Kosackerna

By Leo Tolstoj

Tolstoj baserade sin hyllande kortroman Kosackerna på sina egna upplevelser av kriget i Kaukasus. Huvudkaraktären, den unge adelsmannen Olenin, tröttnar på överklasslivets ytlighet och beslutar sig för att ansluta sig till armén. I Kaukasus går han helt upp i den kosackiska kulturen: tillsammans med åldringen Eroshka ägnar han sig åt jakt och drickande. Olenin börjar klä sig som lokalbefolkningen, och faller för den kosackiska flickan Maryanka.
Efter en tid av lugn och nya insikter, får Olenin besök av en man från sitt gamla societetsliv. Sliten mellan två världar riskerar Olenin att förlora de band han knutit till sina nya vänner.
I originalöversättning av Ellen Wester

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2016
• ISBN: 9788711648223

Book preview

En attack

En frivilligs berättelse

I.

Kriget har alltid intresserat mig. Men kriget icke i betydelsen av de stora härförarnas kombinationer — min fantasi nekade att följa sådana väldiga akter, jag förstod dem icke; mig intresserade själva det faktiska kriget — mördandet. Jag fann det angelägnare att veta på vad sätt och under inflytande av vilken känsla den ene soldaten dödade den andre, än hur härarna voro uppställda i slagen vid Austerlitz eller Borodino.

För mig var den tid längesedan förbi, då jag gick av och an allena i min kammare, fäktade med armarna och inbillade mig vara en hjälte, som i en veva slog ihjäl ett oräkneligt antal människor och för det fick generals rang och odödlig ära. Mig upptog uteslutande frågan: under inflytande av vilken känsla besluter sig en människa att till ingen påtaglig nytta utsätta sig för faror och, vad som är än mera förvånande, döda sina likar? Jag skulle helst velat tro att det sker under inflytande av en rasande vrede; men man kan ju inte gärna tänka sig att alla krigare oavbrutet befinna sig i raseri, och jag måste inrymma plats också för självbevarelsedrift och pliktkänsla.

Vad är egentligen tapperhet, denna i alla tider och av alla folk så högt aktade egenskap? Hur kommer det sig att denna goda egenskap i motsats till alla andra goda egenskaper ibland finnes hos lastbara människor? Månne tapperhet endast är en fysisk förmåga att bevara kallblodighet i faran och beundras på samma sätt som ståtlig växt och stark fysik? Kanske man kan kalla hästen tapper, då han, rädd för piskan, modigt kastar sig utför branten och blir krossad; barnet, som av fruktan för agan oförfärat springer in i skogen och förirrar sig; kvinnan, som av fruktan för skammen dödar sitt barn och får lida dödsstraff; mannen, som av fåfänga besluter döda en like och utsätter sig för faran att själv bli dödad?

Vid varje fara erbjuder sig ett val. Valet, som göres under inflytande av en ädel eller en låg känsla, är icke det vad som bör kallas tapperhet eller feghet?

Sådana voro de frågor och tvivel som sysselsatte mig, och för att få dem lösta hade jag beslutit gripa första tillfälle att vara med om en batalj.

Sommaren 184— vistades jag i Kaukasien, i den lilla fästningen N. Den tolfte juli trädde kapten Chlopov in genom den låga dörren till min jordkula. Han var iförd epåletter och bar sabel — det var första gången sedan min ankomst till Kaukasien, som jag såg honom i full uniform.

— Jag kommer direkt från översten, sade han till svar på min frågande blick. I morgon rycker vår bataljon ut.

— Vart? frågade jag.

— Till N. Trupperna samlas där.

— Och därifrån skall det väl företas någon rörelse?

— Antagligen.

— Men vart bär det? Vad tror ni?

— Tror? … Jag säger er vad jag vet. I går natt kom en tatar i karriär från generalen — hade med sig order att bataljonen skulle rycka ut och taga med sig proviant för två dagar; men vart, varför, för hur länge, det, lillefar, frågar man inte. Man har fått order att rycka ut och därmed basta.

— Men om det skall tagas med proviant för bara två dagar, så kan de väl följaktligen inte hålla trupperna ute längre än så?

— A det betyder ingenting …

— Vad för slag? utbrast jag förvånad.

— Jo jo män. I Dargo ryckte de ut med proviant för en vecka och stannade ute i nära en månad.

— Kan jag få följa med er? frågade jag efter en kort paus.

— Det kan ni nog, men mitt råd är att ni låter bli. Varför skulle ni ta risken?

— Jo, tillåt mig att inte lyda ert råd. I en hel månad har jag dröjt här bara för att få ett tillfälle att vara med om en batalj, och nu vill ni att jag skall låta det gå mig ur händerna.

— För all del, kom med om ni så vill. Men säg, vore det ändå inte bättre, att ni stannade kvar? Ni skulle vänta på oss här och roa er med jakt under tiden. Det vore väl utmärkt! sade han i så övertygande ton att förslaget för en minut verkligen föreföll mig vara utmärkt. Icke dess mindre förklarade jag helt bestämt att jag ej på villkor stannade.

— Och vad är det ni vill se där? fortsatte kaptenen att övertala mig. Vill ni veta hur det går till i bataljer? Läs då Michajlovski-Danilevskis Krigsbeskrivning, det är en utmärkt bok; där står allt noga beskrivet, både var varenda kår stod och hela bataljernas förlopp.

— Men det intresserar mig inte alls, svarade jag.

— Kors, vad då? Ni vill visst helt enkelt se hur folk slår ihjäl varann? År 1832 var här också en frivillig, en spanjor tror jag. Han följde med oss på två fälttåg, i någon sorts blå mantel … Och ändå sköt de ihjäl honom. Här gör ni ingen häpen, lillefar.

Hur harmligt det än var att kaptenen på det sättet misstydde min avsikt, gjorde jag intet försök att taga honom ur hans tro.

— Var han tapper? frågade jag.

— Gud vet hurdan han var, men jämt skulle han rida i täten, och var det växlades skott där var han.

— Då var han alltså tapper, sade jag.

— Nej, hänga sig på objuden är inte att vara tapper.

— Vad menar ni med tapper?

— Tapper? Tapper? upprepade kaptenen som om det varit första gången han ställts inför en dylik fråga. Tapper är den som sköter sig som han skall, sade han efter någon begrundan.

Jag erinrade mig att Plato definierat tapperheten såsom kännedomen om vad man behöver och icke behöver frukta, och trots det generella och oklara i kaptenens definition tyckte jag att skillnaden mellan bådas grundtanke ej var så stor som det kunde förefalla, och att kaptenens definition till och med var riktigare än den grekiske filosofens, ty hade han kunnat uttrycka sig lika väl som Plato, skulle han antagligen ha sagt, att den är tapper som fruktar endast vad som bör fruktas och icke vad som är onödigt att frukta.

Jag fick lust att klargöra min tanke för kaptenen.

— Ja, sade jag, mig förefaller det att i all fara ligger ett val, och ett val gjort under inflytande av till exempel pliktkänslan är tapperhet, och ett val gjort under inflytande av en låg känsla är feghet. En människa, som av fåfänga eller nyfikenhet eller lidelse riskerar livet, kan man därför omöjligt kalla tapper, och tvärtom, en människa, som under inflytande av en aktningsvärd känsla, av plikt mot familjen eller helt enkelt övertygelse vägrar utsätta sig för fara, kan omöjligt kallas feg.

Medan jag talade hade kaptenen sett på mig med ett egendomligt uttryck.

— Ja ja, det där kan jag inte disputera med er om, sade han och stoppade sin pipa, men vi har en fänrik här, han tycker om att filosofera. Tala med honom. Han skriver vers också.

Först i Kaukasien hade jag blivit närmare bekant med kaptenen, men redan i Ryssland hade jag känt honom. Hans mor, Marja Ivanovna Chlopova, har en liten gård och bor ett par värst från min egendom. Före min avresa till Kaukasien var jag hos henne. Gumman blev helt förtjust över att jag skulle träffa hennes Pasjenka (så kallade hon den gamle grånade kaptenen), skulle kunna berätta honom om hur hon hade det och lämna fram ett paket. Efter att först ha trakterat mig med utmärkt pirog och kall fågel gick Marja Ivanovna in i sin sängkammare och kom tillbaka med en stor, svart amulett, som hängde på ett sidenband av samma färg.

— Det är vår heliga moder Förespråkerskan, sade hon, gjorde korstecknet och kysste gudsmodersbilden, varefter hon räckte mig den. Var så vänlig och lämna honom den, lillefar. Ser ni, när han reste till Kappkasien lät jag läsa en mässa och gav löfte att beställa den här gudsmodersbilden, om han förblev oskadd. Och i sjutton år är det nu som Förespråkerskan och helgonen har nådigt bevarat honom. Inte en enda gång har han varit sårad, och tänk ändå sådana krigsbataljer han visst varit med om! När Michajlo — han som har varit med honom där borta — berättade hur han haft det, var det, kan ni tro, så håren reste sig på huvet. Ser ni, allt vad jag vet om honom det är bara genom andra. Han, lilla duvan min, skriver aldrig om fälttågen — han är rädd att skrämma mig.

(I Kaukasien fick jag sedan veta, fast ej av kaptenen själv, att han blivit svårt sårad fyra gånger, men det är ju klart, att han aldrig skrev till modern om vare sig blessyrerna eller fälttågen.)

— Nu måste han bära den. här heliga bilden på sig, fortsatte hon, jag välsignar honom med den. Den heliga Förespråkerskan skall beskydda honom. Och i krigsbataljerna framför allt måste han alltid bära den på sig. Säg honom, lillefar, att det befaller honom hans mor.

Jag lovade att samvetsgrant utföra uppdraget.

— Jag vet att ni kommer att tycka om min Pasjenka, fortsatte gumman, han är så präktig så. Tro mig, det går inte ett år, som han inte skickar mig pengar, och Annusjka, dotter min, hjälper han också så snällt. Och alltsammans bara av lönen. Jämt och ständigt, slöt hon med tårar i ögonen, tackar jag Gud för att Han givit mig ett sådant barn.

— Skriver han ofta till er? frågade jag.

— Nej, inte så ofta just, lillefar. Så där en gång om året. När han skickar pengar, skriver han ibland en rad och ibland inte. Om jag inte skriver till dig, mor lilla, säger han, så betyder det att jag är frisk och sund, men om, det Gud förbjude, något skulle hända, så skriver andra i mitt ställe.

Då jag lämnade kaptenen moderns gåva (det var i mitt logi), bad han om omslagspapperet, vek omsorgsfullt ihop det och stoppade det på sig. Jag berättade honom allahanda smådetaljer ur hans mors dagliga liv. Kaptenen teg. Då jag slutat, gick han bort i en vrå och sysslade mycket länge med att stoppa sin pipa.

— Ja, det är en präktig gumma, sade han därbortifrån litet tjock i målet. Undrar om Gud låter oss få träffas än en gång?

Det låg mycket kärlek och mycket vemod i de där enkla orden.

— Varför tjänstgör ni här?

— Göra tjänst måste man, svarade han med övertygelse.

— Ni kunde väl ta transport till Ryssland — där vore ni närmare.

— Till Ryssland? Till Ryssland? upprepade kaptenen, och han skakade på huvudet och smålog vemodigt. Här kan jag ännu duga något till, men där skulle jag komma på sladden alldeles. Och ännu en sak, dubbel lön betyder också något för en fattig stackare som jag.

— Är det möjligt, Pavel Ivanovitj, att ordinarie lön inte skulle räcka för er med ert levnadssätt? frågade jag.

— Liksom om den dubbla räckte! utbrast kaptenen med hetta. Se bara på våra officerare: finns det någon som har ett kopparöre? Alla tar de på krita hos marketentaren, alla sitter de i skuld upp över öronen. Med mitt levnadssätt säger ni. Tror ni kanske att med mitt levnadssätt jag får något över på min lön? Inte ett öre! Ni känner inte till prisen här ännu, här kostar allt det tredubbla.

Kaptenen levde sparsamt. Han spelade ej kort, han rumlade sällan och rökte billig tobak. Redan förut hade han ingivit mig sympati. Han hade ett sådant där okonstlat, öppet ryskt ansikte, som man så lätt och gärna blickar rätt i ögat; men efter det där samtalet kände jag verklig högaktning för honom.

II.

Klockan fyra på morgonen nästa dag kom kaptenen och hämtade mig. Han var iförd en gammal nött syrtut utan epåletter, lesgiska vidbyxor och vit papach¹ med gulnad och barsliten fårskinnskant. Över axeln hade han en simpel asiatisk sabel av primitivaste slag — en sådan där, som brukas endast av fattiga officerare och lillryska nybyggare. Den lilla vita klippare han red hängde huvudet, gick med sävlig passgång och viftade oavbrutet med sin lilla tunna svans. Men om än den gode kaptenens yttre var varken krigiskt eller ens prydligt, präglades det av sådan överlägsen likgiltighet för allt omkring honom att det ovillkorligt imponerade.

Utan att låta honom vänta en minut, steg jag till häst, och vi redo ut genom fästningsporten.

Bataljonen var redan ett par hundra famnar framför oss och tedde sig som en mörk, sammanpackad, böljande massa. Att det var en trupp kunde man ana blott därav att bajonetterna stucko i vädret likt en hop långa nålar och örat understundom nåddes av en soldat visa, trumslag och en underbar tenor, sjätte kompaniets körledare, som jag redan ofta lyssnat till med förtjusning i fästningen.

Vägen gick rätt genom en djup och bred dalgång, utmed stranden av en liten flod, som nu stod över sina bräddar. En flock vildduvor kretsade kring den, och än slogo de ned på den klippiga stranden, än lyfte de och beskrevo snabba cirklar i luften, tills de försvunno ur synhåll. Solen var ännu inte synlig, men krönet av dalgångens högra sida började belysas. De grå och vitaktiga stenarna, den gulgröna mossan, de daggiga buskarna — slån, kornell och alm — framträdde med utomordentlig skärpa i linjer och färger mot österhimlens genomskinliga gyllene bakgrund. Andra sidan åter och dalbottnen, svepta i oroligt böljande skikt av tätare och tunnare dimmor, voro gråa och dystra och företedde ett virrvarr av färger, som ögat ej förmådde reda: ljuslila, nästan svart, mörkgrönt och vitt. Rätt framför oss, mot horisontens mörka blå, framträdde med överväldigande skärpa snöbergens renvita, glanslösa massor med deras fantastiska, men fulländat sköna skuggor och konturer. Syrsor, trollsländor och tusen andra insekter vaknade i det höga gräset och fyllde luften med sina klara, ej för ett ögonblick tystnande läten. Det var som om ett oräkneligt antal små klockor hade ringt i våra öron. Luften doftade vatten, gräs och dimma — med ett ord tidig, vacker sommarmorgon. Kaptenen slog eld och tände sin pipa; lukten av tobaken och fnösket föreföll mig ovanligt behaglig.

Vi redo på sidan om vägen för att fortare hinna upp fotfolket. Kaptenen föreföll mera tankfull än vanligt, han tog ej sin dagestanska snugga ur munnen och satte oupphörligt med hälarna fart i hästen, som trampade knappast skönjbara mörkgröna fjät i det höga, våta gräset, där den vaggade fram. Rätt framför fötterna flög en fasan upp med ett skri och det vingsus, som ovillkorligt kommer jägaren att skälva till, och började långsamt höja sig. Kaptenen ägnade den ej minsta uppmärksamhet.

Vi hade nästan hunnit upp bataljonen, då vi bakom oss hörde trampet av en galopperande häst, och i samma ögonblick sprängde en ovanligt vacker ung man i officerssyrtut och hög vit papach förbi oss. Då han passerade oss smålog han, nickade åt kaptenen och svängde ridpiskan … Jag hann blott lägga märke till hur elegant han satt i sadeln, och att han hade vackra svarta ögon, fin liten näsa och spirande mustascher. Något som särskilt tilltalade mig hos honom var att han inte kunde låta bli att småle, då han såg att vi beundrade honom. Blott och bart av detta leende kunde man förstå att han var mycket ung.

— Vart sätter han i väg? muttrade kaptenen med missnöjd uppsyn, utan att taga pipan ur munnen.

— Vad är det för en? frågade jag.

— Fänrik Alanin, subalternofficer vid mitt kompani. För bara en månad sedan kom han hit från kadettkåren.

— Det är väl första gången han skall ut i batalj? sade jag.

— Ja och så är han förtjust också, svarade kaptenen och runkade fundersamt på huvudet. Den ungdomen!

— Det är väl inte underligt? Jag förstår att det måste vara mycket intressant för en ung officer.

Kaptenen teg ett par minuter.

Ja, det är som jag säger: ungdomen, återtog han med basröst. När man får vara med ofta, slutar man minsann att glädja sig. Vi är nu här låt oss anta tjugu officerare som tågar ut; att någon av oss blir dödad eller blesserad, det är säkert. I dag jag, i morgon han, i övermorgon en tredje. Vad är det att glädja sig åt?

III.

Solen hade just strålande klar gått upp över bergen och belyste dalen vi tågade igenom, de böljande dimmolnen skingrade sig och det blev varmt. Med gevär och tornister på ryggen marscherade soldaterna långsamt den dammiga vägen framåt; i leden hördes någon enstaka gång prat på lillryska och skratt. Några äldre soldater i vita lärftrockar — flertalet underofficerare — gingo med pipor i munnen på sidan om vägen och samspråkade flegmatiskt. De fullastade trossvagnarna, dragna av trespann, rullade långsamt fram och drevo upp tätt, stillastående damm. De beridna officerarna höllo sig i täten. Somliga, som ville bravera, klatschade sina hästar och hade dem att taga luftsprång, varefter de tvärt höllo in dem och vände på huvudena, andra lyssnade till sångarna, som trots hetta och damm outtröttligt sjöngo den ena visan efter den andra.

En hundra famnar framför fotfolket red en högväxt, ståtlig officer på en stor vit häst och omgiven av beridna tatarer. Han var känd i regementet som oförväget tapper och en »som slungade sanningen i synen på vem det vara månde». Hans dräkt var asiatisk: en svart, tatarisk livtröja med galoner, likadana damasker, tätt åtsittande galonerade benkläder, gul tjerkeska¹ och hög papach. Över bröst och rygg hängde ett kruthorn och en pistol i silverkordonger. Ännu en pistol och en silverbeslagen dolk hängde vid bältet, under en tatarsabel i röd, broderad saffianskida, och över ena axeln hade han en räffelbössa i svart fodral.

På hans klädsel, hållning, sätt att föra sig, på alla hans rörelser överhuvud märktes det att han försökte likna en tatar. Han till och med yttrade något på ett mig okänt språk till tatarerna, som ledsagade honom, men av de undrande och gäckande blickar de växlade, fick jag ett intryck av att de ej förstodo honom.

Det var en av våra unga officerare av den demonisktheroiska typ som bildat sig efter Marlinskij och Lermontov. De människorna se alltid Kaukasien med samma ögon som »en hjälte i våra dagar», Mullah-Nur och så vidare, och i alla sina handlingar låta de leda sig icke av sina egna böjelser utan av dessa föredömen.

Denne löjtnant trivdes till exempel kanske i sällskap med ärbara kvinnor och framskjutna män — generaler, överstar, adjutanter — jag är till och med övertygad om att han skattade dylikt sällskap mycket högt, ty han var till ytterlighet fåfäng. Men han ansåg det för sin oavvisliga skyldighet att visa sig frånstötande mot alla framskjutna personligheter, och då någon dam uppenbarade sig i fästningen, höll han det likaledes för sin skyldighet att gå förbi hennes fönster med sina kumpaner, iförd endast sin röda skjorta och med endast tatarpjäxor på de bara fötterna och skrika och svärja så högt som möjligt — detta icke så mycket för att förolämpa henne som fastmer för att visa sina vackra vita fötter och framhäva hur lätt det skulle vara att förälska sig i honom, ifall han själv önskade det. Ofta drog han också med ett par tre fredligt sinnade tatarer upp i bergen om nätterna för att ställa sig på post vid vägen och skjuta ner rebelltatarer, som färdades fram där. Fastän hans samvete mer än en gång sade honom att det ej låg något hjältemodigt häri, förmenade han sig vara skyldig att göra illa åt människor dem han likaledes förmenade sig förakta och hata. Två saker lade han aldrig av: en väldig helgonbild om halsen och dolken, som han bar på sig till och med då han sov. Han trodde uppriktigt att han hade fiender. Intala sig att han måste hämnas på någon och avtvå en förolämpning med blod var för honom den högsta av njutningar. Han var övertygad om att känslorna av hat, hämndbegär och förakt för människosläktet voro de högsta, poetiska känslor. Hans älskarinna — en tjerkessiska naturligtvis, som jag sedermera råkade träffa — påstod emellertid att han var den mest godhjärtade och fromsinta människa, och att han var kväll nedskrev icke blott misantropiska anteckningar utan också sina utgifter och bad till Gud på sina knän. Och hur många lidanden måste han inte genomgå blott och bart för att inför sig själv framstå som den han önskade vara! Hur bittert för honom att hans kamrater och soldaterna inte förmådde uppfatta honom så som han ville bli uppfattad!

På en av hans nyssnämnda nattliga expeditioner hände det honom, att han med en kula träffade en rebellisk tjetjents i benet och tog honom till fånga. Under sju veckor bodde sedan tjetjentsen hos löjtnanten, och löjtnanten vårdade honom och pysslade om honom som den ömmaste vän, och när tataren blivit återställd gav han honom presenter vid avskedet. Under en expedition någon tid efteråt, då löjtnanten retirerade med skyttekedjan under oavbruten eldgivning, hörde han hur någon i fiendeskaran ropade hans namn, och hans blesserade tjetjents red fram och uppmanade honom medelst tecken att göra likaledes. Löjtnanten red fram till sin gamle vän och tryckte hans hand. Bergsfolket stod kvar på avstånd och sköt ej, men så snart löjtnanten vänt hästen fyrades det av några skott efter honom och en kula snuddade vid honom.

En annan gång, jag var själv vittne, utbröt eldsvåda i fästningen en natt. Två kompanier beordrades ut att släcka den. Mitt i skaran uppenbarade sig plötsligt, belyst av eldens purpursken, en högväxt gestalt på en svart häst. Gestalten drev hopen åtskils och red rätt mot elden. Kommen tätt inpå den hoppade löjtnanten av hästen och sprang in i byggnaden, vars ena gavel stod i låga. Efter fem minuter kom han tillbaka ut med svett hår och bränd arm; innanför rocken hade han två duvor som han räddat ur lågorna.

Hans namn var Rosenkranz. Han påstod emellertid att han var genuin ryss och talade ofta om sin härstamning, som han ledde tillbaka till varjagerna.

IV.

Solen hade tillryggalagt halva sin bana, och genom den upphettade luften kastade den glödande strålar på den torra jorden. Den mörkblå himlen var fullständigt klar; endast foten av snöbergen började höljas i ljusvioletta moln. Den orörliga luften föreföll att vara fylld med någon sorts genomskinligt stoft. Det blev olidligt hett.

Hunnen halvvägs gjorde truppen halt vid en liten bäck. Soldaterna kopplade gevären och kastade sig i bäcken. Bataljonschefen satte sig i skuggan på trumman, och med sin rang tydligt skriven i det feta ansiktet beredde han sig att frukostera samman med några officerare. Kaptenen lade sig i gräset under trossvagnen. Den tappre löjtnant Rosenkranz och ännu några unga officerare hade sträckt ut sig på slängkapporna och ämnade göra sig en glad stund, efter vad man kunde förstå av flaskorna och buteljerna, som radats upp omkring dem, och även av de högligen upplivade sångarna, som stodo i en halvkrets framför dem och under visselackompanjemang sjöngo en kaukasisk dansvisa:

Sjamil reste sig till uppror

i förflutna dar …

Traj raj ra ta taj,

i förflutna dar …

Bland officerarna befann sig också den unge fänriken, som sprängt förbi oss på morgonen. Han var verkligen lustig: hans ögon glänste, han svävade litet på målet, han ville kyssas och göra sin kärleksförklaring till höger och vänster … Stackars gosse, han visste ännu inte, att man kan vara löjlig i den sinnesförfattningen, att hans oförställda önskan att närma sig och vara förtrolig ej hos de andra väckte det varma gensvar han åstundade, utan blott löje — han visste icke heller, att då han slutligen blossande sträckte ut sig på kappan och med huvudet mot handen kastade tillbaka sitt tjocka, svarta hår var han ovanligt intagande.

Med ett ord, alla voro i bästa stämning, med undantag kanske av en officer, som satt invid trossvagnen och spelat bort hästen han red till en annan, med utfästelse att överlämna den efter återkomsten till staben. Nu sökte han förgäves övertala kamraten att spela om ett schatull, som enligt vad alla kunde intyga var köpt av en jude för trettio silverrubel men som han, uteslutande därför att han var i knipa, beslutit släppa för femton. Medspelaren stirrade liknöjt ut i rymden, vägrade envist och förklarade till sist att han var ohyggligt sömnig.

Jag måste erkänna att alltsedan jag lämnat fästningen och beslutit vara med om en batalj hade jag mot min vilja hemfallit åt mörka tankar. Eftersom vi alla äro benägna att döma andra efter oss själva, lyssnade jag nyfiket till soldaters och officerares samtal och studerade uppmärksamt deras miner; men ej i ett enda ansikte kunde jag spåra ens skymten av den oro jag själv erfor. Skämt, skratt, historier, kortspel, pokulerande buro vittne om en allmän sorglöshet och likgiltighet för den stundande faran. Det var som om det ej ägnats en tanke åt att några i laget kanske ej skulle komma att vända denna väg tillbaka, det var som om alla dessa människor redan för länge sen gjort upp räkningen med världen. Hur tolka detta: beslutsamhet, vana vid faran eller tanklöshet och likgiltighet för livet? Eller var det alla dessa motiv i förening med ännu andra, för mig okända, vilka tillsammans bilda en mäktig moralisk hävstång i människonaturen kallad kåranda — denna odefinierbara lag, som utgör det samlade uttrycket för alla dygderna och lasterna hos människor förenade i vad för slags konstanta sammanslutningar det vara månde — en lag, som varje ny medlem ofrivilligt och utan knot underkastar sig och som ej växlar med individerna? Därför att hurudana individerna än må vara, förblir totalsumman av mänskliga böjelser och anlag alltid och allestädes densamma.

V.

Klockan sju på kvällen tågade vi dammiga och trötta in genom fästningen N: s breda, befästa portar. Solen gick just ned och kastade sneda, skära strålar över de måleriska batterivallarna och trädgårdarna med höga popplar, som omgåvo fästningen, över de gulnande sädesfälten och de vita molnen, som flockade sig kring snöbergen och liksom i tävlan med dem bildade en icke mindre underskön kedja. Lik en genomskinlig molntapp hängde nymånen över horisonten. Från taket på en hydda i aulen kallade en tatar de rättroende till bön; vissångarna stämde upp med ökad kraft och schvung.

Efter att ha vilat litet och snyggat till mig begav jag mig till en adjutant jag kände för att be honom meddela generalen min avsikt. På vägen från förstaden, där jag stannat, fick jag se saker som jag alls inte väntat mig i fästningen N. En elegant tvåsitsig liten droska körde förbi mig, och jag hann bli varse en modern fruntimmershatt och höra fransk konversation. Ur kommendantbyggnadens öppna fönster trängde tonerna av Regementets dotter, spelad på ett dåligt, ostämt piano. I ett marketenteri jag gick förbi sutto några skrivare med cigarretter mellan fingrarna och vinglas framför sig, och jag hörde hur den ene sade till den andre: »I politiken är då Marja Grigorjevna styvast bland damerna här.» En kutryggig jude i nött långrock och med sjukligt utseende släpade på ett trasigt, gnisslande positiv, och över hela förstaden ljöd finalen i Lucia. Två damer i frasande klänningar, med silkesschalar om huvudet och bjärta parasoller i handen svävade förbi mig på trottoaren. Två flickor, den ena i skär, den andra i blå klänning, stodo framför ett oansenligt litet hus och skrattade konstlat och gällt, i tydlig avsikt att ådraga sig de förbigående officerarnas uppmärksamhet. Officerare i splitternya uniformer, vita handskar och blixtrande epåletter gingo och kråmade sig på gatorna och bulevarden.

Jag fann min vän adjutanten i bottenvåningen i generalens hus. Knappt hade jag hunnit meddela honom min önskan och fått hans svar att den helt visst skulle uppfyllas, förrän det eleganta ekipaget jag nyss lagt märke till rullade fram till trappan. Ur vagnen steg en högväxt, ståtlig man i infanteriuniform med majorsepåletter och gick upp till generalen.

— Förlåt, sade adjutanten och reste sig, jag måste gå och anmäla för generalen …

— Vem var det som kom? frågade jag.

— Grevinnan, svarade han, knäppte igen uniformsrocken och skyndade trappan uppför.

Efter några minuter trädde en officer i syrtut utan epåletter och med ett vitt ordenskors i knapphålet ut på trappan; han var liten till växten, men såg ovanligt bra ut. Efter honom följde majoren, adjutanten och ännu några officerare. Generalens hälsning, röst och alla rörelser röjde att han var en man som var väl medveten om sitt höga värde.

— Bonsoir, madame la comtesse, sade han och sträckte in handen genom vagnsfönstret.

En liten hand i glacéhandske tryckte hans, och ett täckt, leende litet ansikte i gul hatt uppenbarade sig i vagnsfönstret.

Av hela samtalet, som varade i några minuter, uppfångade jag endast i förbifarten hur generalen småleende sade:

— Vous savez que j’ai fait voeu de combattre les infideles; prenez donc garde de le devenir.

Man skrattade inne i vagnen.

— Adieu donc, cher général.

— Non, au revoir, sade generalen på väg uppför trappan. N’oubliez pas que je m’invite pour la soirée de demain.

Vagnen rullade vidare, och följd av majoren gick generalen in. Då han passerade den öppna dörren till adjutantrummet, varseblev generalen min civila person och bevärdigade den sin nådiga uppmärksamhet. Efter att ha lyssnat till min anhållan gav han ett obetingat samtycke och återvände så in i mottagningsrummet.

— Där ha vi ännu en, tänkte jag på hemvägen, som är i besittning av allt vad en ryss någonsin kan förvärva: rang, rikedom, anseende — och strax före en batalj, vars utgång Gud allena vet, skämtar han med en vacker kvinna och lovar att dricka te hos henne dagen därpå, alldeles som om han träffade henne på en bal.

Jag erinrade mig ett påstående jag hört av en tatar att endast en fattig man kan vara tapper. »Den som blir rik blir feg», säga de, visst inte för att nedsätta de bättre lottade, utan som en allmän, oföränderlig regel. Generalen riskerade att jämte livet förlora vida mer än alla de andra jag haft tillfälle iakttaga, men ända visade ingen en sådan älskvärd, vinnande sorglöshet och tillförsikt som han. Mina föreställningar om tapperheten råkade i fullständig oreda.

Hos samme adjutant träffade jag en man, som väckte än större förvåning hos mig. Det var en ung löjtnant vid K. regemente, nästan kvinnligt mild och blyg, som uppsökte adjutanten för att utgjuta sin förargelse och förtrytelse över några personer som skulle ha intrigerat mot honom, så att han ej blivit utsedd att deltaga i den förestående expeditionen. Han förklarade att det var gement att bära sig åt på det viset, att det var okamratligt, att han skulle komma ihåg det och så vidare. Hur jag än studerade hans ansiktsuttryck, hur jag än lyssnade till hans tonfall, kunde jag ej finna annat än att han långtifrån att förställa sig var djupt upprörd och förbittrad över att man ej lät honom ge sig ut att skjuta på tjerkesserna och riskera att bli skjuten av dem. Han var lika förbittrad som ett barn, som just har fått stryk orättvist … Alltsammans var mig fullständigt obegripligt.

VI.

Klockan tio på kvällen skulle trupperna rycka ut. Halv nio steg jag till häst och red till generalen, men som jag antog att han och adjutanterna voro sysselsatta, stannade jag på gatan utanför, band hästen vid ett plank och satte mig på jordvallen, i avsikt att rida fatt generalen så fort jag fick se honom komma.

Solhetta och bländande solljus hade nu efterträtts av nattlig svalka och det dämpade skenet från nymanen, som med en blek ljusring omkring sig på stjärnhimlens mörka blå började sänka sig mot horisonten. I husens fönster och genom springorna i jordkojornas fönsterluckor lyste eldsken. De ståtliga popplarna, som skymtade mot himlaranden bakom de vitkalkade, månbelysta jordkojorna med vasstak, föreföllo ännu högre och svartare.

Husens, trädens och plankens svarta skuggor bredde sig måleriskt över den ljusa, dammiga vägen. Borta vid floden raspade grodorna oavbrutet¹; på gatorna hördes än brådskande steg och samtal, än hästtrav. Från förstaden trängde positivtoner: än var det »Vindarna brusa», än »Auroravalsen».

Jag ämnar inte berätta vad jag funderade på; för det första emedan jag skulle skämmas över att erkänna vilka dystra tankar, som rörde sig inom mig, medan jag runtomkring mig såg endast munterhet och glädje, och för det andra emedan det ej hör till min berättelse. Jag satt så försjunken i grubblet att jag inte ens märkte att klockan slog elva och generalen med sin svit red förbi mig.

Jag kastade mig upp på hästen och sprängde i väg för att hinna fatt truppen.

Eftertruppen befann sig ännu i fästningsporten. Med stor möda banade jag mig fram över bron mellan upptravade vapen, ammunitionskistor, kompanivagnar och beskäftiga, högröstade officerare. Äntligen förbi porten fortsatte jag i trav utefter leden, som stumma marscherade framåt i mörkret och bildade en linje av nära en värsts längd. Då jag passerade artilleriets kanonrad och de mellan pjäserna ridande officerarna, ljöd som en skärande dissonans i den högtidliga stillheten en tysk röst som skrek: — Styckjunkare, räck mig luuuntan! och en gäll soldatröst: — Sjevtjenko, löjtnanten vill ha eld!

Större delen av himlen var överdragen av långsträckta mörkgrå moln; en och annan stjärna lyste emellan dem. Månen hade redan gömt sig bakom de mörka bergen helt nära inpå oss till höger, och över deras toppar stod en svag, dallrande halvdager, som skarpt bröt sig mot det ogenomträngliga mörkret kring deras fot. Luften var ljum och det rådde sådan stillhet att icke ett grässtrå, icke en molntapp tycktes röra sig. Det var så mörkt att man ej kunde urskilja föremålen ens på kortaste avstånd. På sidorna om vägen tyckte jag mig se än klippor, än djur, än några sällsamma gestalter, och jag upptäckte att det var buskar, först då jag hörde deras prassel och kände daggfukten från dem.

Framför mig såg jag en massiv, gungande, svart vägg, bakom vilken följde några rörliga punkter. Det var den beridna förtruppen och generalen med sin svit. Mellan oss rörde sig en likadan mörk massa, men den var lägre än den första; det var infanteriet.

I hela truppavdelningen rådde en sådan tystnad att man tydligt uppfångade alla nattens mångfaldiga, till ett mystiskt helt sammansmältande ljud och läten. Schakalernas avlägsna, klagande tjut, som liknade än förtvivlad gråt, än skallande skratt, syrsornas, grodornas, vaktlarnas gälla, entoniga låt, ett doft, nalkande muller, vars upphov jag ej lyckades utröna, och så alla dessa nattliga, knappast förnimbara rörelser i naturens värld, som man varken förmår särskilja eller definiera, förenande sig till den enda, fylliga, undersköna ton som vi kalla nattens tystnad. Denna tystnad bröts av eller rättare sammansmälte med det dova hästtrampet och prasslet, som den långsamt framryckande truppen åstadkom i det höga gräset.

Blott någon enstaka gång hördes ett rassel i artilleriet, en klang av bajonetter som stötte ihop, ett undertryckt samtal, en hästs frustning. Av doften från det saftiga, daggvåta gräset, som lade sig under hästhovarna, av den lätta dimma, som steg från marken, och den på två sidor öppna horisonten kunde vi sluta att vi tågade fram över en vidsträckt äng.

Naturens sköna, stilla majestät var som en maning till frid och harmoni.

Kan det verkligen bli människorna för trångt i denna vackra värld, under denna omätliga stjärnhimmel? Kunna verkligen känslor av hat, hämndlust och begär att förgöra sina likar slå rot i människans själ mitt i denna underbart härliga natur? Allt ont i människohjärtat borde väl försvinna vid umgänget med naturen, detta det omedelbaraste uttrycket för skönhet och godhet.

Krig! Vilken ofattlig företeelse! Då förnuftet gör sig frågan: är det rätt, är det oundgängligt? svarar alltid en inre röst: nej. Endast beständigheten i den onaturliga företeelsen gör den naturlig, endast självbevarelsedriften ger den ett sken av rätt.

Vem kan betvivla att i ryssarnas krig med de kaukasiska bergsfolken den rätt som härflyter ur självbevarelsedriften är på vår sida? Om detta krig icke vore, vad skulle trygga alla angränsande kultiverade ryska besittningar för plundring, mord och överfall av vilda och krigiska folkslag? Men låt oss taga två enskilda individer. Låt oss tänka på trashanken Dzjemi, som, då han förspörjer att ryssarna nalkas, med en förbannelse tager ned sin gamla räffelbössa från väggen och med tre, fyra laddade patroner, som han ej skjuter bort i onödan, rusar giaurerna till mötes och seende, att ryssarna ändå rycka fram och närma sig hans besådda åkrar, som de trampa ner, hans »sakla», som de sätta eld på, den ravin, där hans mor, hustru och barn darrande gömt sig — i maktlöst raseri slungar bössan, drager ned papachen över ögonen, stämmer upp en dödssång och med blotta dolken i handen störtar emot de ryska bajonetterna. Är månne den ur självbevarelsedrift härflutna rätten på hans sida eller på den där officerens, som är med i generalens svit och sjunger en fransk chanson just då han rider förbi oss? Han har familj, släktingar, vänner och underhavande i Ryssland och sina plikter mot dem, han har ingen anledning och önskan att ligga i delo med bergsborna, men han har givit sig av till Kaukasien … tja, för att visa sin tapperhet. Eller har han rätten, min vän adjutanten, som blott önskar att så fort som möjligt få kaptens rang och en god inkomst och av den anledningen blivit bergsfolkens fiende? Eller den där unge tysken, som med stark tysk accent begär en lunta av artilleristen? Kaspar Lavrentjitj är, såvitt jag vet, bördig från Sachsen. Vad har han otalt med de kaukasiska bergsborna? Vilken ond ande har drivit honom från fäderneslandet hit bort till världens ända? Av vilken anledning har sachsaren Kaspar Lavrentjitj blandat sig i vår blodiga tvist med de oroliga grannarna?

VII.

Vi hade ridit i över två timmar. Jag började få frossbrytningar och förmådde med möda hålla mig vaken. Genom mörkret skymtade otydligt samma dunkla föremål: den svarta väggen på något avstånd och de rörliga punkterna, alldeles intill mig bakdelen av en vit häst, som slog med svansen och satte bakbenen brett isär, en rygg i vit tjerkeska med ett guppande gevär i svart fodral och ett broderat pistolhölster, varur den vita kolven stack upp, elden från en cigarrett, som belyste ett par ryska mustascher, en bäverkrage och en hand i sämskskinnshandske. Jag lutade mig fram över hästens hals, slöt ögonen och blev borta i några minuter. Det välbekanta trampet och prasslet väckte mig igen. Jag såg mig omkring och fick ett intryck att jag ej rörde mig från stället men den svarta väggen framför mig närmade sig eller att väggen hade stannat och jag i nästa ögonblick skulle stöta emot den. Samtidigt frapperades jag än starkare av det där nalkande, oavbrutna dånet, vars upphov jag ej kunde förklara. Det var ett dån av vatten. Vi tågade in i en djup dalgång och närmade oss en bergsflod, som vid denna tid på året befann sig i högsta stigning.¹ Dånet blev allt starkare, det fuktiga gräset blev tätare och högre, allt flera blevo buskagen, och horisonten krympte samman undan för undan. Emellanåt blossade ett bländande eldsken upp mot bergens mörka bakgrund än här, än där, men slocknade genast.

— Säg mig, vad är det där för eldar? frågade jag viskande tataren, som red bredvid mig.

— Vet du inte det? frågade han tillbaka.

— Nej.

— Det är bergsfolk som bundit halm vid stång och svänger eldkvast.

— Varför det?

— För alla skall veta ryssen har kommit. Nu skriks det »aj aj, tomasja», i aulerna, tillade han och skrattade, nu alla måste släpa churda-murda i bergskrevorna.¹

— Vet de verkligen redan i bergen att en truppavdelning är på väg? frågade jag.

— Hoho, liksom de inte skulle veta! De vet alltid, vårt folk är sådant.

— Rycker Sjamil också ut nu då?

— Jok², svarade han och skakade nekande på huvudet. Sjamil skall icke tåga ut. Sjamil skall skicka naib³ och skall själv se på uppifrån.

— Bor han långt härifrån?

— Icke långt. Där, på vänstra sidan, det skall vara tio värst.

— Hur kan du veta det? frågade jag. Har du varit där?

— Ja, alla oss ha varit i bergen.

— Och du har sett Sjamil?

— Poh! Inga vi få se Sjamil. Hundra, trehundra, tusen murid⁴ är omkring honom. Sjamil är i mitten, sade han med ett uttryck av slavisk vördnad.

Då man blickade uppåt, kunde man märka att den klarnande himlen började ljusna i öster, och lilla björnen sänkte sig mot horisonten; men i klyftan där vi befunno oss var det fuktigt och mörkt.

Plötsligt flammade några lågor till strax framför oss i mörkret. I samma nu började kulor vina, och på långt håll hördes korta, smattrande gevärssalvor och ett högt skri. Det var genomträngande som ett nödrop, men det uttryckte ej fasa utan ett sådant djuriskt raseri att man ovillkorligt ryste till. Det var den fientliga förtruppen. De tatarer som bildade den utstötte ett härskri, fyrade av på måfå och togo sedan till flykten.

Det blev tyst. Generalen kallade på tolken. En tatar i vit tjerkeska red fram till honom, och de talades vid rätt länge, viskande och gestikulerande.

— Överste Chasanov, ge order att det formeras skyttekedja, sade generalen med låg och litet släpig men tydligt hörbar röst.

Truppen ryckte