Maj, en tant med turbo

By Annelie Strömberg

Det blir gärna lite trist och färglöst på servicehemmet Smultronet i Mariestad, där 86-åriga Maj bor. Allting skulle nog vara frid och fröjd om hon var en sådan person som låter saker och ting vara som de är, men sådan är hon inte. Inte på långa vägar. Det är upplagt för missöden när tant Maj får för sig att liva upp vardagen på de mest spektakulära vis. För vad kan egentligen gå fel när man bestämmer sig för att köpa neonfärgade gardiner och hänga upp dem i matsalen, mitt i natten? Tja, till exempel så kan gardinstången lossna, slå sönder fönsterrutan i härdat glas och sprida glassplitter som fastnar i hela håret. Men vad gör väl det när man är snabb som blixten, både i benen och i skallen? Det är inte första gången Maj hamnar mitt i stormens öga – och det lär inte bli den sista. För Maj, hon är en tant med turbo ... Annelie Strömbergs första roman för vuxna är en fartfylld, skruvad och hejdlöst rolig berättelse om en dam i sina bästa år och hennes vilda framfart på ett intet ont anande servicehem. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2022
• ISBN: 9788728264027

Book preview

Annelie Strömberg

Maj, en tant med turbo

SAGA Egmont

Maj, en tant med turbo

Omslagsfoto: Shutterstock

Redigerad och korrekturläst av Jeanette Palm

Copyright © 2022 Annelie Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728264027

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Bokens händelser utspelas till stor del i omgivningar inspirerade av Mariestad, Vänerns pärla, där jag har lyckan att bo. Servicehemmet där huvudpersonen Maj bor är dock helt och hållet påhittat, liksom affären mittemot. Jag har heller ännu inte stött på någon av mina karaktärer i verkliga livet, men gör du det vill jag gärna veta.

Hoppas att du kommer att tycka om Maj lika mycket som jag kommit att göra under skrivandets gång. För att vara ärlig behöver jag en paus från tanten nu. Hon är energikrävande och lämnade mig inte ifred förrän boken var klar. Det går nämligen inte att skriva om en person som Maj lite i taget, som jag planerat. Med henne är det fullt ös hela tiden. Jag vet dock att jag inom kort kommer att sakna henne alldeles förfärligt. Maj smyger sig inte fram och niger försiktigt. Det har hon inte gjort sedan i söndagsskolan, om ens då. Hon stövlar in och tar plats. Hon tillåter sig att vara både barnslig och vuxen. Och ursäktar sig knappast för att hon ibland drar med sig lite skit. Det finns rengöringsmedel mot sådant.

Kapitel 1, Gröna gardiner & glassplitter

En svag doft av målarfärg dröjer sig kvar. Åldern till trots är det definitivt inget fel på Majs luktsinne. De nymålade vita väggarna ackompanjeras perfekt av lika bländande vita bord och stolar. Ny design för i år hade Majs son Erik stolt förklarat för sin ointresserade mor när han visat henne runt här på Smultronet. Smultronet, det låter förresten som en avdelning på en förskola, inte namnet på ett hem för vuxna människor. På väggarna i matsalen hänger affischer med beige ramar runt omkring. På affischerna är det svarta streck som går hit och dit med skumma stänk av röd färg. Antingen har inköpsansvariga blivit lurade att detta är något slags konst eller också är strecken och pluttarna gjorda av en tvååring. Väggfärgen liknar den i taket på Majs gamla lägenhet, deprimerande sådan som blir till när man sitter och röker i all sin ensamhet.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag gått och dött och hamnat uppe på ett vitt moln, säger Maj ironiskt.

Kanske är det just det du har, skrattar Mimmi där hon står och balanserar på ett av de där blankvita borden.

En gammal tant som jag kanske, men vad gör då du här? Och det där gröna du håller i passar då rakt inte in i någon lullig himmel, inte!

Det är dags att sätta igång. Trots att de båda kvinnorna kommit på idén bara ett par dagar tidigare är allt förberett in i minsta detalj. Mimmi köpte de neongröna gardinerna på rea. De reades säkerligen ut för att de dekorerats med tofsar i guldfärg. Tofsar som enkelt kunde ryckas bort utan att för den skull förstöra gardinerna och slängas i soporna. När Mimmi ändå skulle till centrum hade Maj skickat med henne en hundring till nya strumpbyxor. Hon var trött på de där hudfärgade varianterna som personalen köpte när hon bad dem beställa från katalogen de hade i personalrummet. Vill man visa hud kan man väl lika gärna låta bli att ha strumpbyxor på sig överhuvudtaget. Värmande var de definitivt inte, personalvarianten. När Mimmi visat sina shoppingfynd hade Maj ändå tvekat. Strumpbyxorna var visserligen tjocka och rejäla, det var mönstret hon var osäker på. Svarta katthuvuden som var både uppåt och nedåt. Mimmi fick övertyga henne om att hon köpt dem på vuxenavdelningen. Eftersom 86 år får anses som vuxen var det bara att prova dem.

Nu när gamla tanten ifråga står här i sina rosa och svartrandiga kattstrumpbyxor i allt det vita känner hon sig ändå rätt tillfreds med sig själv. Kanske hjälper strumpbyxorna till att dra bort några år från åldern också.

Hur kommer det sig annars att Maj befinner sig i den enorma matsalen klarvaken mitt i natten? Maj drar ut en av de blanka stolarna. Det gnisslar lite när stolens kromade stålben skrapar mot klinkergolvet. Mimmi sträcker ut handen mot Maj som någorlunda vigt kliver upp på bordet hon också. Så står de där, två kvinnor av varierande storlek och ålder. På ett bord i raden av många. Endast en av de där grå lamporna över borden intill lyser. De stora avlånga lysrören i taket har de inte vågat tända av rädsla för att synas i onödan. Inte heller tog de hissen ner. Allt för att undvika att göra för mycket väsen av sig.

Maj har smugit så mycket som hon aldrig gjort förut. Först ut genom dörren från sitt rum på andra våningen. Sedan nedför trapporna. Nattpersonalen är desto sämre på det där med att smyga. När de passerade i korridoren helt nyligen hördes det lika tydligt som en elefantflock. Så Mimmi och Maj hann både gömma undan gardinerna och ta skydd bakom serveringsbänken utan att upptäckas.

Nu har de gott om tid innan personalen besvärar sig med att lämna fikarummet ännu en gång. Maj tittar med avsmak på de slippriga gardinerna som sitter uppe. Tyget är vitt givetvis, tunt och silkigt. Hoppas de var gratis med tanke på den minimala mängden av tyg. Det går nästan inte att få grepp om dem utan att riskera att de går sönder, lika enkelt som dasspapper. Maj tar tag i en av gardinerna med ett bestämt ryck. Nu ska de konstiga avlånga fönstren omgärdas med färg i stället.

Ingen av dem hinner väl egentligen reagera på det som nu händer. Gardinstången faller till golvet med ett öronbedövande kras. Stången krossar rutan på ett av de där fula avlånga fönstren. Det är härdat glas märker Maj, av explosionen att döma. Glaset delas i massvis av små bitar. En stor mängd hamnar i Majs hår. Håret är både mycket och lockigt och samlar därmed upp det mesta splittret. Mimmi har platt hår och behöver bara ruska på huvudet några gånger för att vara alldeles glasfri.

Det börjar tjuta något alldeles förfärligt. Så högt att det borde höras i hela Mariestad. Maj vet inte hur hon bär sig åt. Det är som om kroppen är inställd på flykt utan att hon behöver be den. Med hjälp av Mimmi tar hon något som kan liknas vid ett mycket glamoröst hopp ner från bordet. Åtminstone känns det så och någon betraktare finns här troligtvis inte som kan bekräfta saken. Fort som en gasell rusar hon ut i korridoren tillsammans med Mimmi. Mimmi försöker tydligen hålla sig för skratt där hon springer med Maj i ena handen och de limegröna gardinerna i andra. De kan höra hur nattpatrullen är på väg i korridoren mittemot. Säkert irriterade för att de just påbörjat kaffedrickandet och intagandet av gräddtårta som Maj inbillar sig att de ägnar sig åt. Det känns som om de svävar fram, kanske är det strumpbyxorna som gör benen unga och friska ändå?

Maj trycker på hissknappen. Den gigantiska glashissen befinner sig turligt nog på samma våning. Maj nuddar tvåan och något sånär ljudlöst åker hissen uppåt.

Framme vid Majs dörr skakar hon så i de gamla händerna att hon inte kan sätta nyckeln i låset. Vad skulle hon låsa för? Mimmi kommer till undsättning. Kvinnorna sjunker ner på Majs obäddade säng. Gardinerna blir undanstoppade i en flyttlåda ovanpå Majs garderob. Men bara tillfälligt, det tycker de båda två.

Jag tror att det är bäst att jag beger mig nedåt igen, säger Mimmi och går mot dörren.

Ja, dina kollegor får inte upptäcka att deras praktikant inte ligger och sover i övernattningsrummet längre, säger Maj allvarligt.

Lite orolig känner Mimmi sig nog. Eller ganska mycket, bedömer Maj, när hon ser Mimmis vankande av och an i rummet. Från att ha haft bråttom hit får hon plötsligt bråttom härifrån.

Vill Maj ha hjälp av med strumpbyxorna innan jag går? kommer Mimmi på att fråga och tvärstannar vid dörren.

Maj skakar bestämt på huvudet.

Nej, de är så förbaskat sköna. Jag vill behålla dem på ett tag till, säger hon och svänger upp benen i sängen.

Nämen, oj! Du har glassplitter i håret.

Mimmi går fram till sängen och tar upp hårborsten som Maj förvarar på nattduksbordet bredvid minikylen och läppglansen. Om hon någon enstaka gång tar en middagslur vill hon verka vaken och proper inför eventuella besökare. Utan att Maj ber om det borstar Mimmi hennes hår så att glaset far ner på golvet. Maj myser behagligt och hamnar tillbaka i barndomen som nog var senaste gången som någon annan borstade håret på henne. Mimmi är mer ömsint än mor hennes var och några strama flätor för att få ordning på håret behövs inte numera. Det gör som det vill ändå, liksom resten av Maj.

När Mimmi städat bort glaset säger hon godnatt med en spontan kram. Trots att Maj inte gillar kramar gillar hon Mimmis kram för den känns naturlig och äkta.

Maj ruskar på håret ännu en gång för att försäkra sig om att allt splitter är borta. Annars kanske en glasbit skär in i hjärnan medan hon sover. Undra om det är möjligt om glaset tar vägen genom öronen och sabbar blockeringen, så att säga? Hon tvingar bort de jobbiga tankarna på blod och defekt hjärna. Leendet kommer tillbaka när hon känner efter i klänningsfickan. Nöjt tar hon fram sprayburken. Det är allt en grann blå färg som hon hittade på gatan utanför. Tanken var att hon skulle dekorera väggarna också efter att de blivit klara med gardinerna. Det har hon såklart inte berättat för Mimmi, då hade hon nog inte vågat följa med Maj som medhjälpare. Nu blev det inte så. Men det var inget misslyckande, snarare har hon nu det roliga kvar. Maj ler när hon kryper ner under täcket. För första gången sedan hon flyttade in på Smultronets servicehem känner hon en viss harmoni inombords. Snart sover hon gott med ett litet pirrande i magen som påminner henne om nattens strapatser.

Kapitel 2, Gardinduken

Dagen därpå sitter det en kartong över fönstret i matsalen. Maj sätter sig vid fönsterbordet med förhoppningen om att det ska fläkta lite för en gångs skull.

Vad i helskotta är det som hänt här? Har här skett ett inbrott eller mordförsök? frågar Maj undersköterskan Barbro för att kolla om det finns eventuella misstänkta till brottet.

Rent och skärt slarv, suckar Barbro.

Har du slarvat, Barbro? frågar Maj och stirrar henne klandrande i ögonen. Barbro viker inte av med blicken som Maj räknat med. I stället blir det Maj som stirrar in i väggen för att hålla sig för skratt. Skrattet väller upp ur halsen och kommer ut ur ögonen i form av glädjetårar. Hon torkar dem bestämt och gör om skrattet till synbar gråt i stället. Det känns som om hon lyckas se riktigt förtvivlad ut.

Nej, vaktmästaren hade slarvat med gardinfästena och mitt i natten brakade alltihopa ner förstås. Fönstret gick i många bitar. Härdat glas är bra ur säkerhetssynpunkt, men det var ett himla sjå att städa.

Ja, det var tur. Hade det varit riktigt glas hade jag ju kunnat bli halshuggen.

Men varför skulle du bli halshuggen, Maj?

Det sa jag inte att jag ska. Men jag sa att det skulle ha kunnat hända. Rent tekniskt alltså, om jag hade varit där med halsen när fönstret gick sönder. Vilket jag inte var, förstås.

Nej, det var tur, Maj. Men oroa dig inte. I eftermiddag kommer glasmästaren och då blir allt som förut.

Skulle inte tro det, tänker Maj finurligt för sig själv och ber om påtår.

Vi kan väl åtminstone få göra den där kartongbiten lite roligare? undrar Maj när Barbro fyllt på en tredje kopp till henne. Visst har vi väl sådana där hobbyfärger kvar sedan pysseldagen?

Jo visst, det kan du få göra Maj, tycker Barbro, uppenbart lättad över att slippa komma på något görbart själv under sitt arbetspass. Hon går iväg och rotar i förrådet medan Maj samlar ihop gamlingarna.

Göran, Knut och Margot vill alla leka konstnärer. Margot följer med i samma takt som Maj ner till matsalen. Efter dem kommer Göran, som alltid lika förvirrad över vad som komma skall. Sist går Knut, han riktigt släpar fötterna över golvet. Han är stor och lång, Knut. Respektingivande och ståtlig. Han blir alltmer respektingivande på bredden också på grund av sitt maniska ätande av sötsaker.

Barbro river ner pappskivan från fönstret. Luften utifrån strömmar in och för med sig både flugor och livslust. Maj sitter och tar emot luften som om hon vore utsvulten på just luft. Som om hon vore astmatiker och satt och inhalerade med hela världen som inhalator. Här på hemmet känner hon sig instängd och får därmed svårt att andas. Panikångest kallas det enligt hennes efterforskningar. Enligt gamla tidens psykologer hjälper det att andas i en fyrkant och därmed kontrollera andningen. Enligt Maj hjälper det att andas så mycket man hinner innan man tuppar av. Och då spelar det ingen roll om andningen är fyrkantig, rund eller som plockepinn.

I samma stund som Barbro hällt upp färgerna på engångstallrikar händer något i rummet. De gamla går liksom från grått till färg. Margot kan inte låta bli att måla Knuts näsa rosa. Då måste Knut den fräcka människan stoppa in en pensel med grönt i Margots urringning. Maj däremot tar det hela mer seriöst. Hon målar omsorgsfullt en tulpan med blad.

Snusktant där, säger Knut. Har du målat en snopp, Maj?

Nä du, Knut, så snoppfixerad är jag inte. Detta är en enkel tulipan vill jag lova.

Margot sätter genast igång: Med en enkel tulipan lalala på bemärkelsedan. Lalala gratulera. Äsch, jag minns inte texten.

Göran vaknar till. Fyller jag år? undrar han.

Ja, säger Maj. Jag har målat en tulpan till dig. Göran ler stort. Maj känner sig nöjd.

Är man så senil som Göran kan man lika gärna fira födelsedag varje dag. Han glömmer ändå bort firandet omgående.

Det är en kuk, en stor kuk! Ingen tulpan! vrålar Knut.

Har hon gjort en duk? Ja, den kan jag ställa kaffekoppen på. Det blir bra, Maj, tycker Göran och nickar ett tack till Maj som nu är röd i ansiktet.

Äsch, du är inte bara dement. Du hör inget heller. Hon har målat av din manlighet, förklarar Knut. Sedan förstör han Majs tulpan genom att måla om de fina bladen till pungkulor.

Åh, så vackert ni har målat. Tänk att vi har sådana stora konstnärer här på Smultronet, skrockar Barbro. Därefter hänger hon upp alla snopparna utan att granska dem mer ingående. Jo, för Knut har skapat en hel rad snoppar bredvid Majs vanskapta tulpan. Barbro slutar dagens första arbetspass. Nu kommer Marie i stället, hon är lite mer vettig, om man säger så.

Vi ses imorgon, ropar Maj efter Barbro.

Nej du, vi ses om några timmar. Delad tur, suckar Barbro. Sedan mumlar hon något som låter som helvetes jävla skit. Men inte till Maj, utan till sig själv.

Kartongen får sitta uppe som provisorisk ersättning för fönstret hela dagen. Maj tittar inte på den då hon redan blossat tillräckligt i ansiktet under själva skapandet. Det är först när Görans barnbarn eller kanske till och med barnbarnsbarn kommer och hälsar på som det blir någon som helst form av reaktion på konstverket. Stackars Filip kliver in och blir stående vid fönstret i stället för att besvara Görans hej och hallå. Göran fortsätter att prata, glad över besöket.

Jag fyller år. Och jag har fått en duk av Knut. Eller var det av Maj kanske. Men den dumma människan här trodde det var en gardin och hängde upp den i fönstret, säger han och pekar på Barbro som är tillbaka och låtsas vara upptagen med att göra ingenting.

Pojken som måste vara någonstans i tonårsåldern stirrar på gardinduken. Han vrider huvudet i olika vinklar så som riktiga konstkännare gör. Det har Maj sett på museet när där fanns fika. Sedan brister han ut i ett skratt som fyller hela matsalen.

Barbro skyndar sig bort till pappskivan. När någon skrattar så här hejdlöst är det klart man reagerar eftersom det inte hör till det vanliga.

Barbro tittar även hon mer ingående på konstverket. Hon är nu kritvit i ansiktet. Utan ett ord tar hon ner pappen och skyndar iväg med den under armen som om hon vore jagad av en bisvärm eller två. I samma ögonblick som Barbro går ut från rummet är det som om himlen gör revolt. Det börjar hagla och blåsa på samma gång. Med resultatet att små bollar av is studsar in på de blankvita borden.

Mimmi anländer just när Barbro har lämnat matsalen. Mimmi ser mycket bekymrad ut, det är tydligt. Hon virar håret mellan fingrarna som man gör när man är orolig och inte riktigt vet hur man ska bete sig. Här sitter ett gäng gamla människor och fryser i den kalla luften. Alldeles övergivna. Det är klart att det måste se illa ut om man inte fått bakgrundsinformationen. Bara boende, bortsett från ynglingen som tycks vara helt handfallen. Han verkar väl vara för ung för att vara praktikant? Maj tar upp haglet i handen. Rullar det mellan fingrarna så det smälter. Kanske borde hon lägga lite i hagel i en påse i frysen att spara till andra dagar då det inte haglar? Fast vad ska hon med haglet till överhuvudtaget? Det var en onödig tanke som hon skjutsar iväg.

Först skyndar Mimmi fram till