Om barn och stress och vad vi kan göra åt det

By Ylva Ellneby

Barns verklighet är idag mer komplicerad och svårhanterlig än någonsin förr. Tempot i barnens tillvaro har höjts och till följd av detta blir allt fler barn drabbade av svår stress, vissa mer än andra. Denna stress kan ta form som oro, ledsamhet, aggressivitet och passivitet. Men hur lär man sig att känna igen ett stressat barn? Och hur kan man hjälpa barnen att hantera sin stress, varva ner och slappna av? Specialpedagogen och författaren Ylva Ellneby skriver om de faktorer som bidrar till barnens stress och berättar om de aktiviteter och lekar som motverkar stressen och bidrar till att stärka barnens självkänsla och självförtroende. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726560749

Book preview

Ellneby

Om barn och stress

Barn och stress

Barn och stress hör inte ihop . Ändå möter jag allt fler stressade barn.

Som specialpedagog är det möjligt att umgås med ett barn i taget under relativt lång tid. Det har gjort mig uppmärksam på att trots förutsättningar och adekvat hjälp och stimulans, är det många barn som ändå inte kan koncentrera sig. Det är någonting som hindrar eller påverkar barnet negativt. Samtidigt har jag märkt att när barnet får mycket tid, närhet och beröring, slappnar det av, och i samma takt som barnet får ett ökat förtroende för mig och kan koppla av, kan det också lättare lära sig saker.

Kunskap och lång erfarenhet har gjort mig medveten om att när olika påfrestningar hopar sig, kan stressreaktioner utlösas hos somliga barn. Vissa barn påverkas mer än andra. Man kan se det i ett förändrat beteende, i mat- eller sömnproblem, i sämre förmåga att kunna koncentrera sig och lära sig saker eller i ett försämrat hälsotillstånd.

Men stress är inte alltid något negativt. Om vi skulle ta bort all stress ur våra liv, skulle vi också ta bort drivkraften, utmaningen, det som för oss framåt och får oss att utvecklas. Ordet stress står för de reaktioner i kropp och själ som utlöses av en stark upplevelse eller påfrestning, oavsett om den är positiv eller negativ. Den moderna stressforskningen beskriver stress som en dynamisk process, där människors förmåga ställs emot omgivningens krav.

Begreppet stress myntades redan 1946 av läkaren och forskaren Hans Selye, som sedermera grundade det internationella stressforskningsinstitutet i Montreal. Han var också den som först skrev om sambandet mellan barn och stress och han uttryckte sig bland annat så här: Föräldrar kommer att utsätta sina barn för betydligt mindre stress så snart de inser att de inte är kapplöpningshästar allesammans, en del är sköldpaddor! Hans Selye betonade att stress hos barn framför allt framkallas av föräldrarnas och andra vuxnas förhållningssätt i olika situationer. Det handlar oftast om att vuxna ställer för höga och felaktiga krav på barnets prestations- och anpassningsförmåga.

Om ett barn blir bemött med krav som motsvarar dess mognad är det en sporre till utveckling. Men om barnet möter krav och förväntningar som det inte tror sig kunna leva upp till, är uppgiften inte längre en utmaning för barnet utan leder istället ofta till stress. Kravet på att prestera, att orka med flera olika aktiviteter utanför skolan eller förskolan, att vistas i stora grupper med höga ljudnivåer, att tvingas samspela med många barn och vuxna, är också sådant som kan hetsa och stressa barn. Självklart stressar även påfrestningar i familjen, till exempel dödsfall, arbetslöshet eller skilsmässa. Många barn är i dag delaktiga i två familjer med många relationer att ta hänsyn till. Det ställer stora krav på anpassning hos barnet, och även om det hela verkar fungera mycket bra finns det i denna konstellation inbyggt många komplikationer, som periodvis kan ge upphov till stress.

Även positiva händelser och upplevelser kan, om de sammanfaller i tid, försätta barn i tillstånd av stress. Det kan handla om att få ett djur, att bjuda in till ett födelsedagskalas, att få göra en efterlängtad resa, att familjen flyttar, kanske bara några hus bort. Tillfälliga mindre störningar, som en konflikt med en lärare, bråk med bästa kamraten eller att ha föräldrar som är osams, kan också stressa barn.

Det är lätt att underskatta ett barns upplevelse av ett problem. Vi vuxna använder gärna vår egen referensram när vi bemöter ett barn. Ett indianskt talesätt säger: Döm inte någon förrän du gått tre månvarv i hans mockasiner! Även en mindre händelse kan verka skrämmande och oöverskådlig för ett barn.

Men alla barn reagerar inte på samma sätt. Det som kan stressa ett barn, påverkar kanske inte alls ett annat barn. Barn är, från det de är små, olika tåliga och de kan vara olika utrustade med de egenskaper som motverkar stress, som förmågan att kunna koncentrera sig, stå ut med en motgång och kunna vänta på att få sina behov tillgodosedda. Barn som kan känna, visa och uttrycka känslor, kan också lättare stå emot stress. Den fysiska och sociala miljön runt barnen ser också olika ut. Vissa barn har det tungt ikring sig med för få aktiviteter som ger glädje och avkoppling. Andra barn upplever mycket harmoni och avkoppling, som en motvikt till de krav som de är utsatta för.

Hos våra förfäder hade stressreaktionerna till uppgift att förbereda människan till kamp eller flykt när det uppstod en fara. Samma stressreaktioner framkallas hos den moderna människan när hon utsätts för höga krav och påfrestningar. Även om hot och fara ser annorlunda ut i dag kan vi se olika flykt- och kampbeteenden hos barn när de reagerar på den stress de är utsatta för. Flykt kännetecknas då av sjukdom, verklig eller inbillad, passivt tv-tittande, droger eller apatiskt beteende, medan kamp oftast uttrycks i olika former av aggressivitet.

Vissa perioder i ett barns liv är mer förenade med stress än andra, som till exempel trotsålder och pubertet. Eftersom stress kan ta sig så många olika uttryck, kan den vara svår att identifiera, men ett ändrat beteende bör alltid ses som en varningssignal. Om ett barn som tidigare mått bra börjar visa sig allmänt retligt och är aggressiv eller håglös, eller om barnet radikalt ändrar sina matvanor genom att tröstäta eller visa dålig aptit, är det oftast ett tecken på att någonting inte är som det ska. Om barnet sover dåligt eller har många mardrömmar, kan det också vara ett tecken på att barnet är plågat av något. När ett barn får svårt att koncentrera sig, upplever stor trötthet eller förlorar livsglädjen, bör det tolkas som ett allvarligt rop på hjälp.

Stress kan också ta sig uttryck i psykosomatiska symtom, som vanligtvis är relaterade till magen, som magsmärtor, kräkningar, förstoppning eller diarré. Men även huden kan signalera stress i form av utslag och eksem, allergier och astma. Återkommande huvudvärk hos skolbarn är ofta en reaktion på psykisk stress som vi måste ta på allvar. Vi måste försöka förstå vad barnets reaktioner betyder, annars kan vi inte hjälpa barnet att minska den stress det känner sig utsatt för. Det kan i vissa fall leda till att ett barn kan visa symtom på utbrändhet redan i skolan.

Trots att vi som föräldrar vill så väl, är det ibland just vår goda vilja och våra ambitioner som leder till stressymtom. Tove är just ett sådant barn.

Tove

Symtomen på stress började som en smygande huvudvärk och en molande värk i magen. Tove, som alltid varit lätthanterlig och glad, gråter eller får raseriutbrott för minsta småsak. När Tove blir allt mer oåtkomlig för föräldrarna och börjar sluta sig inom sig själv, söker föräldrarna hjälp på en barnpsykiatrisk mottagning. Men då har Tove mått dåligt länge.

Tove började redan i förskolan att dansa balett på måndagar och fredagar. Hennes mamma hade i sin ungdom varit en lovande dansös, men det var innan Tove föddes. Därefter flyttades förväntningarna över till dottern. Tove, som nu är 10 år, har olika aktiviteter varje dag. På tisdagar och torsdagar har hon rytmik och dansträning, på onsdagar scoutträff och på lördagar ridskola, om det inte är extra dansträning. I julklapp fick hon en fin almanacka för att kunna hålla reda på sina aktiviteter. Den tappade hon bort på bussen på väg till träningen. Inte förrän Tove mådde så dåligt att det blev ett bekymmer för föräldrarna, kunde de se att det var för mycket för henne.

Det är vi som föräldrar som måste se till att barnets almanacka inte är full. Samtidigt måste vi vara beredda på att barnet vill välja bort en aktivitet som vi själva så gärna vill att barnet ska hålla på med.

Om krav och ambitioner överstiger barnets förmåga, känner barnet ofta skuld och att det inte duger. Det får en stark negativ verkan på barnets självkänsla. I de flesta fall är vi vuxna inte medvetna om hur vi genom vårt eget beteende utsätter barn för stress.

Har stress hos barn ökat? Det är svårt att uttala sig om, eftersom vi tidigare inte betraktat barn ur ett perspektiv som inbegriper stress. Barns beteende har kopplats till dess eventuella egna svårigheter eller till brister i dess närmaste omgivning.

Barn i dag lever i en ny tid. Förr var oftast mamma hemma när barnen var små. Därför behövde inte barnen slitas upp ur sina sängar tidigt på morgonen, bli tjatade på att skynda sig vid frukosten och tvingas ut i mörk vinterkyla. Nu börjar barn i förskolan vid 1 ½ års ålder, för att sedan vistas i allt större barngrupper tills de är stora och slutar skolan. Modern teknik – radio, tv, video, dataspel och Internet med mera – förser barn och ungdomar med mer intryck och information än de kan bearbeta, tolka och förstå. Barn i dag utsätts för ett ständigt flöde av information om vi inte skyddar dem. De lever i en värld nedskräpad med ljud och bilder som stressar barnets sinnen från det de är små.

Alla föräldrar vill sina barn väl, men ändå är det många som omedvetet hetsar och stressar sina barn. Det beror ofta på de krav och den situation som föräldrarna själva befinner sig i. Föräldrar är i dag mer oroliga för vad som kan hända deras barn – i trafiken, i skolan, i framtiden. Många föräldrar är dessutom ensamma med sitt stora ansvar för barnen. Det finns en ökad otrygghet i arbetslivet och oro för familjens ekonomi.

Som förälder är det sannerligen lätt att få dåligt samvete. Det kan vara svårt att förena ett yrkesliv med de egna barnens behov av tid, kontinuitet, lugn och trygghet. Just denna dubbla ambition – både yrkesliv och föräldraliv – resulterar ofta i skuldkänslor, antingen för det ena eller det andra. Jag har träffat många föräldrar som gett mig en bild av hur kravfylld de upplever sin tillvaro, pedagoger som känner sig slitna och ibland irriterade, utan att riktigt förstå varför. Och många barn visar med ängslan, oro, ledsenhet och aggressivitet att de inte mår bra.

Självklart har jag också mött många föräldrar som känner sig mycket nöjda med sitt arrangemang, personal som får arbetet att flyta och glada, harmoniska barn. Men det finns skäl att fundera över hur verkligheten ser ut för många barn. Små barn som vistas i stora barngrupper hela dagen skilda från föräldrarna, får för lite tid till rofylld kontakt med en vuxen. Barn fortsätter sedan att vara i allt större grupper utan att känna till eller själva kunna välja något annat. Barnen föds in i en vardag som tidigt är fylld av stress. Kommer de då av egen kraft att kunna söka platser eller aktiviteter som skänker ro och harmoni? De känner kanske inte igen dem! Det är vi vuxna som måste visa barnen på rofyllda alternativ. Svårigheten är att många vuxna i dag själva är så stressade och uppvarvade, på grund av för mycket arbete och aktiviteter och för lite tid, att vi inte alltid ser hur barnen verkligen har det.

Barns vardag är inte alltid så enkel. Det är inte ovanligt att ett barn kan vara utsatt för stress utan att de vuxna i barnets närhet förstår det. Vid en skola i USA bad man en grupp föräldrar att gradera sina barns upplevelse av lycka och välbefinnande. De flesta föräldrar svarade att barnen var mycket lyckliga och mådde bra, medan hälften av barnen svarade att de kände sig väldigt ensamma och olyckliga!

Med allt större barngrupper ökar risken för att vi vuxna feltolkar ett barns beteende. Vi upplever barnet som besvärligt och tidskrävande, utan att se vad som orsakar barnets uppförande. Risken är stor att vi gör ont värre genom att gräla och bestraffa, istället för att stödja och uppmuntra.

Personalsamtal på Blåmesen

Efter ett pedagogiskt samtal med personalen på Blåmesen dröjer jag mig kvar. Barnen som varit ute hänger av sig sina ytterkläder och rusar rosenkindade in i rörelserummet, som är kombinerat med en matplats i ena änden. På Blåmesen finns åtta barn som är under 2 år och åtta barn som är mellan 3 och 5 år gamla. Tobias som är 2 ½ år klättrar både högt och lågt. Ena stunden står han uppe på bordet, för att i nästa sekund hoppa ner på en stol och dra med sig en kamrat i fallet. Skrik och gråt, en fröken tröstar och Tobias gör en ny utflykt upp på bordet.

Miriam, 5 år, söker kontakt med mig. Hon talar om vad hon heter, frågar efter mitt namn och visar att hon kan hoppa jämfota. Matbordet har stått dukat sedan i morse och några pojkar, inbegripna i lek, lyckas få ett föremål att hamna så olyckligt på bordet att det slår omkull några glas och spräcker en tallrik. Miriam, som just demonstrerar ett nytt hopp, bleknar och springer snabbt och ställer sig vid fönstret med nedböjt huvud. Hon iakttar avvaktande vad som händer. En fröken kommer in i rummet, plockar upp glasen utan kommentar och tar ut den trasiga tallriken. Miriam kommer så småningom tillbaka till mig.

Miriam och Tobias är syskon och det är i huvudsak dem vi har talat om under handledningen. På avdelningen arbetar Lena, Johan och Siv.

Lena och Siv talar i munnen på varandra. "Vi vet inte hur vi ska hinna med alla barnen och Miriam och Tobias tar så mycket tid. Tobias är ett charmtroll, men han får runt hela tiden. Miriam är jobbig för hon behöver hela tiden total uppmärksamhet. Ger vi henne samma uppgifter som vi ger de andra 5-åringarna frågar hon hela tiden om hon gör rätt. Hon vågar inte göra någonting om inte en vuxen står bredvid och tittar på.

Hon vågar inte klippa, sy eller pensla bullar om hon inte hela tiden får bekräftelse på att hon gör rätt. När hon trär halsband tar hon en pärla i taget och frågar sedan vilken hon ska ta. Om någon av oss i personalen går iväg med Tobias blir hon orolig och frågar hela tiden vart vi ska gå eller var Tobias är någonstans."

När Miriam inte vågar utföra en uppgift utan vuxenstöd känner sig främst Lena ofta irriterad på henne, eftersom det är så många små barn som pockar på uppmärksamhet. När Miriam inte litar på att de tar hand om Tobias blir Lena provocerad och svarar henne ilsket det här sköter jag om nu!. Lena känner att hon inte handlar rätt emot Miriam.

Vi kommer överens om att det verkar som om Miriam inte litar på att de tar hand om Tobias. Johan påpekar att det verkar som om hon överhuvudtaget inte litar på vuxna och han har uppfattat det som att föräldrarna har olika syn på hur barnen ska fostras. Siv är bekymrad över att de inte hinner prata med föräldrarna, eftersom de har så bråttom när de lämnar och hämtar sina barn.

Både Lena, Siv och Johan förstår att Miriams reaktioner bottnar i rädsla och osäkerhet, att hon är rädd att göra fel, rädd att inte vara till lags, rädd att de vuxna ska bli arga på henne. Det är också helt tydligt att Miriam känner sig ansvarig för sin lillebror och därför inte törs koppla av.

Vi enas om att en ändrad attityd gentemot Miriam får bli första åtgärden. När hon inte vågar utföra en uppgift själv, får någon av de vuxna utföra den tillsammans med henne och ge stöd och bekräftelse: Det här klarar du bra! När hon ska trä halsband kan de ge henne en liten hög med pärlor och be henne ropa när hon är klar med dem, uppmuntra och ge henne nya pärlor, försöka få henne att lita