Från det jordiska museet

By Elin Wägner

"Hon kikar in i salongerna, sängkamrarna och prästgårdarnas expeditionsrum där cigarröken står tjock över skrivbord och bokhyllor. För tvåsamhetens lycka ger hon inte många ören. Inte för kvinnors inbördes lojalitet heller. Och inte för den falska gudligheten." – Elsie Johansson om Elin Wägners texter. Dessa skisser och noveller, som "Från det jordiska museet" består av, är representativa för samhällsgärningarna som Elin Wägner gjorde för kvinnans rätt till åsikter och existens. Samtliga texter utgår från Wägners observationer av sin omvärld, och genomsyras av den styrka, vilja och visionerna som hon avsåg för kvinnan i framväxten av det moderna samhället.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 1, 2020
• ISBN: 9788726193671

Book preview

Elin Wägner

Från det jordiska museet

SAGA Egmont

Från det jordiska museet

Omslagsfoto: Pressens Bild/TT/Ritzau Scanpix

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726193671

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Framför mig på skrivunderlägget ligger en tjock bunt svartkantade fotokopior av boksidor krönt av en likaså svartvit omslagsbild föreställande en dam från anno dazumal iförd midjehög svepande kjol och hatt av modell mindre skatbo. Hon står med ryggen mot betraktaren och ser in i några skyltfönster som speglar ett utbud av tidens herr- och dammode, med tänkt lämplighet för de mer besuttna klasserna, såvitt jag kan se. Eller är det i själva verket något annat som bilden vill visa? Ett tittskåp? Ett persongalleri – ett urval av dem jag snart kommer att möta? Högst upp på bokomslaget finns författarens namn i form av hennes egen namnteckning: Elin Wägner. Därinunder står bokens titel, Från det jordiska museet.

Boken är numera en svåråtkomlig raritet som man inte skickar hur som helst med posten, därav de svartvita kopiorna, men när jag ändå på begäran småningom får hålla originalet i min hand och ser omslagets sirligt tecknade figurer i bleknat blått och rosa och försiktigt tillåts vända de gulnade sidorna fylls jag av ett högtidligt vemod: Elin Wägners debutbok, utgiven 1907 på Albert Bonniers förlag i Stockholm. Jag tycker mig känna författarinnans förväntningar, glädje och spänning när hennes fingrar smeker det första exemplaret, hon är 25 år, styrkan i hennes vilja och visioner ska föra henne långt, hennes gärning ska bli av stor betydelse, men det vet hon inte än. Debutboken kommer också att bli föga uppmärksammad och numera får den väl betraktas som bortglömd. Desto mer angeläget och glädjande är Elin Wägnersällskapets och Podiums initiativ att nu, 100 år senare, ge ut den på nytt i faksimilutgåva.

Som mottagare av sällskapets utmärkelse »Årets väckarklocka» 2004 fick jag förfrågan om att skriva ett förord till nyutgåvan. Det skulle gärna vara av personlig karaktär, dvs. handla om min upplevelse, mina tankar kring texten. Jag tvekade av flera orsaker. Min kunskap om Elin Wägners författarskap är tämligen begränsad och jag kan inte överblicka bredden av hennes samhällsgärning, men jag vet att jag, inte minst som kvinna, har flera anledningar att vara henne tacksam. Även om jag likaledes vet att ett systerskap mellan oss båda, oberoende av generationsklyftan (hon föddes 1882, nio år tidigare än min far) näppeligen hade varit möjligt. Vi hörde hemma i olika världar. Jag, ett stugornas barn, en av »pigornas döttrar», hon kommen ur borgerlig miljö med en annan bildningsgång och ett annat socialt nätverk.

Trots mina tveksamheter gick jag med pennan i hand ambitiöst igenom och begrundade bokens 15 stycken. Efter avslutad läsning kände jag mig ärligt talat tämligen oengagerad. Texterna kändes passé. Alla dörrar var sedan länge inslagna. Vad fanns att säga? Angick den här boken mig över huvud taget? Hade den någon kraft att tillföra en nutidsmänniska? Vari bestod det unika i Elin Wägners författarskap?

Plötsligt fick jag ett infall, varifrån vet jag inte. Jag gick upp på mitt vindskontor. Från bottnen av pappas gamla drängkista, skuffen kallad, letade jag fram en tygpåse innehållande en gåva från min småskollärarinna, de en gång hopbundna men numera gulnade och halvt sönderfallna årgångarna 1902–1904 av tidningen Barnavännen. Tog ner till skrivbordet, satte mig att blada. Läste om de präktiga, rättrådiga gossarna och de lydiga, sedesamma flickorna, plus deras motsatser: de slarfiga, stygga och oförnöjsamma, över vilka stackars Jesus fick fälla bittra tårar. Svart mot vitt allt igenom. Den milt sömmande modern, den godmodige fadern med klockan i västfickan står för hemmets ljusa idyll, samtidigt som beskrifningar från Världens hufvudstäder talar om smutsiga gator där » slemma varelser med svarta ögon och judenäsor trängas med varandra»!

I den här tiden då hyckleriets och aningslöshetens rullgardin var så långt nerdragen som väven räckte växte Elin Wägner upp till ung kvinna. Och hon såg. Från sin utsiktspunkt genomskådade hon och sprättade upp det jordiska museets falska idyller en efter en med oförtruten energi. Hon kikar in i salongerna, sängkamrarna och prästgårdarnas expeditionsrum där cigarröken står tjock över skrivbord och bokhyllor. För tvåsamhetens lycka ger hon inte många ören. Inte för kvinnors inbördes lojalitet heller. Och inte för den falska gudligheten. Tror hon på Kärleken och Framtiden överhuvudtaget? Jag vet inte. Men jag beundrar hennes klarsyn och mod. Till min förvåning inser jag också att trots avståndet i tid och skillnaderna i ursprung och hemmahörighet har vi mycket gemensamt. Månne var hon ett rivjärn och ett överklassfruntimmer, som knappast haft ögon för en sådan som jag. Men jag ser henne. Nu. Efter hundra år. Sådana som hon är alltid angelägna.

Elsie Johansson

I.

LONDONPROFILER

1.

Ansiktet.

O mnibusen, som mödosamt banade sig väg den smala Londongatan framåt och endast genom ett ständigt upprepadt underverk undgick att trassla in sig i den stora härfvan af åkdon, omnibusen var, nu som alltid, fullsatt till sista plats. Utanför — det stigande och fallande gatubullret, beledsagadt af den tunga och oviga vagnens skrammel, därinne — fullkomlig tystnad. En tolfårig skolpojke, en liten blodkropp, som den ständiga cirkulationen inom det engelska världsväldets ådernät fört från Capetown upp till London, statskroppens hjärta, satt i ett hörn, fördjupad i ett bref från sitt aflägsna hem. En ung dam på omkring femtio år med röd och hvit hy, yfviga kopparglänsande lockar under Romneyhattens skära rosor och ögon, som aldrig tycktes ha uppfattat annat än den bild hennes spegel återgaf, stirrade stelt och fånigt rakt framför sig. En vacker flicka med korallhalsband på sin bara hals, smutsig hvit sidenblus, genombrutna silkesstrumpor och halsbrytande klackar läste en diger roman från Mudies. Två slätrakade cityherrar i höga hattar klämde emellan sig en illa klädd kvinna med smutsgrå eastendhy. Envist, med blicken af en, som pinas af tvångstankar, stirrade hon genom de solkiga glasväggarna ut öfver gatorna, som gledo förbi.

Längst inne i vrån, i den barmhärtiga skuggan af lockarna och Romneyhatten, satt slutligen en trasig, mager och hålögd man, en af dem, om hvilka man säger: »han har sett bättre dagar», om inte af annat skäl så därför, att det bär emot att tro det någon människa i all sin tid varit lika nedsjunken i elände. Han, lika litet som de andra, kände sig hågad att bryta tystnaden, han var fördjupad i funderingar, sådana de nu voro. Han inbillade sig, att han kände, huru luften inne i omnibusen var full af tankar, han tyckte, att kan andades in dem, ehuru i själfva verket den tjocka luften var bemängd med något mycket mindre subtilt än tankar. Hur skulle det ta sig ut, tänkte han, om alla dessa tysta tankar plötsligt kristalliserades i ljud? Därifrån gick han vidare och önskade, att så skulle ske med alla de tankar, som just i detta ögonblick tänktes i London. Af alla fåvitska önskningar var väl denna den mest fåvitska, ty hur skulle vi kunna lefva, om icke människor genom generationer lärt sig att anse den tåliga eller otåliga tystnaden såsom något själffallet? Men det förstod inte mannen, han önskade, att tankarna skulle få ljud, helt enkelt emedan han ville höra — och hur skulle det varit möjligt? — om det fanns någon, någon enda, som skulle höja ett sådant smärteskrik mot himlen som han.

I det ögonblick, då han kommit till denna punkt — — — ett slags svar på hans fråga, ett skrik, Herre Gud, ett sådant fasansfullt, skärande, rasande skrik!

Det blir förvirring bland passagerarna, som det väl kunde bli för mindre. Den lille skolpojken från Sydafrika vädrar något muntert och frustar till, men stannar gapande midt i skrattet. Damen i Romneyhatten, som fått en knuff och har ett märke på sin kjol efter en grof och smutsig sko, samlar ihop sina frasande våder, syrligt indignerad, men annars ointresserad, men den vackra flickan med korallhalsbandet släpper i häpenheten mrs Thorneycroft och böjer sig intresserad fram för att få se en glimt af en gatans roman, verkligare, kanske ruskigare än någon hon hämtat i klotband från Mudies.

Hvad har händt?

En hansomcab har rullat omnibusen till mötes, snuddat förbi den och farit vidare. Hon, som satt stum och orörlig mellan de korrekta cityherrarna, har därvid råkat se en glimt — — ett ansikte, ansiktet — ändtligen efter alla dessa år!

Hon har inte förstånd att pressa in sitt sinnesuppror under den reglementerade tystnaden; i samma ögonblick synintrycket når hennes hjärna, skriker hon till, och snabbare än tanken är hon ute på platformen. Hon gestikulerar vildt för att få konduktören att stanna, men tänker ej på att vänta, till dess han tillmötesgått hennes önskan, hoppar af i den riktning droskan försvunnit, faller naturligtvis i modden, slår pannan mot trottoarkanten, kommer upp igen och rusar blindvis framåt, följd af passagerarnas nyfikna blickar. Med nedböjdt hufvud springer hon framåt, ger knuffar till höger och får knuffar från vänster, och hela tiden mal hon mellan tänderna de enda ord hon har i sitt hufvud: Kick him, kick him, kick him.

En gatkorsning. Hon lyfter på hufvudet och ser sig oviss omkring. Hon ser tre droskor skynda i rask fart gatan framåt, en tredje viker af åt höger, och ett liknande åkdon står invid en port och väntar.

Förlamad står hon där och stirrar.

— Det finns tusentals cabs, det finns tusentals gator och tusentals män i detta stora London.

Förgäfves.

Nu först märker hon, att hon är smutsig och blodig och trött intill döden.

— Hvar är jag?

Hvart skall jag gå?

Jag är … vid Blackfriars’ Bridge och — jag skall gå i floden.

Hon släpar sig fram mot bron, långsamt, ty äfven en sådan som hon hejdas i början en smula af dödstanken och söker impulsivt att tänja ut de få återstående minuterna af det lif, som hon går att kasta bort. När hon kommit upp på bron, stannar hon och ser ut öfver staden, som rymt hela hennes lif inom sina gränser, men som icke skall märka, när det släckes i floden.

Efter en grå dag glänser solen fram mot aftonen. Hon ser S:t Paul’s jättekupol glimma i kvällsbelysning, ser husen ligga i det mystiskt dämpade skimret af den nedgående solens strålar, hvilka, då de bryta sig mot den eviga rökslöjan öfver staden, framkalla en underbar belysning, som hon skulle kalla konstgjord, om hon kände till någon annan. Hon ser allt detta och ser det dock ej.

— Tusen cabs, tusen gator, tusen män …

Hon lutar sig öfver stenbalustraden och ser ner i floden.

— Tusen cabs — —

Då är det någon, som tar henne i armen, och hon skyggar för den långe poliskonstapelns blick, ty hon tror, att