Drömmen om kärleken

By Barbara Cartland

Larina Milton kan knappt tro sina öron. Hon har lyckats undvika tuberkulosen som tog hennes mors liv, men nu säger läkaren att hon ändå bara har 21 dagar kvar att leva! Han konstaterar att hon har ett ovanligt hjärtfel och att det inte finns något någon kan göra. I all sin förtvivlan kan Larina bara tänka på en sak: hon måste kontakta Elvin Farren.

Det var på hennes mors behandlingshem som Larina och den dödssjuke Elvin träffades - och där de lovade att alltid finnas till för varandra. Men en sak glömde visst Elvin att nämna. Hans egentliga efternamn är inte Farren, utan Vanderfeld, och han tillhör en utav New Yorks finaste familjer. Plötsligt är Larina inbjuden till familjens villa i Italien - men det finns en baktanke. I Elvins närhet finns nämligen de som tror att hon bara är ute efter hans pengar. Kommer hon lyckas övertyga dem om motsatsen, innan det är försent?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788711652756

Book preview

författaren.

Kapitel 1

1904

Larina Milton gick längs Wimpole Street där Barretts hade bott.

Hennes tankar förflyttades genast till Elizabeth Barrett, som hade legat sjuk år efter år och trott att hon var obotligt sjuk.

Sedan hade plötsligt Robert Browning kommit in i hennes liv, och då förändrades allt. Skulle hon någonsin kunna känna så för en man igen?

Skulle jag följa med om en man som Robert Browning kom nu och bad mig följa med honom till Italien? tänkte hon.

Hon skrattade, för hon skulle aldrig bli lika modig som Elizabeth Barrett.

Sedan suckade hon.

Jag träffar aldrig en Robert Browning, sa hon sig. Jag måste vara praktisk och hitta ett arbete.

Hennes mor hade ofta förmanat henne och sagt att hon dagdrömde, att hon lät fantasin föra henne bort från vardagen in i en fantasivärld där hon glömde allt annat.

Arbete! Arbete!

Ordet ekade i hennes hjärna och hon visste att det skulle bli svårt.

Kvinnor i hennes sociala ställning arbetade inte, de bodde hemma hos sina föräldrar tills de gifte sig. Sedan styrde de ett hushåll där tjänare skötte arbetet.

Men det var kvinnor, eller snarare damer, som hade pengar, och en plötslig rädsla för framtiden fick Larina att darra.

Hon hade vetat att de sista pengarna gick åt till hennes mor, men det enda som hade betydelse var att modern blev frisk.

Tyvärr hade pengar inte kunnat rädda mrs Milton, och när hon dog hade Larinas hela värld rasat.

Under de långa månaderna på sanatoriet hade Larina inte ens funderat på hur hon skulle få det när hon var ensam.

Hon hade levt på hoppet att modern skulle bli frisk, och hon var övertygad om att hennes böner skulle bli besvarade och såg optimistiskt på framtiden.

Det hade varit en önskedröm, ännu en fantasi. Och när verkligheten stod klar för henne hade hon förts tillbaka till jorden med en smäll.

Larina var så försjunken i sina tankar att hon gick förbi det nummer på gatan hon letade efter, nummer 55, och hon vaknade till först när hon kom till nummer 73.

Då vände hon och gick tillbaka, och än en gång smög sig Robert Browning in i hennes tankar när hon gick där på Wimpole Street mot Barretts hus.

Hans ansikte skulle ha varit upphetsat och han skulle ha promenerat snabbt eftersom han längtade så efter att få träffa Elizabeth igen.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta

älskar allt hos dig

Och om Gud så vill

kommer jag att älska dig ännu mer efter döden.

Elizabeth måste ha diktat så därför att döden alltid fanns mycket nära henne och i och med det så oundvikligt i hennes tankar, tänkte Larina.

Hur kunde hon vara så säker på att hon skulle överleva? Hur kunde hon veta att hon skulle tänka på Robert och älska honom var hon än befann sig?

Det fanns inget svar på den frågan, och nu hade Larina hittat nummer 55 och gick uppför trappan med järnräcken.

Hon stod och tittade på dörren som hade en tung dörrklapp i mässing och en bred brevlåda. Dörren var målad i en ful, grön nyans.

Det är slöseri med pengar att komma hit, tänkte hon. Säkert kostar det en guinea, kanske två, och det har jag inte råd att betala.

Hon tvekade.

Skulle hon strunta i det?

Hon kände sig så frisk att det knappast kunde vara något fel på henne. Men doktor Heinrich hade avkrävt henne ett löfte om att hon skulle låta sir John Coleridge göra en ordentlig undersökning när hon hade varit hemma en månad. Sir John Coleridge var den kungliga familjens livläkare.

– Jag tror inte att det är någon risk att du har blivit smittad av din mors tuberkulos, hade han sagt till henne på sin brutna engelska.

– Jag var försiktig hela tiden och har följt alla regler, svarade Larina. Jag var alltid utomhus när jag umgicks med de andra patienterna.

– Ja, jag vet att du har skött dig exemplariskt, Larina, berömde doktor Heinrich. Om jag får säga det har du varit en idealisk gäst. Det händer tyvärr alltför ofta att många av de släktingar som hälsar på mina patienter struntar i mina förhållningsorder. Det försvårar mitt arbete mycket.

– Jag kommer alltid att vara tacksam för allt doktorn har gjort för min mor, sa Larina.

– Om hon bara hade kommit tidigare, suckade doktor Heinrich sorgset. Du anar inte hur det upprör mig att förlora en patient. Men din mors lungor var alldeles för angripna när hon kom hit för att min behandling skulle kunna rädda henne. Inte ens Schweiz rena luft hjälpte henne.

– Mamma var så ung, sa Larina lågt. Jag trodde att det skulle hjälpa henne.

– Hennes ungdom skulle ha betytt mycket om hon hade kommit till mig ett år tidigare, svarade doktor Heinrich. Då hade det funnits gott hopp för henne.

Han tystnade.

– Jag ska vara uppriktig, Larina, fortsatte han sedan. Din mor hjälpte mig inte som hon borde ha gjort. Om en patient envist klamrar sig fast vid livet, är det ofta en effektivare medicin än läkare kan ge.

– Mamma saknade pappa så oerhört, svarade Larina. De var ovanligt lyckliga tillsammans. En gång sa hon att när hon förlorade honom var det som om hon förlorade halva sitt liv. Hon hade inget kvar att leva för.

Hennes röst var sorgsen när hon sa det.

– Nu måste vi tänka på dig, Larina, sa läkaren. Har du funderat på vad du ska göra?

– Jag kommer att åka tillbaka till London, svarade Larina. När pappa dog hyrde mamma ett litet hus i Belgravia. Det har varit uthyrt i andra hand, men just nu står det tomt.

– Det gläder mig att höra, sa doktor Heinrich. Vi har blivit mycket fästa vid dig allihop här, och det känns tryggt att veta att du har någonstans att ta vägen.

– Det finns ingen anledning att vara orolig för mig, svarade Larina med en optimism som hon långt ifrån kände.

Men när hon talade med läkaren hade hon ingen aning om att alla pengar hennes far hade lämnat efter sig hade gått åt. Det var en chock som väntade henne när hon kom tillbaka till England.

– Men jag vill att du lovar mig en sak, fortsatte doktor Heinrich.

– Vad är det? undrade Larina.

– När du har varit hemma i London en månad ska du söka upp min vän sir John Coleridge och låta honom undersöka dig. Jag ska ta alla nödvändiga prover på dig innan du åker härifrån. Men vi måste vara realistiska. Under tolv månader har du levt tillsammans med människor som alla har varit infekterade av en sjukdom som vi tyvärr sällan kan bota.

– Men visst måste man kunna upptäcka en medicin så småningom! utbrast Larina.

– Man forskar hela tiden i ämnet, svarade doktor Heinrich. Utan att skryta måste jag säga att jag står för den mest framgångsrika behandlingen just nu. Många av mina äldre kollegor ser snett på den, men man kan inte komma ifrån att många av mina patienter har lämnat mitt sanatorium med förbättrad hälsa.

– Alla höjer er till skyarna, påpekade Larina.

– Men det går inte att komma ifrån att jag också misslyckas, din mor var ett av mina misslyckanden. Det är därför du måste lova mig att du ska låta undersöka dig om en månad och sedan efter ytterligare sex månader.

Han såg Larinas förskräckta min.

– Jag vill inte skrämma upp dig, lugnade han. Jag är helt övertygad om att du inte har blivit smittad av din mor eller någon annan, men man bör ändå vara försiktig.

– Jag lovar, svarade Larina.

– Efter undersökningen kommer sir John att tala om när han vill titta på dig igen, och du måste göra som han säger.

Larina nickade.

Hon tänkte att det skulle vara mycket otacksamt att säga emot doktor Heinrich som varit så vänlig mot henne och modern.

Eftersom Larinas far hade varit läkare hade doktor Heinrich tagit emot både henne och modern på mycket generösa villkor. Om de andra patienterna på det dyrbara sanatoriet hade vetat det skulle de ha blivit avundsjuka.

Men hur låga avgifterna än hade varit var de högre än de egentligen hade råd med. Mrs Miltons hälsa var dock viktigare än ekonomin och de måste utnyttja alla möjligheter att få henne frisk igen.

Nu när Larina stod framför hus nummer 55 höjde hon handen mot dörrklockan vid höger sida om dörren. Men när hon gjorde det såg hon en skylt.

»Dörrklockan trasig. Var vänlig och knacka.»

Därför lyfte hon i stället den tunga dörrklappen av mässing och knackade två gånger.

Hon hade väntat sig att få se en tjänare i dörren, men i stället stod där en man i konventionell svart kostym. Han hade en hög, stärkt krage och välknuten svart kravatt med en nål med en stor pärla.

– Jag har en tid hos sir John Coleridge, sa Larina nervöst.

– Är ni miss Milton? frågade mannen. Jag väntade er. Var vänlig och kom in.

– Är ni sir John?

– Ja, det är jag.

Larina gick in och stängde dörren efter sig.

– Min sekreterare är ute på lunch, sa mannen som förstod att hon måste tycka att det var underligt att han öppnade och släppte in sina patienter själv. Dessutom ligger tjänarna sjuka i influensa. Så här års är ju det tyvärr alltför vanligt.

– Ja, javisst, svarade Larina osäkert.

Sir John gick före igenom hallen till ett rum som låg i husets bortre ände.

Det var ett typiskt mottagningsrum för läkare och alltför välbekant för Larina.

Där fanns ett stort, imponerande skrivbord med läderklädd skiva och framför det stod en hård, rakryggad stol. En brits vid ena väggen var till hälften dold av en skärm och en bokhylla var halvfylld av medicinsk litteratur.

Där fanns också ett bord med för Larina okända instrument.

– Varsågod och sitt, miss Milton, sa sir John och slog sig ner bakom skrivbordet. Han öppnade en mapp och hon såg att där låg ett brev från doktor Heinrich.

Sir John satte på sig glasögonen, tog brevet och läste noggrant.

– Doktor Heinrich skriver att er mor dog av TBC, sa han. Här står också att jag ska undersöka er för att se efter om ni har blivit smittad.

– Doktor Heinrich undersökte mig innan jag lämnade sanatoriet, sa Larina. Alla prover visade att jag inte är smittad.

– Ja, just så står det i brevet, sa sir John med en antydan till förebråelse i rösten, det var som om han inte tyckte om att hon berättade om doktor Heinrichs undersökning.

– Det var sorgligt att doktor Heinrich inte lyckades rädda er mor, sa han efter en stund.

– Han gjorde allt som står inom mänsklig förmåga, svarade Larina.

– Och vem kan begära mer ens av en läkare? undrade sir John. Nå, min unga dam, var vänlig och klä av er bakom skärmen. Där hittar ni en rock ni kan ta på er. Sedan lägger ni er ner på britsen. Tala om när ni är färdig.

Larina gjorde som han hade sagt.

Hon tog av sin enkla, billiga klänning som hon hade köpt innan hon åkte till Schweiz och lade den över en stol.

Hennes underkjolar och underkläder kom efter.

Det tog inte lång stund, och snart kunde hon sticka in armarna i den formlösa, vita sjukhusrock som låg på britsen.

– Nu är jag klar! ropade hon och lade sig med huvudet på den lilla, hårda kudden.

Sir John sköt undan skärmen så att det skulle komma in mer ljus från det stora fönstret.

– Ni är bestämt nitton år, miss Milton?

– Nästan tjugo, svarade Larina.

Men sir John hade redan satt stetoskopet för öronen, så det var inte troligt att han hörde henne.

Nästan tjugo, tänkte Larina. Jag har gjort så lite i livet och har ingen utbildning.

Det enda hon kunde säga till sitt försvar var att hon hade läst mycket.

Hennes far hade uppmuntrat henne att läsa de böcker som intresserade honom och som mest handlade om urgamla civilisationer. Hennes mor brukade påpeka att de inte var till stor nytta när det gällde att leva i dagens värld.

I stället för att läsa om de gamla grekerna och romarna borde jag ha lärt mig stenografera och skriva maskin, tänkte Larina där hon låg på britsen.

De stora, bullriga skrivmaskiner som hon hade sett på kontor och som hennes far hade använt sig av var ett fullständigt mysterium för henne.

Nu insåg hon hur dumt det hade varit av henne att inte passa på att i alla fall försöka förstå hur de fungerade.

Hon hade just fyllt sjutton år när hennes far dog och hon undervisades fortfarande av lärare som kom hem till henne.

– Jag vägrar ha en guvernant som bor i huset, hade hennes far sagt bestämt. Och jag tycker inte om flickor som går i skolor och får en massa idéer. En kvinnas plats är i hemmet!

Det skulle inte alls vara dumt, tänkte Larina. Om hon bara hade haft ett hem att vara i.

– Vänd på er så att jag får lyssna på ryggen, hörde hon sir John säga.

Hon gjorde som han bad och kände honom trycka stetoskopet mot huden.

Jag undrar hur mycket det här kommer att kosta mig, tänkte hon. Det är bara slöseri med tid och pengar.

– Nu kan ni klä på er, miss Milton.

Sir John flyttade på sig och ställde samtidigt tillbaka skärmen. Larina hoppade ner från britsen och började klä sig.