Rena råttan och andra berättelser

By Stigbjörn Bergensten

Glöm bort dina bekymmer, sorger och besvär! Ja, så säger en del. Andra, som till exempel Stigbjörn Bergensten, vet att det allra bästa man kan göra med sina bekymmer, sorger och besvär är att hitta det komiska i dem. I hans andra kåserisamling "Rena råttan och andra berättelser" får vi bland annat lära oss att en god granne gör bäst i att flytta – och att golvläggare är framtidens yrke. Men här ställs också några av livets allra viktigaste frågor. Hur håller man egentligen reda på alla sina barn när de ständigt blir ett år äldre? Och om en råtta råkar dö i tvättmaskinen – vad gör man då?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 19, 2021
• ISBN: 9788726655698

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Är jag en lögnare?

Ja.

Jag ljuger när jag skriver mina krönikor, friskt och medvetet och med god nattsömn. Annars försöker jag tala sanning. Liksom jag håller mig till fakta när jag skriver andra artiklar i tidningen.

Lögnen, eller varför inte kalla den fantasin, är ett verktyg som gör livet lättare för en krönikör. Med den som hjälp kan man göra de utsmyckningar som behövs för att berättelsen ska bli lustigare, mer spännande och läsvärd.

Jag har upptäckt att många läsare tyvärr tror att det jag berättar är exakta återgivelser av vad som i verkligheten har hänt.

Så är det alltså inte.

Med åren har jag också blivit snällare.

Jag förföljer inte längre nykterister, renlevnadsmän, taxichaufförer eller parkeringsvakter med samma iver som förr.

Jag lämnar till och med kommunalråden ifred långa perioder.

Huruvida detta återspeglas på innehållet i denna bok är svårt för mig att säga.

Att vara lite elak bör man kunna tillåta sig som kåsör, men gränsen till hjärtlöshet är lätt att passera.

Den här boken innehåller kåserier som huvudsakligen redan varit publicerade i Nerikes Allehanda de två senaste åren. De flesta har dock bearbetats för att passa i bokform.

Rena råttan är tillägnad min dotter Jessica, som är en hård kritiker, en revoltör, en iakttagare och tänkare, och en källa till inspiration.

Örebro i oktober 1990

Stigbjörn Bergensten

Farväl till huset

I.

En afton tar jag farväl av huset.

Det sägs att materiella ting är lätta att avstå ifrån. Att döda saker kan lämnas utan större saknad.

Det stämmer kanske.

Men det gäller inte huset.

Det blänker i den våta asfalten från det vita, kalla gatljuset, men skenet når inte längre än till just under stolparna.

Ändå har kommunen bytt ut de ålderdomliga lamporna mot moderna, som böjer sig ut högt däruppe över trottoarerna, ut över gatan.

När man promenerar mitt i gatan, vilket många gör, eftersom det sällan kommer någon bil, tycks det som om gatlamporna artigt bugar sig mot en.

Just denna kväll dämpar det fuktiga diset det kalla skenet.

Längre fram på året, när snön pudrar gräsmattorna och trampas in i trottoarerna, kommer ljuset att ta steget över staketen långt in i trädgårdarna och lägga sig över äppelträden, som nu står nakna, berövade både sina frukter och blad.

Aftonen är som många andra höstkvällar dyster och våt, men fortfarande mild, nästan vårlik.

Huset reser sig framför mig högt och mäktigt, skorstenen högre än andra villors i området.

Här i mörkret syns inga färger. Andra hus är lika grå som huset. Varken blessyrer i putsen och flagor i målningen avslöjas en natt som denna.

Men jag vet förstås att de finns där. Jag vet precis var. Jag skulle kunna hoppa över staketet, kryssa mellan berberisbuskarna, kliva över rosenrabatten, väja för ölandstoken och med stor noggrannhet peka ut varje liten skönhetsfläck.

På gräsmattan finns små berg av ihopkrattade löv.

Gräset är fortfarande sommargrönt. Det kan jag inte se i mörkret, men jag vet det ändå.

– Det är dags nu, säger jag till huset.

– Jag vet, svarar det, ty det är ett talande hus.

Huset suckar tungt och tappar några grenar av vildvinet, som utan blad klänger sig fast i puts och stuprännor.

– Det är svårt att lämna dig efter så många år tillsammans, säger jag.

– Ja, ja. Det är inte första gången någon säger farväl till mig. Det har flera gjort före dig, säger huset.

Det blir åter tyst. Vinden tilltar och någonstans uppe vid taket, kanske där det fortfarande ligger en lös tegelpanna, hörs ett lätt vinande.

– Ni kommer och går, men jag består. Och varje gång skall det göras om och flyttas väggar och byggas gillestuga och renoveras till och med där det inte behöver renoveras, fortsätter huset.

Jag svarar inte. Jag känner mig sårad.

Tänk, allt som jag har gjort för huset och inte ens ett tack för vedermödorna, som kan räknas i veckor och tusenlappar.

Regnet har börjat falla igen och klockan har passerat midnatt och jag huttrar, trots att vinden fortfarande är mycket mild.

Fönstren i nedervåningen har slocknat och nu tränger bara ett varmt ljus ut ifrån några rum på andra våningen.

– Du är finare nu än när jag först såg dig, säger jag.

Huset fnyser tillbaka:

– Jag är annorlunda. Mitt inre är annorlunda. Mitt garage finns inte mer. Det är en gillestuga. Nedfarten till garaget finns inte heller. Den har blivit en stor rabatt.

Jag tänker på tiden som nybliven villaägare och den mödosamma lärlingstiden med Allt i Hemmets goda råd och tummen mitt i handen.

– Jamen, jag gjorde så gott jag kunde, försöker jag.

– Ja, du gjorde väl det, säger huset, med tröstande röst.

Nu slocknar lamporna även på övervåningen och jag ser mig omkring och noterar att det är mörkt i alla de andra villorna också.

Kanske borde jag inte stå här mitt i natten och prata med huset, nu när jag inte ens bor här längre, tänker jag.

– Farväl, säger då huset, precis som om det läste mina tankar.

– Farväl, säger jag och börjar gå gatan fram.

Jag passerar byggmästarens och kontorschefens och ingenjörens hus och jag funderar över varför jag alltid tänker på husen som männens, trots att deras fruar säkert äger hälften.

Jag ökar stegen och jag tvingar mig själv att inte vända mig om och se tillbaka. Snart ligger den lilla gatan långt bakom mig.

Strax befinner jag mig i stället omgiven av kyligt neonljus och uppmanande budskap från skyltfönstren i stan.

Nu kastar jag en blick tillbaka, mot det håll där huset finns, men ser det naturligtvis inte.

Allt känns så avlägset, men ändå så nära.

II.

Huset försvann visserligen, fastän det stod kvar.

Men annat kom till.

Barnen fanns kvar och blev fler.

Fem barn blev sju.

Fem var mina, två Lillemors.

Fem barn är många barn, sju är avgjort fler.

För den som kallat sina barn efter deras ålder blev livet än mer komplicerat.

Nackdelen med att kalla åttaåringen för åttaåringen är att han plötsligt inte längre är åtta år utan nio.

Nu tillkom dessutom nioåringen och trettonåringen, som även de skulle visa sig ändra namn en gång per år och dessutom vid två vitt skilda tillfällen. Allt enligt mitt system alltså.

Många har sagt att jag borde kalla barnen vid deras rätta namn i stället, men har jag en gång bestämt mig för något har jag väldigt svårt att ändra mig.

– Du är allt en envis jävel, sa man till mig.

– Jo, svarade jag.

Därför fortsatte jag att kalla åttaåringen för åttaåringen, nioåringen för nioåringen, tioåringen för tioåringen, trettonåringen för trettonåringen, femtonåringen för femtonåringen, sextonåringen för sextonåringen, och…

Tjugoåringen kan jag väl ändå inte kalla för tjugoåringen?

Nej, henne får jag säga unga damen till.

Livet kom också att bestå av perioder med många barn, ett fåtal barn och inga barn alls.

Dessa perioder följde ett komplicerat och inte alls logiskt system som var fullständigt omöjligt att planera utan tillgång av en filofax eller time manager.

Lyckligtvis äger jag en sådan.

Olyckligtvis fungerar den inte alltid.

Jag misslyckas ofta att pricka in rätt period och när en förväntat barnfri lördagskväll närmar sig står jag ibland där med sju barn och ett dussin förvånade gäster som fått klart för sig att villkoret för välkomnade var att de infann sig utan barn.

Annars är det nästan alltid något barn som saknas.

Även de dagar när barnen kryllar omkring en kan jag se att något saknas och inget barn är så efterlängtat som just det som saknas.

Numera är det ju rätt vanligt att man bor ihop med barn som inte är ens egna. Dem får man så att säga på köpet när man flyttar ihop med en kvinna.

Själv fick jag två på köpet.

– De här barnen du har, är de verkligen nödvändiga? Skulle de inte kunna bo någon annanstans? Inte kommer de väl att gilla mig? Och inte tror du väl att jag kommer att tycka om dem?

Se där några synnerligen opassande frågor som ingen vill höra