Den där killen och Hon - Del 2 - Förändringen: Berättelser från Ternalo

By Kalle Hellborg

Fortsättningen på Den där killen och Hon - Uppvaknandet. Resan fortsätter i denna avslutande del.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 5, 2020
• ISBN: 9789178519965

Kalle Hellborg

Debuterar som författare och hoppas mer eller mindre på det bästa.

Book preview

kryssning.

Kapitel 1

Tre veckor gick. Det var tisdag eftermiddag och imorgon så bar det iväg på arbetsplatschefskompentensrättsforums-kryssning. Det var då cheferna från hela landet träffades för två dagars planering av kommande året. Officiellt tyckte man att det var ett gyllene tillfälle att träffa sina kollegor och utveckla sina kontakter för att nå den ultimata kompetensnyttjandegraden, optimera kommunikationskanalernas potential, gå igenom diverse workshops och teambuildings-övningar och samtidigt utvidga sin egen kompetens och sina nätverk. Inofficiellt såg de flesta cheferna inte fram mot kryssningen. Det var i de flestas mening två dagars tjat om saker som det pratades om varje år och som alla inblandande tyckte var viktigt och värdefullt att diskutera. Men när man var tillbaka på jobbet så föll man tillbaka i gamla invanda mönster. Det hade nu till och med gått så långt att man började dagarna med att tjata om att folk inte skulle just falla in i gamla invanda mönster efter kryssningen utan verkligen anamma det man kom fram till på kryssningen. Men det gjorde man ju så klart inte i slutändan. Det kändes mest som några få chefer krävde att detta skulle genomföras och krävde allas fulla uppmärksamhet.

Vi ska se till individens utvecklingsgrad. Vi ämnar utnyttja och utveckla spjutspets-kompetensen i kärnverksamheten, rapportgången optimeras i syfte att höja produktens värde och detta ses som både värdefullt, policy-prioriterat och icke ofrånkomligt.

Så löd FRAB:s värdegrund. Det var knappt någon som förstod vad orden betydde och ännu färre använde sig av de i det dagliga arbetet. I själva verket var det ingen som använde de. Pia hade försökt, hon hade pratat varmt om värdegrunden på hennes avdelningsmöten och försökt få alla att tänka på värdegrunderna i det dagliga arbetet. Men när hon inte kunde svara på frågan vad orden egentligen betydde hade hon insett att det hela var lönlöst. Hon gav alla i uppgift att bilda sig en egen uppfattning om värdegrunden, jobba efter det en tid för att sedan analysera åsikterna i ett utvärderingsmöte. Pia schemalade aldrig det mötet och nu hade det gått två år. Hon hade fortfarande inga planer på att ha uppföljningsmötet.

Brynolf brukade hålla ett långt brandtal om värdegrunden vid varje kryssning, men det var knappt någon som kunde förstå hans resonemang. Det var i vilket fall som helst ingen som lyckades applicera de fina orden på just deras verksamhet.

För Pia, Simon, Charles och Jeffa hade tiden sprungit fram de senaste veckorna.

Pia hade som vanligt dränkt sig i arbete så hon kunde vara förberedd till 100% och lite till innan kryssningen skulle genomföras. Hon var rätt så förberedd redan på firmafesten, men hon gjorde om allt och dubbelkollade sig själv några gånger innan hon var riktigt säker. Hennes frenetiska arbete och många övertidstimmar hade övertygat henne om att hon var tillbaka i gamla vanor igen. Hon hade inte träffat på den där killen på ett bra tag nu, varken i hennes tankar eller bland något av ansiktena som passerade henne om dagarna. Hon tänkte lite på honom då och då, men det var bara korta tankar som frågade lite vem han var och vad han hade gjort med henne. Men samtidigt så seglade frågan upp om han verkligen hade gjort något med henne egentligen? Nu var hon ju tillbaka i sitt vanliga jag igen. Jobbet var det som var prioritet ett och sedan fanns det inte så många andra prioriteringar. Kanske den där killen bara var något som passerade och som visserligen skakade om henne lite grann, men nu hade gett sig av på andra äventyr? Ju längre tid som gick ju mer övertygad blev Pia om att det var så och det var skönt tyckte hon. Hon kunde köra på i gamla vanliga mönster igen där hon dominerade och visste vad hon gjorde. Det gick så långt att Pia började ifrågasätta huruvida den där killen faktiskt existerade överhuvudtaget. Eller, det var väl klart att han fanns, hon hade ju sett honom. Tankarna som dessa skramlade runt i hennes huvud då och då, men de fick aldrig riktigt fäste och Pia skakade av sig de.

Nu var det dagen innan årets kryssning och även om Pia nog höll med de andra cheferna om att det var två dagars effektivt slöseri med tid, så ville hon vara förberedd. Hennes tokjobbande de senaste veckorna hade gjort att hon under tisdagen faktiskt inte hade så mycket att göra. Som tur var så hade hon lyckats få ett dubbelpass med sin retorikmentor den här kvällen. Det kändes som den ultimata pricken över i så här kvällen innan.

Simon trodde att han efter festen skulle ha haft mycket att skriva om, men han drabbades plötsligt av skrivkramp. Han hade ingen inspiration och kände sig stressad över att inte ha något jobb. Det var något där på festen som fick honom att omvärdera sin situation på något sätt. Han blev så stressad att han började läsa platsannonser. Till en början var det under förevändningen att han sökte inspiration till en karaktär i hans bok. Att han inte hade någon karaktär som skulle ha jobb… och faktiskt inte ens någon bok, det var en annan sak. Det bar honom emot, men han tyckte det var roligt att läsa annonser och ställa det som efterfrågades i relation med hans meriter. Bara att kunna forma en sådan avancerad tanke var något han inte trodde han hade inom sig. Delar av hans hjärna skrek på honom att det här var fel! Han som skulle vara rebellen utan jobb och strida mot systemet och allt det där. Just en snygg rebell som smygläser platsannonser. Men konstigt nog så var delarna av hjärnan som uppmanade honom att sluta, rätt så små. Protesterna gjorde sig inte hörda och han blev sittandes länge. Det var spännande. Spännande? Att det faktiskt kunde definieras som det var ytterst fascinerande för honom. Skulle det till och med bli så att om han lät det gå längre, om han lät sin fascination fortgå, skulle han då ha skrivit en ansökan och skickat iväg den? Tanken att skriva en ansökan fick honom att gå något steg tillbaka i händelserna och fundera lite extra.

Senast han skrev en ansökan var för fem år sedan då han hade fått jobbet som lagerarbetare. Han hade svårt att tro att han skulle lyckas igen. Det är ju så med saker man inte gjort på länge och nästan glömt hur man gjorde, då är det svårt att få självförtroendet att försöka igen. Men om han tänkte lite längre så kanske hans skrivande på små historier och observationer kunde hjälpa honom? Att göra reklam för sig själv och allt det andra man bör göra i en ansökan är ju faktiskt bara att vända det observerande ögat mot sig själv och skriva det man ser och överdriva alla positiva sidor man upptäcker. Det borde väl inte vara så svårt?

Känslorna inom honom slogs mot varandra kändes det som. Å ena sidan så påmindes han gång på gång av att han faktiskt tyckte det han gjorde, alltså sökte jobb, var riktigt spännande. Å andra sidan så kunde han direkt efteråt bli lät illamående över att han tyckte just det. Det var honom inte värdigt att söka jobb, lite åt det hållet kände han. Men trots allt, det som han till för bara någon vecka sedan föraktade var nu en lockande framtid för honom.

Han hade på festen han varit på drabbats av en längtan att vara en del av gemenskapen, hur tragisk den än kan tyckas. Han ville veta vad som låg bakom alla de stela och tillgjorda leenden som satt på folks munnar omkring honom den där kvällen. Han ville veta hur man pratade om festen i fika-rummet dagen efter. Han ville höra skvallret, han ville höra ryktena. Han kanske till och med ville bli en del av intrigen, en del av ryktena. Först trodde han att det skulle vara ett undersökande syfte som gjorde att han ville ha ett jobb. Men det närmade sig mer och mer det faktum att han verkligen bara ville ha ett jobb där han blev en del av maskineriet. Nödvändigtvis inte det maskineri som gjorde att saker och ting fungerade bättre, men det där vardagliga maskineriet som alltid snurrar på alla arbetsplatser. Maskineriet av rutiner och invanda mönster som han förut föraktat. Han hade ju trots allt varit en del av det tidigare, men det var först när han inte var det längre i och med att han fick sparken från jobbet som han insåg att det nog kunde vara rätt så avslappnande med rutiner ibland.

På grund av att han på festen hade tyckt om att vara en i gemenskapen så såg han faktiskt fram mot kryssningen som han hade blivit bjuden på av Jeffa. Han var nästan lite avundsjuk på henne att hon fick ha ett tragiskt jobb där cheferna tjatade om hur de skulle effektivisera, men ändå var så framstegsfientliga att det var rent hemskt. Den här kryssningen var ju inget som någon av de ville ha om Simon förstod det som Jeffa hade berättat för honom rätt, så varför skulle de nu ha kryssningen? Han ville också ha ett jobb där man kunde klaga på hur cheferna och kollegorna betedde sig. Ett jobb där man kunde känna sig diskriminerad och springa till chefen, skydds-, arbets- eller något annat-ombudet och beklaga sig för att person A minsann hade fått inbjudan till after-work-ölen hela två minuter tidigare än man själv hade fått den. Han ville också klaga på att kaffet smakade självdöd utter och den förra kopiatorn de hade minsann fungerat mycket bättre än den de hade nu. Papperskalendrar var säkert hundra gånger bättre än så kallade smarta telefoner. Han ville också längta till fredag, helst redan på söndag eftermiddag.

Då och då tänkte han på Hon, men ingen direkt kommunikation hade de haft på ett bra tag nu. Det gjorde honom lite ledsen, men samtidigt så kanske Hon hade varit en hjälp till honom för att hitta ett nytt liv? Och kanske var Hons uppdrag närapå slutfört med tanke på hur han och hans tankar hade förändrats på sistone. Kanske var det bara fantasier. Kanske Hon bara var någon som fångade hans intresse, någon han ville hjälpa med att få upp sina pärmar och papper?

Jeffa hade vaknat morgonen efter företagsfesten och insett att hon inte hade haft en hemsk mardröm. Hon hade faktiskt vunnit biljetterna till kryssningen på firmafesten. Hon trodde hon skulle ha fått sparken för det hon skrev, och var helt beredd på att skylla allt på vaktmästaren som han hade sagt att hon skulle göra, hur fel det än kändes. Men det behövdes aldrig av någon anledning. Och till råga på allt så fick hon reda på att vaktmästaren hade sitt jobb kvar. Ingenting stämde med hur hon hade tänkt att det skulle bli. Hon trodde att han hade tagit smällen för henne, men då borde han ju ha fått sparken? Hon gjorde sig också lägligt nog ett ärende till vaktmästeriet och kunde då försiktigt fråga vaktmästaren om vad som hade, eller inte hade hänt. Han berättade;

- Ja, jag kom till jobbet på måndagen och trodde på riktigt att jag skulle få gå hem efter bara någon timme då jag skulle bli kallad till chefen och få sparken. Trodde jag som sagt. Men det hände ingenting. Måndagen gick och tisdagen och onsdag och så vidare… Jag trodde att man hade kickat dig faktiskt, men nu står vi ju här som två frågetecken eller hur?

- Ja, det gör vi, inget tvivel om det, och jag har ju till och med fått biljetterna, så det kan ju inte heller runnit ut i sanden? Sa Jeffa.

- Nej… men… kan det vara så att Brynolf-gubben har fått ett sinne för humor och ironi? Sa vaktmästaren. Det följde en kort tystnad innan Jeffa och vaktmästaren samtidigt sa;

- Nooooooo… följt av ett skratt.

Jeffa gick från vaktmästeriet lättad över att hon hade sluppit kosta honom jobbet, men fortfarande konfunderad och med en liten oroskänsla i sig. Det var ju trots allt så att hon verkligen hade skrivit det som stod på lappen och hennes högsta chef hade hört det som lästes. Vad kan ha hänt på vägen fram till det och vad hade hänt efter?

Hon förstod ingenting, men bestämde sig bara för att acceptera det hela, hur konstigt det än verkade.

Vad hon inte visste var att Charles hade tagit hela smällen för henne. Han hade bara någon dag efter festen haft ett möte med Brynolf. Charles drog gång på gång upp allt som Jeffa hade gjort under åren för företaget. Ungefär hälften var väl sant, men det hade ju inte Brynolf någon aning om. Brynolf å sin sida ville till en början bara ge den där tjejen sparken, men Charles påpekade att hon faktiskt blivit utnämnd som vinnare och om hon då bara försvann så skulle det blivit svårt att förklara. Brynolf inledde förhandlingarna (som det faktiskt utvecklade sig till att bli) med att föreslå en halv årslön i ersättning för att hon med omedelbar verkan skulle sluta. Sedan var de igång.

Efter några timmar fram och tillbaka så kom de fram till en överenskommelse; Brynolf var nöjd med att Jeffa skulle skicka honom en skriftlig ursäkt. Det gjorde hon också, men det var inte hon som skrev den. Det var Charles. Han förstod inte själv vad han höll på med när han satt med kuvertet med Jeffas ursäkt i handen. Han tittade ner i det ännu oslutna kuvertet och funderade på om han nu, när han hade satt sig i den knipa han hade gjort, verkligen skulle ta det sista steget, klistra igen kuvertet och skicka det till Brynolf. Han stängde ögonen, tog ett djupt andetag och slöt sedan kuvertet snabbt och gick ut med det till posthyllan. Han gick förbi Jeffa på vägen tillbaka och kände att han så gärna ville berätta för henne vad han hade gjort. Hur han var hennes räddande riddare på en vit springare som minsann hade besegrat draken för hennes ära. Men att säga det vore kanske lite överdrivet så han blev bara ståendes vid hennes bord och försökte komma på något att säga.

- Jaha, sa Jeffa och tittade upp från sin skärm, var det nåt du ville, Charles? Han blev helt ställd och det tog precis så där lagom för lång tid av tystnad för att det skulle bli pinsamt innan han fick något sagt.

- …rock on! hasplade han ur sig till sist och gick vidare mot sitt rum. Jeffa förstod ingenting och skakade lite lätt på huvudet innan hon vände sig mot datorn igen.

Taxin stannade vid kajen och ut klev Pia som tittade upp på den vägg av stål som låg där. Det var en jättelik koloss till båt de skulle åka med. Pia drog efter andan och för en utomstående skulle det nog uppfattas som en smula uppgivet. Det var det väl också till viss del då hon för sitt inre liknade båten vid ett fängelse där hon skulle vara tvungen att sitta i två dagar fulla av möten och föredrag. Två dagar av evigt tjat om förändringar, styrdokument, policyeffektiviseringar, arbetsflödesstandardisering, teambuilding och naturligtvis platskompetensutveckling. Det var, kort sagt, två dagar där alla resultat man kom fram till, krafttagen som alla måste ta, den vi-känsla som skapades skulle vara bortglömda inom en vecka och alla tillbaka i gamla vanor. Antingen det, eller så tänkte alla något i stil med;

- Ja, det där är verkligen viktigt att alla tänker på. Alla utom jag så klart, för mina sysslor är så mycket viktigare än det där.

Pia var dock lite splittrad över det hela, för det som beskrevs ovan var precis så hon kände om hon var helt ärlig mot sig själv. Hennes yttre strålade dock av en känsla av att det här skulle bli just spännande och utvecklande. Det var ju en enorm förmån som hennes arbetsgivare erbjöd att kunna träffa ledningsgruppen under dessa avspända och utvecklande förutsättningar.

- Öh! Ska du ha din väska eller, frågade taxichauffören irriterat. Han hade stått ett tag med den utsträckt mot Pia utan att hon hade tagit notis om honom. Nu tröttnade han och ställde den vid hennes sida. Pia tänkte svara chauffören, men han hade redan satt sig i taxin igen och åkt iväg. Hon drog upp väskans handtag, sträckte på sig, speglade sig i glasdörrarna till terminalen några meter från henne, sträckte på sig, log och stegade sedan med självsäkra steg mot ingången. Hur många gånger hade hon gjort denna procedur att först spegla sig, le och sedan gå in på möten eller motsvarande, med självsäkra steg. Hon funderade snabbt på det och även lite varför hon gjorde just denna procedur här? Utanför en färjeterminal? Vem skulle hon imponera på? Ja, det skulle ju kunna finnas någon i ledningsgruppen när hon kom in, så helt omotiverat var proceduren inte. Hon klev in i avgångshallen och letade med blicken efter inchecknings-disken hon skulle gå till. Hon hittade den och var lite lättad över att det inte var någon annan där. Hon orkade inte vara social än. Hon andades ut, lät leendet försvinna och sjönk ihop en smula. Efter att ha checkat in så tittade hon sig omkring, det var fortfarande ingen som hon kände igen i avgångshallen. Hon gick till rulltrappan som ledde upp till landgången på båten. När Pia försvann upp i rulltrappan så stegade Jeffa och Simon in i terminalen under rätt höga skratt. De hade de senaste två timmarna suttit på baren som låg några hundra meter bort och förberett sig. Förberedelserna bestod i mångt och mycket av sprit och dåliga ordvitsar. En i deras ögon ultimat förberedelse.

Diskussionen gick ungefär som följer;

- Du vet Simon, sa Jeffa när hon beställde in en varsin öl med en varsin sexa whiskey vid sidan om, det gäller att ha en bra grund att stå på inför en sån här viktig kryssning. För då är bara vi på grund och inte båten… Drick upp nu för fan!

- Botten upp! Med glaset alltså, inte med båten får vi hoppas, sa Simon och svepte sin whiskey. Pia gjorde likadant och beställde sedan in en varsin till.

- Du, sa Simon, om vi fortsätter dricka så här så lär vi får kryssa ner till båten sen. Det passar ju bra när vi ska på kryssning!

- Ja, eller hur. Vi får passa oss bara så vi inte tullen tar oss när vi går PÅ båten.

- Vadå?

- Ja… för spritsmuggling… invärtes sådan!!!

- Ska vi ta nästa drink on the rocks? För det vågar man ju inte beställa på båten… då kanske den hamnar on the rocks!!!

Och så vidare…

Ju mer sprit som rann ner, ju mer dåliga vitsar och ordvrängeri åkte ur deras munnar. Skratten blev högre och högre vartefter tiden gick. Skämten var till sist nere på en så låg nivå att om någon skulle ha skrivit en bok om deras stund där i baren skulle han eller hon nog ha utelämnat vitsarna, eller åtminstone undvikit att sänka sig så lågt att ge de erkännande i skriftlig form.

Simon och Jeffa drack, skrattade och pratade om hur kryssningen skulle bli. Jeffa försökte förklara vad det hela innebar, men gick bet på det då det var svårt för Simon att förstå vad arbetsplatschefskompentensrättsforum var för något. Jeffa kom sedan på sig själv att faktiskt inte ha en aning om vad det var hon heller. Det kunde också ha att göra med att hon försökte förklara det hela efter att promillehalten hade stigit markant, och då ens försöka uttala arbetsplatschefskompentensrättsforum var svårt för att uttrycka det milt. Efter några fruktlösa försök att komma fram till vad kryssningen skulle innebära så sa Simon;

- Det känns som om det här kommer bli ungefär som den där festen jag var på? Du vet, upprepning? Kommer den där.. vad hette han nu som stod för den så kallade underhållningen på festen? Leif Rullare! Just så hette han. Kommer han också?

- Nej för helvete… Nej… det här är stor skillnad.

- Jaså vadå för skillnad?

Jeffa koncentrerade sig djupt och tänkte intensivt några sekunder innan hon sken upp och sa;

- Här finns det tax-free!

Simon skrattade till och fortsatte sedan;

- Ja, men bortsett från det då, är det inte en upprepning av festen? Pia tittade förvånat på Simon. Hon insåg att han faktiskt menade allvar med det han sa.

- Vadå? Är det något du är bekymrad över?

- Ja, jag vet inte riktigt. Det är bara att jag känner mig lite lost i mitt liv just nu på något vis.

- Hur då?

- Jag vet inte, sa jag ju. Men…

Simon berättade om hur han hade känt sig tveksam de senaste veckorna om hur hans liv skulle utvecklas i framtiden. Det mesta kretsade kring jobb och hur han faktiskt hade börjat leka med tanken på att söka anställning på olika ställen då han saknade den trygghet som ett jobb innebar. Jeffa trodde först att det var ett nytt skämt eller ironisk utläggning på gång, men fick ändra sin inställning efter ett tag. Hon lyssnade så koncentrerat hon kunde på vad Simon hade att säga och till sist blev det, trots alkoholhalten de hade i sina blodomlopp, en rätt seriös diskussion av det hela.

- Men om du känner så, så är det väl jättebra att du planerat söka jobb? Du har brutit ditt tänkande, det är faktiskt rätt unikt.

- Har jag brutit med mitt tänkande? Simon försökte ta in vad Jeffa sa. Han fortsatte; Hur menar du?

- Jomen, du hade ju en tanke på hur du skulle göra? Du kände att du levde lite som i en dröm. Du skulle kunna glida omkring som bekymmerslös, fattig författare.

- Ja, det låter ju skithäftigt, men varför kan jag inte bara göra det då?

- Du insåg väl att det kanske inte var så enkelt. Ärligt talat så var jag lite tveksam när jag hörde att du blivit kickad. Jag anade att du kanske hoppades att den bekymmerslösa tillvaron som väntade dig inte var så bekymmerslös trots allt… Gräs-helvetet är inte grönare på andra sidan det där förbannade staketet. Nu har du insett det du med. Vilket till att börja med måste innebära att jag är en sju-jävla människokännare. Ha! Men, för att hålla oss till dig… Då! Då när du hamnat i den situationen så lyckades du med det som många andra inte kan. Du kan bryta med fantasitillvaron du så gärna ville hålla fast vid, svälja den där förbannade stoltheten och sedan göra det som du nu istället kände var rätt. Andra skulle ha fastnat i sin dröm, även om dem inte trivdes där, och sedan intalat sig själva att det var så här de ville. Även om dem inte ville. Fattar du? Är du med? Skål förresten, sa Jeffa och drack upp det sista av sin fjärde öl.

Simon såg lite chockad på Jeffa då hon drämde glaset i bardisken. Efter att ha lagt av en rejäl rap så tittade hon på honom. Han satt förstummad och insåg att Jeffa verkligen hade träffat mitt i prick när hon beskrev hur han hade det för tillfället. För det var ju verkligen så. Han ville ha det där livet som glidande författare, men det funkade ju inte. Så då ville han helt plötsligt ha ett jobb. Fan vad splittrad han var. Och inte blev det bättre av att Jeffa så exakt lyckades pricka in hur han mådde. Inte fan skulle hon vinna den här fighten. Han var tvungen att slå tillbaka. Men innan han hade hunnit svarat så tog hon till orda igen;

- Nå, vad säger du? Simon ville lämna diskussionen och slog till med;

- Faaaan vad du är sexig när du rapar.

Jeffa bröt ihop av skratt över bardisken när hon insåg hur hög den där rapen var och att Simon verkligen måste tycka att hon var sanslöst kvinnlig. Efter att ha skrattgråtit ett tag så samlade hon ihop sig.

- Men, är det inte så som jag sa då?

- Jo, sa Simon, så kan det nog vara om jag ska svälja stoltheten helt som du sa.

- Vad ska du göra åt det då?

- Göra åt? Jag har ju redan gjort åt, eller hur? Jag har ju planerat söka jobb. Hade du glömt det? Vad mer än det kan jag göra då? Sen får vi väl se. Om jag kommer på en intervju så gör jag. Sen får vi ta det därifrån och om jag får ett jobb så