Tankar från hönsboden

By Runa Brar

Känner ni något helgon? Jag känner ett. Det heter Göta och har pensionärslägenhet. Inte vet hon att hon är ett helgon. Då vore hon väl inte på riktigt. Jag har känt Göta i hela mitt liv. Nu är hon snart åttio år och fortfarande är vi vänner. En tok och ett helgon. Tankar från hönsgården är ett urval av journalisten Runa Brars bästa kåserier. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726879360

Book preview

Barnen och jag

Svenne och jag är ju nyförlovade. Vi har sex barn. Här går det undan.

Man fattar ingenting. Hela övervåningen är full med barn.

Går man ner för trappan är det lika fullt. En del är väl kamrater, men ändå. Man tycker att dom skulle sova ibland, men det har jag inte märkt. Äter gör dom jämt.

Svenne åker till jobbet och jag diskar. Jag bara diskar och diskar. Det är en låg diskbänk för huset är gammalt. Det var nån som sa att man tänker så bra när man diskar.

Jag vet inte om jag kan hålla med om det. Endera diskar man eller också tänker man tycker jag. Åtminstone om diskbänken är låg.

Jag tycker om barn. Jag tror det i alla fall. Dom ser roliga ut tycker jag. Håret står lite om öronen på dom. Men dom har så mycket behov. Jag märker det. Alla har en socka var. Den andra har kommit bort.

– Var är min socka? skriker dom överallt. Jag bara letar och letar, Är det så här att vara nyförlovad, tänker jag.

Sen springer dom i trappan. Man har hjärtat i halsgropen.

– Spring inte i trappan! skriker jag. Ni kan slå ihjäl er!

Då springer dom i trappan.

– Ta av er sockan så att ni inte halkar! skriker jag. Jag står där och diskar.

Då halkar dom i trappan. Ingen har tagit av sig sockan.

Jag blir mindre och mindre av barn tycker jag. Och det är tur för diskbänken är så låg. Fortsätter det så här kommer jag att få sträcka mig upp för att kunna doppa händerna i diskbaljan. Barnen kommer att springa rätt över mig när dom jagar varandra genom köket.

– Pip! säger jag då, men det hörs ingenting, det är bara att resa sig och diska vidare.

Nu har jag köpt en bok om barn. Barn är individer, står det. Det har jag aldrig tänkt på. Efter det där kände jag mig riktigt upplivad. Det gick lättare att diska tyckte jag. Men sen har man ju tvätten.

Den ligger i en hög stor som en skidbacke. Man ska hänga och sortera. Det tar fjorton dar. Jag har svårt att hinna med boken. Jag sätter upp den framför mig på diskbänken och slänger ett och annat öga. Man ska lyssna på barn, stod det på ett ställe.

Jag riktigt hajade till. Jag hade ärtsoppan på spisen och rörde om. Just då kom det en farande genom köket.

– Blir det inte mat snart? skrek han. Vad blir det för mat? Det blir väl inte ärtsoppa? skrek han.

Då gick jag vidare till nästa kapitel.

Ibland är något barn sjukt. Då läser jag en bok för det på sängkanten. Jag hinner aldrig leta så jag lånar den bok som ligger närmast på biblioteket.

– Vad ska du läsa? frågar barnet och blinkar förväntansfullt från huvudkudden. Då är det en bok som heter När mamma och pappa ska skiljas. Barn ska väl inte bara ha roligt när dom har öroninflammation.

Eller också kan det vara en bok om Hur Det Går Till. Barnet ser helt häpet ut. Jag också. Att det gick till så där hade man ju inte en aning om. Hade man vetat det hade man tänkt sig för två gånger. En bok handlar om Anna som går till dagis. Dit går dom ju själva, så den boken brukar dom somna till.

På fredagarna har vi det lite extra. Extra TV och chips. Först ser dom en film om nazismen. Fullt med döda överallt. Dom får en dricka också. Sen är det en film om en blind flicka som dränks i ett badkar av en mördare. Och så är fredagsfesten slut.

Dom äldsta har affischer på väggarna. Det är flickor med försilvrade plastbyxor och fräck uppsyn. Som djävlar ser dom ut.

– Kan ni inte ha nåt med djur eller änglar, sager jag.

– Men det är ju The Sexy Crazy Devils, säger dom.

Jag har hängt upp en madonna i hallen. Med gloria på. Lite godhet kan dom väl inte ta skada av, tänkte jag. Vem är det där? frågar dom. Den har dom aldrig hört talas om. Själv är jag rätt så from. I vissa lägen.

Jag har slutat läsa boken om barn. Men varje gång jag går förbi madonnan ber jag en bön att dom inte ska halka i trappan. Eller falla i djävulens garn för den delen. Håret står så mjukt om öronen på dom. Jag tycker det är nåt som är fel.

Världens morsa

Min syster liknar en luktärta, först är det som en fjäril och så är det en massa klar luft runtomkring.

För länge sedan, när luktärtan just hade slagit ut, råkade en främling ha vägarna förbi.

Hans ögon fägnades av den fagra växten, och trots att han var en mycket upptagen man och egentligen bara intresserad av ekonomiska grundstrukturer och monopolkapitalismens undergång, så böjde han sig i alla fall framåt för attse litet närmare på den.

– Vilken behaglig doft! tänkte han och blev stående.

Han slets mellan sin lust att ta med sig blomman och sin fruktan att den skulle kräva hans tid och omsorg, ty han var en stor man och tänkte förändra hela världen.

Det gick som det alltid går, och så tog han min fjärils-syster till sitt fjärran land.

Låt bli det där! tänkte jag säga, men jag hade inget att säga för jag var redan gift med en annan främling.

Och så kom det sig att jag for med min indiske man till Indien och min syster med sin afrikanske till Afrika.

Det kan bara bero på att vi har en så global mor.

Det värsta hon kunde tänka sig för vår del var att vi skulle välja vilken vanlig velig Valter Svensson som helst och gå och dra på hans unge med barnvagn ute i Vällingby.

Varför skulle nu det vara så vederstyggligt? Ja fråga mamma! Jag ryser än när jag ser Vällingby, jag fryser för jag hör mammas röst.

– Ut i världen med er ungar! sa mamma.

För en global mor räcker det bara med Världen. I jämförelse med världen är Vällingby en pöl.

Med en lydig suck av lättnad såg vi från flygplanet pölen försvinna som en liten prick. Vi satt och höll vår globale främling i handen.

Mamma hade rätt! tänkte vi. Vällingby är bara en prick i Världen. Sedan kom vi fram till det nya landet, min syster till sitt och jag till mitt. Först fläktade det väl litet om öronen och vindlade för ögonen, för ingenting såg ut som i Vällingby, men sen fick vi varsin svärmor och satt i varsin by på landet och visste varken ut eller in.

Är det här Världen? tänkte jag och satt på en pall i svärmors kök och skalade en lök.

Jag trodde världen var märkvärdig! tänkte jag och tittade på löken med tårade ögon.

Det här är den minsta värld jag sett, skrev jag till min syster. Den är mindre än en prick, skrev jag.

Jag står här på ett litet tak mitt i byn och tvättar min mans skjortor fyra gånger om dagen, skrev min syster från sitt främlingsland.

Alla skrattar åt mig för att jag inte har betjänter, skrev hon.

Efter ett år i svärmors kök och tvåtusenfyrahundra skalade lökar, skrev jag försiktigt till min syster: Hur tror du det kan vara i Vällingby?

Jag tror nog det är vackert, svarade hon.

Vi åker hem! skrev jag jublande. Vi skiter i det globala, för det är så banalt! skrev jag.

Vi ses i Vällingby, fick jag i svar.

Vi samlade ihop alla våra små främlingsbarn och for hem.

– Här är vi nu! sa vi till mamma.

Hon stod på Arlanda och väntade med pappa.

– Vilka globala barnbarn! sa mamma överlycklig.

Världen är en stor familj! sa hon.

Ni får bo hos oss allihop! sa hon.

Sen blev det inte Vällingby, utan Vallentuna. Man kan inte vara hur trotsig som helst.

– Vad Världen är vacker här i Vallentuna! brukar jag säga till min syster. Hon är samma luktärta, som en ljus fjäril med klar luft runtom.

Mamma är lika global som alltid. Det är världens morsa. Hon är en prick för sig.

Ett helgon

Känner ni något helgon? Jag känner ett.

Det har pensionärslägenhet och heter Göta. Inte vet hon