwn: Annwn, #2

By Owen Jones

Livet i Annwn

Berättelsen om Willy´s liv i himmeln

Livet i Annwn fortsätter direkt där boken "En natt i Annwn" slutade. Willy har gått över till andra sidan, och han är äntligen återförenad med sin fru som han har saknat i över ett decennium, hans älskade Sarah. Men till att börja med så är livet i Annwn, det gamla walesiska ordet för himlen,  inte vad han hade förväntat sig då han bodde på jorden eller ytan, som hans fru kallar det, eftersom Annwn är underjordisk.

Hans första överraskning kommer när Sarah tar honom till ett värdshus för att återhämta sig från påfrestningen kring hans begravning, men det slutar inte där. Varje dag avslöjar nya överraskningar, tills den mystiska blockeringen försvinner och han upplever livet efter döden som det verkligen är.

"Livet i Annwn" är en överraskning i sig, men det är också en komisk titt på en alternativ verklighet, som faktiskt kan vara närmare sanningen än någonting annat du någonsin har läst!

"Livet i Annwn" är en bok som du måste läsa eftersom den kan förändra hur du ser på livet för all framtid..

• Language: Svenska
• Publisher: Megan Publishing Services
• Release date: Apr 28, 2023
• ISBN: 9781547586547

Book preview

LIVET

I

ANNWN

Berättelsen om Willy Jones liv efter döden

(NaNoWriMo 2018 Winner)

av

Owen Jones

Översatt av

Charlotta Zaar Böll

COPYWRIGHT

Copyright © 1st May 2019 Owen Jones Författare

av Megan Publishing Services

Alla rättigheter förbehållna.

Licensavtal

Denna e-bok är endast för personligt bruk. Denna e-bok får inte säljas i andra hand eller ges till en andra person. Om du önskar dela denna bok med någon så var vänlig och köp ett nytt exemplar till varje person som läser den. Om du läser denna bok och inte har köpt den, eller att någon har köpt den till dig, vänligen köp ditt eget exemplar av boken.

Tack för att du respekterar författarens hårda arbete.

KONTAKTINFORMATION

http://facebook.com/OwenJonesWriter

http://twitter.com/lekwilliams

[e-mail]

http://owencerijones.com

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev för att ta del av dom senaste nyheterna från Owen Jones. För att ta del av nyhetsbrevet så lägg in din email adress hos; http://meganthemisconception.com

––––––––

DEN FÖRSTA DAGEN TILLBAKA I ANNWN

Whohooo Sarah! Jag har inte suttit på en häst sedan jag var liten, då min far brukade ta med mig och rida på söndagarna efter vi hade ätit middag. Jag hade glömt av hur roligt det var. Vilken väg är hemåt, min älskade?

Alla vägar leder hemåt, Willy! Det är så underbart att se dig vara glad och ha roligt igen, älskling! svarade hans fru och skrattade, med sitt kastanjebruna hår som flög bakåt i vinden då de galopperade i full fart på sina magnifika svarta springare.

Är det åt detta hållet vi ska? frågade han och pekade mot en dal emellan två höga berg.

Ja, det är det om du säger det...

Jag tyckte väl att jag kände igen det. Jag har alltid haft ett gott lokalsinne. Jag har bott i dessa bergen i hela mitt liv... Samma som dig, eller hur min kära?

Jag slår vad om att jag hinner dit först! skrattade hon och skänklade på sin häst så den tog ett skutt framåt och satte av i full galopp. Willy brast ut i ett hjärtligt skratt, något som han inte hade gjort på årtionden, och satte sedan av i full galopp för att försöka hinna före Sarah som ledde med en hårsmån.

Tally ho! ropade han medan hans knän klamrade sig fast på den muskulösa hästryggen, och han kom snabbt in i rytmen från hästens steg. Tally ho! Han var snabbt ikapp Sarah och de saktade in sina hästar igen. Han lutade sig mot sin fru och sa; Jag tror inte på det här med att jaga för skojs skull, som du säkert redan vet, men just nu så önskar jag att dom där hundarna hade varit här med oss... Du kallade dom för Annwns hundar, eller hur?

Ja min kära, men dom är med oss. Titta bakom dig.

Han vände sig bakåt och såg plötsligt sju stycken gigantiska irländska varghundar, med röda lysande ögon, som sprang ett par hundra meter bakom dem, med sina tungor hängande från deras munnar.

Wow! ropade han. Jag kan inte förstå att jag inte lade märke till dem. Det här är fantastiskt! Jag känner mig väldigt upprymd, och tjugo år yngre.

Och du ser ut som det med, min älskade Willy.

En stund senare när dom kommit in i dalen så lutade sig Willy över mot Sarah och ropade;

OK, Sarah! Låt oss kalla det oavgjort! Vi kan inte vara långt hemifrån nu, men jag har så kul att jag inte vill gå hem riktigt ännu. Vi kan väl stanna här en liten stund och lägga oss i gräset? Vi kan prata och leka med hundarna medan hästarna får vila upp sig.

Självklart, välj du en plats.

Willy tog täten med sin häst och efter ett par hundra meter så pekade han på en grön kulle.

Det här blir perfekt. Gräset ser grönt och mjukt ut, och utsikten är fantastisk.

Dom satt båda av sina hästar, och hundarna flockades runt dem.

Jag insåg inte hur tröttsamt det är att rida förrän nu när vi satt av. Min rygg börjar värka nu också...

Tänk inte på det Willy. Du kommer må bättre igen alldeles strax. Kom och sätt dig här bredvid mig.

Jag kan ingenting om hästar, men måste vi inte binda fast hästarna vid något så dom inte springer bort?

Nej det behövs inte, men vi kan göra det om du vill. Vi kan binda dom vid det lilla trädet bakom dig.

Willy vände långsamt på sig med sin hand på ryggslutet. Vad lustigt, det trädet lade jag inte märkte till när vi kom hit.

Gjorde du inte det älskling? Men bekymra dig inte för det.

Willy band fast tyglarna i det lilla trädet och satte sig sedan tillrätta bredvid sin fru. Det var bättre, mycket bättre. Jag har inte haft så här trevligt på flera år. Det är en underbar känsla att få spendera tid tillsammans med dig igen. Jag har saknat dig, ja du vet sedan du gick vidare, eller vad du nu kallar det här stället, jag har glömt av vad det kallas.

Jag vet min älskade, men du ska veta att jag aldrig lämnade dig. Inte helt. Jag var alltid där hos dig.

Men jag kunde inte varken se eller röra vid dig.

Det är sant att du inte kunde röra vid mig, men du kunde se mig ibland eller hur? Och du pratade med mig...Väldigt ofta till och med.

Ja, jag antar att jag gjorde det, men du svarade mig inte.

Jag tror att du vet vad jag svarade dig, när du pratade med mig.

Ja jag tror faktiskt jag gjorde det, nu när jag tänker tillbaka på det.

Det är jag övertygad om. Hur känns det i din rygg nu?

Min rygg? Just det ja, min rygg... sa han och gned handen över ländryggen. Den känns bra nu. Det är ingen smärta alls i den. Det är precis som om jag inbillade mig att jag hade ont förut.

Sarah log mot honom och klappade en av hundarna som kommit fram och buffat på hennes arm för att få lite uppmärksamhet.

Dessa hundarna älskar verkligen dig, det ser man lång väg.

Ja, och jag älskar dem också. Jag kan inte förstå varför någon vill kalla dem för helvetets hundar, dom är ju genomsnälla och dom skulle aldrig göra en fluga förnär.

Dom är ju trots allt jägare, och dom måste ju äta, så jag antar att dom måste döda... fast och andra sidan så är ju allting här redan dött så jag antar att det inte spelar någon roll. Vad äter dom egentligen? Och på tal om mat, så börjar jag själv bli småhungrig. Jag förmodar att du inte råkar ha med dig några av dom där smörgåsarna från min begravning?

Sarah tittade på honom med ett finurligt leende då han försökte att tänka rationellt i den här nya situationen som han befann sig i. Om du är hungrig min älskade, så är det bara för dig att titta i min väska, där ligger det några smörgåsar. Han hade aldrig gillat att titta i en kvinnas handväska, inte ens med hennes tillåtelse, så han stoppade ner sin hand på måfå och tog upp en papperspåse som kändes rätt. Ja, precis. Det är den påsen. Willy tog fram ett par smörgåsar och räckte till sin fru.

Nej tack, jag äter sällan numera. Man kan säga att jag har blivit kvitt den ovanan.

Willy tog ett bett av sin smörgås medan hon pratade, han tittade förvånat på henne och svalde snabbt utan att ens tugga. Vi behöver inte äta längre, eller hur?

Vi kan äta om vi vill, men det är inte nödvändigt, nej. Det finns dock vissa människor som aldrig inser det utan dom fortsätter att äta precis som dom gjorde när dom hade en fysisk kropp som behövde näring.

Så hundarna behöver inte heller äta? Och då behöver dom inte döda något?

Sarah skakade på huvudet och log

Men hästarna, dom äter ju gräs?

Det är bara för att du förväntar dig det...

Och min rygg? Är det samma sak?

Sarah nickade, och log som ett litet barn som just löst ett enkelt logiskt problem. Och titta här sa hon och drog fram en spegel ur sin väska. Willy tog spegeln och tittade förtjust på sin spegelbild.

Jag ser verkligen tjugo år yngre ut! Och mitt hår har börjat växa igen! sa han och drog med handen genom sitt kolsvarta hår.

Du sa att du kände dig tjugo år yngre...

Så därför ser jag tjugo år yngre ut?

Ja, exakt.

Han slutade att äta på smörgåsen och gav den till en av hundarna som slukade den hel. Han tittade förvånat på Sarah. Du förväntade dig att han skulle äta den så därför så gjorde han det. sa hon och skrattade. Du kan få vad du vill så länge som människor och djur är villiga att ge det till dig, men du kan förändra omgivningen hur mycket du vill, eftersom det inte kan skada någon, eftersom vi alla ser och hör vad vi vill höra utan att det påverkar någon annan.

Gör inte det att det blir svårt att prata med andra människor?

Har det gjort vår konversation svår?

Nej, när jag tänker efter så verkar det inte ha gjort det.

Åtminstone inte för min del, och det verkar inte vara det för dig. Men jag har valt att vara på samma våglängd som dig. Du har inte försökt att prata med någon annan ännu, men det finns vissa som inte vill dela med sig av sig själva, eller att ens försöka kommunicera med folk som dom inte känner, men det är ju upp till var och en eller hur? Det är den världen som dom har valt att leva i. Vissa människor tycker om andra människor och vill gärna hjälpa till, och andra människor är raka motsatsen fast den gruppen är väldigt liten. De flesta människor är vänliga och hjälpsamma, i olika varierande grader. Vägen framåt är att bli vänligare och mer hjälpsam om man kan uttrycka det så.

Jag inser att jag har mycket att lära.

Alla har mycket att lära, oroa dig inte för det. Det är ingen tävling, men de flesta själar som anländer hit behöver bli påminda hur livet fungerar, eftersom livet på ytan har påverkat dom så mycket och det är svårt att släppa den bilden. Men den bilden kommer falna om du tillåter den att göra det.

Det kommer nog ta ett tag för mig att vänja mig vid det, det förstår jag... Eller innebär det att jag nu skapar ett problem när jag säger så?

Det är helt och hållet upp till dig själv. Det är inget fel i att vara medveten om sin situation, men att älta det, eller att oroa sig för det kan göra det hela ännu värre, eller rättare sagt det kommer göra det hela värre. Det finns ingen anledning till att vara paranoid över vad du tänker på, men det är värt att veta att det du tänker på existerar och att det skapar din verklighet. Även om det bara är tillfälligt...

Problemet är bara att här i evigheten så kan tillfälligt vara en väldigt lång tid... Kanske rent av tusentals år!

"Ja, men det behöver inte vara något problem. I evigheten så är tusentals år en droppe i havet. Vad jag säger är att ingenting kan påverka dig negativt för evigt utom kunskap och den kommer alltid att hjälpa dig, även om du, kan behöva lära dig vissa saker på nytt, eller kom ihåg de det lärt dig tidigare. Ingenting kan stoppa självets strävan efter förbättring, även om vissa lär sig snabbare än andra ... Som jag sa tidigare är livet inte en kapplöpning eller ens en tävling. Och det är något som allt för många människor måste lära sig, men deras egon är så ömtåliga att de måste känna sig överlägsen dem som finns runt dem.

Det sanna namnet på det här spelet, om man nu kan kalla det för det, är samarbete inte tävlan. Livet är en lagsport, och ingenting man gör ensam. Om man försöker klara allt på egen hand så kommer det inte leda till något annat än ensamhet, elände och själviskhet. Men om man betraktar det som ett teamwork så blir det en fest. Eller kan bli en fest, då det bör vara ett av dina mål. "

Du får allt att låta så underbart kära Sarah. Men du har alltid haft den förmågan, du har inte ett enda ont ben i din kropp.

Hon tittade på sig själv, uppifrån och ner och log. Det finns inga ben i denna kroppen.

Nej jag vet, men du förstår vad jag menar.

Ja det gör jag, och tack så mycket. Du är inte så dum du heller. Du var en god make trots att vi inte hade det så enkelt alla gånger. Jag tror vi gjorde vårt bästa för att hjälpa varandra och vår dotter.

Om det var med vår hjälp eller om hon klarat det själv, eller rent av lite av båda, så har hon lyckats bra i livet. Hursomhelst, så får det här mötet av inbördes beundran vara slut för jag är inte van vid komplimanger, och jag tycker det är obekvämt.

Jag förstår vad du menar... att få en walesisk man att dela ut komplimanger är som att försöka dra ut tänder med ett par pinnar.

Var jag så nonchalant älskade Sarah? Det var inte min mening, det är ytterligare en sak att lägga till listan på saker som jag ångrar...

Det var inte bara du, det är bara så som folk är. Vi är alla upptagna med att försöka leva så gott det går i de hårda liv som vi har tilldelats. Tänk inte på det, och jag vet att jag har gnällt på dig ibland på grund av det.

Nej, inte så mycket faktiskt och jag förtjänade det säkerligen. Men jag hade åtminstone puben att gå till, stugan blev ju ett slags fängelse för dig. Jag var medveten om det, men jag låtsades inte om det. Jag var självisk och jag ångrar det nu.

Tänk inte mer på det Willy. Det är bakom oss nu. Du skulle inte kunna göra så mot mig nu även om du hade vilja, men däremot så kan det ju hända att jag kommer tillåta det att hända igen om vi reinkarneras på nytt. Livet är underligt på det viset.

Om du säger det, min älskade. Ska vi börja att röra oss?

Visst, om du är redo. Vart vill du härnäst?

Jag vet inte, hemåt antar jag?

Hem... Okej, vill du bo inne i en by eller uppe i bergen igen?

Har inte du något hus?

Ehh, det är lite svårt att förklara... hon såg Willys ansiktsuttryck och insåg att han misstolkat henne. Nej, nej, det är inget sådant! Jag har inte hittat någon annan som jag flyttat ihop med om du tror det. Det är bara det att vi inte behöver något hus, lika lite som vi behöver någon kropp. Tänk själv, varför lever människor i hus?

För att det är normalt att göra det?

Ja, men framförallt så är det för att få skydd, privatliv och säkerhet. Men här så behöver vi inget skydd ifrån vädret eftersom vi inte har något som behöver skydd, och vädret styrs av våra tankar. Vi behöver inte heller något privatliv då vi inte har några kroppar, men om någon vill vara ifred så låter de andra dig vara ifred. Och säkerhet? Vi har ju inga ägodelar som kan bli stulna.

Ja, det är ju sant förstås...

Men med det sagt, så är det ändå många människor här som vill ha någonstans att bo. Livet på ytan verkar ha inpräntat detta hos de flesta. Så var vill du bo någonstans, innanför eller utanför stadens murar?

Menar du staden som vi var i förut?

Staden Annwn? Ja om du vill det så går det bra.

Blir det inte svårt att hitta något med så kort varsel?

"Nej, vi gör bara staden lite större och placerar vårt hus där, eller så kan vi göra staden lite högre och placera en lägenhet ovanför något av husen. Vi gör vad du tycker är bäst. Eller så kan vi ju bo på