Kråkmästaren: Glastornen

By KG Johansson

Världen är inne på sina sista andetag. Fortsatt liv på jorden är inte längre någonting som kan tas för givet. I en dammig och oändlig öken står de mystiska glastornen. Trion Asha, Varg och munken Hannes förstår att de behöver ta sig till tornen för att hoppet ska kunna fortsätta leva. Men innan de kan nå dit måste de besegra Kråkmästaren. Det visar sig vara lättare sagt än gjort ...Det här är den avslutande delen i trilogin om Glastornen.Glastornen är en fantasyserie i en frusen, snötäckt värld. En dystopi där brutala kungar härjar, men där även den lilla och ensamma människan kan starta uppror. Delarna är fristående.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726741513

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

KG Johansson

Kråkmästaren

SAGA Egmont

Kråkmästaren

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2008, 2020 KG Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726741513

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

1

Nattens rovdjur

Någon följde efter henne.

Asha gick tio steg till innan hon plötsligt höll andan och stannade. Något som lät som ett enda fotsteg hördes bakom henne. Sedan blev det tyst. Asha höll andan i några sekunder till innan hon gick vidare. Den här gången gick hon bara tre steg.

Nu hörde hon två fötter sättas i marken innan det blev tyst.

De gamla stenhusen reste sig tre eller fyra våningar upp i den här delen av Borg. Ovanför hustaken lyste den röda månen matt. Asha lyfte upp Trygg och försökte läsa den lilla spräckliga kattens ögon. Månskenet räckte inte till, och bara något enstaka ljus lyste i husen. Asha klappade Trygg under några ögonblick till. Sedan satte hon försiktigt ned katten på gatan.

Trygg jamade hjälplöst. Asha böjde sig genast ned och tog upp katten igen. Hon klappade om Trygg i ett försök att trösta djuret – och sig själv. Asha hade aldrig hört Trygg jama på det här sättet. Någonting var fel. Mycket fel.

– Hallå? ropade Asha. Är det någon där?

Ingenting rörde sig. Asha vände sig långsamt runt där hon stod och försökte se. Ingenting annat än mörka skuggor.

Asha andades djupt några gånger och försökte lugna sig. Det fungerade inte. Hennes hjärta bankade fortfarande våldsamt när hon med snabba steg fortsatte mot värdshuset. Hon höll kvar Trygg i famnen. Hennes händer smekte kattens päls utan att Asha själv visste om det.

Det var flera hundra meter kvar till Gyllne Draken. Hon hade nyss gått över torget, som också var nästan folktomt så här dags. Innan hon kom fram till värdshuset måste hon ta sig genom flera kvarter till. Och de flesta husen här var övergivna.

Asha tog av åt höger för att hålla sig i kvarter där det bodde några fler människor. Det fladdrande ljuset i ett fönster på andra sidan gatan slocknade just när hon såg åt det hållet. Hon kunde fortfarande se tre eller fyra fönster där det lyste. Om hon skrek nu skulle någon säkert höra henne. Däremot var hon inte säker på att den som hörde henne skulle göra något åt saken. Asha visste inte om hon själv skulle ge sig ut i natten om hon hörde någon skrika på hjälp.

Nästa ljus slocknade. Asha gick vidare medan hon försökte tänka. Hon kunde antingen svänga till höger på Spannmålsgatan i nästa hörn eller fortsätta framåt ett kvarter till och sedan gå Issars gränd den sista biten. Om hon hade vetat hur många människor som bodde på Spannmålsgatan och på Issars gränd hade det varit lätt att välja väg.

Asha hade tyvärr ingen aning om den saken.

Hon stannade inte igen. I stället gick hon raskt mot gathörnet, fortfarande med Trygg i famnen. Boken om Krist tyngde i hennes ficka. Asha skakade på huvudet när hon tänkte på att hon hade gått hela vägen tillbaka till palatset för att hämta en bok. Innan hon insåg att hon hade glömt kvar boken på Hannes bord hade hon redan varit uppe i sitt rum på värdshuset.

Hon hade lika gärna kunnat hämta boken i morgon. Bortsett från att den var hennes enda minne av sin mor.

Asha hade börjat andas snabbt och ojämnt igen. Hon kom fram till hörnet och gick åt höger på Spannmålsgatan. Sedan tvärstannade hon igen.

Hon lyssnade i några sekunder. Ingenting. Asha fortsatte mot Gyllne Draken. Hon önskade att hon hade kunnat känna sig lugnare, men det gick inte. Någonting rörde sig inom henne, hetsade på hennes hjärta och andning och fick henne att tänka mörka tankar. Hon var en idiot. Bara en idiot skulle ha gått ensam genom halva Borg för att hämta en bok. Nu smög någon bakom henne. De kom närmare och närmare och skulle snart kasta sig över henne…

Asha vände sig om medan hon gick. Ingen syntes till under de röda stjärnorna. Hon vände sig framåt igen. Efter det här gathörnet var det högst tre kvarter kvar. Hon skulle snart se ljusen från Draken –

En skugga gled ut från väggen vid gathörnet, bara några meter framför henne.

Trygg jamade hjälplöst igen.

Asha vände sig om för att springa därifrån.

En annan skugga närmade sig från det hörnet.

Gatan var inte mera än fem meter bred i det här kvarteret. Det var omöjligt att ta sig förbi de som förföljde henne. Hon såg panikslaget efter en gränd, en öppen dörr, ett fönster – vad som helst. Den närmaste dörren låg bara några meter bort. Asha rusade mot den, men en av skuggorna var nästan framme vid henne och hann före.

Asha stannade med ryggen mot husväggen. Trygg var varm i hennes händer.

– Sätt ned katten, sade en av männen.

De hade ställt sig framför henne. En på varsin sida, så att de kunde hindra henne om hon försökte fly.

– Sätt ned katten, sade mannen igen. Annars kommer han att bli platt.

Asha försökte se i det svaga ljuset. Hon tyckte sig känna igen männen. De var två av Agnes soldater. När hon kom hem till Draken första gången, tidigare under kvällen, hade de suttit i matsalen och druckit. Då hade de varit högljudda och skrytsamma. Nu var de mycket tystare. Deras låga röster fick dem att verka farligare.

– Vi ska inte göra dig illa, sade den förste mannen.

– Om du inte ber om det, sade den andre. Asha lade märke till att han verkade mer berusad. Om hon skulle försöka springa måste hon springa åt hans håll.

När hon försökte springa. De här berusade kräken skulle inte få göra som de ville med henne.

– Vi kommer att göra som vi vill med dig, sade den förste som om han hade läst hennes tankar. Och om du inte sätter ned katten nu kommer vi att använda honom som munkavle på dig. För du kommer att skrika.

– Av en eller annan anledning, flinade den andre. Fast jag är inte säker på vilken. Inte än.

Asha böjde sig nedåt och satte försiktigt ned Trygg på marken. Hon tänkte inte bara ge upp. Hellre än att låta de här två männen få sin vilja fram skulle hon ta emot ett knivblad. Men Trygg skulle inte behöva lida.

Katten ställde sig framför henne på gatan. När Asha släppte henne reste Trygg genast ragg. Den lilla katten försökte göra sig så stor som möjligt för att skydda Asha. Det hade kunnat vara komiskt om det inte hade varit så rörande. Och om det inte hade hänt i en sådan här situation.

– Bra, sade den förste mannen. Kom hit nu.

Asha försökte känna sin smala kniv mot höften. Hon tvivlade på att hon skulle hinna få fram den. Hon måste försöka springa förbi den mer berusade och få fram kniven medan hon sprang. Även om den berusades svärd skulle hinna ta henne, eller om hon skulle snava, så kunde hon i alla fall få bort dem från Trygg.

Men männens svärd var långa och vassa. Och de hade säkert använt dem flitigt under kriget. Asha själv hade bara sin kniv.

Hon måste strax använda kniven. Hennes hjärta bultade våldsammare än någonsin medan hon rörde lite på sig. Hon försökte känna exakt var kniven fanns. Om hon svepte kappan bakåt och stack ned handen mot höften –

– Skyll dig själv då, sade den mer berusade.

Asha glömde kniven. Trygg var fortfarande en boll av hår någon meter framför fötterna på henne. Den berusade höjde svärdet i en ny vinkel.

– Nej! skrek Asha.

Sedan såg hon att hon hade missförstått. Mannen tänkte inte hugga Trygg.

Han tänkte sparka till katten.

Mannen drog tillbaka foten och tog sats.

En skugga kom runt gathörnet på låg höjd. Skuggan svepte fram mot Asha och de två männen utan ett ljud.

Den stora gråbruna vargen träffade den berusade mannen lite ovanför knäna. Mannen gav ifrån sig en förvånad grymtning och rasade ihop. Den andre mannen hann vända sig mot vargen innan det blev hans tur. Han föll baklänges och slog huvudet i gatstenarna med ett otäckt ljud.

Vargen Hungrig tog två steg till innan han stannade. De två männen låg på marken. Den av dem som hade slagit i huvudet var orörlig.

Mannen från Is, mannen som själv kallades för Varg, kom runt gathörnet. Han såg på scenen utan att säga något. Sedan gick han fram mot Asha. När han såg hennes ansikte började han gå snabbare.

Varg hann fram till Asha precis så att han kunde fånga upp henne när hon svimmade.

Vorax andades ut med en lång suck. Ett tag hade han varit orolig. Men det hade löst sig så bra han kunde önska. Han hade fått känna flickans skräck, hur den löpte genom kroppen på henne, hur den spred sig genom hennes varelse som en pissfläck i tyg. Och precis när han trodde att han kanske skulle förlora henne hade något hänt.

Nu gick flickans medvetande inte att komma åt – hennes själ var mörk.

Men den skulle komma tillbaka.

Vorax gick nedför trappan. Den andra flickan, flickan som han hade hämtat någon dag tidigare, väntade i stora salen. Hon var inte bunden. Det behövdes inte. När Vorax hade sett någon i ögonen en stund gjorde de inget som han inte ville.

Vorax satte sig mittemot flickan. Hon kunde vara sjutton eller kanske arton. Ett par år äldre än han själv. Han visste hur hon skulle ha tittat på honom om hon inte hade vetat. Förutsatt att hon ens skulle ha brytt sig om att ge honom en blick. Men efter att han hade sett henne i ögonen vågade hon inte se på honom överhuvud taget.

Om han inte gav henne order om det.

Vorax gav ordern – tyst, utan ord – och flickan såg upp på honom. Hennes ögon var uppspärrade. Vorax tyckte om det. Hanville njuta av den känslan så länge som möjligt. Den här flickan var söt, med friska vita tänder och len hy. Håret var tovigt och hennes ögon rödgråtna, men Vorax struntade i sådant. Det han ville ha fanns inte i hennes utseende.

Vorax såg in i flickans ögon och började ta henne.

Flickan kved lätt. Vorax lät henne hållas. Hon tystnade medan Vorax trängde djupare och djupare in i hennes själ. Han såg hennes barndom och uppväxt. Flickan hade haft det förhållandevis bra, som man kunde gissa av tänder och hy. Vorax stönade till lite när han kände hennes begåvning.

Vorax trängde längre och längre in. Han hade tänkt göra det långsammare, dra ut på det så länge som möjligt, men den andra flickan hade redan gjort honom upphetsad. Nu gav han efter fullständigt och tog det sista. En svart sol exploderade i hans huvud när han vräkte sig runt i hennes innersta.

Efteråt satt flickan kvar orörlig. Vorax lämnade henne där hon var. I morgon skulle han skicka tillbaka henne ned till staden. Hon skulle gå dit han pekade, tills någon hejdade henne eller tills något kom i vägen. Flickan kunde fortfarande göra enkla arbetsuppgifter om någon visade henne, och hennes kropp var orörd och oskadad.

Det var resten som var borta.

Nästa dag bestämde sig Asha för att flytta till palatset. Hon hade funderat på saken förr men haft svårt att slita sig från värdshuset. Hon hade delat ett rum med sin gamla vän Annina där. Det fanns gott om rum på Gyllne Draken, men Asha och Annina tyckte om att ligga och fnittra tillsammans på kvällarna.

Men inte till det här priset. Asha mindes den där ohyggliga skräcken alldeles för väl. Hon undrade varför hon hade blivit så rädd. Ända sedan hon var sex år gammal hade hon varit beredd på att bli överfallen, på att råka ut för precis vad som helst. Den här gången hade inte varit värre. Ändå hade någonting med det skrämt upp henne så att hon svimmade.

Hon kanske började bli gammal.

Vid sexton års ålder.

Asha sköt bort de meningslösa tankarna. Hon hade redan pratat med Varg och med vetsormunken Hannes. De två hade var sitt rum i palatset. Varg hade genast förstått vad hon menade.

– Vi kan väl dela rum, hade han sagt till Hannes. Vetsormunken hade först sett ut som om han ville protestera, men sedan hade han ändrat sig och nickat.

Både Asha själv, Varg och Hannes arbetade i palatset. De kallades formellt för skrivare, men deras arbetsuppgifter kunde vara vad som helst, från att beräkna hur många invånare som fanns kvar i norra delen av Borg till att fördela spannmål.

De tre hade följt med stadsfursten Jons armé till Borg under det som redan började kallas för Kristkriget. Borg var huvudstad i landet Hiske; Alasander, kungen i Hiske, hade för några år sedan drabbats av ett slags religiös mani och blivit övertygad om att Krist snart skulle utplåna världen för andra gången. De tre stadsfurstarna från öster, Jon från Vik längst norrut, hans syster Jana från Berge och Agne från staden Stena nära de döda landen, hade förenat sig för att stoppa Alasander. Varg hade just då kommit med sitt folk från isarna i norr, där det var omöjligt att leva kvar längre; Asha hade flytt från Borg – Jerusalom, som Alasander kallade staden – när hennes mor och far protesterade mot den galne kungen och fick bestiga bålet. Medan hon gick norrut hade Asha stött på Hannes; de två hade gjort sällskap och så småningom mött Vargs folk.

Och sedan hade arméerna dykt upp, och de hade blivit indragna i kriget. Asha hade kommit tillbaka till sin hemstad efter bara några månader. Stadsfurstarna hade segrat och Alasander var död. Och nu skulle Asha flytta in i palatset igen, inte många meter från avdelningen där hon hade bott när hon arbetade åt biskopalen Matteo.

Den här morgonen hade Asha kramat om Annina ordentligt innan hon tog de två väskorna med sina saker och släpade iväg dem bort från Gyllne Draken.

– Nej, hade hon sagt till Annina, det är klart att det inte är sista gången. Det är klart att vi ska ses.

Men Asha hade tänkt: Om någon går tillsammans med mig. Om jag slipper gå ensam.

Väskorna med Ashas få tillhörigheter låg på sängen i det som skulle bli hennes rum. Det skulle inte ta många minuter att packa upp dem. Nu var klockan snart tolv. Hannes var på ett möte någonstans, medan Asha och Varg befann sig i arbetsrummet, längre ut mot havet, och pratade om händelserna kvällen innan. Alltsammans hade hänt nästan exakt som Asha gissade.

– När du hade gått, sade Varg, så gick jag till sängs. Men jag hann knappt blåsa ut ljuset förrän jag hörde Hungrig i huvudet.

Asha såg på mannen från isen. Han var av normallängd men grövre i kroppen än de flesta männen i Borg. Hans blå ögon tycktes alltid se och förstå allt. Ögonen förvirrade Asha; ibland kände hon att hon nästan kunde läsa hans tankar, men ibland förstod hon honom inte alls.

– Den där oroskänslan? sade Asha. Hon blev illa till mods när hon mindes hur hennes egna föraningar hade börjat kvällen innan. Och hur det hade känts när Trygg jamade.

– Ja, sade Varg. Precis den känslan. Och ord.

– Ord? Är det inte länge sedan Hungrig gav dig ord?

– Det är det. Men i går hörde jag honom hur tydligt som helst. Rösten sade Kom. Asha behöver hjälp. Kom nu. Och Hungrig satte sig upp och stirrade på mig. Jag kunde inte ha kämpat emot ens om jag hade velat.

Asha nickade tyst. Hon och Varg hade var sitt djur som kunde meddela sig med dem. Asha kunde alltid läsa i Tryggs blick om det fanns något farligt i närheten eller om allt var bra. Och Varg brukade få känslor, eller ibland ord, rakt in i huvudet. Varg hade berättat att det hade varit så ända sedan den första natten när han mötte Hungrig uppe i isen.

Asha och Varg var inte ensamma i världen om att ha märklig kontakt med djur. Den galne kung Alasander själv hade haft en liknande kontakt med sin örn Aldea, och den allmänna uppfattningen var att det var genom örnen som Alasander hade fått veta till exempel att himlen skulle bli röd.

Asha ville inte tänka på dagen när himlen blev röd. Det var sista gången hon hade sett sina föräldrar.

– Tänk på något annat, sade Varg.

Asha nickade tacksamt. Varg hade en märklig förmåga att förstå vad hon tänkte på. Hon såg på den allvarlige unge mannen med ögonen som var nästan lika ljusblåa som is. För henne själv var det tvärtom – det var ofta omöjligt att veta vad Varg tänkte.

– Tack för att du kom, sade hon.

– Jag hade inte kunnat låta bli. Men det var bra att vi hann i tid. Annars… Varg tystnade. Asha nickade igen.

Dörren öppnades och Hannes kom in. Han var civilklädd, som nästan alltid numera. Deras medarbetare kände och litade på Hannes, men många människor blev fortfarande misstänksamma om de fick se vetsorernas bruna kåpa, så Hannes klädde sig i enkel vit skjorta och byxor som alla andra tjänstemän i palatset.

Hannes var längre och smalare än Varg. Hans ansikte var runt och nästan barnsligt under det halmfärgade håret, men blicken i hans erfarna ögon tog bort alla illusioner om naivitet. Nu vände han ögonen mot Asha och sade:

– Du kommer att få vittna.

Asha fick en obehaglig känsla i magen. Hon hade hoppats slippa se de där två männen igen.

– Jag beklagar, sade Hannes efter att ha studerat henne i några ögonblick. Men det går inte att komma undan. Det blir rättegång, och både du och Varg måste vittna.

– Jag förstår. När blir det?

– Om någon vecka. Vi får veta. Och var inte orolig, jag kommer att vara där. Irina lovade att det skulle göras så snabbt och enkelt som möjligt.

Irina var en av kaptenerna i stadsfursten Jons armé. Efter kriget hade hon blivit en av Jons närmaste förtrogna. Det var Irina som hjälpte Jon med de listigaste planerna i den ständiga maktkampen mellan honom, Jana och Agne. Efter kriget hade maktkampen lett till att ingen av de tre furstarna vågade lämna Borg – den som gjorde det kunde bli utmanövrerad av de andra. De tre furstarna styrde nu Borg och resten av den kända världen i en känslig balans, där alla tre var lika rädda för att vågskålen plötsligt skulle tippa över till fördel för någon annan. Alla tre bodde i palatsets äldsta och mest traditionstyngda del, närmast havsstranden, i rum som var noggrant valda för att ha exakt lika hög status.

Asha hade bara träffat furstarna några få gånger. Hon tyckte att Agne verkade vara den mest förtroendeingivande av dem, men hon visste att Varg litade mest på Jon och Hannes mest på Jana; så även i det fallet var balansen mellan furstarna jämnt fördelad. Men det var inte bra att furstarna ägnade så mycket tid åt intriger. För att par dagar sedan hade Hannes berättat att Jon hade infört matsmakare, som åt av hans mat för att kontrollera att den inte var förgiftad. Redan dagen efter hade Jana och Agne också börjat använda matsmakare. All den energi som slösades på maktkamp, spionerande och intrigerande skulle ha behövt användas för att lösa mycket viktigare problem.

– Inga nyheter om regn? sade Asha.

Hannes skakade på huvudet.

– Ingenstans, sade han. Det kommer att bli en tung vinter. Jordbrukslandet söder om Borg är så torrt att det nästan är dött. De bästa skördarna kommer att komma från floderna kring Stena, men även där är det sämre än vanligt.

– Vik och Berge då?

– Berge tycks få ungefär hälften av en normal skörd. Vik lite mindre – om man kan lita på uppgifterna. Det är tydligen oroligt i Vik.

Hannes tystnade. Varg iakttog honom på sitt genomträngande sätt.

– Oroligt… sade Varg. Han lämnade ordet hängande i luften. Hannes ryckte på axlarna igen.

– Något slags oroligheter, sade han. En vetsornunna från den trakten var här i morse. Hon pratade med Irina, och Irina gick genast in till Jon. Jag kunde aldrig prata med nunnan ensam. Men jag såg att Irina blev bekymrad.

Hannes log svagt.

– Nunnan skulle till Biblioteket, sade han. Jag skickade med henne ett brev och bad vetsorerna att försöka ta reda på hur man har klarat dåliga skördar förr i tiden. Så det var bra att hon kom förbi.

Hannes och Varg fortsatte att diskutera om torkan. Efter en stund återgick Asha till att sortera ansökningar från människor som ville flytta in i palatset. Hon undrade varför så många ville bo här – det fanns gott om tomma hus i staden, hus som man helt enkelt kunde ta över. Men antagligen ville folk komma nära furstarna i hopp om att få det bättre.

Ashas tankar gled över till vetsorerna. Medan hon arbetade på Gyllne Draken hade hon då och då sett dem, tystlåtna i sina bruna kåpor. Sedan hade hon träffat Hannes, som hade berättat några saker; och så småningom hade Asha fått besöka Biblioteket, de undangömda bergsrummen vid Kalla floden, mellan Borg och den övergivna staden Ro. Asha hade fått veta hur vetsorerna ägnade sina liv åt att samla kunskap, och hon hade förstått hur hängiven Hannes var till den uppgiften. Hon mindes hur Hannes hade visat en uråldrig bok i Biblioteket, en bok som var så gammal att den föll sönder till damm när Hannes bläddrade i den. Vetsormunken hade blivit så upprörd att hans röst inte bar längre.

Nu hade Hannes själv börjat arbeta åt Jon och Irina. Men han hade uppenbarligen fortfarande kvar kontakten med Biblioteket. Någon gång hade Hannes själv antytt att man inte kunde lämna vetsorerna – man kunde syssla med vad som helst utanför klostren, kanske i många år, men lojaliteten fanns alltid kvar.

Asha kastade en blick på Trygg. Den brunspräckliga lilla katten låg med slutna ögon. När den kände Ashas blick öppnade den genast ögonen.

Asha andades ut. Tryggs ögon var alldeles lugna.

Varg och Hannes gick tidigt till sängs den kvällen. Varg var trött efter en sen kväll med förhör och diskussioner dagen innan. Efter uppgörelsen med de två männen hade han följt Asha tillbaka till Gyllne Draken och suttit kvar hos henne nästan tills hon somnade; och vid det laget måste han själv gå hela vägen tillbaka till Alasanders palats. Nu behövde han en lång natt.

– Kan jag släcka nu? frågade Hannes.

– Gör det.

Hannes blåste ut ljuset. Varg vände sig mot väggen och blundade. Det var i slutet av månaden som kallades Gustum. Hösten var nära, och nätterna var redan mörka.

Hemma i isen är kvällarna fortfarande ljusa, tänkte Varg. Sedan undrade han varför isen fortfarande kändes som hemma. Han skulle aldrig komma tillbaka dit igen. Varken han själv eller hans folk.

Här kommer det igen. Varg försökte kämpa emot, men tankarna tvingade sig på honom. Han mindes sin barndom, och hur han hade gått ut för att sjunga en kväll i isen och bli man. Han mindes hur han hade sett visionen av den gråbruna vargen och tornen av is. Hur hans far hade kommit ihåg den gamla profetian om mannen från Is som skulle se istornen i den bruna öknen – och hur världen skulle gå under när det hade hänt. Han mindes hur hans föräldrar mystiskt hade dött vid en jakt tillsammans med medicinmannen Rot, och hur han själv hade blivit tvungen att göra något som ingen hade prövat förr: vandra genom isen på väg mot de mystiska tornen.

Men innan han kom till tornen hade han hamnat i den här världen. Han hade mött människorna som kallades ronier; och han hade lärt känna flickan Miranda, som hade offrat sitt liv för honom. Sedan hade han gått genom öknen och till slut kommit fram till tornen. De bestod inte av is. De bestod av något som kallades glas, och de stod mitt ute i en sandöken, under brännande sol. Och människorna i tornen verkade döda fastän de levde och andades. Det enda de sysslade med var att iaktta Varg och andra levande människor på det som de kallade för sina bildskärmar.

Varg hade tagit sig därifrån. Han hade kommit tillbaka till isen med nytt hopp. Han hade gjort om vandringen genom isen igen, nu tillsammans med hela sitt folk. Och sedan hade de hamnat här – mitt i Alasanders vansinniga krig. Alasander hade blivit besegrad, men segern hade kostat många liv. Ett av dem var Eila. Eila, som hade varit Vargs kvinna. Hennes kropp var bränd sedan länge. Och deras son Vis levde i byn Sand, nästan uppe vid isen, med Vargs gamla vän Miani som mamma.

Varg undrade hur de hade det. Han anade att Miani och alla andra hatade honom. Han hade svikit dem. Han hade svikit Eila, Vis och hela sitt folk…

Varg vände på sig i sängen för att skaka bort tankarna. Under de senaste veckorna hade han fastnat i sådana tankar mer och mer ofta. Han ville inte fastna i dem igen.

Men det var rätt åt honom. Han var en dålig människa. Miranda och Eila och många andra hade dött för att han –

– Sover du?