Vägen Aningen om livet Och allt i fråga

By Anders Fugelstad

Livsberättelse, indiska erfarenheter, språkfrågor. Det möjliga. Författaren beskriver förloppet från gården hemma i Jämtland till fotograf i Östersund, stockholmslivet som visdiktare och journalist, Indienresorna och dokumentärfilm därifrån, svenskspråkliga upptäckter. Och vad man kan tro.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 3, 2020
• ISBN: 9789178517015

Anders Fugelstad

Fotograf, visdiktare, journalist, Indienresenär, dokumentärfilmare. Och annat.

Book preview

Nästan inga ord och bara glesa konturer är mina tidigaste år när jag försöker minnas. En lycklig barndom borde ha lämnat spår, stannat kvar. Vad finns nu. Ett svart moln spökar.

Strax innan min äldsta syster Barbro dog hade hon berättat för mig om ett förträngt förflutet, familjens mörka hemlighet. Mamma hade anförtrott henne att hon aldrig velat gifta sig med pappa, att han förmått henne till vad hon inte ville.

Jag visste ju att hennes mor, min mormor beslutsamt menat att giftermålet skulle bli av. Min far sågs som ett gott parti, därmed skulle saken vara avgjord. Mammas egna känslor hade inte efterfrågats.

Hon var oupplyst, oerfaren, hemifrån tillhållen lydnad. Hon hade fogat sig, funnit sig i vad som skulle ske. Gjort sin plikt på gården. Tre barn. Hon hade beskrivit för min syster en situation när pappa ville till – nej inte ännu en gång, inte ännu ett barn, hade hennes böner varit till Gud. Efteråt ville hon gå i sjön. Fjärde barnet, jag kan inte tänka bort min tillkomst.

Pappa var uppvuxen i en niobarnfamilj som ende sonen, en känslomässigt ensidig omgivning, ett karlakarlarnas ordknappa sammanhang. Visst kan jag ana något om hur du kände dig.

I desperat behov av något annat, närhet, värme, kvinnlighet. Du ville och måste ha. Det hände sig som blir en katastrof för framtida samlivet.

Efter två år tappar jag plötsligt färgen, blir stel, faller in i en rad inte diagnosticerade kramptillstånd, som återkommer i allt svårare anfall. En djärv provinsialläkare ordinerar en hästkur av växelvarma bad: Så hett som möjligt och så kallt som möjligt. Chockbehandlingen skrämmer liv i den motvilliga kroppen. Medfött hjärtfel, säger doktorn.

Mamma har en djupt religiös grundinställning. Jag läser hennes understrykningar i sin bibel. De handlar om ansvar, plikt och skuld. Om att människan måste sona vad människan förbrutit. Nu hade jag närapå dött från henne. I efterhand kan jag ana hennes skymningsland. Skuggan av skulden, hennes oförlåtliga försyndelse att ha önskat livet ur ett oskyldigt barn. Det bli ett på omedvetet plan skruvat förhållande mellan min mor och mig. I en grötig brygd av överkompenserande omsorg klistras jag till henne. Hon blir allt jag äger och hennes bild äger mig.

I mina tidiga minnen ser jag ingen far. Det är mamma och jag och syskonen. Pappa finns med vid matbordet och framför radion. I övrigt jobbar han med jorden och skogen och i den lilla bobinfabriken han byggt upp. Finns som en perifer gestalt, nästan som en granne. Mamma håller honom undan från mig har jag i efterhand förstått. Jag har ingen bild av att jag någonsin sitter i hans knä eller att han leker med mig. Men han lär mig slå med lie. Ur en naturvuxen liten björk gör han åt mig ett eget lie-orv i pojkstorlek. Det som blir kvar utmed kanterna sen slåttermaskinen gjort sitt, det kan vi nu gå bredvid varann och slå, pappa och jag.

Summan av omaka föräldrar. Mamma skriver vers, deklamerar för oss barn Erik Axel Karlfeldts Elie Himmelsfärd. Pappa spelar orgel, är en stor talang i musik och bilder. Poesi och fotografering, är deras intressen och lust men den tungarbetade gården förestavar något annat. Mor och far, två missförstådda, hunsade själar som omständigheterna drivit samman.

Jag vill försöka förstå dig mera, du som blev min far. Du är en del av mig. Jag är en del av dig. Visst kan jag se. Inte kyla och elakhet. Men det bultande hjärtats längtan bortom bergen. När jag skriver till dig kommer du så nära. Du finns kvar där. Här. I kall motvind får jag tårar i samma vänstra öga som du. I kyla vitnar mitt högra pekfinger, liksom ditt gjorde. I många delar av din personlighet känner jag igen mig.

Din framtid var förutbestämd, ingen frågade efter vad du ville. Som yngste son i åttabarnsfamiljen hade du levt under en diktatorisk storbonde till far, en patriark av den gamla glesbygden. Vad man ska bli, vilka talanger och personlighetsaspekter man får utveckla - det finns i praktiken inga valmöjligheter. I skolan är du överbegåvad, i alla ämnen långt före de andra. Speciellt lätt för dig har du i matematik. Lärarna ivrar för att du ska få gå till realskolan, du med ditt läshuvud. Din far lyssnar inte på det örat. Kommer inte på fråga hade han sagt. Det behövs alltid ett par armar till på gården.

Storskogens by. I det hemmet finns inte plats för några känslomässiga utflykter. Plikttroget arbete, lagom hårdförhet under social kontroll är livscykeln. Och du pappa, en stjärnhimlens drömmare, ständigt funderande, konstnärligt en stor begåvning. I omgivande tid och rum en udda, en särling som ingen förstår sig på.

Glesbygden skapar sitt sammanhang. Och jag råkar vara av en speciellt liten årskull. I skolans första klasser är vi tolv. Sen trappas det ner genom avflyttning. I femman och sexan är jag ensam i klassen. Skolvägen – fem kilometer att cykla på mammas gamla damcykel, där kedjan ramlar av. Liten och lättskrämd blir jag ett villebråd för buffliga kamrater. Jag är extremt lättmobbad, tar åt mig av varje antydan till tråkning. Det är en liten by där vi bor i en av tre gårdar. Ingen har utelampa. Himlen kolsvart med gnistrande stjärnor. Hjärtskärande vemodsvackert. I november när kylan slår till, råmar sjön som en kalvande ko. Ordlös saknad och längtan. Vad är det som fattas? Mina tre äldre syskon; vet inte hur dom har det, man pratar inte om sånt, var och en bär på sitt. Och jag har inget att jämföra med, det här är enda tänkbara livet. Jag är en bävande och undrande pojke. Besväras av stamning.

Det bultar av känslor och emotioner som söker sitt utlopp. Någon sorts. Jag har inga ord för det. Svära och skrika finns inte i min värld. Så illa vill jag inte uppföra mig, omgivningen skulle undra. Det får bli i tysthet i ensamheten. Jag hittar en väg till utlevelse genom att banka högra näven i golvet, i marken. Göra det så hårt och länge att det gör alltför ont att fortsätta slå. Högra handloven får ta smällen när själen krampar.

Vid den här tiden finns en samhällelig, social verksamhet där obygdsbarn kan få äta upp sig med fet fisk och salta bad. Skolsköterskan vill skicka mig till barnkoloni på västkusten för att jag är så mager och ser klen ut. Jag bönar och ber att få slippa. Inte kan jag vara borta från mamma så länge.

Åren går pliktskyldigast. Om somrarna morbror Oscar, välbärgad från Östermalmsgatan 62 med våra kusiner från Stockholm. Dom kan inte gå barfota på kvistar och barr utan att gnälla över att det gör ont. På deras sommarställe på Usteskäär, som dom säger, är det minsann asfalterade vägar, får vi höra. Jag och mina syskon tycker dom är bortskämda och klemiga och fega och så pratar dom så annorlunda och fiiint. Dom tar tjockt med smör på knäckebrödet, brer det på översidan där det är stora gropar. Vi har ju fått lära oss att jämt vända den släta undersidan upp. Smör är dyrbart; i bondehushållet behöver vi sälja helmjölken till mejeriet. När vi gör smör åt oss själva blir det desto mindre mjölk att sälja. Det förstår inte stockholmarna. Det är skönt när dom åker. Dom undrar jämt varför vi inte kan vara med dom och leka och bada när dom nu hälsar på oss på sommarlovet. Men vi måste ju hjälpa till på gården. Rensa rovor, hålla ordning på fåren och korna, räfsa och vara med om att köra in hö.

Finns det då ingenting som är roligt, glädjekällor och njutningsmedel? Jodå, det finns ljuspunkter.

Trä upp en stor rockknapp på en stark tråd, en dubbeltråd genom två av knappens hål. Tumgrepp kring ändarnas öglor. Hjälpa knappen att börja snurra, så att den tvinnar tråden. När den vänder snurriktning ökar jag kraften i tvinningen, fortsätter så med allt högre varv, så hörs ett intensivt vinande ljud. Kul.

Hitta en stor rund karott. Och så har jag en enkrona. Den trillar jag in i karotten uppefter innersidan. Får fart på den. Sen kan jag med cirklande rörelser få enkronan att på högkant rotera runt uppefter karottens väggar. Ju högre hastighet desto högre upp på karottens väggar stiger den. När det går riktigt snabbt uppstår ett metalliskt dirrande ljud. Kul.

På våren när snön smälter om dagarna, är det kallt på nätterna. Då fryser vattenpussarna. Då kan jag gå ut på morgonen efteråt och krascha isskorpor på alla pölar som frusit till under natten. Ger att skarpt diskantklirrande ljud.

Man har två tomma plåtburkar utan lock. Med en spik gör man hål i mitten av botten, sen knyter man knut i snörets ena ände så att det inte kan komma ut genom hålet. Gör likadant med den andra burken. Snöret kan vara uppemot tio meter långt. När två personer med varsin plåtburk spänner snöret tillräckligt mycket kan man prata (ropa) och faktiskt höra nånting i plåtburkarna. Kul.

Jag kan sitta på släden bakom hästen. När den pruttar, ser jag till att hålla mig framme så att jag riktigt kan känna den hastigt förbifarande doften. Det doftar faktiskt väldigt gott. Min syster Ingrid tycker också det. Jag vet inte hur det är hos grannarna med deras hästar och om dom barnen har kommit på det. Men så är det i alla fall med Frank, våran häst.

Dun till svalornas bo. På våren stå på lagårdsbottenbron, släppa hönsdun i vinden. Svalorna som bygger bo under takbjälkarna däruppe flyger vinande omkring mig. Snappar upp de vita dunen så det svischar i luften tätt inpå. Det är som ett mirakel, en överrumplande himmel som öppnar sig.

Min bror Sigvard och jag plockar frökapslarna av mattlummer (Lycopodium clavatum) i lingontider. De sticker upp sina klargula sporkapslar ur mossan. Dem noppar man av, låter dem torka, varvid de släpper ifrån sig ett finkornigt gult pulver, nikt, som förr användes till att trilla piller i, för att pillren inte skulle klibba ihop med varann. Den spektakulära egenskapen är att nikt är explosivt vid blandning med luftens syre. Fyrverkeriteknik: Man häller en lagom mängd (en tesked) i sin kupade hand, sätter en tänd tändsticka mellan ringfinger/långfinger, med en avmätt lugn rörelse höjer man handen, låter den sen falla nedåt så att nikten i ett moln träffar eldslågan: Poff! En häftig, kort blixtrande flamma. Säker succé i alla lägen.

Grisbilen. Ett av de årliga evenemangen att se fram emot är grisbilen. När grisbilen kommer på förvåren. Snart sagt alla i trakten är bönder, har gårdar. Och därmed griskätte. När grisbilen är i antågande annonseras i ortstidningarna. För att visa sitt intresse hänger man ut en jutesäck vid landsvägen. Då stannar bilen och man går dit och får se grischauffören öppna en av de små boxarna och i bakbenet dra ut en högljutt gnällande liten gris. Det är den veckans stora händelse.

För oss barn är tillvaron överlag ganska arbetsam. Fickpengar finns inte. Hur ska vi få ihop lite – till oss själva att få köpa några småsaker för. Jodå, det utspelar sig i den här tiden vad som går att rubricera som regionalt obalanserad, manipulativ affärsverksamhet. Där sydsvenska affärssyndikat (läs äppelfamiljer) utsätter jämtländska lingonbarn för utsugning, lömsk beräkning. I tidskriften Jordbrukarnas Föreningsblad annonserar smarta sörlänningar: 20 kilo äpplen bytes mot 20 kilo lingon. Och adress och telefonnummer.

– Oj, vad spännande, tycker i vår oskuldsfullhet jag och mina syskon Barbro, Sigvard och Ingrid. Äpplen växer ju inte hos oss i vår nordliga växtzon. Och är dyra att köpa. Har vi sällan råd med. Men lingon finns ju, lingon kan vi plocka!

Och vi plockar. Vandrar ett par kilometer upp i skogen, går hem med den tunga bärkonten på ryggen, rensar lingonen, det vill säga häller upp dem på en stor, svagt lutande bricka, där bären långsamt får rulla ner, medan flinka små barnarbetande fingrar plockar bort kvistar och lingonblad, ett för ett. Puh. Mödosamt slit med lingon i norr. I söder väller äpplen ner i drivor från träden utanför husknuten, driftiga sluga sörlänningar har bara bara att rassla ner dem i kartongerna. Jaha. 20 kilo tungarbetade lingonkilo byts mot 20 kilo lättvindiga äppelkilo. Tjugo mot tjugo = fifty/fifty? Cyniskt utnyttjande av aningslösa, lättlurade, godtrogna östjämtska bondebarn är vad det är.

Det blir tonår och tonåren är helt ovetande. Pubertet, sånt talas inte om. Pappa och mamma, deras föräldrar hade förstås inte upplyst dem om någonting. Nu står deras barn lika handfallna. Sexdriften, olösligt. Några levande föremål för drömmarna, nej inte i den folkfattiga trakten och allt är ändå otänkbart. Det tränger på men får inte finnas. Se hur djuren gör, det är enda lektionerna.

Vi har Svensk Uppslagsbok. På sidan xxx kan jag slå upp könsorgan och hastigt hinna läsa när garanterat ingen finns i närheten. Jag har hört talas om något ännu farligare, onani. Men vi har inte haft råd att fullfölja abonnemanget och lösa ut alla böckerna, vi har bara från A till K, jag kan inte läsa längre än dit. Att onani är fult har jag i alla fall förstått, blygs över det, känner lusten med oro. Kroppen vid skampålen.

Landsvägen 150 meter bort är fönstret mot omvärlden. Och så prenumererar vi på Dagens Nyheter och Östersunds-Posten. Ingen i trakten har privatbil. På morgnarna klockan åtta kommer mjölkbilen som hämtar mjölken till mejeriet i Hammarstrand. Vår 15 liters mjölkkruka har leverantörsnummer 16570. Två turer om dagen den gula postbussen till och från Östersund, det är Klang som kör, med den kan man åka till stan med mellanlandning i Stugun. Då och då en timmerbil och några gånger i veckan taxin från Kälarne telefon 77, Gunnar Andersson. Hans svarta Chevrolet kör folk till begravningar och till bröllop och till brådskande besök hos Dr. Rosell i Ragunda 4 mil bort.

Men i första skedet anropar man distriktssköterskan Syster Jenny, som har att ta sig fram per cykel i alla väglag, med stora utrustningsväskan med instrument och mediciner på pakethållaren.

Som när mamma en snögloppande oktobermorgon får sin första blodpropp och kvidande av värk i bröstet ramlar sig ner i den vita kökssoffan och syster Syster Jenny lindrar henne för stunden med nitroglycerintabletter. Och vi ringer 77 i Kälarne och hans svarta taxi är det mest ambulanslika som finns att tillgå, den har framfällbara baksäten som nästan rymmer en bår. Mamma får inte resa sig, för hjärtat. Pappa och Artur Backlund bär henne på ett sofflock upp till landsvägen, till bilen som tar henne de sju milen till lasarettet i Östersund.

Jag faller in i arbetet på gården som bondebarn gör. Och tar upp pappas stora intresse och ambition – fotografering. Min far hade varit den förste i trakten som skaffat kamera. Var tidigt igång som bygdefotograf. Bröllop, konfirmationer, familjeliv, landskapsbilder, skogsarbete, timmerflottning, begravningar och olyckor och barndop och sparvhökars bo, allt. Uppfinningsrik och kreativ. Många krångliga moment ska det till att hitta lösningar på, för att de påhittiga projekten ska gå i lås. Redan innan hans föräldrahem får elektricitet gör han sina egna bilder. Mörkrumsbelysning blir en fotogenlampa med rödfärgad glasspira. Det vita ljuset som behövs för att belysa fotopapperet genom glasplåtnegativet vid den kontaktkopieringen – det ordnar han genom att ta hål i husväggen, bygga en uppfällbar lucka ut mot dagsljuset.

Pappa är mer intresserad av naturlyriska bilder än av arbetet med jord och skog. Det blir en motsättning i tid och rum och inkomstmöjligheter. Bygdefotograferingen gör han till självkostnadspris. Hans lust är bilderna. Han bygger gömslen i jättegranar för att komma åt att göra en prisbelönad serie om sparvhökens bo. Han går ut tidiga sommarmorgnar medan daggen ännu ligger kvar och tar på 10x15 glasplåt vad som kan vara världens bästa bild av spindelnät.

En mästerlig bild. Förutsätter sensommarens morgondagg bakgrund i oskärpa, att vara på plats när första solstrålarna träffar nätet och ännu inte hunnit smälta bort daggen. Ha rätt exponering innan mätare fanns.

Pappa är alltför konstnärligt kreativ för att vara bonde, för att ha tid och kraft till rationellt drivande av gården och avverkningar i skogen. Medan grannarna renoverar sina hus och drar in vatten och avlopp och centralvärme, har vi fortfarande vattenhinkar från brunnen och vedspisar och kaminer och kakelugn och slaskhinkar att gå ut och tömma.

Under kallaste vintern sinar brunnen. Räcker då inte för hushållets behov och dessutom till fyra kor med kalvar, 30 får, grisen och hästen. Den grävda brunnen har inte vattenföring tillräckligt. När man släpper ner hinken i sitt rep går den till botten och rör upp slam så dricksvattnet blir grumligt. På förvintern däremot kan vi hinka upp också till lagårn. Den ligger fem meter från brunnen, det går en träränna därifrån till lagårn, till ett hål i väggen där. När man står på brunnen bredvid vindan har man rännan i brösthöjd när man lyfter upp 10-litershinken och häller i. Inne i lagårn mynnar rännan ut ovanpå en stor djup cementerad bassäng. I dess nedre del utloppet, via en regulator, en gjutjärnslåda, där den luftfyllda flottören på sin arm öppnar och stänger öppningen till bassängen, varifrån det svarta vattenledningsröret utmed golvet går fram till kornas vattenhoar. Deras höjdläge visavi regulatorn är avvägt så att tillflödet från bassängen öppnas när vattennivån sjunker i hoarna.

På vintern är pappa mest i Fabriken, den lilla verkstan där han tillverkar koniska