Rädda hundar

By Ulla Alfsdotter

Man hittar dem överallt. I soptunnor, bredvid motorvägar och i plastpåsar slängda på någon enslig plats. Skygga och drivande på gator och på landsbygden. Övergivna, skadade ibland döende. Dessa rädda hundar som ingen vill ha. De är inte önskade. De har ingen röst.
Det pågår runt oss hela tiden. Här får de en röst, här får de berätta om sina livsöden till någon som lyssnat. Lyssna till deras historier, alla är sanna. Lyssna och tala sedan för dem som inte kan tala själva. Denna bok utspelar sig i Spanien men kunde varit var som helst i världen.
Svenska Emma har efter några svåra händelser i sitt liv, tagit över ett center för övergivna hundar, i Spanien. Det blir en större utmaning än hon trott.
Recension från lektör:
"Välskriven och berättad i en explosiv och gripande stil. Det är lätt att tycka om karaktärerna och man måste fortsätta att läsa för att se hur det går."

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 15, 2023
• ISBN: 9789180806763

Ulla Alfsdotter

Jag är barnmorska till professionen men stor djurvän av födsel och ohejdad vana. Jag vill med denna bok ge en eloge till alla rescue-centers i världen. Utan stora resurser arbetar de dygnet runt med att rädda liv. Tack till er alla.

Book preview

Innehållsförteckning

Spanien 2016. Toledo i slutet av september.

Madrid. Slutet av september 2016.

Tidigare.

28 september. Onsdag.

1 oktober. Lördag.

2 oktober. Söndag.

3 oktober. Måndag.

Izzys historia.

14 oktober. Fredag.

Emma och Izzy.

15 oktober. Lördag.

17 – 28 oktober. Måndag – fredag.

Andra veckan.

29 okt. Lördag.

31 oktober – 6 november. Måndag – söndag.

6 november. Söndag.

7 november. Måndag.

14 november. Måndag.

21 november. Måndag.

25 november. Fredag.

28 november. Måndag.

29 november. Tisdag.

Kaisers historia.

30 november. Onsdag.

1 december. Torsdag.

12 – 13 december. Måndag – tisdag.

14 december. Onsdag.

15 december. Torsdag.

16 december. Fredag.

19 december. Måndag.

24 – 26 december. Lördag – måndag.

28 – 31 december. Onsdag – lördag.

2017: 8 januari. Söndag.

11 januari. Onsdag.

12 januari. Torsdag.

13 januari. Fredag.

14 januari. Lördag.

15 januari. Söndag.

Miss Rosies historia.

25 jan. Onsdag.

26 januari. Torsdag.

2 februari. Torsdag.

Mitten av februari.

17 februari. Fredag.

18 februari. Lördag.

19 februari. Söndag.

22 februari. Onsdag.

Woodys historia.

20 februari. Måndag.

24 februari. Fredag.

26 februari. Söndag.

6 mars. Måndag.

7 mars. Tisdag.

Laboratoria Vida Tecnológia.

2 mars. Torsdag.

13 mars. Måndag.

Nellies historia.

16 mars. Torsdag.

17 mars. Fredag.

18 mars. Lördag.

20 mars. Måndag.

21 mars. Tisdag.

24 mars. Fredag.

26 mars. Söndag.

27 mars. Måndag.

28 mars. Tisdag.

Milos historia.

5 april. Onsdag.

6 april. Torsdag.

11 april. Tisdag.

12 april. Onsdag.

22 april. Lördag.

30 april. Söndag.

Bambis historia.

1 – 13 maj. Måndag – lördag.

15 maj. Måndag.

18 maj. Torsdag.

21 maj. Söndag.

Laboratorio Vida Tecnología.

6 juni. Tisdag.

7 – 12 juni. Onsdag – måndag.

Cookies historia.

13 juni. Tisdag.

14 juni. Onsdag.

16 juni. Fredag.

19 juni. Måndag.

20 juni. Tisdag.

21 juni. Onsdag.

22 juni. Torsdag.

23 juni. Fredag.

28 juni. Onsdag.

29 juni. Torsdag.

1 juli. Lördag.

2 juli. Söndag.

3 juli. Måndag.

4 juli. Tisdag.

Babys historia.

11 juli. Tisdag.

12 juli. Onsdag.

13 juli. Torsdag.

26 – 27 juli. Onsdag – torsdag.

1 augusti. Tisdag.

Elsas historia.

5 augusti. Lördag.

20 augusti. Söndag.

Laboratorio Vida Tecnología.

21 augusti. Måndag.

24 aug. Torsdag.

7 – 9 september. Torsdag – lördag.

10 – 11 september. Söndag – måndag.

14 sept. Torsdag.

Killis historia.

15 sept. Fredag.

16 september. Lördag.

18 september. Måndag.

19 september. Tisdag.

20 september. Onsdag.

21 – 22 september. Torsdag – fredag.

23 september. Lördag.

30 september. Lördag.

1 oktober. Söndag.

2 oktober. Måndag.

3 oktober. Tisdag.

5 oktober. Torsdag.

6 oktober. Fredag.

19 oktober. Torsdag.

7 november. Tisdag.

18 – 19 november. Lördag – söndag.

20 november. Måndag.

21 – 23 november. Tisdag – torsdag.

24 november. Fredag.

Laboratoria Vida Tecnología.

25 november. Lördag.

27 november. Måndag.

28 november. Tisdag.

29 november. Onsdag.

4 – 6 december. Måndag – onsdag.

9 december. Lördag.

13 december. Onsdag.

17 december. Söndag.

18 – 19 december. Måndag – tisdag.

20 december. Onsdag.

21 december. Torsdag.

Torsdag kväll.

22 – 26 december. Fredag – tisdag.

31 december. Söndag.

2018: 3 – 4 januari. Onsdag – torsdag.

5 – 9 januari. Fredag – tisdag.

10 januari. Onsdag.

12 januari. Fredag.

16 januari. Tisdag.

18 – 19 januari. Torsdag – fredag.

Laboratorio Vida Tecnología.

21 januari. Söndag.

22 – 23 januari. Måndag – tisdag.

27 januari. Lördag.

28 januari. Söndag.

29 – 31 jan. Måndag – onsdag.

1 – 8 februari. Torsdag – torsdag.

9 februari. Fredag.

10 februari. Lördag.

11 februari. Söndag.

12 februari. Måndag.

19 februari. Måndag.

20 februari. Tisdag.

22 februari. Torsdag.

25 februari. Söndag.

26 februari. Måndag.

2 mars. Fredag.

3 mars. Lördag.

5 mars. Måndag.

7 mars. Onsdag.

8 mars. Torsdag.

10 mars. Lördag.

17 mars. Lördag.

19 mars. Måndag.

20 mars. Tisdag.

23 mars. Fredag.

26 mars. Måndag.

28 mars. Onsdag.

29 – 31 mars. Torsdag – lördag.

Påskafton.

1 april. Söndag.

4 – 5 april. Onsdag – torsdag.

9 april. Måndag.

20 april. Fredag.

23 april. Måndag.

24 april. Tisdag.

25 april. Onsdag.

26 – 27 april. Torsdag – fredag.

28 april. Lördag.

Impressum

Spanien 2016. Toledo i slutet av september.

Över vidderna hörs drevskall. Tjutande skarpa skall från hetsade jakthundar. Ekot mellan bergen låter spöklikt. Två gula, magra galgos flyger över stock och sten med stirrande ögon, vidöppna munnar och hängande tungor. Saliven stänker från käftarna. De har bara ett i sikte, de två harar som flyr framför dem.

Hararna springer kors och tvärs, men förföljarna är snabba. I sista sekunden försvinner de ner i en jordhåla där hundarna inte kan komma åt dem. Stressiga tassar gräver i desperata försök att skrämma upp dem till ytan.

De är totalt fokuserade tills de hör ett vrål.

– MIERDAS! skriker en stor man med gevär. Förbannade oduglingar!

Hundarna backar instinktivt undan när mannen riktar sitt gevär mot dem. Han blir avbruten av att någon ropar hans namn.

Han vänder sig mot sin vän, gör en avvärjande gest med handen och säger:

– De förtjänar inte födan vi ger dem. Det är billigare att skaffa nya hundar till nästa säsong.

De båda männen sätter sig på ett kullfallet träd, tar upp en termos och stirrar på de spanska vinthundarna.

Efter kaffepausen säger en av dem:

– Vi lämnar dem här. Nu åker vi.

– Men de springer hem.

– Nej. Hämta bultsaxen.

Madrid. Slutet av september 2016.

–H ar du sagt upp dig?

Rösten gick upp i falsett. Följt av en hostattack.

Emma lyssnade roat.

– Ta det lugnt.

– Det verkar du i alla fall göra, sa hennes pappa.

Beslutet var taget sedan länge och hon skulle sluta om en vecka.

Tystnaden som följde var ganska talande.

– Du har ju alltid gått din egen väg, sa han till slut.

Det dröjde inte länge innan hennes bror Mikael ringde.

– Stämmer det?

– Ja. Jag ska kliva av ekorrhjulet. Jag lämnar drömjobbet med drömlönen och har ingen aning om vad jag ska göra nu. Frågor på det?

– Mår du bra, Emma?

Rösten var orolig.

– Ja tack. Jag mår bra.

– Kan detta ha något med Britta att göra? Jag har pratat med henne.

–Jag har fått ett erbjudande från Britta, men jag tror inte det är min nya karriär. Nej, jag vill vara ledig och komma ikapp mig själv. Och det börjar i morgon. Kristina har bjudit hem mig till sina föräldrar några dagar. Efter det gör jag min sista vecka.

– Robert?

– Vad med Robert?

– Har ni kontakt?

– Absolut inte.

Mikael frågade inte mer.

– Det viktigaste för oss är att du mår bra, sa han.

De avslutade samtalet med lite småprat om den annalkande vintern i Sverige och den tryckande värmen i Spanien och med en försäkran om att ses inom en inte alltför lång tid. Så som de alltid sa.

Emma hade sagt upp sin tjänst som chefsekonom med internationell inriktning på Volvo i Madrid. Där hade hon varit sedan hon tagit sin Masterexamen i internationell ekonomi från universitetet i London. Med undantag för ett par placeringar i Sydamerika och Kapstaden.

Hon hade nu, vid en ålder av trettiosex år bott lika länge utomlands som i Sverige. Det blev en viss uppståndelse när hon sa upp sig. Och en del påtryckningar.

– Vet du vad du gör? frågade hennes chef.

Hon bekräftade detta. Han hade hälsat henne välkommen tillbaka om hon skulle ändra sig.

Emma hade väntat med att berätta för familjen i Sverige. Hon visste varför hon tvekade att säga något. Hennes pappa Alf var nöjd med hennes yrkesval. Själv var han jurist och glad att Mikael hade gått i hans fotspår. Innan Emma bestämde sig för att läsa ekonomi hade hon varit fast besluten att bli veterinär. Hennes mamma Karin, var sjuksköterska men hade i halva sitt vuxna liv arbetat med djur istället för människor. Karin och Britta hade arbetat tillsammans i många år på Brittas privata djurklinik. Hennes mamma hade varit en engagerad djuraktivist. Pappan däremot tyckte det var en dålig väg att gå.

– Inga pengar eller utvecklingsmöjligheter, domderade han. Och usla arbetstider. Titta på Britta! Hon arbetar dygnet runt, och mamma med för den delen.

Tidigare.

Emmas mamma blev sjuk och kämpade mot cancern i mer än tio år. In i det sista var hon engagerad i Djurens rätt och World animal protection. Hon gick bort på midsommardagen tjugo hundrafem.

Hennes pappa blev tystlåten och vresig och eftersom Emma bodde i Spanien blev kontakten med pappan mer sporadisk under en tid.

Emma sörjde sin mamma mycket. Hon tänkte fortfarande på henne varje dag och pratade med henne när hon var ledsen eller bekymrad. Hon upplevde mamman som sin skyddsängel och kände tröst i det.

Under sin ungdomstid hade Emma sommarjobbat hos Britta och fått lära sig mycket om sjukdomar och olyckstillbud hos djur, framför allt hundar, som var Brittas specialitet. Britta blev besviken när hon slutligen valde en annan bana än veterinärens.

Ungefär samtidigt som hennes mamma gick bort, flyttade Britta till Spanien. Skam till sägandes hade inte Emma varit och hälsat på henne. Hon hade dåligt samvete för det men försvarade sig med att tiden hade gått så fort och att hon haft ett pressande arbete.

De hade däremot setts vid de tillfällen då Britta kommit till Sverige. Men det blev inte så ofta de senaste åren. Kontakten utsträckte sig till jul- och födelsedagshälsningar.

Emma hade flyttat till London direkt efter studenten för att läsa matematik, ekonomi och engelska. Där mötte hon Kristina som läste samma utbildning. De blev vänner direkt. Kristina hade svensk mamma och spansk pappa och talade båda språken. Hon var uppvuxen på en gård utanför staden Toledo i Spanien, där hennes familj födde upp får. De hade en prisbelönt tillverkning av osten Manchego.

Emma hade besökt gården många gånger och var fascinerad över livet där. Framför allt älskade hon deras ridturer i bergen. Hon lärde sig spanska, med hjälp av Kristina och hennes familj. Emma visste tidigt att hon ville leva i Spanien.

Efter examen fick både Emma och Kristina jobb, som ekonomer, på Volvo i Madrid.

Det var hos Kristina och hennes familj Emma varit, efter att förhållandet till Robert tvärt avslutats.

Det var bara några månader före det planerade bröllopet. Hon hade varit på läkarbesök och fått bekräftat att hon var gravid. Emma blev så lycklig att hon rusade hem till Robert för att berätta.

Helt oplanerat en vanlig tisdag morgon när hon skulle gått till jobbet ringde hon på hos honom. Beata öppnade, endast iklädd hans morgonrock. Beata på hans kontor.

Hon avstyrde allt. Präst, catering, inbjudna gäster, även sin egen familj.

Kristina hjälpte henne.

Robert flyttade till Barcelona. Han försökte få tag på Emma flera gånger. När hon kom till Toledo bröt hon i hop. Hon stannade fyra veckor hos Kristinas familj och bestämde sig till slut för att behålla barnet.

Emma återvände till Madrid och började jobba igen. På jobbet var det bara Kristina, som visste om graviditeten. Sex veckor senare började hon blöda. I panik ringde hon Kristina som var hos henne efter femton minuter. Som i dvala följde Emma med till sjukhuset. De tog in henne direkt. När hon vaknade ur narkosen visste hon att hon förlorat barnet.

Robert fick aldrig veta att hon varit gravid. Emma valde att kasta sig in i arbete. Hon arbetade mer än någonsin, reste på uppdrag och skaffade sig en hektisk tillvaro. Hon bet ihop så effektivt om alla känslor att hon fick värk i nacken. Hon blev trött och nedstämd och var ofta disträ och frånvarande.

– Är du utbränd? frågade Kristina en kväll, när hon satt uppkrupen i Emmas soffa.

Emma reste sig, hämtade vinflaskan, hällde upp vin till väninnan och sig själv.

Hon dröjde med svaret.

– Nej. Inte utbränd.

Kristina sträckte sig efter vinglaset, tog en klunk. Väntade.

Hennes långa mörka hår, uppsatt i en hästsvans, skapade en tilldragande kontrast till hennes intensiva blå ögon som nu såg på Emma.

– Bara så trött på alltihop.

– Har du tillåtit dig att sörja?

– Sörja vad?

– Barnet? Bröllopet?

Emma ryckte på axlarna.

– Jag slapp en opålitlig man. Och jag slapp att bli ensam med ett barn. Egentligen ska jag väl vara tacksam. Och glad.

Väninnan tittade skeptiskt på henne men sa inget.

Nästa dag hade Emma sagt upp sig.

28 september. Onsdag.

När det närmat sig hennes sista dagar på jobbet ringde Britta. Det blev några glada hälsningar innan Britta kom till sak.

– Jag fyller snart sjuttiosex år och jag vill hinna gå i pension, innan jag dör, sa hon. Jag orkar inte längre. Men jag kan inte lämna mina hundar. Mikael berättade att du hade funderingar på att göra något annat i livet.

Emma log, skulle hon börja rädda hundar?

Centret hette Rädda Hundar och det drevs av Britta och hennes volontärer i samarbete med en större organisation. Britta hade köpt gården med mark, ovanför byn Torrox i Spanien för mer än tjugofem år sedan och flyttat ner, för gott, när hon blev pensionär.

– Jag har ingen jag kan lita på, sa hon.

– Men Britta, jag har inte kunskap att ta hand om så många hundar, tänk om det hände något eller om de blir sjuka, jag är ju inte veterinär.

– Det behövs inte, sa Britta tvärsäkert. Vi behöver en arbetsledare som har koll, både på byggnader, djur och människor. Som kan hantera en svår ekonomi. Dessutom samarbetar vi med djurkliniken här, Aidas klinik. Jag hjälper till ibland där när det är mycket. Vi får allt stöd av dem när det blir problem. Och volontärerna, flera av dem, har varit här i många år. Kom ner och hälsa på! Stanna ett tag eller vikariera en tid. Kom och känn efter.

Emma bad om betänketid. Hon berättade att hon skulle iväg över helgen med sin väninna.

– Jag ringer dig nästa vecka Britta, sa hon och de avslutade samtalet.

1 oktober. Lördag.

Lördagen kom och Kristina hämtade henne med bil. De körde mot Toledo. Kristinas föräldrar Eva och Carlos var pensionerade nu och hade några djur mest för nöjets skull. Emma gladde sig mycket åt att träffa dem igen.

Där fanns förutom hästarna, tre reserverade men vänliga hundar, en katt med stor integritet och några hönor. Carlos och Eva red dagligen och hade ofta besökare som ville rida i de fantastiska omgivningarna.

När kvinnorna anlände blev de hjärtligt mottagna. Carlos fångade upp Kristina i en varm kram och snurrade runt henne i luften. Emma fick nöja sig med kindpussar och kramar.

– Så fint att se dig igen Emma, sa Eva. Det var ett tag sedan.

Eva var lik sin dotter, samma intensiva blå ögon och samma vackra leende. Men hennes hår var lika ljust som dotterns var mörkt.

Carlos tog Emmas händer mellan sina och tittade ingående på henne.

– Hur mår min extra-dotter?

Hon skrattade med tårar i ögonen och kramade honom.

– Det går bra, Carlos.

– Hmmm, muttrade han. Du väger för lite.

– Men Carlos, protesterade Eva.

Emma visste att han menade väl. Hon klappade honom på magen som var större än sist de sågs.

– Och du själv? sa hon.

Hans bullrande skratt var smittsamt.

Han och Emma var lika långa. Han hade en burrig kalufs som börjat gråna vid tinningarna.

Carlos var en man som sa vad han tänkte men han hade också stor känslighet. Han var klädd i militärfärgade shorts och en stor T-shirt med texten »Soy la leche«. »Jag är för bra för att vara sann«.

Emma skrattade åt den.

– Det är du Carlos, sa hon, det stämmer på dig.

Hon blev inkvarterad i sitt vanliga rum, det som Kristina döpt till Emma-rummet.

Efter att de packat upp tog Carlos, Kristina och Emma en promenad runt ägorna.

Senare serverades en rykande, väldoftande paella till middag och de åt med god aptit.

– Den är, nästan, vegetarisk, förklarade Evas mamma som fått noggranna instruktioner, av sin dotter, om att Emma inte längre åt kött.

– För om jag förstått rätt, så äter du fisk?

Emma bekräftade detta och tackade för omtanken.

– Det stämmer. Jag slutade äta kött för ett år sedan.

Eva satte sig med sin dotter bredvid sig och Emma placerades bredvid Carlos på andra sidan bordet. Samtalet flöt fritt och otvunget under middagen. Carlos var underhållande och berättade om händelser från tiden då de haft fåruppfödning och om deras prisbelönta Manchego.

– Jag har hört folk säga att man blandar i åsnemjölk i Manchego? Det gör man väl inte?

– Puhh, frustade han, det är hundra procent fårmjölk!

Han talade lika uttrycksfullt med händerna.

– Och den skall tillverkas här i La Mancha för att få kallas Manchego!

Eva skrattade hjärtligt.

– Det är hans skötebarn, som du vet. Ni ska få smaka som dessert.

Middagen avslutade och de flyttade sig till den enorma soffan framför eldstaden. Eva ställde fram en bricka med en stor Manchego i mitten. Runt osten fanns små skålar med olika marmelader, fikon och soltorkade tomater. Det fanns också kex.

– Det är så den ska ätas, sa Carlos, till mustigt vin och syrlig marmelad. Prova gärna vår egen.

– Den där, kumquat, den har jag gjort av egna frukter, sa Eva och pekade på en orange sylt.

De åt vördnadsfullt, nästan under tystnad.

– Vår herre måste blandat ihop saker och ting när han skapade er två, sa Carlos. Titta på Emma, ljust hår och dessa underbara bruna ögon. Och du Kristina, dina nordiskt blå ögon till dina mörka färger. Visst är det märkligt?

Emma och Kristina log mot varandra, de hade hört det många gånger.

– Vilka vackra hundar ni har, sa Emma. De fanns inte här senast?

Hon hade studerat dem, en var svart–vit och två var gula. De var smäckra och hade en stolt hållning.

– Det är spanska vinthundar, galgos, sa Eva. De är rescue–hundar. Vi har haft dem ett år nu.

Emma lystrade till.

– Berätta, bad hon.

– Det är en underbar ras, men tyvärr har den inget högt anseende i Spanien.

Den ena hunden kom fram till Eva och la sitt huvud i hennes knä. Hon strök den ömt över halsen.

– Varför inte?

– De kallas »de osynliga« eller »de bortglömda« och kommer ofta från förfärliga förhållanden. De är jakthundar och efter jaktsäsongen händer det att de slaktas.

– Hundarna?

– Ja. På de mest grymma sätt. Jag har själv skurit ner en galgo som hängts med en snara om halsen, i ett träd, för att dö.

– Vi var ute på långritt, fortsatte Carlos. Eva skar ner hunden och vi begravde den.

Han strök sig över ögonen som om han ville glömma synen. Det blev tyst en stund. Eva fortsatte:

– Det är mycket billigare att skaffa nya hundar till nästa säsong än att behålla de gamla. De dumpas på motorvägar, de överges, skjuts ibland men för det mesta vill de inte ens slösa kulor på hundarna.

Emma svalde och bet ihop tänderna.

– Ursäkta min okunnighet, har vi inte en ny djurskyddslag? Det senaste är väl att djur ska behandlas som familjemedlemmar, inte som ägodelar?

– Den är på gång. Tyvärr kommer det att ta tid ändå. Säkert minst en generation. Men det har blivit bättre. Det är lagbrott i dag att misshandla ett djur. Polisen måste agera om man anmäler och anmälningarna har ökat.

Stämningen blev tryckt tills Kristina slog ihop händerna och sa:

– Nu måste du titta på mammas nya ateljé, i andra ändan av huset.

Eva hade keramik som hobby, och en viss kursverksamhet.

De reste sig, tackade och Emma följde efter Kristina och Eva.

2 oktober. Söndag.

Emma sov bättre än på länge. Tystnaden var vilsam och läkande. Gårdsklockan klämtade. Hon visste sedan tidigare att de ringde i den när det var en halvtimma kvar till en måltid. Det var en gammal tradition från den tid gården haft många anställda.

Hon satte sig och tittade ut genom fönstret. Minnena kom över henne. Hur hon vandrat i bergen, gråtit på nätterna, rasat i vredesutbrott. Hur Carlos och Eva sysselsatte henne med arbete, både i stallet och i köket. Hur hon fick prova att dreja lera med Eva som tålmodig instruktör.

Hur hon till slut kunde prata av sig och de bara lyssnade. Hon mindes också de uppslitande samtalen med sin pappa, där han försökte tala henne till rätta, som han sa.

– Du kan väl inte bara strunta i bröllop och allt? hade han frågat.

– Det var inte jag som förstörde vårt bröllop! hade hon skrikit åt honom.

Emma ruskade på sig som om hon ville skaka av sig alla minnen.

Strax var hon nere i det rustika lantköket. Det var bara Eva där och innan hon hann hejda sig hade hon berättat för Eva om erbjudandet att ta hand om Brittas verksamhet i Torrox. Det var skönt att få tala om det.

– Hur går tankarna?

Emma svarade Eva med ett vagt leende.

– Åt alla håll.

– Jag vill inte påverka dig, men du behövs. Om du ändå inte har andra planer, varför inte prova en tid? Det är inte hugget i sten, du kan alltid ändra dig. Jag arbetar mycket med olika rescue–centers här i Spanien, även i andra länder, vi kan hjälpas åt om du vill.

–Tack, sa Emma tveksamt, väldigt gärna. Men jag har inte bestämt mig ännu.

– Lyssna på magkänslan, sa Eva och gav Emma en kram.

Efter några minuter var de samlade i köket för att äta frukost innan den planerade ridturen i bergen.

– Jag hade kunnat ligga i den sköna sängen en bra stund till, sa Emma men så doftade det kaffe!

Kristina och Carlos instämde.

Efter avslutad frukost satt de snart till häst och skrittade uppför en bergssida. Utsikten var hänförande och de red i tystnad.

De branta djupa dalarna mellan bergen skiftade i alla tänkbara färger. Så här sent på året var det mustiga jordtoner, ockragult, brunt, flammande rött och många gröna nyanser. Bergssidorna skiftade också i färg beroende på ljus och skugga.

Carlos hade placerat Emma i täten, Kristina i mitten och själv red han sist. Hästarna hade gått där många gånger och de gick avslappnat på långa tyglar.

Efter cirka en timmas ridning föreslog Carlos en vilopaus. Eva hade packat ner nypressad apelsinjuice och muggar i hans sadelväska. De satt av hästarna och stod och beundrade färgspelet i dalen.

– Det är så vackert att orden inte räcker, sa Emma.

– Vi har en lång uppförsbacke framför oss, sa Carlos, sedan går vi ner på andra sidan berget. Vill ni prova en galopp?

Det ville de. Emma startade med trav, som strax övergick i en lugn galopp. De ökade takten och strax innan de kom upp på krönet för att stanna, skyggade Emmas häst till och fnös högljutt. Hon strök den lugnande på halsen. De andra stannade bakom.

– Vad är det? ropade Carlos.

Han kom upp jämsides och bad dem sitta av. Han gav Kristna tyglarna till sin häst och stegade ut i terrängen. De hörde honom svära högt och ljudligt. Kristina såg förvånad ut, det var sällan han svor. Emma räckte också tyglarna till Kristina och följde efter Carlos.

– Jag är inte säker på att du vill se detta, sa han.

Men hon hade redan sett. Där låg två hundkadaver med avklippta framtassar.

Emma ville skrika. Magen knöt sig och hon andades tungt. Hon stirrade på hundarnas framben. Tassarna var avklippta halvvägs upp på benet. Hon sjönk ner på en sten.

– Gode Gud, stönade hon. Jag hoppas de var döda innan.

Carlos la sin hand på hennes axel.

– Jag tror det, sa han, som för att trösta. De har krossår i skallen.

Kristina som kommit fram, vände om med en snyftning.

Ingen sa något och de red i sammanbiten tystnad tillbaka till gården. När Eva fick höra rynkade hon ihop ögonbrynen och fick ett bister drag över munnen.

– Var det galgos?

– Ja, svarade hennes man.

Hon gick och ringde några samtal.

– Hon polisanmäler, sa han.

När de till slut sa adjö, viskade Eva i Emmas öra.

– Lyssna på hundarna, på djuren. Bli deras röst.

3 oktober. Måndag.

När de sågs på jobbet nästa dag kramade Emma om Kristina och tackade för att hon bjudit in till sitt föräldrahem.

– Det var så fint att få vara med Eva och Carlos igen. Det är läkande att få vara i den miljön, med dina underbara föräldrar.

– Synd bara, det där med hundarna, suckade Kristina.

– Tvärtom, sa Emma. Jag fick upp ögonen.

Senare på kvällen ringde Emma till Britta som svarade på alla hennes frågor och funderingar runt arrangemanget. De talade länge och Emma bestämde sig för att hjälpa Britta en tid. Hon hade lite affärer att ta hand om men skulle kunna vara nere i Torrox om två veckor. Efter det samtalet satt Emma och tänkte på sin mamma.

– Så blev det, sa hon. Det blev djuren i alla fall, mamma.

Emmas föräldrar hade investerat i fastigheter i både Madrid och Barcelona. Nu var de skrivna på henne och hennes bror. Emma ägde två hyresfastigheter i Madrid, varav hon hade en lägenhet i den ena. »Där vi skulle flyttat in, jag och Robert« tänkte hon men slog snabbt bort tanken.

I Barcelona ägde hon en central lägenhet, den hyrdes ut via Air B & B. Den var en bra inkomstkälla. Nu hade hon beslutat sig för att sälja sin ena fastighet i Madrid och kontaktade sin advokat.

När allt var klart och avslutat och alla papper påskrivna, tog hon sin Jeep och körde söderut, mot byn Torrox i Andalusien.

Izzys historia.

Högt uppe i bergen nära byn Játar ligger ett gårdshus som sett bättre dagar. Luckor i murket trä täcker de smutsiga fönstren. På den spruckna stentrappan in till huset, i solen, ligger en hund.

– Hallå, ropar någon.

Hunden hoppar upp och springer emot en kvinna som kommer, strävandes uppför backen.

Hon bär på en plastpåse. Den vänder hon ut och in framför hunden som kastar sig över matresterna och slukar dem på ett ögonblick.

Kvinnan står med händerna i sidan och skakar på huvudet. Hon vänder om, svärandes över sin granne som lämnar den unga hunden ensam, utan tillsyn eller mat.

Hunden tar allt längre promenader från huset. En dag återvänder han inte. Han vandrar ner från bergen till havet. Där finns fler människor och fler restauranger. Det är lätt i början. Människorna tycker att han är söt. Men de är turister och försvinner snart. Hans mjuka päls blir tovig och smutsig och han