Den joggande rökaren

By Karl Fredrik Mattsson and Fredde Granberg

En dag bestämmer sig Karl Fredrik för att försöka vilja sluta röka. Han inser att det kommer att bli svårt att helt ge upp lasten som ger honom livslust, men han ska åtminstone bli varse de negativa hälsoeffekterna. Det första som påverkas när man röker är ju flåset – därför utvecklar han metoden ”mikrojogging”. Han börjar springa regelbundet, men aldrig mer än 14 minuter.

"Den joggande rökaren" är en samling reflektioner och anteckningar från olika joggingpass i alla typer av väder. Under löpturerna tänker Karl Fredrik på tillvaron, relationer, saker han kämpar med och det som ger honom aptit på livet. Boken är en en varmt mänsklig motvikt till hälso- och träningshetsen, men också en personlig hyllning till löpning som kostnadsfri och demokratisk aktivitet.

Karl Fredrik Mattsson är copywriter, författare och joggande rökare. Han väckte stor uppmärksamhet med konstprojektet ”Kungaexperimentet”, där han förfalskade ett antal enkronor som hånade kungen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 2, 2023
• ISBN: 9789180006088

Book preview

DEN JOGGANDE RÖKAREN

Karl Fredrik Mattsson

Copyright © Karl Fredrik Mattsson, 2021

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-608-8

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Jag röker, därför finns jag.

FÖRORD

Att ha tråkigt är för många en plåga, men ofta gör tristessen något med en. Någonting bra. Man tar fram gitarren, slår upp en ny sida i en bok, skriver ner en tanke innan den försvinner, eller beger sig ut på en oväntad löprunda. Tristessen, eller mellanrummen i tillvaron som man också kan se dem som, leder ibland till eftertanke som i sin tur kan leda till kreativitet. Men leda kan också leda till leda. Det är okej det med.

Den här boken handlar om min egen kamp med tristessen, och vad som händer när jag tvingar mig själv att befinna mig mitt i dess epicentrum. För det är jäkligt tråkigt att löpa, det vet alla som någon gång har provat. Det monotona nötandet, enformigheten. Samtidigt pågår ju livet omkring en som vanligt, ibland också som ovanligt.

När det gäller löpning har jag valt att springa korta sträckor ofta, istället för längre sträckor mer sällan. En metod som jag har utvecklat helt själv faktiskt, som jag kallar för att mikrojogga. Efteråt firar jag min bedrift med att röka en cigarett.

Jag springer helst samma sträckor för att undvika variation. En av mina favoritrundor är på Södermalm i Stockholm i närheten av där jag bor. En annan finns på norra Gotland där jag ofta befinner mig. Att springa samma sträckor gör det enklare för mig att snabbt ta mig till tristessen. Där kan jag i lugn och ro, på nära håll, undersöka den närmare. Jag vill se vad tristessen kan göra med mig, vad den kan sätta igång för tankar och processer. Om den för med sig något viktigt. Kanske är det den som en dag ska få mig att vilja sluta röka, inte få mig att sluta röka, utan att vilja göra det. Men det kommer inte att bli lätt, för jag älskar att röka. Nästan lika mycket som livet självt, tror jag. Och betydligt mer än löpning.

/ Karl Fredrik Mattsson

JUNI

Söndag, kl. 09:38, Furillen, Norra Gotland

Sitter i bilen på väg mot Furillen. Det är 24,5 grader ute, inte så farligt med tanke på den här galna sommaren där vi har haft temperaturer runt trettio grader varje dag i två veckor nu, eller är det i tre veckor. Man blandar ihop dagarna. Det som händer med en i den här värmen är att man blir lite dum i huvudet, håglös liksom. Därför försöker jag jogga på morgonen innan det blir för varmt.

Jag kör förbi storbondens hus, betraktar de trettiotal gråsvarta lammen som ovetande om sitt framtida öda lugnt strosar omkring på ängen. Tankarna går till hur det var igår natt när jag satt utanför ateljén och drack vin. Plötsligt tog cigaretterna slut, en smärre katastrof. Men som varje sann nikotinist löste jag det genom att helt enkelt gå igenom den överfulla askkoppen och leta fram de längsta fimparna för att kunna njuta av den varma sommarnatten en liten stund till. När jag slutligen råkade spilla rött vin på min nya t-shirt såg jag det som ett tecken på att det nog var dags för mig att gå in och göra samma sak som barnen redan gjorde där inne, sova.

När jag ser avtagsvägen mot Fårösund fattar jag ett äkta missbrukarbeslut. Istället för att köra direkt till joggingstället ute på udden vid havet styr jag nu kosan mot bensinmacken i Fårösund, till hägrande cigaretter och portionssnus. Det kostar minst en halvtimme i tid och under dessa minuter kommer temperaturen att hinna stiga med någon grad vilket gör joggingrundan jobbigare, men det kan det kanske vara värt efteråt. Eller rättare sagt, det vet jag ju att det är.

Efter avklarat cigarettärende är jag nu på rätt spår igen, jag kör över den lilla bron till Furillen och ner till naturreservatet. Jag parkerar bilen på grusplanen där slingan börjar vid havet, strax innan det inhägnade fågelskyddsområdet. Undrar om det var här som Björn Ulvaeus försökte få bygglov, antagligen lite söderut ute på udden där borta. Alldeles för nära havet sa myndigheten som bestämmer, och hänvisade till strandskyddet. Då gav Ulvaeus fan i alltihop och försökte få bygglov på annat håll istället.

När jag stiger ur bilen ser jag att det som vanligt står en husbil uppställd borta på gräset. Det gör det ofta här sommartid. Men får den verkligen stå så nära havet? De förfular verkligen det här grå sakrala landskapet, husbilarna. Men samtidigt slipper jag ju se dem under resten av året.

Förbereder min lilla tvåkilometersrunda genom att lägga ut en handduk på förarsätet så att svetten inte ska stanna kvar i bilsätet efteråt när jag är klar med rundan och åter sätter mig i bilen. Jag låser bildörrarna, slår på Runkeeper-appen och joggar igång. Jag gillar appen som sparar all statistik, att jag kan följa hur min utveckling ser ut. Eller hur den inte ser ut. Jag klarar att springa i alla fall åtta hundra meter, fram till fågeltornet, innan jag ändå måste stanna för att vika undan trägrinden som håller de frigående lammen på plats. Men jag tar ingen tjuvpaus som jag brukar göra här, utan kämpar vidare. Men efter kanske fyra hundra meter ytterligare känner jag att jag måste stanna och hämta andan. Blir alltid mer andfådd efter sena nätter med mycket vin och cigg och för lite sömn.

P1-appen är på i mobilen och ökar inte direkt motivationen heller. Skogsbränderna växer, säger de, vilket jag skojade om på instagram igår kväll. Jag tog en bild på en helikopter som åkte förbi uppe i den klarblå himlen och skrev en liten lustighet: Vattenbomba mig, please. I’m on fire. Sedan lade jag till en liten eldsflammaemoji efteråt. Det kändes roligt att skriva så då. Idag känns det lite barnsligt, tänk om jag känner någon som har drabbats av de där massiva skogsbränderna som härjar i norra Sverige. Äh vad fan, det var ju kul ju.

Tillbaka vid bilen igen. Andfådd. Ändå hyfsade siffror i appen för att vara jag. Den fjärde bästa tiden hittills i sommar påstår Runkeeper, men faktum är att jag på sistone har märkt en välkommen förändring, att jag ibland liksom glömmer bort att jag springer. Så någonting bra håller på att hända med min kondition inbillar jag mig i alla fall. Men rökningen den består. Förstås. Hur ska jag få ett slut på det egentligen? Kanske när nästa inplanerade sommarbesökare har åkt, då kommer de väl inga fler den här sommaren?

Då finns inga ursäkter längre. Och då gör det inget om jag är sur och tvär när jag tänder av. Ja, vi får se. Joggingrundorna känns som rätt väg. För mig.

Måndag, kl. 15:05, Bungenäs, Norra Gotland

Befinner mig i bilen på väg mot Fårösund. Jag har bestämt mig för att springa ute vid Bungenäs idag men behöver stanna på macken för att köpa cigaretter och då är det lika bra att köpa några paket när jag ändå är igång. Tre paket Camel blå (som var de sista de hade) och ett paket röda Lucky Strike senare, stiger jag ut ur bensinmacken och kliver in i bilen igen.

Tio minuter senare parkerar jag den lilla Mini Coopern på skogsparkeringen utanför den märkliga gated communityn som kallas för Bungenäs, och som tidigare var ett inhägnat försvarsområde men nu har förvandlats till ett bostadsområde för folk med pengar som gillar bunkerliknande sommarställen.

Jag får en efter atombomben-känsla varje gång jag besöker den här platsen. Stora kalkbrott, grusstigar, gamla bunkers. Grått. Tallskog omgärdar landskapet, varierat med lite enar här och där, och sly. Titiyo bor här, och Kleerup. Jag känner dem inte personligen men har träffat båda ett par gånger. De verkar trevliga. Tjugoju grader i luften, stekande sol mestadels. Jag orkar springa en kilometer innan jag är tvungen att stanna för att vila första gången. Grusunderlag, helt okej, och fin utsikt över havet hela tiden. När jag kommit fram till Kalkstensladan har jag avverkat en sträcka på 3,4 kilometer, vilket är väldigt långt med mina mätt, så jag tillåter mig själv att gå den sista biten ner till stenstranden. Kroppen badar i svett.

Jag tar jag av mig mina neongröna Nikeskor som jag har börjat tycka om allt mer och hoppar i med både shortsen och löpartröjan på. Vattnet är varmt men känns lite brunt och sunkigt, det blir ett kort och lite märkligt dopp, med inslag av klädsim. Jag ömsom springer och ömsom går de sista 1,4 kilometrarna tillbaka till bilen i de dyblöta kläderna. Ganska uppfriskande faktiskt. I huvudet är det märkligt tomt för en gångs skull. Kanske för att det är så satans varmt idag.

Onsdag, kl. 09:02, Norra Gotland

Det blir två cigaretter till kaffet på morgonen idag, innan frukost. En väldigt dålig vana, antar jag. Tar bilen ut till Furillen. Bilens termometer visar 25,5 grader varmt ute och det är strålande solsken. En ganska okej temperatur ändå, denna extrema solsommar. Tre moderna husbilar står på parkeringen idag, ena riktiga as storleksmässigt. Jag har svårt att tro att jag skulle ha någonting gemensamt med en husbilsfamilj, de känns som från en annan värld.

Under löprundan tänker jag på det nya copyuppdraget jag fick häromdagen från en reklambyrå som jag har jobbat med ett tag. Kändes skönt att få det även om det bara rör sig om några timmars jobb. Är alltid lite orolig för att bli bortglömd, eller ratad. Hade ett par riktigt skrala år när jag skulle testa konstnärstillvaron fullt ut. Det lyckades inte. Men sedan i höstas förra året har det rullat på ganska bra som frilans, och det har gått att kombinera med mina egna kreativa projekt. Jag stannar några gånger under löpningen, den första gången efter cirka 800 meter. Vinet och alla cigaretterna i går kväll hoppas jag ska neutraliseras genom att jag nu motionerar.

Efteråt rullar jag iväg till det hemliga stället där de som bor på Furillen brukar bada. Inte en människa är där, och det är jättevarmt i vattnet. Ganska underbart faktiskt. På vägen hem sitter jag för första gången i bar överkropp inne i bilen och lyssnar på David Crosby. Det känns konstigt nog helt naturligt.

Fredag, kl. 08:50, Norra Gotland

Lyssnar på radion i bilen. De rapporterar oavbrutet om alla skogsbränder som härjar. Nu införs även eldningsförbud på tomter, säger de. Att man inte längre får grilla i sin trädgård. Jag funderar över om det kommer att komma ett rökförbud i sommar också, även cigaretter kan ju orsaka gnistbildning. Jag betvivlar det i och för sig, men om det skulle bli verklighet skulle jag självklart bryta mot det direkt. Av ren princip. Det är inte staten eller något brandförsvar som ska bestämma när jag ska sluta röka. Det är jag. Samtidigt vill man ju inte orsaka en skogsbrand. Får försöka vara försiktig.

Befinner mig ute på Furillen igen. Inga husbilar idag, men dock ett litet tält. Nu kanske folk så smått börjat åka hem till stan igen. Men satan vad varmt det är, 28 grader redan så här tidigt på morgonen. Jag har med mig en flaska kylskåpskall Ramlösa och ställer ner den på golvet framför framsätet där det är skugga, innan jag smäller igen bildörren och låser. Nu kommer den fortfarande att vara någorlunda kall när jag är klar med min fjortonminutersrunda. I en stråkasse som också finns inne i bilen och som jag tror jag har köpt på en matmarknad i London, finns en badhandduk, badskor för att skydda fötterna på stenstranden, och förstås ett paket Camel blå som jag ska njuta av efter badet.

Rundan går hyfsat. Trots värmen idag känns det allt lättare för varje gång jag beger mig ut hit. Jag kommer på mig själv med att verkligen njuta av naturen. Den lena mossan blir tillsammans med de grova träspånen på marken det perfekta löparunderlaget. Tankarna vandrar, mest kring löpningen. Jag tror att jag tänker helt rätt. Mina futtiga två kilometer börjar ge utdelning konditionsmässigt nu, de korta sträckorna gör att jag orkar springa ofta. Och inga skadekänningar än så länge. Mardrömmen vore att få problem med benhinnor, eller kanske ett knä. Då kommer mitt joggningsprojekt att avstanna och konditionen bli lidande.

Efter sju minuter börjar svett rinna ner i ögonen från pannan, jag stryker bort det med underarmen men det svider lite i ögonen. Tycker om känslan, hjärtat som slår, svetten som bryter fram. När jag kommer fram till bilen igen klickar jag av Runkeeper-appen. Robotkvinnan, som är en slags värdinna för appen, konstaterar vilken time jag har idag, och min average pace. Jag trycker på spara.

Jag hoppar in i bilen och åker ner till Fabriken, platsen där det förr i tiden låg en fabrikbyggnad som nu har förvandlats till en exklusiv restaurang med hotell. Parkerar nära den östra sandhögen, en av två gigantiska sandberg som tornar upp sig framför havet och som antagligen också är en rest från cementtillverkningstiden. Landskapet här ute ser ut som stäppen i Sovjetunionen man läste om på geografin i mellanstadiet. Ett minimum av växtlighet. Mest sand, grus, kalksten. Det är en liten brant slänt ner till stranden, en klippkant i miniatyr, jag klättar försiktigt ner och tar på mig badskorna. Perfekt, det är ingen annan här.

I vanliga fall är jag lite av en badkruka, men den pågående ihållande värmeböljan och svetten som strömmar ner längs överkroppen, gör att jag sedan flera veckor har slutat tveka när jag kliver i. Vattnet sköljer över mig när jag liksom planar ut mot vattnet. Att säga att jag dyker vore att ljuga, det här är mer den teknik som äldre damer använder sig av när de badar. Efter en kort simtur kliver jag upp igen. Badskorna gör att man inte känner stenarna under fötterna som annars gör lite ont, eller så är stenarna hala och slemmiga. På stranden självtorkar kroppen efter bara ett par minuter, och helt plötsligt befinner jag mig i vattnet igen. Det är något med joggningen tror jag. Det här att jag omedvetet har börjat lyssna till kroppen. Idag ville den bada två gånger.

När jag kliver upp ur havet dröjer det inte särskilt länge innan jag kommer på att jag har cigg med mig. Jag tänder en, en skön känsla strömmar genom kroppen. Men fel känsla ändå. Röker klart, fimpar mot en liten sten, och släpper ner den stinkande lilla fimpen i cigarettpaketet igen. Undrar hur det kommer sig att orörda cigaretter luktar så gott, medan fimpar verkligen stinker.

Måndag, kl. 08:30, Norra Gotland

Om två dagar är det augusti. I vanliga fall brukar det ge mig en smula ångest men inte den här sommaren. Faktum är att jag börjar längta tillbaka till stan igen. Eller längta kanske är fel ord, jag ser fram emot hösten. I stan. I oktober kommer jag ut med en bok som jag har jobbat hårt med, det ska bli spännande att se hur den kommer att tas emot.

I bilen på väg mot Furillen försöker jag lyssna på radion men tjatet om bränderna börjar bli tröttsamt nu. Jag stänger av den och petar in Freewheelin’ med Bob Dylan i cd-springan i bilstereon istället. Låt nummer två är bra, och låt åtta och kanske någon mer. Resten är jag sjukt less på. Lika less som jag är på min musiksmak. Längtar lite till hösten, känner jag. Något nytt. Slippa turisterna på Gotland och deras husbilar.

Låser bilen på parkeringen i naturskyddsområdet nere vid havet, klickar igång Runkeeper och börjar springa. Efter grinden vid fågelskådartornet ser jag de där vita korna strosa omkring nära vattnet bakom elstängslet. De brukar vandra omkring och beta lite varstans på den här halvön och idag är de här, där jag är. Känns tryggt på något sätt. Under resten av rundan tänker jag dels på den kommande boken, vetskapen om att jag har något kul på gång i höst gör mig på gott humör. Sedan tänker jag på min äldsta dotter, tolv och ett halvt är hon nu. Hon tänker oavbrutet. Precis som jag också gjorde i den åldern. Och fortfarande gör. Igår kväll var hon orolig. Över kompisar, över vad folk tycker om henne, ja, över livet. Ibland önskar jag att de kunde införa ett nytt ämne i skolan. Livet skulle det ämnet heta. Det lär man sig inte ett skit om i skolan, samtidigt som det är det enda som verkligen upptar en. Tjejer i skolådern mår skit idag, men ingen hjälper dem med känslorna. Det är ganska konstigt att det tillåts vara så.

Har varken rökt jättelite eller jättemycket idag. Min fru funderar nu på ifall vi inte ska ta och sluta röka båda två. Hon skrev det i ett mejl i natt när hon inte kunde sova. Fast hon röker ju bara ibland, till skillnad från mig. Vi har väl för många kvällar med vin och ciggaretter antagligen. Kanske är det därför vår dotter blir orolig, att vi blir passiva om kvällarna. Vi spelar inte kort med henne, men ibland lite pingis. Särskilt jag går in i mig själv eller i musiken eller i skrivande då, och vill liksom vara i fred, mentalt. Samtidigt är det ju det som är det fina med sommar, vin, cigg och sång. Eller?

DET ÄR TUFFT ATT RÖKA

Att röka är tufft, det insåg jag redan som liten. Med diverse LP-omslag i knät framför familjens grammofonspelare tog det inte lång tid att förstå att alla tuffa artister och band av värde rökte. I alla fall de som jag gillade.

Keith Richards i The Rolling Stones spelade i en egen division. Med den obligatoriska cigaretten fastgjuten i ena mungipan tog han gladeligen smällen med stickande rök i näsan och ögonen under bandets timslånga spelningar och ständigt återkommande världsturnéer. Ibland klämde han fast den rykande cigaretten mellan gitarrsträngarna uppe vid stämskruvarna på sin Fender Telecaster, innan han rev av några schyssta riff. Det såg tufft ut, tyckte jag, och under tonåren gjorde jag samma sak på min Telecaster-kopia i replokalen. Vid en exklusiv Rolling Stones-spelning på Cirkus i Stockholm sägs det att Richards trotsade arrangörens rökförbud och rökte sig igenom konserten trots digra böter i 10 000 kronors-klassen. Kan man vara coolare?

Kvinnliga rökare är inte heller så pjåkiga. Ta Joni Mitchell, till exempel, den kaliforniska sångfågeln med en röst som en fjäderlätt kolibri. Vid ett tillfälle i inspelningsstudion när hennes favoritmärke hade tagit slut i cigarettautomaten, skrev den kedjerökande Joni en låt om det inträffade. Sedan bad hon ljudteknikern dra en mikrofonsladd från kontrollbordet ut till cigarettmaskinen så att de kunde ta upp ljudet från automatens uppgiva röst: Try another, empty, try another. Den tjatiga röksugna låten heter Smoking.

Snackar vi nutid är stockholmsbandet Viagra Boys fina förebilder när det gäller tuff rökning, och då särskilt sångaren. När jag var och kollade på dem på Under Bron ägnade sig den tungt tatuerade och smått otränade sångaren åt att i bar överkropp göra armhävningar på scenen under öronbedövande gitarrmangel, samtidigt som han rökte en cigarett. Till publikens stora förtjusning förstås. Jag blev så inspirerad att jag tände en cigarett.

Ju fler coola och smarta människor man upptäcker är rökare, desto svårare blir det att själv låta bli. För vem vill inte verka cool och smart. Och på fester är det en outtalad sanning att de trevligaste människorna återfinns ute på balkongen, rökandes.

Tisdag, kl. 09:02, Norra Gotland

Är ute på Furillen igen. Appen är på, jag börjar springa längs den smala grusvägen som löper parallellt med två elstängsel. Havet med sina små krusningar ligger ungefär 50 meter till höger.

Idag lyssnar jag på P3 i mobilen, men utan lurar. Det är för varmt för hörlurar, och jag vill uppleva mina egna andetag och vindens brus. Jag inser att jag kommer att sakna det här om två veckor när vi åker tillbaka till Stockholm igen. Inte en enda husbil syntes till på parkeringen när jag klev ur bilen, och inga djur heller förutom någon enstaka liten svala som flyger omkring där högt uppe i himlen.

Det luktar lite illa längs kuststräckan fram till fågelskådartornet, sleke tror jag det heter, sjögräs från havet som i kontakten med luften börjar stinka. Jag stannar och lyfter av den tunga trägrinden som ska hindra kor och lamm att lämna den troligtvis enorma hagen, som jag inte ser var den slutar. När man kommer fram till bommen måste man stanna upp, det gillar jag. Jag går en stund, på mossa nu, börjar springa igen. Idag går det tungt. Men tiden blir hyfsad ändå, trots att jag som vanligt går då och då.

Funderar på rökningen. Hur och när jag ska sluta. Kanske efter lördagens middag, för då lär det ju bli en hel del rosévin och cigaretter. Sedan tillåta mig att röka på söndagen, och sluta helt på måndag. Hm, vi får se hur det går.

AUGUSTI

Torsdag, kl. 08:53, Norra Gotland

Utan att äta frukost, det börjar bli en vana nu, befinner jag mig i bilen igen på väg mot Furillen, och tänker på gårdagen som utvecklade sig på ett intressant sätt. Ett nytt projekt börjar eventuellt skönjas. En bekant som var på ön hörde av sig och jag åt middag med honom i Lickershamn. Han är kock, men även kreatör. Efter att han hade ätit upp sin varmrätt, lax, beställde han in ytterligare en, ryggbiff. Han förklarade det med att inte hade blivit riktigt mätt. Sedan berättade han om tre idéer han skulle vilja ha min hjälp med att utveckla, och två av dem kändes intressanta.

Jag hörde senare av mig till en annan kompis, som också han verkade vara intresserad av att hoppa på det hela, trots att jag inte berättade om vad det gällde. Men den killen har drivit en kommunikationsbyrå i en massa år så han lär ju vara duktig. Vet dock inte om det är ett så smart drag att jobba med vänner, det kan ju skära sig också. Men han verkar stadig. Behöver stadiga vänner.

När jag parkerar bilen på den tomma parkeringen nere vid havet visar termometern 29 grader. Det är det varmaste jag har sprungit i den här sommaren. Men trots nattsuddet igår känner jag mig pigg i steget när jag sätter igång, jag sov bra i natt med öppna fönster.

När jag efter min fullbordade mikrojoggrunda flåsande stannar vid bilen och klickar av appen, säger den att det här är en topp-tre-tid. Det känns härligt, den snabba tiden gör mig glad.

Jag lägger ut handduken på sätesryggen för att svetten inte ska tränga in där. Kör sakta förbi författaren Håkan Nessers märkliga hus som jag inte kan bestämma mig för om det är vackert eller anskrämligt. En slags tornliknande huvudbyggnad i grått trä som smälter in i landskapet. Hästar har de också, eller hans fru, rättare sagt. Har aldrig förstått det där med hästar, det känns barnsligt på något sätt att ha en egen häst. Men i det här fallet tror jag inte att de har en häst, utan snarare sex eller åtta stycken, enligt vad jag har hört. Och troligtvis enbart för nöjes skull. Vad ska man annars med en häst till, om man inte råkar vara bonde?

Badet är underbart. Vattnet måste säkert vara tjugofyra grader idag, eller tjugofem. Det känns knappt när jag kliver i. Jag passar på att tvätta min röda t-shirt, den stinker verkligen. Vet inte om den blir så mycket renare av min handtvätt. Efteråt, sittandes på stenstranden, tänder jag en efterlängtad cigarett. Dagens tredje, och den hittills mest njutbara.

Lördag, kl. 08:53, Norra Gotland

Har sovit mer än tillräckligt för första gången på länge. Somnade redan klockan 19 igår kväll, vaknade klockan 21 och trodde det var morgon. Sen satt jag uppe och kollade in galningen Trump på CNN i två timmar. Varför fascineras jag så av denna psykopat? Kanske just för att han är det och samtidigt är USA:s president. I Mini Coopern på väg mot Furillen ser jag att det endast är 24,5 grader idag, och molnigt. Nu vänder det kanske, i morgon ska det bli 19 grader enligt YR.

Parkerar bilen nere på havsparkeringen på Furillen och stiger ur. Slår på appen, börjar springa. Konstigt nog känns kroppen tung och seg, trots att det var en lugn kväll igår och en natt med rejält med sömn, om än orolig sådan. Jag upptäckte två såna där långbenta spindlar i sängen i gästrummet där jag sovit de senaste nätterna på grund av värmen. Ett tag tänkte jag byta rum, men jag dödade dem istället och lyckades till slut somna. Så idag borde det bli regn. Döda spindlar framkallar ju regn, sägs det.

Under tiden jag springer lyssnar jag på Dialekt i P1, ett nytt program med Fredrik Lindström. På sätt och vis är programmet underhållande och intressant, men det är något med honom som gör att man inte riktigt kan ta honom på allvar. Ibland låter han som en förnumstig elevrådsrepresentant som precis har lärt sig något nytt som han bara måste redovisa för att få beröm av läraren. Undrar om han var en rövslickare när han gick i skolan? Kanske. Men jag hörde för en tid sedan att han lider av depressioner ibland. Jag vet inte om det är sant, men då blev han med ens intressantare.

Stoppar klockan, ser att det blev en okej tid idag men känner också att det var en tråkig löprunda. Kanske beroende på Lindströms radioprogram.

Vid havet igen. Simmar. Skönt men man känner på något sätt att hösten är på väg. Mörka åskmoln tornar upp sig men det lär inte komma något regn här i dag heller. Undrar om det är farligt att simma när det åskar, tänk om blixten slår ner i skallen på en. Döda spiggar finns i vattnet, det oroar mig. Är det på grund av syrebristen i Östersjön som de dör. Eller kan det vara naturliga orsaker. Vad lite man vet egentligen.

Stiger upp ur vattnet och sätter mig på handduken för att självtorka. Jag betraktar det mäktiga grågröna havet och några måsar som cirklar i luften. Tänder efter ett tag en cigarett och eftersom jag är helt ensam på stranden känns det inte jobbigt. Ganska lyxigt egentligen att kunna ha den här morgonritualen.

På vägen tillbaka till bilen spanar jag efter min ena badsko som försvann i vattnet när tolvåriga dottern lånade dem häromdagen. De är lite för stora för henne och den ena skon halkade av. När det hände drabbades jag av någon slags sorg. Dels för att jag gillade att bada i dem på den här stenstranden, men också för att skon som är gjord av plast hamnade i havet. Jag spanar vid strandkanten i hopp om att den har spolats upp på land men ser den inte. Den är borta. För evigt antagligen.

Måndag, kl. 09:35, Norra Gotland

Stänger altandörren, och går de tjugo metrarna från huset fram till bilen, där den som vanligt står parkerad under den stora lönnens skuggande lövverk. Öppnar förardörren och ställer in den flätade korgen på passagerarsätet, med flaskan med mineralvatten, en handduk, snus, cigaretter och tändare. Jag trycker på den lilla startknappen som är placerad till höger om ratten och börjar rulla iväg mot Furillen. Termometern på displayen visar endast 22 grader, äntligen börjar vädret bli normalt igen.

Inga bilar eller husbilar på parkeringen syns till, nu verkar turisterna äntligen ha åkt hem. Jag hänger handduken på förarsätet i förberedande syfte, stänger bildörren och låser den med ett enkelt blipptryck på den runda nyckellösa nyckeln. Heter det då fortfarande nyckel? Sedan slår jag på Runkeeper och börjar lunka iväg.

Havet glittrar sensommarvackert och jag ser en stor kaja som balanserar på en vek engren. Fågeln tycks märkligt malplacerad, alldeles för stor för den lilla busken. Nu flyger den iväg en kort bit, flaxar oroligt och landar igen på den lilla grenen som om den försöker säga någonting till mig.

Jag märker att kroppen känns lättare idag, och det känns som jag springer i ett högre tempo än vanligt. Vid rundans första grind efter fågeltornet måste jag stanna och lyfta av den tunga träbommen, jag märker att jag är andfådd och kommer på att jag glömt att fixa något att lyssna på. Jag klickar igång P3 på mobilen. Där spelas någon slags menlös hiphop som verkligen inte berör mig på något enda sätt. Men det är väl en konst det också antar jag. Att skapa musik som inte berör.

Resten av rundan förlöper bra, men jag oroar mig över min syreupptagningsförmåga. Varför är jag så andfådd, det beror väl på rökningen förmodligen. När jag är framme vid bilen igen stänger jag av appen, som av någon konstig anledning just idag tvingar mig att skriva in mitt födelsenummer innan jag kan gå vidare och se min statistik. Sjukt irriterande med denna ständiga informationstörst från komersiella företag, jag avskyr verkligen den sidan hos tech-företagen. När jag klickat i mina personuppgifter utan att ljuga meddelar Runkeeper mig att dagens löpning var årets näst bästa tid.

Åker till stenstranden mellan de två enorma sandhögarna nedanför hotellet. Inte en människa är där, perfekt. Tar av mig den ganska fula röda Niketröjan och hänger den