Påsk

By Merete Mazzarella

Påskledigheten börjar äntligen närma sig. För Birgitta, en fyrtioårig gymnasielärare från Helsingfors, är möjligheten att äntligen få pusta ut varmt välkommen. Hon ska fira påsken ensam och flyr storstaden för sitt sommarställe från barndomen. Där ska krafterna återfås och hennes dagar fylls av kontemplation över ett liv till hälften levt. I sin egen stillhet funderar hon över sitt äktenskap, relationen till sina barn och hennes egna liv i stort."Påsk" är en eftertänksam och introspektiv roman som låter sin huvudkaraktär fundera över saker vi ofta tar för givet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726464276

Book preview

Torsdag

– Bjärnå.

Hon drog upp anorakhuvan över huvudet och när hon sedan utan att tveka hade stigit av tåget på högra sidan från körriktningen sett och stod där med en tung väska i vardera handen och såg sig omkring konstaterade hon med lättnad att det stod en taxi och väntade på det gamla stället.

Taxichauffören nickade stramt och hälsade på finska och hon hälsade automatiskt tillbaka och sa, på finska också hon: Till Ridas, om ni vet var det är. Det ligger ungefär femton kilometer härifrån, åt Hästöhållet till. Man kör först förbi kyrkbyn och sen –

Jo, jag vet nog, svarade han, men nu på svenska, och med ens kände hon igen honom – det var ju Hämäläinens Olli som hade bott bara två kilometer från Ridas och hade lekt med henne och Hanna när de var små. Herregud, detta var då verkligen ett sammanträffande! Olli hade varit – nej, var givetvis – lika gammal som Hanna, det vill säga två år yngre än hon. De jämnåriga man har regelbunden kontakt med genom åren åldras i stort sett i samma takt som man själv och då tycker man barmhärtigt nog att de inte åldras alls men när hon nu plötsligt såg Olli igen efter tjugo år föreföll han ohjälpligt mycket äldre än hon: en medelålders man, lite tunnhårig, lite osunt blekfet och lös i köttet. Hon kände sig på en gång upprörd och osäker, som om verkligheten hade glidit undan ett ögonblick.

Han hade tittat på henne då hon gav honom adressen och hon förstod ju att han måste ha känt igen henne, men så hade han satt sig vid ratten och börjat köra utan att säga nånting. Hans nacke såg avvisande ut, tyckte hon, men efter en stund tog hon mod till sig och frågade, igen på finska: Hur har du det?

Tack, bra, svarade han. Det lät inte vänligt, men inte direkt ovänligt heller så hon beslöt sig för att fortsätta.

Du har stannat kvar här i dina gamla trakter?

Ja, jag bor i själva stationsbyn, i ett av de nya radhusen.

Bilen är visst också ny? Hon visste ingenting om bilar, men hon ville vara till lags.

Jo, jag köpte den i höstas. Den blev dyr, förstås – det är ju i alla fall en Merso. Och så har jag lån på huset som jag måste amortera. Jag jobbar sju dagar i veckan –

Ett stillasittande, enformigt arbete, tänkte hon – undra på att han hade lagt sig till med ister runt midjan. Annat var det dendär sista sommaren när han jobbade på bygget – – –.

Har du familj?

Visst. Fru och två barn. Frugan är hemma – jag vill helst ha det så, även om barnen börjar växa till sig, och hon har ju en hel del kvadratmeter att städa. Men hon klagar förstås ibland över att hon ser mig så lite.

Han ville att hon skulle förstå att det hade gått honom väl i händer, att han var etablerad. Hon tänkte på att hon naturligtvis kunde ha frågat om hans barn var pojkar eller flickor och om hur gamla de var och vad de hette men egentligen var hon inte intresserad och han skulle alldeles säkert ha känt på sig att hon egentligen inte var intresserad.

Nu frågade han i sin tur: Ni – du – ska fira påsk härute?

Ja

Ensam?

Ja

Sen frågade han inte mer – inte om hon hade familj, inte om Hanna, eller om mamma och pappa.

Hon försökte komma ihåg vad de riktigt hade brukat leka, Hanna, Olli och hon. Ja, vad leker man när man är sju – åtta – nio år? Mest hade de hållit till hemma på Ridas, i skogen eller vid stranden när det var vackert väder och på vinden eller i lekstugan när det regnade. Fast när man tänker på sin barndoms somrar tycker man att det har varit vackert nästan jämt. Pappa hade dunkat Olli i ryggen och sagt att det var utmärkt att flickorna fick övning i att tala finska och mamma hade då och då skickat mjuka paket med honom hem: Tror du att din pappa skulle kunna ha användning för denhär paletån? Nåja, hälsa din mamma och fråga – . Mormor som alltid tillbringade juli månad på Ridas hade oroligt undrat: Tänk om pojken har löss – men då hade mamma genast skakat på huvudet: "Nej då, det är ingen fara – det är ett renligt hem –" Själv hade hon lyssnat på mamma och mormor lite från sidan och hade oklart tänkt att sådär talar man bara om såna som inte riktigt är samma sort som man själv.

Men när hon och Hanna lekte med Olli var han alltid i centrum och de tävlade om hans gunst. Så fort han dök upp började alla mera stillsamma lekar verka tråkiga – pusselbitar bara försvann mellan fingrarna på Olli och det gick helt enkelt inte att lära honom spela Kinaschack eller plockpinn eller domino, och inte brydde han sig om sagoböcker heller. En gång när mamma och pappa var borta hade Olli skjutit en råtta på vinden med miniatyrhagelgevär och en annan gång hade de alla tre tjuvrökt bakom utedasset – det var tobak som Olli hade knyckt av sin far och först hade de mått illa och spytt och sen hade de blivit fast för lukten hade satt sig i kläderna. Usch, sa mamma och suckade lite, sån billig tobak – det är ju som rysslukt. Pappa hade däremot blivit ordentligt arg och hade sagt att dendär Olli allt borde hållas efter och få ett rejält kok stryk.

Ibland var Hanna och hon hemma hos Olli och hälsade på. Hans far låg mest bara på soffan i den ovädrade kammarn och stirrade upp i taket – han hade varit vid fronten och sen han hade kommit hem från kriget hade han varit tyst, sa Olli. Det tyckte Hanna och hon var spännande för deras egen pappa hade varit för klen för kriget, han. Ibland steg Ollis pappa ändå upp och kom ut i köket och drack kaffe på bit och lyfte upp tefatet och sörplade i sig det som hade runnit över. Hanna och hon tittade storögt på honom för så skulle minsann ingen få bära sig åt hemma hos dem, men Ollis mor brukade konstigt nog aldrig protestera. Hon var karelare, en liten, mörk och snabb kvinna som försörjde familjen genom att hjälpa till på gårdarna i trakten – "en så duktig mänska, sa mamma alltid. Ibland brukade Ollis far också ta fram en brännvinsflaska som förvarades uppe på högsta hyllan i hörnskåpet och innan han spädde ut sitt kaffe med brännvin kunde han fråga flickorna om de hade lust att smaka. Hans tonfall var till hälften skämtsamt och till hälften hotfullt och de tog varandra hårt i handen och sa bestämt nej med en mun. I taket i köket fanns det några flugpapper som alltid var fulla med svarta flugor, de flesta döda, men några ännu ilsket surrande, som om de kämpade för sitt liv, men det allra märkvärdigaste hemma hos Olli var i alla fall ett riktigt schweiziskt gökur. Det hade visserligen stannat för länge sen: Far stod inte ut med den satans göken, sa Olli, och när Hanna och hon förebrående utbrast: Fy, sådär får du inte säga – det är fult att svära ryckte han bara på axlarna: Men det är ju min far som har sagt så – den satans göken, sa han –"

Under de första tonåren hade de inte träffat Olli så mycket – det var då kusin Jonas hade kommit in i bilden, och Olli hade slutat skolan och hade sitt eget gäng som samlades nere i samhället och (enligt rykten som förstås också nådde Ridas) levde bus å det förskäckligaste. Men den sommar då han var sexton dök han upp igen på allvar. Han såg vuxen ut på ett helt annat sätt än pojkarna i samskolan hemma i Helsingfors som egentligen inte var några riktiga pojkar, för pappa sa alltid att flickor kunde gå i samskola men att pojkar skulle gå i pojkskola. Olli jobbade på ett bygge och hade fått muskler och blivit nästan svartbränd i solen och det växte tätt, svart hår på hans handryggar och armar och också, vilket hon mindes att hon hade noterat med en alldeles speciell liten ilning, på hans bröst, och till och med pappa hade sagt att Olli har ju blivit en hel karl. Precis som förr hade Olli pratat med både Hanna och henne men han hade bara haft ögon för Hanna som blev ännu livligare än vanligt och slängde med sitt tjocka, mörka, långa hår och putade med brösten under sin tunna blus och liksom av en händelse drog upp kjolen och visade sina runda knän. Hon bjuder ut sig, tänkte Birgitta, Min egen syster sitter och bjuder ut sig. Så fort Olli bara kom åt stämde han träff med Hanna och kom efter henne på sin splitternya moped och tog henne med sig ner till samhället på dans. Mamma och pappa smålog överseende och sa att det ju kunde vara trevligt för Hanna att träffa traktens ungdomar. Men Hanna kom inte hem förrän framåt morgonen och när hon steg upp strax före lunchdags rörde hon sig lojt och belåtet och vid bordet var hon så fullständigt frånvarande att hon överhuvudtaget inte tycktes märka pappas blickar, och så fort hon hade ätit försvann hon igen utan att tala om för någon vart hon tog vägen. Då brusade pappa upp och förklarade att han inte tänkte tåla att ha dendär Olli strykande kring knutarna. "Gunvor älskling", sa han som alltid när han var riktigt allvarligt förargad på mamma och tyckte att alltihop var hennes fel och mamma såg vädjande ut och sa: Jamen Fredrik –

Du måste tala med flickan och få henne att ta reson, sa pappa. "Hon kan väl hålla sig till pojkar av sin egen sort – dendär Olli är ju till råga på allt finne –"

Så hade mamma pratat med Hanna. Det var ju inte för att hon ville säga ett ont ord om Olli, försäkrade hon, men när nu Hanna kände så många verkligt trevliga pojkar i stan så – – –. Men Hanna lyssnade med slutet ansikte och ville inte ta reson utan bara slängde med dörrarna och låste in sig i sitt rum och bäst det var var hon borta igen.

Nog är det besynnerligt, för aldrig har vi då haft såna problem med Birgitta, sa pappa. Och det var riktigt för inte bara hade Birgitta hållits hemma på kvällarna, utan så långt tillbaka som hon kunde komma ihåg hade det överhuvudtaget bara varit Hanna som vågade vara trotsig och uppstudsig eller sitta och verka oberörd vid matbordet och gunga lite på stolen och rulla brödsmulor till kulor på vaxduken trots att pappa tittade rätt på henne och såg ut som ett åskmoln. Själv hade Birgitta alltid fått lust att gråta när pappa var på det humöret, oavsett om det var henne eller nån annan han var arg på. Det var illa nog i skolan där hon fick tårar i ögonen så fort någon av kamraterna hade försyndat sig så pass att läraren höjde på rösten, men det var allra värst med pappa. Ända upp i fjorton–femtonårsåldern hade hon alltid då och då sökt sig till pappas säng när hon vaknat ur nån mardröm och känt sig ensam och mörkrädd. Så tyst som möjligt hade hon kommit tassande och utan att han ens lade märke till henne hade hon krupit ner bakom hans rygg och försiktigt dragit upp täcket och som ett litet djur tryckt sig mot honom för att riktigt kunna andas in hans kroppslukt och med den tryggheten. Det var en kroppslukt som hon aldrig skulle glömma och som hade slagit emot henne för sista gången efter pappas död när hon gick igenom hans kläder och stod i den dammiga lägenheten bland travar av strumpor, skjortor, underkläder och tröjor. Hon hade tryckt en undertröja mot näsan och för första gången förstått hela räckvidden av sin förlust.

Men Hanna var annorlunda och hela dendär sommaren då hon var sexton år hade hon burit på nånting som mest av allt påminde om en elektrisk laddning. Hon hade en ny djupare röst och ett nytt djupare skratt och Birgitta tyckte att hon var fruktansvärt vacker. Själv kände hon sig totalt glanslös med sitt ljusa hår och sin bleka hy och sina suddiga drag, som på ett misslyckat fotografi. Nästa sommar hade Hanna emellertid inte alls fått komma ut till Ridas, utan efter många och långa diskussioner mellan mamma och pappa – förda med sänkta röster bakom stängda dörrar – skickades hon till en bekant familj i England i stället. Vid det laget var hon redan i påfallande grad förändrad – hon var tystare och höll sig mera för sig själv. Och framförallt föreföll hon att undvika pappa.

Det var inte gott att veta hur mycket Olli kom ihåg. Han höll blicken på vägen och nu började också hon titta ut.

Hon kände igen varje kurva och hon inbillade sig att till och med groparna var de samma som förut. Några större vägarbeten hade kommunen i ingen händelse kostat på sig trots att pappa ren för tretti år sen hade brukat beklaga sig över tjälskador och andra ojämnheter för gamla Andersson som i åratal regelbundet brukade köra dem från stationen till Ridas. Pappas ordningssinne hade tilltalats av vägar som inte bara var jämna utan helst också breda och snörräta medan mamma föredrog vägar som försynt smög sig fram genom landskapet och tog hänsyn till varje stuga, varje träd och varje större sten. När det gällde den egna tomten hade pappa däremot varit trädgråtare medan mamma ville ha luft och ljus och ofta fantiserade om hur man skulle kunna hugga sig fram till en ny, storslagen utsikt neråt viken. Jag tycker att jag behöver plats för att låta tankarna flyga, sa hon. Dedär oenigheterna hade mamma och pappa förstås talat mycket om genom åren, men alltid i kärleksfull, skämtsam ton. I motsats till diskussionerna om Hanna var de en del av deras öppna, trygga äktenskapliga spel.

Nu kunde hon konstatera att skogen i det stora hela var sig lik, trots några mindre kalhyggen, men bebyggelsen hade utökats med hela kolonier av sommarstugor. Förr i världen hade alla känt alla och redan på sommarens första dag hade man av gamla Andersson fått veta precis hur det stod till hos Berglunds och Karlssons och Mäkinens. Andersson själv hade en stor, grovporig, grannröd näsa som på pricken liknade en mogen jordgubbe – Brännvinsnäsa, viskade hon och Hanna och fnissade fastän mamma hade förklarat att den antagligen var brännskadad och att det var synd om Andersson som förövrigt var en av nykterhetslogens stöttepelare. Till slut brukade mamma bli tvungen att titta riktigt strängt på dem för att få dem någotsånär tysta. När pappa var med brukade han sitta bredvid gamla Andersson och hålla igång ett samtal genom att fråga om väder och vind, om vårarbetena och skördeutsikterna, eller om han hade haft något trassel med bilen på sistone. Pappa hade aldrig tagit körkort själv, men han visste åtskilligt om olika märken och deras prestanda. Det var förstås därför hon nu hade fått för sig att hon skulle fråga Olli om hans bil var ny. Pappa hade alltid varit mycket stolt över sin förmåga att tala med bönder på bönders vis och med lärda män på latin, som han själv gärna uttryckte det, och det var faktiskt bara hans allra närmaste som nånsin såg honom annat än artig och förbindlig. Din pappa var en så fin mänska, hade bekanta sagt åt henne efter hans död, Lite distanserad förstås – det skulle ju till exempel aldrig ha fallit en in att börja dua honom sådär utan vidare – men framförallt genomkultiverad på detdär underbart gammaldags sättet.

Nu svängde vägen igen och man fick sin första glimt av havet. Här hade Hanna och hon alltid börjat hoppa upp och ner i baksätet på Anderssons bil och hojta i munnen på varandra: Havet, nu syns havet! Då hade också spetsen Malin börjat skälla och snart hade mamma fått lov att ingripa och säga: Lugna er nu alla tre, lugna er!

Nu syns havet, kunde hon inte låta bli att säga i riktning mot Ollis nacke.

Ja, och det börjar redan vara menförestider.

Det är visst en tidig vår i år?

Det verkar så, trots att det har varit en ovanligt snörik vinter. Men åtminstone i dehär trakterna har vi inte haft nån riktigt hård köld i år.

Nej, vägen verkar inte tjälskadad. Pappa, tänkte hon, nu talar jag igen som han –.

De passerade Berglunds gård och Karlssons stuga och den lilla bäcken precis där Ridasskogen började. Vägen smalnade till ett par hjulspår och strax därpå var de framme. Huset, en vitmålad tvåvåningsvilla av trä med rött plåttak såg in i minsta detalj ut som hon mindes det och just denna oföränderlighet överraskade henne på ungefär samma sätt som hon skulle ha blivit överraskad över att i verkligheten se nånting som hon tidigare bara sett i en dröm.

När hon hade betalat steg Olli ur bilen men han hjälpte henne inte med väskorna utan såg bara på medan hon trevade i anorakfickan efter husnyckeln. Han tänkte väl att det vore likt henne, eller såna som hon, att ha glömt nyckeln. När hon hade hittat den och skulle låsa upp frågade han: Vill du ha skjuts till tåget när du ska hem?

Gärna det, sa hon. Om det passar.

Det beror på när det blir.

Det vet jag inte ännu. Jag kan väl ringa?

Men om telefonen är i olag efter vintern?

Han hade då verkligen inget förtroende för hennes förmåga att ta vara på sig själv. Då får jag väl gå till Mäkinens, sa hon kort.

Ja, det blir väl bra det, medgav han. Han stod envist kvar och bevakade henne medan hon låste upp och hans närvaro kom henne att fumla alldeles förskräckligt med nyckeln – trots allt fanns det fortfarande nånting attraktivt hos honom, ett slags självklar, utpräglat maskulin auktoritet.

När hon väl hade fått upp dörren kunde hon inte låta bli att ge honom ett triumferande litet leende. Glad påsk, sa hon.

Glad påsk, svarade han buttert. Så satte han sig äntligen i sin bil igen och körde iväg.

Genast i farstun slog hela vinterns uppsamlade köld emot henne. En sommarvilla på vintern var halvt om halvt fientlig, eller i varje fall avvaktande, som om möblerna levde sitt eget hemlighetsfulla liv och rummen måste återerövras tum för tum. Hon tröstade sig med att köket och kammaren brukade gå fort att elda och att hon kunde strunta i resten av huset.

När hon ringde för en vecka sen för att fråga om hon fick låna Ridas över påsken hade kusin Jonas – hon tänkte alltid på honom som kusin Jonas – försäkrat att det fanns gott om ved i vedlidret.

Förövrigt kunde det inte ha passat bättre för Mona och jag far till Lappland och skidar, sa han, och hon kände sig genast lättad för hon insåg att han under inga omständigheter skulle ha sagt nej och hon var livrädd för att utnyttja vare sig hans allmänna hygglighet eller hans speciella känslor för henne som hon bara alltför väl visste om men helst inte ville beröra, ens i tankarna. Och så efter ett ögonblick hade han försiktigt men ändå nyfiket undrat: Far du ensam?

Ja, hade hon svarat, och eftersom det ändå var kusin Jonas kände hon sig tvungen att komma med en närmare förklaring. Martina och Niklas far till Åbo och hälsar på kompisar och Henrik är på affärsresa i Mellanöstern och kommer hem allra tidigast på påskaftonen. Och det har varit så mycket i skolan på sista tiden – ja, jag lär nog få tillbringa en del av helgen med att läsa uppsatser också, är jag rädd – och i flera veckor har jag dragits med huvudvärk och spänningar i nacken och jag vet inte vad allt. Ja, du har väl själv märkt hur det kan vara när man nu en gång för alla har gått och blivit medelålders –

Hon gjorde sitt bästa för att låta lite lagom självironisk för det knepiga med kusin Jonas var att han utan tvivel var känslig nog att uppfatta tonfall och nyanser. Samtidigt begrep hon att hon inte hade gett något svar på det han framförallt måste ha undrat över, nämligen varför hon inte for till sin egen sommarvilla (sin och Henriks) som ändå låg så mycket närmare, i Porkala, och var vinterbonad och modern och lättskött på alla vis, och varför hon nu med ens ville hit efter att i alla år med varierande undanflykter ha avböjt hans förslag om att hon skulle komma hit och hälsa på hos honom och Mona och återuppliva gamla minnen.

Ja, ja, sa han bara och var i nästan påträngande grad hyggliga kusin Jonas som nog förstod att vara finkänslig. Därpå hade han gett sig till att förklara allt det praktiska om nyckeln och brunnen och veden. Det finns massor av ved i vedlidret – ja, det är fin motion att hugga, vet du – och den borde vara torr och bra för jag fick taket lagat i fjol. Du minns säkert hur det var förut –

Det var typiskt Jonas, tänkte hon, hela tiden måste han bevisa att han inte levde med huvudet i molnen.

Annars är det mesta sig likt. Jag är nog trädgråtare liksom morbror Fredrik. Men jag hoppas att du inte råkar ut för Främlingslegionären.

Främlingslegionären?

Ja, det är en karl som har köpt Berglunds udde – dendär som gamla Berglund spelade bort en gång i fyllan, om du minns. Den är egentligen alldeles för liten att bygga en sommarstuga på, men Främlingslegionären har i alla fall smällt upp en kåk och nu kör han och hans gäster rally på Ridasvägen och däremellan fräser de omkring i viken med motorn på för full volym.

Och när de varken kör rally eller åker motorbåt så grillar de på klipporna och dricker öl och brännvin och lyssnar på transistorradio?

Exakt. Du känner typen.

Kanske det. Men varför kallar du honom Främlingslegionären?

"Nå, vad han sysslar med nu har jag ingen aning om, men han har haft en firma för uthyrning av skördemaskiner som det var en massa fuffens med tydligen för den gick i konkurs och polisen kom hit och frågade alla grannar var han fanns. Och innan han slog sig ner här var han med FN-trupperna på Cypern eller i Sinai eller var det nu var. På söndagsmorgnarna står han ibland på klipporna och skjuter måsar. Bara på skoj, sådär."

Nej vet du vad, Jonas, nu börjar jag allt tro att du har klassfördomar, sa hon raljant. Det hade alltid varit roligt att retas med kusin Jonas.

Visst inte, sa han utan att låta sig provoceras. Och inte språkfördomar heller.

Ja, herregud, Främlingslegionären är förstås finne? Hon skrattade till. Minns du ens vad han heter?

Detta med språkfördomarna var ett gammalt skämt från den tid då de och Hanna tillsammans hade brukat sucka över mamma och pappa – Tänk, jag har så förfärligt svårt för finska namn, sa mamma alltid.

Efteråt hade Birgitta många gånger tänkt att det ändå var en bra underlig bild hon hade fått av finskheten när hon var barn. Förutom på bekantskapen med Olli och i viss mån med Mäkinens härute på Ridas byggde den helt och hållet på hotet om att skickas på finnbete och tvingas äta mujkor en hel sommar och på skolbokens hölmöläiset- historier och några avsnitt ur Kalevala och Sju bröder. De sistnämnda kompletterade av otydliga porträtt av Lönnrot med näverkont och den galne Aleksis Kivi. I nyare skolböcker kallades Kivi mentalsjuk, hade hon sett, men man fick hoppas att det inte var den enda förändringen.

Sen ska du akta dig för os, sa kusin Jonas förmanande. Du minns väl hur rädd morbror Fredrik alltid var för att moster Gunvor skulle stänga spjället för tidigt?

Jo, sa hon, "men för egen del har jag länge misstänkt att osdöden