Per och Karin: En berättelse om små människor i den stora förändringens tid

By Gustaf Persson

Boken beskriver författarens föräldrar från den kväll de träffas en kväll till vid en dans där faders spelar dragspel, i slutet på förrförra seklet. Och därefter deras flytt till Norrbyn där fadern börjar en nästan livslång anställning. Tretton barn föds. Flera av sönerna arbetar också på sågen. Andra flyttar till Amerika.

De olika arbetsuppgifterna vid sågen beskrivs detaljerat, liksom det hårda vardagslivet i övrigt. Fadern och fyra söner rodde tidigt på morgonen från Norrbyn till sågen på Norrbyskär och kom hem sent på kvällen, sex dagar i veckan.

Författaren placerar vardagslivet på den lilla orten i den stora sociala och ekonomiska förändring som på kort tid omvandlade livet i Sverige - också denna familjs liv.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 24, 2022
• ISBN: 9789180570640

Gustaf Persson

Gustaf Persson levde mellan 1905 och 1984. Han fick inte gå någon formell skolväg men arbetade som chef inom socialförvaltningen i bl.a. Norrköping. Han gifte sig med Siri och fick tre barn. Enligt ett brev till en av sina systrar hade han länge, utan att lyckas, försökt få sitt manus antaget och utgivet vid ett bokförlag . Han gav upp. Kopior av manuset blev liggande hos några släktingar, bland annat hos utgivaren, i många år. När utgivaren så äntligen läste manuset blev han så betagen att han beslöt sig för att morbroderns bok till slut skulle publiceras.

Book preview

Innehåll

Inledning

Skogsarbetarliv

Nödår

Vägen tillbaka

Mötet

Oäkting

Tjänstefolk

Vandringen

Vigseln

Uppbrott

Sågverksexpansion

Pionjärer

Eget bo

Landvinning

Ofri ungdomstid

Kvinnor och barn

Skingring

Kyrkbygge

Ovädersmoln

Kristid

Hungerår

Urladdning

Uppbrott

Uppbyggarna

Arbetsiver

Fredsglädje och oro

Brev

Framsteg

Vidgade vyer

Besök

Olyckor

Böneman

Världskrig

Nedläggning

Sluttjänat

Hädangången.

Otium

Efterskrift

Inledning

Istider har avlösts av mellanistider. Årtusenden före vår tidräknings början låg vårt land täckt av ett flertusenmeters tjockt istäcke. Klimatändring skedde och solvärmen fick övertaget. Avsmältningen gick långsamt, meter efter meter befriades från sitt istäcke som blev till barmark och vattendrag. I takt med avsmältningen tågade växterna fram från söder. Först kom fjällsippan, följt av viden och dvärgbjörken. Efter denna förtrupp följde tall, hassel, rönn och hägg. Andra lövträd, alm, ek, bok med flera, bildade eftertrupp i marschen mot norr.

Fjällsippa, tall, dvärgbjörk och björk, gjorde halt först vid högfjällsmassivet. Eken, som dragit iväg och fått rotfäste norr om Dalälven, fick retirera och göra halt vid nämnda älv på grund av nya köldangrepp. Boken nöjde sig med att taga Skåne och delar av Västkusten i besittning. Granen kom från öster och trängde sig ned till Småland. Framgångsrikt kämpade den sig fram till livsrum, bland vårt lands tall- och lövskogsbestånd.

Årtusende efter årtusende kämpade solvärmen, för att smälta istäcket och därmed skapa livsbetingelser för växter, djur och människor, att leva i vårt land. Barrskogen stod tät över de vida markerna i Norrland. Under sekler hade den ostört fått växa och breda ut sig. De fåtaliga inbyggarnas behov av bränsle och husbehovsvirke tärde knappast på skogsbeståndet. Det gjorde inte heller de plättar av skogsmark, som uppodlats till åker.

Den norrländska skogens historia är intressant. En skildring av denna, hur välgrundad den än vore, skulle dock fara för långt från ämnet till denna berättelse. Det får därför räcka med några glimtar, företrädesvis från 1800-talets mitt och fram till tiden omkring sekelskiftet.

Vem var från början skogens ägare? Ett svar ges i Gustav Vasas plakat år 1542, där det heter: »…Sådana ägor, som ligga obyggda, höra Gud, Konung och Kronan till…«. Mot tre så mäktiga potentater kunde väl ingen ha något att invända, tillägga eller förändra – på den tiden. För Norrlands del kom detta plakat att längre fram i tiden få stor betydelse, ty i Norrland var skogarna milsvida och bebyggelsen gles.

När järnhanteringen på 1600-talet tog fart kom skogen att få betydelse som bränsleleverantör. Järnet var en viktig exportvara, väl värt att omhuldas av statsmakterna. Staten visade också stort intresse, för att järnhanteringen skulle få sitt behov av ved och kol tillgodosett. När värdet av skogens produkter steg, ökades också statens intresse att bevaka äganderätten till skogen. I en förordning, år 1683, föreskrevs att kronan ägde de skogar som inte kunde påvisas bli utnyttjade och på så sätt saknade ägare. Härigenom aktualiserades bestämmelserna i Gustav Vasas nyss nämnda plakat. Förutom att ägandeförhållandena härigenom fastställdes, beslutades också att avvittring skulle ske. Detta innebar att kronans marker skulle avskiljas från enskilda ägares skogsmarker. Dessutom föreskrevs att varje bonde skulle tilldelas en så stor skogsareal, att han blev »fullsutten«, vilket innebar att jordbruket skulle kompletteras med skogsinnehav, av sådan storlek att det skulle ge bonden, hans familj och tjänstefolk, bärgning. För Norrlands självägande bönder kom avvittringen att få en mycket stor betydelse.

Det var inga små, futtiga, skogsarealer som skogsbönderna tilldelades av staten i samband med avvittringen. Men även andra »idoge män«, som ville slå sig ned som nybyggare och anlägga nya hemman på kronoallmänningar och överloppsmarker, kunde tilldelas skogsmark. Arealerna kunde variera landskapen emellan, men allmänt skulle enligt bestämmelserna 500-3.000 tunnland skogsmark tillskiftas varje mottagare. För fjälltrakterna höjdes denna övre gräns till 4.400 tunnland, men man gick mycket generöst fram. Impediment (mark som ansågs ekonomiskt olönsam) räknades ej. Vid bedömandet av, vad som var att anses som impediment, tillämpades frikostiga regler. Bönderna var dock mer intresserade av goda betesmarker än av skog. För att tillmötesgå deras intressen och samtidigt sträva efter en så god avrundning av skiftesgränserna som möjligt, blev det nödvändigt med betydande överskridande av den fastställda arealen. Följden blev att vissa bönder fick mångdubbelt större tilldelning än den avsedda. Således tilldelades hemmansägarna i byn Lillhärdal i Härjedalen, drygt 11.000 tunnland skogsmark per mantal: Hede, i samma landskap, fick en tilldelning på omkring 16.000 tunnland per mantal. Jämtlänningarna missgynnades inte heller. I Åre tilldelades 9 stycken nybyggare, med tillsammans 3¹⁵/24-dels mantal, över 140.000 tunnland och 16 mantal i Frostviken fick tillsammans en tilldelning på 566.000 tunnland skogsmark.

Det tog nära 200 år – I Jämtland skedde den sista avvittringsförrättningen år 1872 – för att genomföra 1683 års beslut om avvittring. Det kan tyckas vara en lång tid, men ändå är det en beundransvärd prestation att genomföra ett så omfattande arbete under då rådande förhållanden och med de resurser som stod till förfogande. Beslutet om avvittring fattades under Karl den XI:s regeringstid, när beslutet blivit verkställt regerade Karl den XV. Under mellantiden hade vårt folk upplevt Karl den XII:s krig, varit med om vår »stormaktstids« undergång, Frihetstidens partikamp, förlusten av Finland, för att nämna några av de prövningar land och folk hade haft att genomgå.

Avvittringens resultat kom icke att motsvara lagstiftarnas förväntningar. Avsikten hade varit att främja landets uppodling genom tillskapandet av bärkraftiga jordbruk och ge idoga arbetare möjlighet att bli självägande jordbrukare. Utvecklingen kom dock att gå en annan väg.

Under 1800-talets första hälft fick trävaruexporten sitt råvarubehov täckt från skogarna i södra och västra Sverige. Ny sågningsteknik, exportens snabba ökning samt köparnas krav på grövre virkesdimensioner fordrade ökad tillgång på skog. Detta förhållande gjorde att skogspatronerna kom att rikta sina blickar mot norr. Där, i Norrlands urskogar, fanns den begärliga grova skogen. Utsända kunskaper kunde rapportera att skogstillgången var nästan omättligt stor. Utförda prov visade att timrets transport till utskeppningshamnarna vid kusten kunde klaras genom flottning efter de talrika vattendragen. Troligen kunde kunskaparna också ge en vink om de skogsägande böndernas bristande insikt i affärer och ringa vetskap om skogens verkliga värde.

Skogköparna vore framsynta herrar, som förfogade över feta bankkonton. Förhållandena var det rakt motsatta hos de presumtiva säljarna. Pengar var en bristvara under naturahushållens tid och för de genom avvittringen nyrika skogsbönderna hade skogens värde ännu icke vuxit in i medvetandet.

Hur svårt det kunde vara för den tidens bönder att värdera sin skog framgår av vad en skogsförvaltare berättat om ett skogsköp i byn Lindshäll, Härjedalen. Säljarna tillfrågades om vilket pris de hade tänkt sig för sin skog. Någon begär några hundra riksdaler. En annan förklarar sig nöjd om han fick så mycket betalat att han kunde köpa sig en häst för pengarna. Köparen blev tydligen överraskad över säljarnas blygsamma anspråk och förklarar sig ämna betala det belopp han själv hade tänkt sig. Detta pris fann säljaren så högt, att de erbjöd sig att »på köpet« lämna Lofsåsen, en välbelägen större skogstrakt, vilket köparen dock avböjde.

Till Sveg kom våren 1852 två herrar, utsända av ett nybildat aktiebolag, Gävleborgs Trävarubolag. Herrarna köpte några hundra timmer, vilka skulle flottas efter Härjeån och Ljusnan. Avsikten var att undersöka möjligheten av att flotta timret fram till Lottefors gamla strömsåg i Hälsingland. Försöket slog väl ut och timret kom fram till bestämmelseorten. Sommaren samma år köpte bolagets skogsinspektor, för sin huvudmans räkning, skog genom avverkningskontrakt, gällande under 30 år. Hur ett sådant kontrakt var avfattat ger följande utdrag besked. Köpet avsåg »den trakt av byamännens ägande och efter dem efter skedd avvittring tillhöriga skog, som efter den förste lantmätaren J.A. Albin åren 1828-1832 upprättade avvittringskarta till sina gränser sålunda bestämmes. ---Vidare är överenskommet att Hrr.W och B. äga att ut i 30 års tid – nämnda skogstrakt innehava och å densamma utan särskild betalning hugga och avföra allt det virke de för sig anser lämpligt«. Köpesumman utgjorde 5.000 rdr och skulle erläggas i 5 terminer. På hösten samma år sålde byamannen en annan skogstrakt till samma köpare. Under det året sålde 16 bönder i Härrö by.skog för 24.000, i Byvallen och Överberg såldes för 30.000 rdr, i Glissjöbärg för 30.000 rdr och Älvros sålde byamännen för 50.000 rdr.

Den gamla Lotteforssågen ersattes av en ny såganläggning vid Bergvik och nu bildades Bergviks Sågverksaktiebolag. Bolagets rörelse växte snabbt och när dess ångsåg vid Ala blev färdig år 1856 firades invigningen med en fest i Söderhamn, som varade i 5 dagar. Hela personalen var inbjuden. Kostnaden för den nya anläggningen uppgick till över 500.000 rdr.

Skogsprisernas uppsving återverkade på hemmanspriserna. Ett exempel här på kan hämtas från en socken i Hälsingland. Här fanns ett hemman, som vid avvittringen blivit tilldelat 5.500 tunnland skogsmark. Hemmanet såldes 1864 för 40.000 rdr. 2 år senare såldes samma hemman för 70.000 rdr. År 1872 var försäljningssummen 105.000 rdr, för att slutligen sluta vid 300.000 rdr, när hemmanet samma år övergick i Ljusne Voxna AB:s ägo.

Staten sökte genom lagstiftning hejda bolagens skogsförvärv, som ansågs ha skett i en alltför uppskruvad takt. Avverkningsrätterna, som från början vanligtvis skrevs på 50 år, begränsades genom lag år 1889 till 20 år. Genom lag som trädde i kraft 1905 sattes tidsgränsen till 5 år. Följden av dessa inskränkningar blev att bolagen istället för att köpa avverkningsrätt köpte skogsskiften och hemman. Men lagstiftarna gav ej tappt. År 1906 stadgades förbud för bolag och föreningar att i de fyra nordligaste länen förvärva fast egendom. Men då hade redan 43 procent av den enskilt ägda skogsarealen i Jämtland övergått i bolagens ägo. Till de tre Stora; Gud, Konungen och Kronan, som av Gustav Vasa förklaras vara ägare till alla obebyggda skogsmarker, hade sällat sig en fjärde – Skogsbolagen. Det rikliga guldflöde, som strömmat över bönderna genom skogsförsäljningarna sinade snart och de stinna plånböckerna skrumpnade hastigare än någon kunnat beräkna. Kostnaderna för jordbruksdriften steg och bönderna började klaga över sin situation. Skogsavverkningarna tog arbetskraften från jordbruket, både folk och hästar krävdes för skogsdriften. Skogsindustrin kunde betala bättre löner än bönderna och tog därigenom hem spelet om arbetskraften. Det tidigare arbetskraftsöverskottet hade förbytts i arbetskraftsbrist. Den unga bondegenerationen var ovillig att övertaga hemman som skövlats på sin skog. Följden blev att mången bonde såg sig nödsakad att sälja sitt hemman. Ibland var kanske orsaken att erhålla pengar till en Amerikabiljett. Avvittringens lovvärda uppsåt att göra bonden »fullsutten« såg ut att resultera i motsatsen.

I den norrländska skogsruschens spår följde en folkomflyttning av stora mått. Till drivningarna i Jämtland och Härjedalen strömmade värmlänningar, dalkarlar, hälsingar och gästringar, lockade av rykten om goda förtjänster. Verkligheten motsvarade väl inte vad ryktena utlovat, men arbetstillgången var god. Skogshuggning, flottning, flottledds- och sågverksanläggningar krävde folk. Det blev fart och fläkt i tidigare stillastående bygders liv. Många av dessa »löskekarlar«, kom aldrig åter till sin hembygd. De följde timrens väg från skogen till sågverken vid kusten.

En förändringens tid hade inträtt, i och med industrialismens genombrott i vårt land. Störst skulle förändringen bli för de egendomslösa, de som hittills blivit bortglömda. Folkrepresentationen, som enligt 1810 års riksdagsordning utgjordes av adel, präster, borgare och bönder, ersattes av 1866 års riksdagsordning, varigenom fyrståndsindelningen avskaffades. Men först 30 år senare fick arbetarpartiet sin första representant i Riksdagen. För de egendomslösa, de som glömdes bort vid avvittringen, skymtade en framtid med större trygghet och bättre ekonomisk standard, men också med politiskt inflytande på det nya samhällets utformning och uppbyggnad.

Skogsarbetarliv

»Yxan klingar, bilan blänker,

eken stolta kronan sänker

ger en del åt en och var«. (Goethe)

Under 1800-talets senare hälft strömmade »vandringsarbetarna« till det »fattiga« Härjedalen, för att ur dess djupa skogar med slit och umbäranden förtjäna sitt bröd. Flertalet av dessa arbetare var värmlänningar. Värmlänningar var efterfrågade som skogsarbetare, »för Gud och en värmlänning var ingenting omöjligt«. Ingen timmerdrivnig låg för illa till för att en värmlänning med sin häst inte skulle kunna komma fram med sin timmerlast.

Färden från hemorten i Värmland till avverkningsplatsen i Härjedalen kunde vara rik på strapatser. Huggaren fick taga sig fram till fots, medan köraren åkte efter sin häst. Oftast var det bönder som skrev kontrakt på avverkningen och som i sin tur anställde timmerhuggare. Fotvandrarna följde obanade stigar, berg, vattendrag och fjälltoppar fick ersätta karta och kompass under orienteringen. Hästfororna följde i