Pianist i bruna skor

By Olov Petersson

En sorglustig historia om änkeman Gunnar Arvid Nilsson, musiker och pianolärare, som i mångas ögon är en blek, misslyckad och tråkig figur. Omedveten om sin charm och dolda förmåga, tjusar han emellertid några av sina kvinnliga pianoelever. Hittar så småningom rätt i livet, finner sin plats och etablerar en relation, som bryts brutalt genom det svek han gör sig skyldig till. Varför handlar vi människor som vi gör? Vad får oss att svika och bedra dem vi tycker om, värnar och i många fall älskar? Begår gärningar, som vi på förhand vet är ödesdigra, innebär ånger, hopplös förtvivlan och olycka. Frågor vi alla bör ställa oss. Inte bara Gunnar Arvid Nilsson.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 20, 2015
• ISBN: 9789175692388

Olov Petersson

OLOV PETERSSON Född och uppvuxen i Södermanland, sedan många år bosatt och verksam på Österlen. Har genom åren utgivit sju utgåvor, böcker som emottagits välvilligt av läsare och recensenter.

Book preview

Petersson

DET VA JÄVLIT FINA skor du har. Kommer du ihåg Ingo, världsmästarn, Ingemar Johansson? Den grovvuxna karlen pratar högt i den ödsliga lokalen.

Men va fan, du är väl för ung, var inte med på den tiden? Han hade just såna där skor, jag var med honom en sommar när han åkte omkring och boxades i parkerna. Sparrade mycket mot honom, det var en jävel att slå hårt. En bra kille, bor visst i utlandet nu. Har hus i Amerika också, Florida tror jag. Men hans var svarta, dina är bruna, snygg färg.

Efter utläggningen om skorna och vår stora boxare, blir det tyst. Gunnar Nilsson har inget direkt att säga i sammanhanget om vare sig Ingemar Johansson eller sina skor.

Karlen tar högt och ljudligt upp en sång.

Så gängar vi Amanda uti våran pissekur, i våran pissekur, i våran pissekur.

Har du hört den?

Det uteblivna svaret tvättar snabbt bort refrängens solkiga budskap. Det blir åter tyst.

Kaféet ligger vid torget, ett väl inrökt och kaffedoftande ställe av präktigt 50-talsnitt. Brun inredning, nötta stolar och soffor i plast, det mesta av porslinet; koppar, kannor och fat är kantstött och repat, märkt av disk, oaktsam hantering och tidens gång. Men stället är populärt, unga och gamla handlar sitt bröd där, dricker lankigt kaffe och bläddrar i väl tummade, noga genomlästa tidningar, där korsord och rebusar är hjälpligt lösta. Folk från landet har som vana att slå sig ner i sofforna, i väntan på buss eller tåg. I vissa fall bara för att det hör till.

Gunnar Nilsson besöker stället nästan varje dag, beställer kaffe och ostsmörgås med skinka eller något annat pålägg. Mest för att komma bort från lunchrummets trista miljö och den om möjligt ännu tristare maten där. Växlar ibland några ord med Eva, en av servitriserna. Något över tjugo år, vänliga ögon, vita armar och långt uppsatt hår, något för smal för hans smak, men med välformad nederdel. Vänlig och tillmötesgående, passar bra i miljön, känner de flesta. Familjeflicka. Han tänker alltid på en blond och populär skådespelerska när han ser henne, kan dock inte komma på namnet och det retar honom. Det är någonting med -spetz? Han funderar.

Efter en tid började de två talas vid, som människor gör med dem vi träffar ofta och ser dagligen, utan att veta något egentligt om varandras bakgrund eller liv. Alldagliga saker; vädret, en tidningsartikel, som berör, något i tv-utbudet, eller helt enkelt bara för att vi som sociala individer bör säga något utöver hej, tack och adjö.

Varför det kom att bli just hon har han funderat mycket på, men tror att händelsen med den våldsamma kafé-gästen bidrog till historien och den betydelse den visade sig få.

Han satt på sin vanliga plats, lugn och stilla fredagseftermiddag, ett fåtal gäster kom och gick, handlade något till kvällen och försvann ut. Den stora karlen öppnade dörren häftigt och klev bredbent in, lät dörren förbli öppen, den råkalla luften svepte genom lokalen, tog tag i dukar, servetter och gardiner, bröt med ens den lugna stämningen. Gunnar fick en ond aning om bråk, våld och motsättningar. La tillbaka tidningen i stället, som om det skulle förhindra det, som skulle komma att ske.

Karlen var inte nykter.

Kraftig, ovårdat klädd, luktade till lika delar sprit, svett och dåligt tvättade kläder. Gylfen var öppen, allt hade inte hamnat helt rätt vid senaste toalettbesöket, byxorna var våta och mörkfärgade på framsidan. Och nu ville han ha öl!

Då Eva vänligt upplyste honom om att det inte serverades öl på stället, utan bad honom gå till hotellet på andra sidan gatan, höjde han rösten.

Du ska inte tala om för mig vart jag ska gå, jag har rest långt, har pengar och är törstig. Jävlit törstig!

Det sista skriker han till henne och drar upp några sedlar ur fickan, slänger dem på disken framför henne, går in i kaféet och sjunker ner i en av sofforna. Får syn på Gunnar, som sitter vid bordet intill.

Det är då själva fan att det skall vara så svårt att få en öl, tycker du inte det?

Karlen vill ha medhåll och förståelse av bordsgrannen. Vinna gehör.

Nej, du får nog göra som dom sa till dig där ute; gå till Hotellet.

Ingen direkt reaktion, karlen ser sig omkring, blicken fastnar på Gunnar och hans skor.

Jävlit snygga skor du har, bor du här i stan?

Eva kom fram och bad honom återigen gå, stod med hans pengar i handen.

Vi har ingen öl här och ni får vara så vänlig att gå ut.

Långsamt trängde orden in i karlens förvirrade hjärna, det var som han först nu upptäckte henne och förstod budskapet. Han reste sig sakta, grep efter henne, fick tag i ena armen och drog henne till sig.

Och det ska lilla fröken säga till mig, jag vet nog fan hur såna som du ska behandlas.

Han trevade efter hennes bak, drog henne i håret och armarna. Hon backade, snubblade till och båda hamnade på golvet, karlen överst. Gunnar reste sig, försökte sära på dem, fick sig törnar och hårda sparkar, rådde inte på den stora karlen, som hela tiden dunkade Evas huvud i golvet. Hon blödde från ena örat, ropade på hjälp. Någon inne vid disken uppfattade situationen och kom springande.

Ring polisen, det här går inte!

Gunnar drog och slet vad han förmådde, men misshandeln fortsatte. Eva skrek och grät, spottade på karlen försökte bita honom, hennes kläder var sönderrivna, kjolen tilltrasslad och uppdragen, ena axeln blottad, blod över ansiktet. Allt var en enda röra; armar, ben och de tre som drog och slet i varandra. Karlen bara tryckte på, med hela sin tyngd.

Folk, som kom in i butiken, hörde skriken och såg de tre på golvet, uppfattade till slut situationen och rusade till. Fick tillsammans med Gunnar tag i karlens ena arm och lyckades efter en stunds brottande få honom att släppa sitt grepp och drog upp honom från golvet.

Han stod svajande framför dem, svettig, frustande och stridslysten. Tre man höll honom stadigt och stod så i väntan på polisen.

Eva låg på golvet, grät och hulkade, genomsvettig, blodig och halvnaken.

Någon kom och la en filt över henne, såg hur illa det var och ringde efter ambulans.

För några korta sekunder blev det tyst inne i lokalen, alla väntade. Det var som också den stora karlen började förstå vad han ställt till med, andades lugnare. Evas gråt avtog, ett tillfälligt, riskfyllt lugn bredde ut sig i rummet. Ungefär som när vi vandrar på nattgammal is.

Ett par stadiga poliser kom med myndiga steg och knarrande kängor in i lokalen. Försökte bilda sig en uppfattning om läget, försåg den stora karlen med handfängsel och förde under skrik och slag ut honom till den väntande bilen. En av dem återvände, såg på Eva, frågade om ambulans var kallad, gjorde några noteringar, spred ett visst lugn och trygghet hos de inblandade.

Gunnar talade med Eva utan att få något svar. När ambulansfolket kom och placerade henne på sin bår och bar ut henne i bilen följde han med, var vid hennes sida, torkade tårar, baddade sår och höll henne i handen under resan.

Väl framme fick han vänta i ett besöksrum. Efter någon timme kom en jäktad sköterska ut till honom och meddelade att han kunde åka hem.

Eva skall röntgas, vi har lagt om hennes sår och skador, måste försäkra oss om att inget är brutet, hon kommer att få stanna här över natten. Vi får se hur läget är i morgon, men hon såg inte snygg ut när hon kom in, så det kan ta några dagar.

Kortfattat, enkelt, rationellt, Gunnar hade inga frågor.

Han begav sig hemåt, funderade, hämtade sina ytterkläder nere på kaféet. Där det nu var undanstädat, tyst och tråkigt som vanligt. Spåren från eftermiddagens bråk var borta, tidningarna på sin plats, golvet avtorkat och stolarna uppställda på borden. Stängningsdags.

När han kom hem och just satt nyckeln i ytterdörren kom han på det; Ann-Marie Gyllenspetz hette hon, Evas dubbelgångerska.

Hon, som skulle komma att bli hans fru.

Och mor till deras son.

GUNNAR ARVID NILSSON GÅR trött, illamående och med tung huvudvärk sakta längs gatan, som är öde och tom. Ovan vid nattsudd, cigarettrök och starka drinkar känner han sig orkeslös, går ostadigt. Några bilar kör runt vid torget och sena kvällsvandrares skratt rullar in från en sidogata. Människor håller sig kvar ute i den ljumma natten, som om de försöker krama ur ytterligare en stunds sommar, innan den definitiva hösten med mörker och dimma kommer över dem.

De bruna, grova skorna Gunnar Nilsson bär, tar till synes sin egen väg med honom, han följer viljelöst med. Vet inte vart.

Håret är tunt med början till flint, han ser sliten ut, passar inte in i stadsmiljön och för att vara ute den här tiden på dygnet. Med grå ansiktsfärg, finlemmad, nästan magerlagd, bleka smala händer och långa magra armar, verkar han malplacerad och utslängd. Ingen skulle kunna tro att han för bara några timmar sedan, stod i centrum uppe på hotellets festvåning, beundrad av gästerna, som Loa Falkmans pianist och musikaliska stöd. Ropades in, fick bjuda på extranummer och bestods med yvig blomsterkvast, trots att han spelade fel några gånger. Kanske var det bara Loa som registrerade det, rutinerad och artig gjorde han emellertid ingen större sak av malören, sjöng lugnt vidare och ingen i publiken tycktes märka något. Nu är pianist Gunnar Nilsson, till synes planlöst, på väg ut från centrum, mot utfarterna. Natten är stjärnklar och tyst. Han är ensam.

Var det här hans musikaliska examen, slutpunkt och final? Slutet på den bana, som började med att fadern tidigt köpte ett dragspel till honom och där återkontakten med Göran Harlitz, hans gamla lärare, blev avgörande och fick honom att mer seriöst ägna sig åt musiken.

De hade träffats en dag helt apropå, pratade minnen och episoder från skolan, gick in på kaféet. Gunnar beskrev sitt trista arbete på tryckeriet, att han gärna skulle vilja göra något annat, att han vantrivdes.

Varför börjar du inte spela ordentligt, satsar på musiken, lär dig grunderna? Tryckeriet finns väl alltid kvar. Du som är så musikalisk borde lära dig spela piano, jag leder kurser i grupp och privat, kom med där och du kommer att upptäcka en ny värld. Det finns annat än dragspelsvalser, schlager och lättgods, tro mig.

Gunnar hyste stor respekt för sin lärare, som alltid varit vänlig och hjälpt honom på alla sätt, trott på och stöttat honom under hela skoltiden. Och han kom att gå i Harlitz musikskola under nästan tio år, blev hygglig pianist, började efter en tid själv ge lektioner och skaffade sig därmed små sidoinkomster.

Livet har burit i väg med honom på ett sätt, som han har allt svårare att förlika sig med. Men vad har han gjort för att förändra det? Inget. Hur lever han, var har hans moral, hans ideal tagit vägen? Avgrunder från Eva och hans en gång så ärliga och oskyldigt naiva liv. Han hamnar i säng med sina elever och i kväll… Allt blev misslyckat, något han naturligtvis borde ha förstått. Hur lågt kan det bli? Han skäms, försöker glömma, komma bort från händelsen, men lyckas dåligt. Känner sig förnedrad, lurad och besviken, som en usel människa, slapp och hållningslös. Var finns ärligheten, resningen och moralen?

Han funderar, vandrar vidare längs vägkanten, bebyggelsen har upphört, allt är mörkt, men tröttheten han kände tidigare uppfattar han inte längre, tankarna som maler runt, gör att han inte är medveten om att han förflyttar sig. En och annan bil susar förbi, bländar av, saktar in, förarna undrar vad det är för dåre med slokande blomsterkvast, som är ute och går i mörkret vid den här tiden.

Inga reflexer har den jäveln heller!

Är han förmögen att ändra sitt liv, kan han bringa ordning i sin tillvaro? Han äter dåligt, engagemangen och inkomsterna upphör, förfallet tilltar, isoleringen är total. Gunilla bestämmer till stor del över hans liv, praktisk och handlingskraftig har hon blivit den motvikt han behöver. De talar aldrig med varandra om väsentligheter eller framtiden, hon styr och ställer, har blivit ledaren, som han följer viljelöst och snällt likt en strykrädd hund. Han har fått det bekvämt och bra, utan hennes insats hade han säkerligen varit helt utblottad, om han ens levt. Men är det så här det skall vara?

Han öppnar mobilen, kan inte se de matta digitala siffrorna i mörkret, borde ringa henne, men vet inte vad han skall säga, ångrar sig, viker av från den stora vägen in på avfarten mot Evas föräldrahem. Vet inte varför han tar den vägen, huset ligger några kilometer längre fram, han känner doften från den fuktiga marken, anar groparna i vägbanan, fortsätter att gå. Månen är nästan full. En igelkott försvinner prasslande över vägen, ser på honom med gula, skarpa ögon. Det är länge sedan han var i de här trakterna, men ödsligheten, vägens kurvor och backar minns han väl. Huset ligger avsides, ett hundratal meter från vägen, han går in på den nu nästan övervuxna uppfarten, byggnaderna är mindre än han minns dem, ödsligt och obebott sedan länge.

Han erinrar sig en sommardag, då Bo-Göran var liten och de gjorde ett av sina sällsynta besök här ute. Evas mamma rusade ut och mötte dem, gullade med pojken, log och hälsade dem välkomna. Fadern stod vid uthuset och högg ved, märkte att de kom, men fortsatte sitt arbete, gjorde ingen min av att avbryta sysslorna. Kom in först när modern ropade att kaffet var klart, hälsade avmätt på dem, satte sig vid bordet, la några sockerbitar i kaffekoppen. Hade inget att säga dem.

Vedtravarna ruvar där ute i mörkret, uthusen står som sneda, mörka påminnelser om tiden då allt var annorlunda. Då de var en familj, då de ännu kunde hoppas på en framtid.

Han sätter sig på den spruckna och rangliga trappan, som kränger och gnisslar under hans tyngd, trappan, där han kysst, hälsat på och tagit avsked av Eva så många gånger. Varför tänker han på henne, saknar han verkligen henne?

Minns hur den till synes ointresserade läkaren, i sin slitna och lindrigt rena rock, bläddrade förstrött i sina papper, läste entonigt ur journalen, försökte förklara hur en till synes frisk människa kan insjukna, och på några månader snabbt brytas ner och avlida. Han undvek nogsamt ordet död, använde sig i stället av väl inarbetade medicinska termer, frågade med jämna mellanrum om Gunnar Nilsson uppfattade vad han sa. Då han inte fick någon märkbar reaktion från den gråbleka mannen på andra sidan bordet, tog han det som ett tyst ja och fortsatte.

Gunnar Nilsson lyssnade, men tog inte till sig alla de upplysningar som han delgavs. Information, som han sökt och efterfrågat, men av olika anledningar förvägrats under hela sjukdomstiden, kom nu i mångordiga, latinska termer vällande över honom. Kanske var han inte tillräckligt envis, då Eva ända sedan hon fick sin bistra diagnos, konsekvent vägrat att tala om sjukdomen, hur hon mådde och vad läkarna sagt till henne. Hon mådde bättre var det svar han alltid fick, trots att han kunde konstatera hennes allt snabbare förfall. Det var som om hon skämdes, inte ville visa sig svag i all sin skröplighet. Och därmed erkänna för honom och sig själv att hon inte var stark nog när det gällde.

Och det var hon inte heller, utan dog en natt, lugnt och stilla. Det skedde så plötsligt och blev, trots att ingen kan påstå att det var oväntat, ändå en stor överraskning och omvälvande händelse för honom. Han hade aldrig riktigt satt sig in i att det skulle hända, hade hela tiden fjärmat sig för stunden. Och när den väl kom, fanns han inte på plats.

De ilskna signalerna väckte honom burdust, han förstod först inte alls vad det var frågan om, hur mycket klockan var och vad det gällde, men hittade till sist telefonen.

Det är syster Jeanette på lasarettet, bäst att du kommer upp hit nu, Eva har blivit sämre i natt.

Den nervösa sköterskan lämnade sitt budskap utan några omskrivningar; rakt och enkelt, utan känslomässig mjukvadd eller stötkuddar. Han svarade fåordigt, klädde sig snabbt och begav sig ut i mörkret.

Eva var inte bara sämre, hon var död, tillrättalagd och serverad på en bricka, i form av landstingets nyinköpta och kliniskt blanka säng, försedd med rationella hissar, spakar och rattar i blankputsad krom. Hon låg där som en vit lilja och hade en blomma, nejlika trodde han, mellan sina bleka händer. Han stod förvirrad en stund vid sängen, kände doften från det stora ljuset, som placerats på sängbordet, smekte förstrött hennes kalla kind, innan han gick ut till expeditionen, där han kvitterade ut väskan med hennes tillhörigheter. Vandrade längs den till fulländning blankpolerade långa korridoren och kom ut i den gråkalla decemberdagen. Såg sig om en stund, väjde för några slarvigt parkerade bilar på den stora, ödsliga vändplanen och begav sig sakta hemåt.

Nu sitter han trött och ensam, försöker förstå vad det är som händer med och i honom. Han förfäras, som när vi en dag upptäcker ett sår eller märke på huden och misstänker att det kan vara cancer. Vi pillar på fläcken, tar fram ett förstoringsglas och synar ytan; är det malignt eller bara något trivialt? Tankarna är svårare att syna, de snurrar omkring vilt och otyglat, någon förstoring hjälper inte och bromsmediciner saknas.

Det surrar till i mobilen, han stänger av, orkar inte, vill inte tala med henne. Inte nu. Vad skall det bli av deras liv? Har de ett gemensamt liv? Gunilla kom till honom när hon behövde hjälp och stöd, nu har hon vänt på allt, han har blivit hennes eget vårdfall, som hon lägger all sin kraft och omsorg på. Och han tar skamlöst emot allt det hon erbjuder.

Han reser sig, fortsätter sin trötta vandring, det börjar ljusna, granen vid vägkorset står där som den alltid gjort; tidlös och majestätisk. Steg för steg fortsätter han den väg han kan till minsta ojämnhet. Hur många gånger har han gått här, tusen, tio tusen? Han förnimmer en viss trygghet av det rytmiska ljud, som hans skor skapar, knarrandet i gruset skänker honom lugn. Samma ljud, samma väg som alltid. Framme i den stympade och glesa allén, upplever han den i det bleka morgonljuset som längre än vanligt. Ingen bil på uppfarten, allt är stilla och tyst. Han hittar nyckeln under stenen, tänder belysningen i hallen, ser det festligt dukade middagsbordet, de höga ljusen och vackra glasen. En textad lapp ligger på hans plats.

Välkommen hem, min egen Liberace, jag tycker du är duktig!

Han tar mödosamt av sig kläderna, går in i sovrummet och sjunker ner i den obäddade sängen.

Blommorna från kvällen slokar i sitt blanka papper på köksbänken.

DE GAMLA SA ATT det var den varmaste sommaren i mannaminne. Han hjälpte förstrött och halvhjärtat till med höskörden i den gassande solen, men försökte hela tiden hitta skäl att inte delta. Fann hela tiden nya anledningar att smita undan, han skulle plötsligt hämta något oviktigt och var borta omotiverat länge, klagade på huvudvärk och brännsår av solen, gick hem med kaffekorgen för att hämta kallt vatten från köket.

Modern manande ständigt på honom.

Fast du har semester så är det du som hjälper till, än så länge bor du ändå hemma. Och vi måste bli klara, vem vet det kan bli åska och regn vilken dag som helst.

Men det blev det inte, istället kunde han under flera helger som vanligt smyga ner till viken vid sjön där sommargästerna badade och ogenerat visade upp vita, rundhylta kroppar med mjuka bröst, breda lår och bakar.

Han smög genom buskage, rev sig på snåriga buskar och taggigt ungsly, men satt efter en stund på den vanliga skyddade platsen bakom några stenar. Gunilla var med där nere, stänkte och plaskade, när hon inte låg och solade med de andra.

Han hade sett henne vid några tillfällen nere vid affären och trodde att hon kanske var intresserad av honom. Det fanns inget egentligt skäl för hans tankar, bara en känsla, en aning han kunde förnimma, då det växlat några ord och blickarna mötts. Hon hade blåa, klara ögon, skelade något på det vänstra.

Hon och några andra flickor, stod i brist på sysselsättning den här söndagseftermiddagen utanför skjulet där lagen bytte om. När han bland de sista kom ut, var hon fortfarande kvar och på vägen bort mot cyklarna fick de sällskap.

Han är svettig och blossande röd efter