Malmö - eller blatten, nålsögat och överklassen

By Martin Smiciklas

Malmö - eller blatten, nålsögat och överklassen är en fiktiv roman som utspelar sig i det påhittade landet Sverige, där staden Oreum finns. Berättelsen tar avstamp i Oreums centrala fattigkvarter i slutet på 1960-talet. Huvudpersonen M är i tonåren och vi får följa honom i hans uppväxt kantad av droger, kriminalitet och gängvåld i en miljö, som är uppdelad i en tydlig arbetarklass, tjänstemannaklass och överklass. En uppdelning där M inte ens förmår att hamna i den lägsta klassen, då han är utlänning och därmed en klasslös blatte. I boken får vi följa invandrarpojkens omöjliga strävan efter att assimilera och komma sig upp i det svenska samhället. Boken spänner också över hans vuxna liv och in på de första årtiondena på tjugohundratalet. Det är en med svart humor berättad dyster historia, som tar upp en mängd samhälleliga fenomen. Vi får från ett annat perspektiv inblick i företeelser, som kan påminna om det samhälle där vi är idag. Sextio- och sjuttiotalsvänstern, miljörörelsen, bankerna, korruptionen, det sociala omhändertagandet i Sverige och annat beskrivs ibland i mindre smickrande former. Ett bärande tema genom boken, är den rasism M utsätts för. Ett annat är den fattigdom och de klasskillnader, som finns i det svenska samhället. Ett tredje är beskrivningen av universitetsvärlden, där M under hela sitt vuxna liv verkar som lärare. Här får vi inblick i de intriger, nazisällskap och andra otrevligheter, som framställs finnas vid universitetet ifråga. I ett försök att göra berättelsen uthärdlig, beskrivs de mänskliga dumheter
Denna bok är egentligen skriven för en publik, som betraktar Sverige utifrån. Det kan vara svårt för en svensk att ta till sig alla de ironiska elakheter och giftigheter boken är fylld med. Författaren har inget annat råd att ge än att du som läser boken inte ska ta åt dig personligen av all dynga som finns beskrivet. Skulle beskrivningen bli allt för outhärdlig, finns ju alltid alternativet att lägga undan boken och läsa något mindre provocerande.
Boken saknar i stort karaktärsbeskrivningar. Möjligen kan man ana huvudpersonen M:s usla karaktär, för att med distans kunna relatera till honom. De känsloförnimmelser, som då torde infinna sig är i bästa fall utevaro av antipati. Annars är de karaktärslösa individer, som förekommer i boken till största delen beklagansvärda losers. Förlorare i samhället, alternativt i sin mänskliga tillvaro.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 28, 2017
• ISBN: 9789175696799

Martin Smiciklas

Romanen Malmö - eller blatten, nålsögat och överklassen är Martin Smiciklas andra roman. Efter ett yrkesverksamt liv, som universitetslärare och forskare gav han sig på att skriva skönlitteratur. Hans stil är provocerande, ironiserande med en touch av att göra det outhärdliga till något vi kan skratta åt. Utan att tveka beskriver han livet, döden, kärleken och annat som nödtvunget hör mänskligheten till, med samma ironiskt generaliserande och svepande humoristiska perspektiv. I den första romanen Kernei ger han en bild av sitt barndomsland och tiden efter andra världskriget. Den andra romanen Malmö - eller blatten, nålsögat och överklassen beskriver den hopplösa situation en utlänning kunde hamna i sitt nya hemland Sverige. Författandet av romanerna gav honom möjlighet att skriva, utan de begränsningar som den akademiska världen ställer på skrivandet. I den skönlitterära världen fann han sig fri att skriva om sådant, som kanske inte gick att beskriva i vetenskapliga termer och om sådant som kanske inte alltid behövde vara bevisligen sant. I sin nya roll blev han kung och envåldshärskare över berättelsen, utan att behöva bry sig om vad gamla stofiler och andra självutnämnda förståsigpåare kunde tänkas tycka om det han skrev. Det var tänkt att den första romanen Kernei skulle bli en rolig, frejdig och spännande roman. Men till slut landade det i en bok fylld av hemskheter. Allt utspelat i ett nu försvunnet land där människoliv saknade värde. Uppföljaren Malmö - eller blatten, nålsögat och överklassen tar likaledes upp den mänskliga tillvaron och de absurda samhällen mänskligheten ibland skapar. I båda böckerna träder en mörk och bisarr men dråplig värld fram. Trots den ibland hemska berättelsen är böckerna genomsyrade av medmänsklighet, värme och den humor författaren ursprungligen har tänkt sig att frambringa.

Book preview

Författaren

Regnet vräkte ned. I det svenska höstmörkret var det som om naturen hade bestämt sig för att dränka det lågglänta grevskapet Scania och för alltid förpassa det till glömskans land. Ett förebådande om att Atlantis öde skulle kunna drabba även universitetsstaden Grove. M var på väg hem, efter en lång dags arbete. En dag med det vanliga innehållet i en universitetslärares liv. Föreläsa i sex timmar, hålla sig vaken på sammanträden om viktiga oväsentligheter samtliga mötesdeltagare var oense och kaffedrickande i mängd.

Han tänkte allmänt och utan struktur på kommande dags vedermödor. Han skulle ännu en gång författa och formulera en ansökan. Allt för att få behålla vikarietjänsten han hade haft de senaste tio åren. Varje gång denna skulle förlängas, hade han försökt finna extern finansiering, för att eventuellt kunna få ledighet för forskning. Han var fast besluten att slutföra avhandlingen, som aldrig ledde till en doktorstitel. Utan titeln skulle han aldrig komma uppåt på karriärstegen och få en fast tjänst. M förbannade sitt öde och särskilt mannen som hade sett till att han satt i den besvärliga sitsen. Ilsken och fylld av hat, kunde han nästan i diset framför sig se Toths flinande ansikte. M knöt näven och gav i fantasin det förhatliga ansiktet en snyting, för att skicka mannen till helvetet där han hörde hemma.

Tankarna virvlade genom huvudet och lite i förbigående såg han längre fram en grå skugga. Det var skuggan av en människa som trotsade vädret. På trottoaren i motvinden kämpande och stapplade en liten framåtlutad man.

Stackars sate. Vad ska han ute i det här vädret och göra? mumlade M för sig själv.

Kanske i akt och mening att poängtera det oförståndiga, av figuren på trottoaren att vara ute i ovädret. Bilen var cirka tio meter från mannen, då denne vinglade till och for ut i körbanan. Vilt fäktande med armarna försökte han komma i trottoarens säkerhet. Han blev för ett kort ögonblick stående på vägbanan, i ett försök att återfå balansen.

Tid är relativt. I vissa situationer blir en sekund till en evighet. I den evighet M hamnade såg han, i bilens strålkastarljus, mannens ansikte. Det var samma ansikte, han nyss hade gett snytingen till helvetet. Fortfarande till hälften i dagdrömmen, var M tvungen att fatta ett verkligt beslut. Den sekund, eller kanske ändå mindre tid som följde, kunde bli avgörande för hans framtid. Ville han fullfölja sina onda planer och mosa det förhatliga ansiktet eller skulle han bromsa?

Han kunde låta bli att med högerfoten trycka ned bromspedalen. Avvakta några meter till och sedan bromsa. Då skulle bilen säkert med stor kraft träffa mannen och ända hans liv. M hann tänka och överväga att gärningen knappast skulle medföra något straff för honom. Det skulle säkert bedömas vara en olyckshändelse. Ingen skulle komma på tanken, att han skulle haft uppsåt att döda mannen. Det visste juristen M.

Det är i sådan situationer människan prövas av högre makter. Bromsa eller inte bromsa? Han bromsade, men vägbanan var slipprig och hal. Bilen kasade framåt och det var som om den ville fullfölja, det M nu försökte avstyra. Figuren på gatan var så nära att M riktigt spände sig inför kollisionen. Men som genom ett under och med de moderna ABS-bromsarnas hjälp, stannade bilen precis innan den slog i mannen. Bilen var så nära att den helt paralyserade mannen, liksom för att hindra den, tog stöd med händerna mot motorhuven.

Åter stannade tiden till. Det som utväxlades mellan de för varandra bekanta männen, i den sekund deras blickar möttes, innehöll information motsvarande en hel doktorsavhandling. M fick aldrig därefter något tillfälle att få sina onda önskningar uppfyllda. Ett faktum, som stärkte honom i tron att ta tillvara de ögonblick ödet bjuder.

*

Denna berättelse utspelade sig som en film i den förmente författarens sinne. Han satt på sitt arbetsrum försjunken i funderingar och väntade på inspiration. Senaste tiden hade det blivit många ensamma timmar, av inaktivitet framför datorn. Allt i väntan på den kreativa inspiration, som inte låter sig manas fram på order. Timmar där han, liksom i trance, suttit och väntat på att inspirationstorkan skulle ersättas av ett välsignat regn.

Nu blev han upprymd. Händelsen som hade utspelat sig i hans halvsovande medvetande var en idé, väl värd att arbeta vidare på. Han kunde nästan åter se framför sig bilen och Toth. Allt var levande och som hämtat ur en spännande amerikansk kriminalfilm. Lite i förbigående reflekterade han över att det var ett lustigt sammanträffande att han kände igen staden och männen i scenen. Miljön påminde om universitetsstaden, där han ofta hade varit. Men ändå var situationen med bilen så fantasifull, att inget rimligen kunde ha hänt.

Ivrig, som efter en adrenalinkick, gick han ut i köket för att göra sig en kopp kaffe. Sippandes på det varma kaffet försökte han, innan allt föll honom ur minnet, klämma in filmhändelsen i en story tillräcklig för en roman.

Ungarna från gatan samlades vid den gamla fabrikens trappa. Det var en skyddad plats, där de inte störde någon och där ingen såg dem. Där satt de, pojkar och flickor, en sommar. De ljusa sommarkvällarna stojade och stimmade de som ungdomar i den åldern gör. De sökte också sin plats i det spel relationer mellan man och kvinna utgör. Därför blev lekar som sanning och konsekvens spännande. En lek som gick ut på att kyssa någon, eller säga ord om kärlek till varandra. När det hände, fnittrade hela gänget och betedde sig, som de barn de egentligen var.

På den avskilda platsen samlades de spontant varje dag och gjorde ingenting och egentligen ingen förnär. Men i den tidens Sverige, kunde sådant som att ungdomar spontant gör ingenting vettigt och accepterat, inte få förekomma. För i landet hade Makten bestämt att det skulle råda social ordning. Ungdomar skulle fostras av staten till nyttiga och lojala medborgare. I denna fostran, var det nödvändigt att för dem inpränta vikten av flitighet, arbetsamhet och andra dygder på modet. Att det var förbjudet för ungdomar att inte aktivera sig på rätt sätt, var de av ungdomen berusade på trappan inte medvetna om. En omedvetenhet de skulle tas ur, på det sätt den sociala omtänksamheten förfogade över.

Bäst M och de andra i gänget satt där och stojade, kom en bil sakta körandes på gatan mot trappan. I den vita Volvon satt en man och en kvinna. Paret i bilen betraktade noga ungdomarna på trappan. Bilar var ovanliga på bakgatan, där trappan fanns och aktiviteterna stannade av tills paret hade passerat och kört iväg. Snart nog återkom paret för att stanna och prata med dem på trappan. Kvinnan vevade ned rutan och frågade ungdomarna vad de gjorde. På det fick hon svaret unga människor ger, när de inte vill ha frågan vad de sysslar med och inte vill svara på den.

Ingenting.

Ja men ni sitter ju där, fortsatte kvinnan.

Ja, sa någon av dem som satt närmast gatan till.

Men då gör ni väl något?

Nej, blev svaret.

Vid det laget hade mannen gått ur bilen. Han stod på trottoaren och tittade strängt på trappans barn. Med allvarlig blick sa han, vänd mot ungdomarna:

Ni kan inte sitta här.

Ett påstående som väckte ilska hos dem på trappan. De hade med avsikt valt en undanskymd plats, för att inte störa någon och för att få vara i fred. Pojkarna i gruppen karskade upp sig. Kirk den modigaste av dem, ställde sig bredbent mittemot mannen, för att markera att han inte var rädd. De andra reste sig också. Det blev uppenbart att ungdomarna inte tänkte foga sig och ge upp utan strid. En av de större grabbarna, som var längre än mannen sa utmanande:

Varför det, vi stör ingen?

Nu stod tre eller fyra killar runt mannen och han förstod att det var dags att förklara sig bättre, för att undvika en obehaglig fortsättning.

Vi är från socialen och vi vill bara hjälpa er, sa han vänd mot pojkarna intill honom.

Vi vill inte ha någon hjälp. Vi vill bara vara i fred, sa en tjej från trappan, med vänlig röst till de nu något spaka socialarbetarna.

Men här kan ni inte sitta. Ni måste gå till någon ungdomsgård och vara där, manade mannen på.

För i landet som höll på att byggas upp, fanns inte plats för gatans barn. Staten hade tagit på sig att ta hand om dem också. Det gick inte för sig att de satt på gatan och gjorde ingenting, vuxenvärlden fann lämpligt. De skulle istället vara på de av staten anordnade fritids- och ungdomsgårdarna. Där kunde ungdomar sysselsätta sig med accepterade och av staten gillade aktiviteter. På de fritidsgårdar, det nya mönsterlandet Sverige hade ordnat för ungdomen, rådde det ordning. De allmänna fritidsgårdarna hade alla nödvändiga pedagogiska hjälpmedel till buds, för att låta av det allmänna anställda socialpedagoger ta hand om statens unga. Allt för att i enlighet med de senaste pedagogiska rönen, fostra dem till de mönstermedborgare, som skulle bygga upp landet.

För gänget var det inte önskvärt att bli omhändertagna med pedagogiska av vuxna påhittade aktiviteter. De hade det bra i varandras sällskap och de behövde inte annat än att få vara någonstans i fred från vuxenvärlden.

Det finns ingen ungdomsgård här i närheten, konstaterade dansken för att fortsätta lite triumferande med:

Om det hade funnits en vad skulle vi göra där?

I området runt slummen i Oreums centrum fanns ingen sådan verksamhet. Allt hade byggts upp i förorterna, där det nya landet skulle uppstå.

På det svarade inte mannen. Istället flikade kvinnan, som hade gått ur bilen in:

Ni kan ju gå till Rosegarden, där finns det en.

Är du rent bäng i loet eller har din far ingen cykel? frågade Kirk.

Någon annan i gruppen förtydligade uttalandet för socialarbetarna:

Äh, ge dig för fan. Vet du hur långt det är dit?

Stämningen hade åter börjat bli irriterad. De välmenande socialarbetarna, fann det därför bäst att ge sig av för dagen. Kanske för att i någon mån återvinna respekten, gav de barska besked till de unga på trappan.

Vi kommer tillbaka och är ni kvar kommer vi att vidta åtgärder, sa kvinnan när de körde iväg.

Det var tur för paret att de hade börjat köra, för annars hade nog bilen fått sig en och annan spark av de nu uppretade ungdomarna. Efter att den i de ungas ögon hotande myndigheten hade gett sig av, försökte det upprörda gänget sammanfatta för varandra vad som hade hänt.

Det var ena tönna jävlar, sa dansken, för att visa vad han tyckte om socialarbetarna.

Men va´ fan får vi inte sitta här för? sa M med all den uppgivenhet en ung människa kan känna, inför den vuxna klåfingrigheten och Makten.

Vi stör ju ingen, sa flickan med det långa mörka håret.

Efter en del diskuterande, enades samtliga om att ingen var intresserad av vara på någon fritids- eller ungdomsgård. De satt på trappan för att njuta av sin ungdom och av den kanske sista sommaren de skulle få tillsammans.

De var den sista generationen i Oreums centrala slum. En slum, som de senaste åren hade blivit evakuerad och nästan tömd på sina invånare. De flesta barnen, som tidigare hade bott på gården i närheten, hade redan flyttat ut till förorterna. Till nya områden med de vackert klingande namnen Rosegarden och South Hill. De på trappan skulle också snart, få plats i någon av Maktens nybyggda miljonbostäder.

Stadens förslummade centrum höll vid denna tid, på order av Makten, att tömmas på dess invånare. Allt för att de med tiden skulle ersättas av mera välbärgade och civiliserade invånare. Kanske för att rensa Oreums innerstad och närliggande finare områden från det allsköns slödder, som bodde i centrum, byggdes de nya bostäderna i enklaver på betryggande avstånd från centrum. De var också på ännu större avstånd från den mera välbärgade villabebyggelsen i de finare områdena mot stadsdelen Limport till. I närheten av de finare områdena byggdes inte nya bostäder åt slummens invånare. De skulle istället flyttas till Oreums nya ghetton. Bland de sista som lämnade dåtidens slum var M och de andra på trappan.

De unga visste att gänget till hösten skulle splittras och de kanske aldrig skulle återses. De ville därför tillbringa den sista sommaren tillsammans, för att i varandras närvaro ta ett värdigt avsked av barndomen och varandra. De hade absolut inte för avsikt att ge upp sin sommar och sin trappa. Det blev därför bestämt att träffas på trappan även framöver. Socialen fick komma och göra vad de ville.

Vad kan de göra? frågade en liten flicka med flätor.

Ingen aning, kanske omhänderta oss, svarade Kirk.

Han visste vad han talade om. Socialen hade nämligen omhändertagit hans lillebror, som påstods fara illa i hemmet. Han själv var lite äldre och därför fick han vara kvar, hos sina försupna föräldrar.

Va´ fan då för? Vi gör ju ingenting, sa M.

Det var kanske det som var felet. Att inte göra något i ett välordnat samhälle är i sig en förbrytelse, som givetvis måste beivras med stödjande tvångsåtgärder.

Nästa dag satt gänget på trappan och gjorde det de hade gjort tidigare. Mest ingenting. Stämningen var ändå lite tryckt och alla sneglade mot huvudgatan till, för att se om den vita Volvon skulle komma tillbaka. Tiden gick och inga socialarbetare kom. Kvällen förflöt som vanligt och alla var nog lättade, för kanske att socialen inte skulle komma tillbaka. En villfarelse ungdomarna blev tagna ur nästa dag. Denna gång satt socialarbetarna kvar i bilen och antecknade i sina block. Till slut vevade kvinnan ned rutan och sa med barks röst:

Ni kan inte vara här. Ni måste gå till en ungdomsgård.

Som svar fick hon en hel kör av okvädningsord. Väl sammanfattat i det någon sa:

Va´ fan har du med det att göra, kärringjävel?

Stick härifrån, jävla idioter, skrek en annan röst.

Åter fann paret i bilen det säkrast att fly fältet. Särskilt då några av pojkarna hade rest sig och var på väg till bilen, för att prata mera allvarligt med dem. Stämningen i gänget var upprörd. Alla var förbannade på de ovälkomna gästerna från socialen.

Nästa gång ska jag fanimej sparka in dörrjäveln på biljäveln, sa Kirk med bestämd stämma.

Ja, vad ska dom här och göra? fyllde den späda flickan på. Gänget hade blivit mera aggressiva, inför gästerna, som enligt slummens barn inte var välkomna till deras hemtrakter och deras värld.

Dagen därpå regnade det och sådana dagar gick det inte att vara på trappan. Regnet och det dåliga vädret höll i sig till helgen, för att vända på lördagen. Då var hela gänget där igen på sin trappa, vid fabriken som tillverkade tennisbollar. Bollar som fann sin nytta i helt andra miljöer, än den vid fabriken där trappan fanns.

Det kom ingen Volvo den dagen för att spana på ungdomarna och inte heller dagen därpå. Något som fick Kirk att konstatera:

Fan jag tror att vi har skrämt iväg dom. Dom jävla idioterna är nog rädda för oss.

Några i gänget kände obehag av, att de hade burit sig dumt åt mot socialarbetarna. Liksom för att släta över gängets beteende försökte en timid flicka bortförklara det skedda.

Men vi gjorde ju inget mot dom. Vi sa bara vad vi tyckte.

Jo, jo men dom blev skiträdda ändå, när vi gick mot bilen häromdagen, sa Kirk.

För han ville inte att någon skulle ta ifrån honom modet, han hade visat att stå upp mot Makten och överhögheten.

Nästa gång dom kommer ska jag min själ visa dom, var de avslutande hotfulla orden från Kirk.

Allt i avsikt att för gänget visa, att han denna gång inte skulle vika sig. Något han själv tyckte att han hade gjort, när den förbannande socialen hade tagit hans lillebror.

Den troliga förklaringen till att socialarbetarna inte kom, var att de var lediga från arbetet på helger. Därmed fick de unga vara i fred. På måndag kväll var socialen där igen. De hade lärt sig av sina misstag, vid mötet med ungdomarna förra gången. Därför försökte de verka mera vänliga och hjälpsamma. Alla de unga satt ned utom Kirk. Han ville visa för gänget, att han minsann inte var rädd och att han mer än gärna skulle gå till handling mot dem i bilen. De i Volvon hade lite försiktigt stannat med motorn igång. Allt för att de, om läget blev obehagligt, snabbt skulle kunna köra iväg.

Där satt socialen i bilen och de unga på trappan och betraktade varandra. Efter en stund ignorerade gänget dem i bilen för att fortsätta med sitt. Socialen försökte därför få kontakt med ungdomarna.

Jo, hallå där, hojtade mannen till dem på trappan.

Vi vill prata med er, sa kvinnan.

På det viset pågick det en stund, under vilken de två i bilen på olika sätt pockade på ungdomarnas uppmärksamhet. Men ingen brydde sig om dem. Till slut blev det för mycket för gänget och Kirk sa:

Va´ fan vill ni? Stick för helvete.

Vi vill bara hjälpa er, svarade kvinnan.

Vi vill inte ha någon hjälp. Låt oss vara i fred.

Ett yttrande som fylldes i med bifallsrop, av alla dem på trappan. Det måste därmed ha stått klart för socialarbetarna att trappans barn inte ville ha hjälp och att de ville bli lämnade ifred. Men det ingick, troligen enligt fastställda instruktioner utfärdade av någon viktig myndighet i huvudstaden, i socialarbetarnas arbetsuppgift att hjälpa ungdomar. Även sådana som inte ville ha hjälp. Därför gav sig inte socialarbetarna, utan de fortsatte uppfylla sin gärning. I den ingick att förmå ungdomarna gå till ungdomsgården, för att fostras på det av Makten bestämda och därmed korrekta sättet. Socialen fortsatte tjata om ungdomsgården gänget borde gå till.

Men för fan vi vill ju inte. Det är ju hur jävla långt som helst till Rosegarden. Va´ fan ska vi där och göra? sa M.

Ja ni kan ju spela biljard. Det finns ett sådant bord på ungdomsgården.

Är du döv eller bara dum i huvet? Det är ju för fan en mil till Rosegarden. Ska vi gå dit eller kör du oss? Fatta att vi inte vill. Låt oss vara och stick härifrån, sa dansken och reste sig upp.

För att verka mera tillmötesgående och vänlig, framförde mannen i bilen något av det dummaste M hade hört på länge.

Ni kan ju verka för att få hit en ungdomsgård.

På fullt allvar föreslog mannen i bilen att slummens barn, skulle verka för en ungdomsgård. Det hade enligt honom andra ungdomar gjort och fått genomfört.

Alla på trappan satt bara och gapade över dumheten, den välmenande socialarbetaren hade hasplat ur munnen. För hur dum fick man bli när man blev vuxen? Förslaget möttes av ungdomarna, med endast den trötta yttring av ogillande tumlande med ögonen och djupa suckar utgör. De orkade inte ens svära och förbanna idioten i bilen.

M ville ändå gå lite längre och förklara för socialen, hur korkade de tedde sig i ungdomarnas ögon. Han förstod att det i socialarbetarnas fantasi fanns ett idealt samhälle, där välartade ungdomar med ordnade hemförhållanden, kunde agera enligt de spelregler en oförstående vuxenvärld hade ställt upp. Hur den korkade, men välmenande mannen, kunde få för sig att gänget från slummen skulle har ork, kunskap och allt det som krävdes för att agera hos myndigheter, för att få till stånd en ungdomsgård, övergick allt förstånd. Särskilt i ljuset att kvarteren skulle rivas och att slummens barn skulle flyttas därifrån.

M fick därför förklara för mannen, att det var ingen som lyssnade på gänget på trappan. De ungdomar han refererade till, var av en annan klass vars föräldrar ville och kunde hjälpa dem. Med vänlig och uppgiven stämma talade han om för mannen, som inte längre var ung att:

Du förstår, vi är ett barndomsgäng och det är vår sista sommar här. Varför i helvete skulle vi arbeta i tio år för att eventuellt få hit en ungdomsgård?

Trots M:s vänliga ton hade mannen inte förstått vad han menade. För mannen fortsatte:

Det behöver inte ta så lång tid. Ibland går det fortare. Kanske fyra eller fem år.

Spelar väl för fan ingen roll. Då är vi vuxna och då vill vi för fan inte gå på någon jävla ungdomsgård. Fattar du inte, din förbannad idiotjävel, att om och när den förbannande jävla ungdomsgården skulle vara byggd, då har vi flyttat härifrån och blivit gamla. Så stick för fan härifrån, var det nu mindre belevade svar han fick.

Sådana oförskämdheter borde ha gjort vem som helst förbannad och aggressiv. Men idealisten i bilen svalde några gånger och tittade med ledsna ögon på M.

Ni kan väl åtminstone försöka. Vi ska hjälpa er.

M skakade uppgivet på huvudet och gick därifrån. Socialen återkom ofta under resten av sommaren till trappan, men gänget och de hade inte något att prata om. Socialen satt i bilen och antecknade och gänget satt på trappan och gjorde sitt. Även den sommaren tog slut och med den en tid av M:s ungdom. Då hösten och kylan kom, blev det för kallt att sitta på trappan och gänget splittrades, för att var och en gå sin egen väg mot vuxenlivet. Ett vuxenliv de fick gå till mötes, utan att ha blivit uppfostrade och fostrade på en ungdomsgård och på det sätt staten i Sverige hade tänkt sig att ungdomar skulle fostras. Ungdomsgården blev säkert ett ärende på socialen, för den blev byggd i närheten av trappan något tiotal år senare.

*

Mvände och vred på sig i stor ångest. Han förstod att han var i det mellanrum, som råder mellan vakenhet och dröm. Delvis var han kvar i en mardröm och delvis var han på väg ur denna, i det att han var på väg att vakna upp. I drömmen hade han sett en man omgiven av människor klädda i vitt. Mannen själv var klädd i vit toga. Det var samma man M hade sett i sina drömmar ett antal gånger. Den vitklädde såg ut att vara mycket gammal. Han hade långt vitt skägg och ännu längre vitt hår. I handen höll han en sådan stav fåraherdar, hade burit i en svunnen tid. Med blicken fäst på M pekade han med staven mot honom. Han förstod att den gamle fåraherden ville förmå honom, att som ett får komma till den gamle.

Det jämna pipet från skärmen, där M:s hjärtverksamhet visades, fick honom på allvar att öppna ögonen. Lutad över honom stod en ung kvinna klädd i vitt, som vänligt frågade om han ville ha vatten.

Ja, jag är törstig. Halsen känns som om jag har varit i öknen flera dagar, mumlade han med möda fram.

Utan vidare förklaringar från någon, förstod han att hjärtat åter hade svikit honom. Han hade uppenbarligen blivit forslad till intensivvården på sjukhuset i stan.

Av någon outgrundlig anledning, hade han även denna gång inte fått utveckla sin bekantskap med mannen i toga. En man, som med tiden hade blivit nästan som en vän för M. Han hade återkommande lockat M i drömmar. Mera bestämd hade mannen varit vid de svek M:s hjärta bjöd honom. Då när han var ung kämpade han mot mannens lockelser med all den vilja livet hade gett honom. En vilja, som även denna gång uppenbarligen, hade övertygat den envise att vänta ännu någon tid på honom. Liggande i sjukhussängen, kunde han till sin lättnad, nära hoppet att kanske få uppleva den efterlängtade ungdomen, han hade framför sig.

Resterna av det ursprungliga gänget träffades nu i trappuppgångar, källare och liknande ställen för att umgås. Trappan utanför fabriken, var inte ett alternativ i det svenska höstvädret. Egentligen gjorde de ingenting ihop, utom att vara tillsammans. M visste inte riktigt varför de andra inte hade ro att vara hemma. Själv hade han hemförhållanden som gjorde det omöjligt för honom att vistas i föräldrahemmet, mer än den tid han sov. Några av de andra i gänget hade en liknande situation. Men för alla var det främst den ungdomliga otåligheten, som gjorde att de samlades varje kväll. Det viktiga för dem var inte att göra något, utan att vara borta från hemmet. På så sätt fann M och de andra ro och meningen med sina liv i den kaosartade miljö slummens kvarter i Oreum bjöd dem.

Några kvällar i rad hade gänget träffats på Café. Där var varmt och till skillnad mot de trappuppgångar de hade stått och hängt i var de välkomna. De var gäster på caféet där de satt, pratade och drack kaffe.

Ett problem för nästan samtliga i gänget var att de konsekvent saknade Pengar. De förstod att Café inte kunde ha annat än betalande gäster. Därför hade de gjort på det viset att en, eller två av dem, först gick in på caféet för att beställa vars en kopp kaffe. Efter en stund hade resten kommit, som det skulle se ut, oförhappandes och teatraliskt hälsat på sina vänner, som råkade vara på Café.

Men hallå sitter ni här, sa M med hög röst för att caféägaren skulle höra honom.

Ja, vi dricker en kopp kaffe, sitt ner en stund, blev det uppstyltade svaret.

En inbjudan M och de andra inte kunde tacka nej till. De satte sig därför, för att prata med sina kaffedrickande vänner. När servitrisen frågade de nyanlända vad de ville ha skulle eftertruppen säga:

Ingenting tack. Vi ska bara stanna en stund och prata med våra vänner.

Under kvällen satt sju-åtta stycken, varav en eller två drack kaffe. Skådespeleriet hade lyckats några kvällar och gänget hade fått värma sig. Slummens barn satt och pratade med varandra, som riktiga människor på ett café. Givetvis hade caféägaren genomskådat upplägget. En snäll och omtänksam dam, som tittade på sällskapet och sa:

Jag vet att ni inte har någonstans att vara. Men ni kan inte vara här. Våra andra gäster har klagat och de kommer att sluta komma hit om ni är här.

Hon verkade nästan rädd, när hon sade det hon måste säga. Ingen i gänget ville den gamla damen något ont. De förstod att de inte var välkomna och därför reste de sig med böjda huvuden och gick.

Va´ fan gör vi nu? sa någon.

Det är ju kallt som fan, konstaterade Nisse.

De var planlöst på väg någonstans, ingen visste var. Då sa Ulf:

Vi går till tågstationen och sitter i vänthallen tills vi blir utslängda. Där är det varmt.

Alla vara ense om att det var bättre att gå till vänthallen på South Bulwark station än att gå hem. Inne i vänthallen var det relativt mörkt och det tog en stund, innan ögonen vande sig vid ljuset. Turligt för gänget, var ingen personal från det statliga järnvägsbolaget i närheten. Annars hade de säkert, i mindre vänliga ordalag, blivit ombedda att gå ut från vänthallen. För drivande ungdomar var inte önskade någonstans i det ordnade samhället Sverige. Det var därför tillhållen för bottenskrapet bland de unga och andra samhällets utstötta var gatan, kyrkogårdar, trappuppgångar, torg eller offentliga toaletter. Vänthallen för tåget till Oreums badort Damageshallow var i jämförelse med gatan en bra, nästan lyxig plats att värma sig på.

Tåget hade förmodligen avgått nyligen och hallen var tom på folk. M såg, när han hade vant sig vid ljuset, att vänthallen ändå inte var helt tom. För på en bänk i ett mörkt hörn satt ett par. När gänget kom närmare, kunde de se att paret var en ung tjej, på kanske femton år och en något äldre kille kanske i tjugoårsåldern. Tjejen hade M aldrig sett tidigare. Men killen var en ytlig bekant, M hade träffat några gång på stan. Sven, som han hette, var Karls äldre bror. Karl å sin sida kände M väl sedan barndomen. M visste också att brödraparet inte var Guds bästa barn. Snarare utmärkte de sig för att vara bland de värsta busarna i Oreum.

Sven satt på bänken och tjejen satt i hans knä. Samtidigt höll de nästan på att äta eller suga upp varandra, i de mest blöta kyssar. Sven hade också fått in handen under jackan på tjejen, för att klämma på hennes bröst. Gänget stod nära det hånglande paret och tittade på. Paret var upptagna av varandra och de hade inte tagit någon större notis om gänget. Efter kanske tio minuter tog Sven en paus i den långa kyssen, för att hälsa på Ulf. Han och Ulf kände tydligen varandra.

Men hallå, är det ni som är här, sa han.

Ja, vi var bara på väg, sa Ulf lite nonchalant.

Allt för att markera att gänget hade ett ärende, osäkert vilket.

M stod en stund och lyssnade på dösnacket mellan de unga männen. Allt avbrutet återkommande, av att Sven återupptog hånglet med tjejen en stund, för att därefter fortsätta samtalet med Ulf. Under det att Sven pratade slickade tjejen honom i örat eller småpussade honom lite varstans. En scen, som snart började bli tröttande och ointressant för gänget.

Medan Ulf, mellan kyssarna, samtalade med Sven hade resten av gänget börjat samtala om de oväsentligheter de brukade säga till varandra. Det lade inte vidare notis om paret på bänken. M och de andra var där endast för att få lite värme i vinterkylan. De hade dragit sig lite grann bort från hörnan och M hörde därför inte vad som avhandlades mellan Ulf och Sven, i pauserna mellan kyssarna och hånglet. Efter en stund kom Ulf bort till gänget och sa att de var bjudna hem till Sven, som bodde bara några kvarter längre bort.

Va` fan ska vi där och göra? Dom ha ju fullt upp, frågade M.

Nja, jag vet inte, men vi kan ju bara sitta och snacka, svarade Ulf.

Det var fler än M som inte var sugna på att följa med till Sven. Efter lite diskuterande bestämde sig Ulf och en till i gänget att följa med paret hem till Sven. Resten gav upp för den kvällen och drog hemåt.

Dagen efter samlades de trogna i gänget igen vid kvällstid.

Hur gick det igår? frågade M vänd mot Ulf.

Du skulle ha varit med och lärt dig något, sa Ulf.

Ulf var lite äldre än M och han ville ofta glänsa inför sin yngre vän. Det var gärna om bilar, motorer eller annat Ulf, i kraft av sin ålder kunde mycket mera om. Han berättade gärna för M om sådant, på det sätt en lärare gör för sina elever. Nu ville Ulf för sin yngre vän förklara lite av livets hemligheter.

Vadå, vad hände, gick ni hem till Sven? frågade M.

Ja, för fan. Vi var där och tittade på, sa Ulf.

Titta på vad?

Det var då Ulf anlade en ton och min, som talade om för honom att nu borde han lyssna, för nu skulle Ulf lära honom något väsentligt. Han lyssnade och fick berättat för sig om utvecklingen under kvällen. Det unga paret gick hopklistrade, under ständigt kyssande till lägenheten. Väl framme i lägenheten hade hånglet fortsatt, med Ulf och kompisen från gänget som åskådare. Det M inte visste och Ulf talade om, var att tjejen och Sven hade träffats samma kväll i vänthallen och tydligen fattat tycke för varandra. Eftersom hallen var tom på folk, hade de satt sig på bänken och det ena gav det andra. När gänget hade kommit, hade paret suttit där kanske en timme och känt varandra ungefär lika länge. I lägenheten hade förspelet i vänthallen avancerat till att knulla. Där satt Ulf och kompisen och tittade på när Sven ville till. Då hände det som inte fick hända. För helt plötsligt ville den unga tjejen inte vara med längre. Hon ville gå hem.

Vad hände då? frågade M.

Det fattar du väl att det inte gick, sa Ulf.

M hade inte fattat det, utan han stod där med frågande blick och väntade på resten.

Nå, vad hände?!

Jo du, Sven vet hur man ska tas med tjejer. Han gav henne några lusingar och sen satte han igång, förklarade Ulf.

Ja, men va´ fan hon ville ju inte, sa M.

Tjejer är sådana. Särskilt när dom är oskuld. Dom ska ha en lusing, så gör dom som man vill, förklarade Ulf med faderligt tålamod, för sin yngre mindre erfarne vän.

Hela situationen blev för M åter ett uppvaknande i den verklighet han befann sig i. Själv hade han läst böcker, som i mångordiga och slingriga ordalag förklarade vad kärlek var. Det var uppenbarligen något två människor byggde upp mellan sig. Det började alltid med stormande förälskelse, för att gå vidare till den djupa kärleken. Allt detta skulle ges tid och mogna, för att slutligen leda till förenandet i den sexuella akten. En akt som antyddes, men aldrig beskrevs i den tidens böcker. Samma förklaringsmodell, gavs i otaliga kärleksfilmer. Filmer från USA där män med pengar, i glamourösa miljöer, visade för honom hur en kvinna skulle erövras. Men varför göra på det sätt det var beskrivet i litteraturen och på film, när man kunde förkorta processen, som Sven hade gjort? Det var ju bara ett ge tjejen några örfilar, sen fanns kärleken och den sexuella njutningen där. Allt enligt den då gällande svenska modellen, i de kretsar M rörde sig.

På vägen hem funderade han över sin önskan att bli svensk. För han såg upp till sina svenska vänner. Ulf som var äldre och mera erfaren än han och dessutom svensk, hade försökt att lära honom något. M kunde ändå inte förstå kopplingen mellan att slå en kvinna och att känna kärlek för henne. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, för M att förstå kopplingen mellan sex och våld. Det var också svårt för honom att förstå att kärlek och sex inte behövde höra ihop. Det var vidare svårt att förstå kopplingen mellan sex och Pengar. Till slut blev hans funderingar, en för honom sörjig soppa med sex, Pengar, våld, och kärlek. En soppa han inte kunde reda ut. Hans uppfattning om vad det innebar att bli en svensk man, fick sig en allvarlig törn. För skulle han behöva bete sig på det sättet Sven hade gjort, blev kanske priset för svenskheten högre än vad han var villig att betala.

Uid denna tid var M en ung pojke i ett främmande land. Han hade bara några år tidigare, kommit till Sverige som flyktingbarn. En resa, många barn har fått och får göra i vår värld. Resan och det nya landet ledde för M och det gäller säkert för många flyktingbarn, till en tuff omställning i deras liv. Förutom att han hade lämnat sin invanda miljö, släkt och vänner, blev han tvungen att anpassa sig, för att bli accepterad i den nya miljön.

I denna anpassning försökte M förneka att han var en utlänning, blatte eller jugge. Han juggen försökte, så gott det gick att dölja sitt ursprung. Det kan te sig som en rationell åtgärd från hans sida. För på den tiden var juggarna de lägst stående människorna i Oreum. Dessa vildar från Balkan åt vitlök, talade högt och luktade illa. Dessutom var de svarthåriga tjuvar och i allmänhet osvenska. De var därför allmänt föraktade i Oreum. Med det i åtanke förstår vi att en wannabe gör allt i sin makt för att inte bli avslöjad, vara en av de föraktade blattarna. M var inget undantag, utan han ville utåt visa sig vara svensk. Det var inte lätt för honom att dölja sitt ursprung. För nästan alltid när han träffade nya människor, var en svensk tvungen att fråga:

Varifrån kommer du?

Han förstod att det fanns tydliga tecken, som visade att han i grunden inte var svensk. Förvisso hade han lärt sig det svenska språket så väl, att det inte gick att höra att han var utlänning. Men det svarta håret, mörka skäggfjunen och annat typiskt för blattar avslöjade honom. Det borde ha räckt för att få svenskar att förstå att han troligen var utlänning. Men ändå var han inför svenskar tvungen erkänna sitt tillkortakommande, att inte ha blivit född svensk.

Han besvarade därför alltid undvikande frågan med:

Oreum.

Eftersom någon av dem, svensken eller han, inte hade fattat fick svensken upprepa sig.

Jag menar, varifrån kommer du?

Här kunde M ibland fortsätta något varv till, med exempelvis:

"Jo, jag var borta på Tempo vid Triangelen och