Mitt liv som elbilist: kåserier

By Tibor Blomhäll

Boken Mitt liv som elbilist belyser på ett lättläst sätt alla bekymmer man ställs inför som elbilist. De korta, roliga berättelserna berättar inte enbart om allt man kan råka ut för när man kör sin elbil - man lär sig även en hel del om elbilar på köpet. Vilka för- och nackdelar har de? Hur är det egentligen att leva med en elbil?

I bokens första halva kör författaren runt med en sju år gammal Nissan Leaf elbil som sedan byts till en splitterny Tesla Model 3. Olika bilar, olika upplevelser?

Kåserierna har tidigare publicerats i tidningen Elbilen i Sverige mellan åren 2016-2020 men har nu för första gången sammanställts till en bok om hur det är att vara elbilist i dagens Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 11, 2020
• ISBN: 9789180072007

Tibor Blomhäll

Tibor Blomhäll är ett av Sveriges tyngsta namn när det gäller elbilar. Han har fått utmärkelser som Årets Elbilist och Sveriges El(d)själ för sin envetna kamp att sprida information om elbilar. Han är skribent och kolumnist på tidningen Elbilen i Sverige, medverkat som elbilsexpert i tidningen Recharge och är president för Sveriges största elbilsklubb Tesla Club Sweden. Han skriver på ett lättfattligt, ofta roligt sätt; det är lätt att ta till sig de expertkunskaper om elbilar han delar med sig.

Book preview

Innehållsförteckning

Laddfika

Soppatorsk

Laddstolpen som inte fanns

Röda mattan

Blixtsnabbt

Stackars norrmän!

Besiktningen

Gratissnyltaren

Elbil från Volvo

Friparkerar-orden

Årets hjulklapp 2017

Trasig elbil

Pendelparkeringen

Petrolhead

40 kronor till gymmet

Snake oil

Frugan har fått elbilsfeber

Rapport från elcykelsadeln

Batteriproblem

Blinka lilla Tesla där

Långdistanstestarens ensamhet

Blindgångare

Hjälp, jag har blivit med en Tesla!

Klimatångest

Det finns inga elbilar

Räckviddsångest

Varför ska elbilar alltid handla om miljön?

Semestermyter

Kul i baksätet

Äntligen!

Appjonglören

Italienare på desperat jakt efter snö

Kostnaderna skenar!

Vad är det med mig och laddluckor egentligen?

Elektrikern med elfobi

Provkörning av bensinbil

Laddfika

MAN HINNER MED MYCKET FILOSOFERANDE medan man laddar bilen. Och många korvar också. Alldeles för många tycker min fru. Det är någon slags sammansvärjning mellan Tesla, Vattenfall, Fortum och de andra att de alltid sätter upp sina snabbladdare vid bensinmackar och hamburgerrestauranger. Aldrig vid någon vego-sushibar. Eller var man nu skulle få tag på hälsosam och nyttig mat, jag är inte så bra på sådant. Borde fråga min fru.

En gång räknade jag på skoj efter vem som laddar mer på 20 minuter, bilen eller jag. Det gör jag inte om. Min hamburgare med pommes och milkshake innehöll visst 6250 kJ som enligt SI-systemet faktiskt kan räknas om till 1.7 kWh energi (galet men sant). Min elbil Nissan Leaf fick visserligen i sig 19 kWh under samma tid, men inte var det jag som sprang de efterföljande milen sen inte. Och efter bara en timme var det dags att stanna till igen och fika. Framställningen av min mat släppte ut mångdubbelt mer fossil koldioxid än elen till bilen. För att inte tala om alla växthusgaser jag (ahem) släppte ut sen i bilen. Grava avgasproblem i en elbil. Tur att man kan skylla på åkern man just åkte förbi. Borde nog skaffa en sådan där Model S med Bioweapon Defense Mode – Elon har aldrig vågat berätta dess sanna användningsområde. Med min elbil är det inte bilen som är miljöproblem längre – det är jag.

Jag har gått upp flera kilo sen jag skaffade min Leaf. Folk som frågar mig om de måste säkra upp huset när de skaffar elbil borde jag kanske svara nej, men var beredd på att du måste köpa nya kläder.

Man kommer fram till laddaren, ansluter bilen, hittar rätt RFID bricka i högen i handskfacket – sen ska man hitta på någonting i tjugo minuter. Oftast är det enda du kan göra det som macken eller hamburger haket laddaren ligger vid kan erbjuda. Och inte är det något gympapass inte.

Jag vet inte vem som kom på trenden att bensinmackar skulle skaffa fikahörnor. Sådant fanns inte när jag var barn. Hen måste varit en sann visionär. För inte är det mackens ordinarie kunder som stannar till och fikar där inte. Fossilbilister kommer inte ens in i butiken vid bensinmacken, de betalar ju med kreditkort direkt vid pumpen (hör ni elbolag? Man kan betala med kreditkort, inga RFID-brickor där inte!). Möjligtvis att de springer snabbt in och frågar efter var toan ligger. Det är därför den alltid ligger längs in i butiken, så du måste springa förbi hyllor efter hyllor med chokladkakor, de hoppas du blir sugen på någonting nu när du äntligen hittade in till butiken.

De enda jag någonsin har sett sitta och faktiskt fika i bensinmackens fikahörna är elbilister. Man har ju tjugo minuter att slå ihjäl. Okej då, en och annan långtradarchaffis också som tillbringar sin lagpåtvingade rast där. Men inte stannar de vid nästa bensinmack redan tio mil senare inte.

Inte Teslaförare heller förresten. De kan köra både 20 och 30 mil innan nästa fikastopp. Tesla som gärna ståtar med hur mycket bensin du sparar om du köper deras bilar borde också tipsa om hur mycket du även sparar på att slippa köpa Preemkorv var tionde mil. Hur mycket bilen drar? 2 kWh och en vegokorv per mil! För i sann miljöanda har jag minskat bilens köttförbrukning genom att äta hälften grönsaker.

Snälla hamburgerrestauranger och bensinmackar, tänk på oss elbilister och inför miljövänlig lågkalorimat i ert sortiment! Fråga mig dock inte vad det skulle kunna vara, fråga min fru. Hon kan sånt.

Soppatorsk

HÄROM MÅNADEN RÅKADE JAG UT FÖR SOPPATORSK. Eller blev snarare inblandad i en. Krånglig historia det där, kanske bäst att börja ifrån början.

En helt vanlig lördag förmiddag ringer en bekant till oss att hennes bil har dött vid vägkanten, och skulle jag kunna komma förbi och hjälpa? Visst, inga problem!

Hon stod vid vägkanten bara drygt två mil bort så jag var ganska snabbt på plats. Vad är det för fel? Vet inte, bilen bara dog var hennes expertbedömning av händelseförloppet. Mycket kan man anklaga henne för men utförliga bilkunskaper är nog inte hennes starkaste sida.

Så i egenskap av, i alla fall jämförelsevis mot henne, bilexpert fick jag sätta mig bakom ratten i hennes museala Audi och försöka komma ihåg hur det nu var man gjorde för att starta en bensinbil? Vrider man på startnyckeln brukar ju startmotorn gnälla till och sen motorn hosta igång. Sagt och gjort.

Tystnaden efter att jag vred om nyckeln var i nivå med en elbils, fast nu var det mest på grund av att ingenting hände. Någonting klickade till långt inne under motorhuven men startmotorn vred inte runt. Och belysningen i taket och instrumentbrädan flimrade. Aha, batteriet är dött.

Döm min förvåning då hon plockar fram en startkabel från bakluckan! Tydligen var hon så pass van att sådant inträffar att hon alltid åkte runt med startkablar – nästan som elbilister åker runt med sin Typ2-kabel i bakluckan. Upp med huvarna och koppla ihop batterierna. Som tur var har Nissan Leaf en lättåtkomlig vanlig 12V batteri under motorhuven som ska driva lampor, radio och sånt.

Nu fick vi lite mer liv i hennes bil, startmotorn vispade runt men inget mer hände i alla fall. Kan vi försöka en gång till? Orkar din bil? frågade hon. Jag undrar hur många tusen startförsök man kan få ur 24 kWh batterier, men vi försökte i alla fall fyra-fem gånger till innan vi gav upp.

Med hela min manlighet som insats, man förväntas ju kunna göra upp eld, fälla rådjur och starta bilar som man, satte jag mig i hennes förarstol igen och ögnade igenom instrumentpanelen på