Ingen får veta

By Marie-Louise Wallin

Mamma och Marja har förstört allting! Varför släppte de in Lisa när hon kom och ville hälsa på? Nu kommer Lisa att avslöja Ellens stora hemlighet för alla och Ellen kommer att behöva skämmas för alltid. Speciellt är hon rädd att Bruno ska höra, han den snygga och snälla killen i niondeklass. Varje gång Ellen tänker på honom blir hon alldeles pirrig i magen. Men han kommer aldrig att bli kär i henne nu, om han får höra hur hon har det hemma ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788711648865

Book preview

Egmont

1

Det var alldeles tyst i klassrummet. Vår lärare, Olle, rättade prov. Vi elever skulle skriva uppsats. Alla skrev utom jag. Jag bara tuggade på pennan. Jag tänkte inte alls skriva om ämnet vi fått.

– Berätta om er själva, hade Olle sagt. Berätta om er familj, och vad ni gör om dagarna.

Jag ville inte att Olle skulle få veta hur mitt liv var. Han hade inget att göra med hur jag levde. Ingen fick snoka i mitt liv. Och ingen kompis fick komma in i vårt hus.

Mitt liv var min hemlighet.

---

Jag kunde förstås inte vara helt hemlig. Alla visste att vi hade en ridskola. Och tjejerna i klassen visste att jag var kär i Bruno.

Jag tyckte att det var tur att han inte visste om det.

Bruno gick i nian och var finast i världen. Han red i vår ridskola. Varje torsdag kom han till oss och red med nio gamla tanter.

Jag var säker på att Bruno inte var kär i mig. Det var bra, tyckte jag. För om jag hade fått chans på honom hade jag säkert dött av lycka.

---

När timmen var nästan slut såg Olle på mig.

– Nä, men vad gör du? sa han. Äter du upp pennan? Varför skriver du inte?

Då suckade jag och skrev sakta: "Jag heter Ellen. Sedan ringde det ut till rast.

2

Jag stod vid fönstret i mitt rum och såg tanternas bilar komma. De parkerade i en lång rad bredvid stallporten.

Sist av alla kom Bruno och hans pappa i sin gröna bil. Det var den jag väntat på.

Jag såg på dem i smyg när de gick ur bilen. De pratade med varandra. Pappan lade armen om Brunos axlar och båda började skratta. Sedan försvann de in genom stallporten.

Jag kände mig ledsen. Jag ville också ha en pappa som lade armen om mig. Och jag ville få vara nära Bruno.

---

Jag lutade pannan mot fönstrets kalla glas.

Just då kom Marja in i mitt rum.

– Hör du, Ellen, sa hon. Jag har just fått ett återbud, så en häst är ledig. Vill du rida med oss? Jag tänkte ta