På väg till presidenten

By Stig Holmqvist

Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet sprider sig en frihetsrörelse genom den afrikanska kontinenten. Allt fler länder slås fria från de forna kolonialmakterna i Europa. På bara några år skulle statssystem och infrastruktur byggas upp i de nybildade staterna och mitt i detta skede börjar dokumentärfilmaren och journalisten Stig Holmqvist att besöka Östafrika. Här skildrar han de enorma utmaningar som de nybildade länderna stod inför, och de maktkamper som kom att prägla utvecklingen. Holmqvist har mött flera av ledarna som spelade en stor roll i den afrikanska frihetsrörelsen, så som Ugandas Idi Amin och Zimbabwes Robert Mugabe. Men det är en ledare han aldrig mött, Tanzanias president Julius Nyerere. "På väg till presidenten" är en återgivning av Holmqvists upprepade försök att möta den tanzaniska presidenten, och berättelsen om vilka konsekvenser som ledarnas styre skapade för ländernas invånarna. Holmqvist skildrar allt från de korrupta politikerna och de högt uppsatta militärerna, till de fattiga bergbönderna och minoritetsfolkets öde.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788728544006

Book preview

Stig Holmqvist

På väg till presidenten

SAGA Egmont

På väg till presidenten

Omslagsfoto: Photo Researchers/Ritzau Scanpix

Copyright © 2010, 2023 Stig Holmqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728544006

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Presidenten

Presidenten hade en vision. Det är möjligt att alla presidenter har det, var och en på sitt sätt, men den här presidentens vision var helt speciell och kom att föra mig ut på en lång resa.

Presidentens vision handlade inte om maktutövning och personlig vinning. Inte heller handlade den om att erövra land eller egendom från grannar eller fiender för att göra det egna landet starkt och rikt. Inte heller var det en vision om hämnd för gamla oförrätter. Visionen handlade heller inte om att bygga landet med storslagna projekt som snabbt skulle rädda alla ur fattigdomen. Tvärtom gav presidentens vision inga som helst löften om att vägen framåt under hans ledning skulle vara lätt att färdas. Något plötsligt uppblomstrande paradis efter åren av kolonialt herradöme skulle ingen inbilla sig. Vårt fattiga land måste vi bygga med hängivelse och hårt arbete, sade presidenten till sina landsmän och lovade inget annat än slit och försakelser under många år framöver. Fattigdomens ok skulle man fortsatt få bära under överskådlig tid. Det fanns inga lättvunna framsteg. Utveckling tog tid. Och vilja. Hackan i jorden var fortfarande den fattige bondens bäste vän. Svett och möda.

Och ändå kom folket att följa honom. Lyssna till honom. Kanske rent av älska honom. Fortfarande idag, mer än ett decennium efter hans död, talar man i landet med respekt om honom som Mwalimu, läraren.

Hängivelse och hårt arbete – en röst ur en svunnen tid. Presidenten var katolik, och han var socialist. En av de frågor jag den gången hade tänkt ställa till honom, var hur han förenade sin kristna livssyn med visionen om uppbyggnaden av en socialistisk stat. På en kontinent där de koloniala härskarna under ett långt århundrade använt kristendomen som instrument för att i civilisationens namn europeisera den afrikanska själen, den som de kallade primitiv, föreföll mig presidentens djupt övertygade kristna värderingar lite obegripliga.

Och å andra sidan, den afrikanska socialism, som han i sin vision kallade ujamaa, var hade den egentligen sina rötter? Var i den afrikanska kulturen skulle man söka den?

Nu, många år senare, kan jag väl tycka att detta var lite okunniga frågor att ställa till en president. Men jag har fortfarande inte fått något svar på dem.

Det regnade kraftigt den dagen han föddes, och man kallade honom därför för Kambarage efter en av de förfäder vars ande levde i regnet. Namnet Nyerere fick han efter fadern.

Då, 1922, hade människorna i byn Butiama, inte långt från Victoriasjöns östra strand, tre år tidigare fått dunkla upplysningar om att de inte längre var tyska undersåtar utan istället blivit medborgare i det väldiga Brittiska imperiet. I samband med uppgörelserna efter första världskriget hade Tyskland förlorat kontrollen över sina östafrikanska domäner. De gränser som de europeiska stormakterna vid konferensborden med tusch och linjal dragit upp på Afrikakartan under mitten av 1880-talet, ritades snabbt om av krigets segrare. Tyska Östafrika styckades upp i tre delar – Tanganyika, Rwanda och Burundi. Tanganyika skulle fortsättningsvis styras från London som ett mandatområde under Nationernas förbund. Rwanda och Burundi föll på Belgiens lott. Med ett par linjalstreck bytte några miljoner afrikaner nationalitet och härskare, då 1919.

För att skapa ordning i sina världsomspännande kolonier, hade den brittiska administrationen infört begreppet, tribe – stam. I Europa fanns people – folkslag och nationer, men bortom haven fanns bara en massa stammar. I Tanganyika lyckades man definiera ungefär 120 sådana stammar. Ingen var tillräckligt stor för att dominera, och det var ett faktum som politikern Julius Kambarage Nyerere senare skulle komma att dra fördel av.

Fadern, Burito Nyerere, var lokal hövding för en av dessa stammar, zanaki. Han hade ett drygt tjugotal hustrur och Kambarage var son till en av de yngsta. Modern, Mugaya, och Kambarage kom under alla år att stå varandra nära. Även som president lyssnade Julius Kambarage Nyerere på sin mors åsikter: Ibland kallar min mor på mig för att ge mig råd … Det kan gälla allt, även regeringsangelägenheter. Varför skulle hon inte ge mig råd? Hon är min mor och föräldrar är inte rädda för sina barn. Hon har visserligen inte fått någon formell skolutbildning så som jag fått, men det betyder inte att jag är intelligentare än min mor.

Trots att Kambarage tidigt visade sig vara en särpräglad begåvning, var det ingen självklarhet att han skulle få utbildning. För den brittiska administrationen var utbyggnaden av skolor inte högprioriterad. Bara någon procent av alla barn i Tanganyika fick möjlighet till skolgång. De skolor som fanns drevs vanligtvis i regi av ett eller annat trossamfund. Det var alltså en ren slump om barnet hamnade i en katolsk, protestantisk eller något annat samfunds skola. En tillfällighet som man växte upp med och bar med sig genom livet.

Kambarage var 12 år gammal när han fick möjlighet att börja i en missionsskola för infödda. Den fyraåriga grundskoleutbildningen läste han in på tre år. Hans intellektuella kapacitet imponerade på lärarna, som såg till att han fick fortsätta studera på den prestigefulla St. Mary’s Secondary School i Tabora.

Sedan länge hade Tabora varit en viktig knutpunkt för de arabiska handels- och slavkaravanerna från och till Bagamoyo vid Indiska oceanen. När den dåvarande tyska kolonialadministrationen började bygga ut kommunikationerna för att öppna och exploatera inlandet i sin koloni, var det naturligt att man lät den nya järnvägslinjen löpa längs ungefär samma sträckning som tiotusentals slavar tidigare vandrat. 1912 nådde järnvägen Tabora.

Genom influenserna från araberna och swahilikulturen vid kusten, hade islam spritt sig längs karavanvägarna. Ur ett europeiskt perspektiv uppfattades detta som oroande. Det var trots allt bara kristendomen som skulle kunna kasta ljus över den mörka kontinenten. Den tyska, och senare den brittiska administrationen, uppmuntrade således kristna missionärer att slå sig ner i Tabora för att bygga kyrkor och öppna skolor.

Den unge Kambarage Nyerere blev starkt influerad av den kristna utbildning han fick och 1943, som tjugoettårig, lät han döpa sig som katolsk kristen. Han tog sig då också namnet Julius. Samma år fick han ett stipendium och möjlighet att börja en treårig utbildning vid Makerere i Uganda. Det var det enda universitet som då fanns i de brittiska kolonierna i Östafrika. Där fostrades studenterna i god europeisk anda för att sedan kunna återvända till sina hemländer för att tjäna kolonialadministrationen på lämpliga poster.

Men i det exemplariska universitetets sovsalar och undanskymda utrymmen pågick en intensiv debatt bland studenterna. Det andra stora europeiska kriget hade spritt sig över världen och alla insiktsfulla förstod att efter freden skulle de gamla kolonialmakternas roll förändras. På Makerere förde de afrikanska studenterna häftiga politiska diskussioner om sina länders framtid. Julius Nyerere var till växten en späd och kortvuxen person, men som debattör och talare framstod han snart bland kamraterna som en ledare. Han var alltid väl insatt i vad han talade om och han hade förmåga att formulera sina tankar i enkla och åskådliga exempel. Dessutom hade han en stillsam, ofta drastisk humor som kamraterna uppskattade.

Samma diskussioner som fördes på Makerere, pågick också på många andra håll i världen. En ung generation av koloniserade intellektuella planerade för en annan framtid än den deras herrar såg för sig.

Efter tre år på Makerere avlade Julius Nyerere examen som lärare och återvände därefter till sin tidigare skola, St. Mary’s i Tabora, för att själv undervisa. Det var ju så det var tänkt.

Inom den brittiska kolonialadministrationen fanns det givetvis insiktsfulla personer, som förstod att det gamla sättet att styra och härska inte skulle fungera i längden. Det räckte inte med att enbart utbilda en liten kader av inhemska lärare och lägre tjänstemän, som lydigt gick i ledband och följde de direktiv som kablades ut över världen från Colonial Office i London. Man måste också satsa på att skapa en betydligt mer välutbildad elit. Försöka finna individer som skulle kunna bli ledare för sina egna folk utan att ställa till revolutioner eller annat elände. Framför allt fick de inte vara smittade av kommunistiska idéer.

Julius Nyerere föreföll vara just en sådan person. Med sin kristna övertygelse, sin milda framtoning, sitt briljanta intellekt och dessutom goda sociala kompetens, fick han lätt kontakter och vänner bland de européer han kom i kontakt med. Honom ville man satsa på, och 1949 fick han ett stipendium för att som den förste afrikan från Tanganyika studera vid ett brittiskt universitet.

Detta är värt att betänka – 1949 är inte länge sedan, bara drygt sextio år, men Julius Kambarage Nyerere var alltså den förste och dittills ende av en inhemsk befolkning på omkring nio miljoner, som moderlandet ansåg kvalificerad för en utbildning i Europa.

I Edinburgh studerade Julius Nyerere ekonomi och historia och 1952, efter knappt tre år, avlade han sin Mastersexamen. Men studierna var bara en del av hans utbildning, ännu viktigare var den nya värld som öppnade sig för honom genom en stimulerande intellektuell miljö. Han kom i kontakt med fabianismen, den reformistiska gren av socialismen som flera ledande intellektuella i Storbritannien bekände sig till. Deras idéer tilltalade Nyerere. Att med reformer, steg för steg, bygga upp ett rättfärdigt samhälle byggt på socialistiska värderingar var helt i linje med hans egen grundläggande livssyn. Han var ingen förespråkare av våld och revolution.

30 år gammal var han en man i två världar. Hövdingsonen från den lilla byn vid Victoriasjön skrev artiklar och höll tal som de europeiska vännerna lyssnade till med respekt. Men han visste att hans framtida gärning var hemma i Tanganyika. På många håll i Afrika virvlade det allt häftigare i det koloniala dammet. I Ghana tvingades britterna acceptera att Kwame Nkrumah bildade regering 1952. Nkrumahs idéer om panafrikanism, ett fritt och enat Afrika, spred sig över kontinenten. Léopold Senghor skrev om négritude, den afrikanska själens djupt rotade känsla för gemenskap, en omtankens demokrati, som stod i kontrast till den krasst materialistiska europeiska livssynen. I Kenya fick befrielsekampen ett våldsamt förlopp i form av Mau-Mau-kriget, när den europeiska jordägarklassen i landet vägrade lyssna på den inhemska befolkningens krav på rätt till jord och ägande. Ett nytt Afrika var på väg att formas. En hoppets och framtidens kontinent.

När Julius Nyerere kom tillbaka till Tanganyika efter åren i Storbritannien började han undervisa på en skola i närheten av Dar es Salaam, Fridens Hus, kolonins huvudstad och administrativa center. Han älskade att undervisa, men insåg samtidigt att han hade plikt att delta i den politiska processen i Tanganyika.

Och han hade sin vision. Han ville försöka skapa en syntes mellan de socialistiska idéer han fått i Europa och den djupa förankring han hade i sin egen afrikanska kultur. Ujamaa, afrikansk socialism.

Tillsammans med en grupp vänner, bland andra Oscar Kambona, bildade han 1954 Tanganyikas första afrikanska politiska parti, TANU – Tanganyika African National Union. Nyerere valdes till ordförande. Senare skulle han med några av dessa vänner bli oförsonlig fiende.

Inom den koloniala administrationen höll man ögonen på honom. Man uppskattade hans personlighet och hans kristna livsåskådning, men att på en av landets mest prestigefulla skolor ha en lärare som också ägnade sig åt politisk aktivitet och rent av talade om ett framtida fritt och självständigt Tanganyika blev för mycket. Nyerere ställdes inför ett ultimatum – antingen lärare eller politiker. Han valde politiken. Men förblev lärare hela sitt liv.

Utan arbete och fasta inkomster upplevde Nyerere några magra och svåra år medan han oförtrutet reste runt i landet för att bygga upp TANU-partiet och tala om sin vision för ett framtida Tanganyika.

Till skillnad från grannlandet Kenya i norr hade Tanganyika ingen stor jordägande klass av vita kolonisatörer. Det var dessa som i första hand såg sina privilegier och sin framtid på den bördiga afrikanska jorden hotad då kraven på självständighet växte.

Under andra världskriget hade de kenyanska bönderna tvingats odla grödor som skulle föda den världsomspännande brittiska krigsmaskinen. Dessutom hade tiotusentals unga afrikanska män enrollerats som soldater för att slåss för sina koloniala herrar. När kriget var slut och soldaterna återvände hem, trodde de att de ideal och idéer, som de offrat sig för i kriget också skulle gälla i deras eget land. Istället fick de uppleva hur allt större arealer av deras jord exproprierades av kolonialadministrationen för att bland annat delas ut till 40 000 av de vita soldater, som återvänt utblottade till England och uppmuntrades att skapa sig ett nytt liv i Kenya. Speciellt hårt drabbades kikuyuerna, som levde i områdena i det kenyanska höglandet där de vita nybyggarna fann livet så behagligt. Mau-Mau-rörelsen växte fram med krav på omfördelning av jorden.

Kikuyuernas tradition att i tider av hot och svårigheter svära trohetsed för att hålla samman folket gjorde snabbt Mau-Mau till en stark motståndsrörelse. Den brittiska kolonialadministrationen jagade demoner. I början av 1950-talet övergick det passiva motståndet i öppet gerillakrig. Under de följande åren lyckades den brittiska propagandaapparaten dupera världen med skildringar av hur den europeiska civilisationen riskerade att falla samman om den blodtörstiga afrikanska anden släpptes fri. Det krävdes krafttag för att hålla den under fortsatt kontroll.

Kolonialadministrationen upprättade ett nätverk av fångläger där misstänkta Mau-Mau-män hölls inspärrade. Kvinnor och barn internerades i åttahundra inhägnade och övervakade byar som låg utspridda över kikuyuernas land. Vid mitten av 1950-talet, då administrationens förtryck var som värst, hölls nästan 1,5 miljoner människor inspärrade. Det var större delen av hela kikuyufolket.

Enligt den brittiska administrationens statistik dödades färre än etthundra vita poliser, militärer och nybyggare under det åtta år långa Mau-Mau-kriget. Enligt samma statistik dödades elva tusen Mau-Mau-män i striderna. Det verkliga antalet kikuyuer och kenyaner ur andra folkgrupper som avrättades, torterades till döds eller dog av svält och umbäranden var dock mycket högre. I sin bok Britain’s Gulag uppskattar Caroline Elkins att så många som ett par hundratusen kenyaner dog under det brittiska förtrycket.

När Julius Nyerere 1955 framträdde i FN i New York, som representant för TANU och självständighetsrörelsen i Tanganyika, var Mau-Mau redan ett begrepp inom den internationella politiken. Den brittiska propagandan hade varit effektiv. Om man inte hårt och beslutsamt slog ner alla försök till självständighetskamp skulle upproret på det kenyanska höglandet sprida sig över kontinenten. Snart skulle hela Afrika stå i lågor. Kalla kriget brände i alla kolonialherrars hjärnor. Nationalism och kommunism blandades samman. Överallt trodde man sig se Sovjetunionen som mentor för alla former av självständighetssträvanden.

Då kom Julius Nyerere och talade med sin milda röst. Han visste vad han ville och han uttryckte det klart och tydligt. Men han talade inte om våld och konfrontation. Han talade om rättfärdighet och människovärde. Han talade om ett fritt Afrika där alla människor, oavsett hudfärg eller ras skulle kunna leva tillsammans. Han talade utifrån de kristna värderingar som han lärt sig i missionsskolan. Han talade utifrån den socialistiska övertygelse om jämlikhet och rättvisa som han tagit till sig under universitetsåren i Europa.

Men han påminde samtidigt FN-församlingen om att också Tanganyika hade haft sin väpnade motståndskamp. Det var i början av 1900-talet, under det så kallade Maji-Majikriget, mot de dåvarande tyska kolonialherrarna. Nyerere förklarade att han ville undvika en ny frihetskamp likt den som pågick i Kenya. Men om de som nu borde lyssna inte hörde förnuftets röst, var det stor risk att våldet i Kenya spred sig också över gränsen till Tanganyika, sade han.

Julius Nyerere talade som en man som en och annan europeisk politiker snart insåg att man nog borde lyssna på.

I FN var Dag Hammarskjöld generalsekreterare. Även han var djupt engagerad i en fredlig lösning på de koloniserade folkens krav på självständighet. Eftersom Tanganyika formellt inte var en brittisk koloni utan ett förvaltarmandat under FN, tvingades Storbritannien ta hänsyn till detta. När Julius Nyerere framträdde inför FN:s förvaltningsutskott för de icke självbestämmande territorierna i världen och krävde ett bestämt datum för Tanganyikas självständighet, motsatte sig emellertid Storbritannien omedelbart ett sådant krav som helt orealistiskt. Man hävdade att Tanganyika inte skulle kunna klara sig som självständig nation. Det fanns ju över huvud taget inga utbildade afrikaner som kunde sköta administrationen, hävdade man. Detta var i och för sig riktigt – Julius Nyerere var ju en av de få utbildade akademiker som fanns i landet. Storbritannien hade som kolonialmakt aldrig varit intresserat av att utbilda en inhemsk elit, varken i Tanganyika eller i sina andra kolonier. På lokalplanet fick stamfolken gärna sköta sig själva, så länge de inte ställde till problem för byråkraterna på Colonial Office. Men alla övergripande beslut skulle komma därifrån.

Den brittiska administrationen i Dar es Salaam försökte på olika sätt misskreditera Julius Nyerere och hans parti. Vid ett tillfälle ställdes Nyerere inför rätta anklagad för att i en tidningsartikel ha skrivit, att två brittiska tjänstemän begått övergrepp mot lokalbefolkningen. Han dömdes till sex månaders fängelse. Ett straff som senare omvandlades till böter.

Efter Julius Nyereres andra framträdande i FN 1956 blev det ändå uppenbart att Storbritannien måste inleda en dialog om en fredlig väg till självständighet skulle vara möjlig. Mellan Julius Nyerere och Storbritanniens guvernör i Tanganyika, Sir Richard Turnbull, växte det fram en ömsesidig respekt, och det blev efter hand mer eller mindre självklart att det var Nyerere som skulle leda landet in i självständigheten.

I valen i augusti 1960 vann TANU-partiet 70 av 71 platser i Tanganyikas nya lagstiftande församling. I december 1961 utropades Tanganyika som självständig nation och Julius Nyerere blev landets premiärminister. Han var då trettionio år gammal och den yngste statschefen i världen. När Tanganyika året därpå övergick till att bli republik valdes Julius Nyerere till dess förste president.

Mwalimu, läraren, skulle under många år framöver förkunna sin vision och sätta sin prägel på sina elever, sitt folk.

Jag läste om Julius Nyereres vision och fascinerades av den. En ny nation skulle byggas på en grund av rättfärdighet och respekt för alla människors lika värde. Kanske en modell för hela det nya Afrika.

Sju år efter Tanganyikas självständighet började jag min första resa dit. En svensk missionär, Barbro Johansson, som arbetat många år i landet och var Nyereres personliga vän och förtrogna, hade lovat att hjälpa mig med kontakten för ett samtal med presidenten, en intervju för en tidning.

Jag hade mina idéer och frågor formulerade. Presidenten skulle ge sina svar.

Men så, redan en av de första kvällarna efter att jag kommit till Dar es Salaam, tog verkligheten ett språng. Sent i skymningen, och medan månen steg upp ur Indiska oceanen, fanns en vacker ung tanzanisk kvinna där på stranden. Hon sade att jag luktade svett. Och hon erbjöd sig att tvätta min blöta skjorta. Hennes hud doftade på ett sätt som jag aldrig upplevt förut.

Jag glömde presidenten och alla mina frågor.

I hönshuset

Efter tre mer eller mindre sömnlösa nätter i familjen Benedicts hönshus somnade jag av ren utmattning under den fjärde. Men under de tre sömnlösa hann jag många gånger ifrågasätta mina idéer om att bo ett par månader tillsammans med familjen. Jag hade hoppats lära mig lite om deras livsvillkor, och till och med berätta om det i en film.

När jag först kom upp i bergen och blev introducerad för far Benedict och hans två söner Damiani och Vitalis, var det ingen som verkade speciellt förvånad över min förfrågan om att få tillbringa en tid här. Man misstog mig för den nye prästen som skulle komma och tog för givet att jag menade att jag skulle bo nere på missionsstationen. När jag förklarade att jag faktiskt gärna skulle vilja bo just här med familjen i deras hem, blev de lite mer undrande. Inte avvisande, men hur skulle det gå till?

Både Damiani och Vitalis var gifta och hade vardera fem barn. Far Benedict var enligt kyrkboken 67 år gammal och en av de första som låtit sig döpas till den kristna tron här uppe i bergen. Han hade tidigare haft flera hustrur men nu var bara en i livet. En syster till hustrun bodde dessutom tillsammans med familjen. Sammanlagt bodde de alltså sjutton personer på den lilla platå som röjts och hackats ut ur bergssluttningen.

Far Benedicts hus var en traditionell cirkelformad hydda med ett konformat tak av halm. Där bodde han med hustrun, svägerskan och de tolv getterna. De båda sönerna hade var sitt hus på vardera sidan av faderns. Deras hus var byggda i modern still med block av rödbrun soltorkad lera. Ännu hade ingen av dem haft råd att ersätta grästaket med korrugerad plåt.

Sönernas hus innehöll två rum med en gång emellan. I ena rummet sov man och hustru, i det andra barnen. Hur skulle jag kunna inkvarteras i denna miljö?

Vitalis, som var den ende av de vuxna i familjen som gått några år i skolan och kunde läsa och skriva, var också den mest talföre och utåtriktade. När jag föreslog att jag kunde sova tillsammans med hans fyra äldsta barn i deras rum, menade han att jag inte skulle stå ut med det. Istället föreslog han att barnen skulle flytta in till honom och hustrun så att jag fick ett eget rum. Ett gästfritt erbjudande, som jag ju inte kunde acceptera.

Det var då Vitalis kom på att jag kunde bo i hönshuset. Det var rejält byggt och låg en bit bortom de andra husen. En syster till Benedict hade tidigare bott där, men sedan hon dött för flera år sedan hade det fungerat som kombinerat hönshus och skräpbod. En förträfflig lösning tyckte vi alla – utom hönsen och familjens fyra ankor. De protesterade livligt och ljudligt. Fjädrar och damm yrde medan vi installerade en extra vägg av flätade mattor för att avskilja min del av rummet från deras. Till slut fick vi väggen på plats med hönsen på sin sida och jag kunde sopa och städa rent på min. Vitalis äldste son lånade ut sin säng åt mig. Han sov ändå för det mesta hos en kompis nere vid missionsstationen. Om ett par dagar skulle vi bära upp väskorna med min filmutrustning från byn nere i dalen.

När jag första kvällen låg utsträckt ovanpå sovsäcken och lyssnade på nattens ljud, på cikadornas intensivt vibrerande ton, en höna som skrockade belåtet på andra sidan väggen, ett plötsligt fågelrop långt borta i bergen, kraftiga snarkningar från något av de andra husen, då kändes det som om allt fallit på plats. Jag var mitt ute i den tanzaniska verkligheten och skulle få uppleva hur presidentens visioner fungerade till vardags. Just så hade jag tänkt mig det skulle vara.

Redan efter en kort stund började det klia. Häftigt. Något litet kryp måste ha bitit till nere på vänster ankel. Dessutom började myggorna surra allt intensivare runt ansiktet. Jag förbannande att jag glömt moskitnätet i packningen i byn. Jag kröp ner i sovsäcken. Det tog inte många minuter innan jag svettades. Då började det klia ännu mer. På magen. Under shortsen. Och på ankeln blev klådan allt intensivare. När jag lyfte upp benet ur sovsäcken och lyste med ficklampan såg jag en stor röd svullnad. Vad hade bitit?

Det var trots allt bättre att ligga ovanpå än i sovsäcken. Det var varmt och kvavt i rummet. Och luktade hönsspillning. Jag hade känt den fräna lukten tidigare under dagen, ägnat en hastig tanke åt den, men förutsatt att jag skulle vänja mig. Det gjorde jag inte. Lukten blev bara allt mer kväljande. Jag behövde frisk luft.

Jag tog på långbyxor, långärmad skjorta och bar ut den hemsnickrade rangliga lilla stolen som ingick i mitt möblemang och satte mig i den relativa svalkan utanför dörren. Det var befriande. Svetten torkade upp. Klådan gav med sig.

Men bara för en kort stund. Snart hade nya trupper av insekter upptäckt min reträttplats. För att inte tala om mörkrets osynliga, men ilsket anfallande myggor. Oljan som jag smort in händer, ansikte och nacke med hade ingen avskräckande effekt och bomullsskjortan hade myggorna inga problem att leta sig genom. Det fanns ingen plats att söka skydd.

Stjärnorna rörde sig sakta över himlen medan jag otåligt satt och väntade på den befriande gryningen. Då och då slumrade jag till, men attacker av våldsam klåda återkom ständigt och därmed de oroliga tankarna på om det här egentligen varit en särskilt god idé. Vad hade jag här att göra? Vad inbillade jag mig att jag skulle uppleva och lära mig? Hade det inte varit bättre att stanna kvar i huvudstaden och bara vänta på ett nytt tillfälle att intervjua presidenten istället för det jag sumpat? – Dar es Salaam, hur skönt var det inte att promenera där på stranden i de ljumma vindarna från Oceanen och på kvällarna sitta och dricka en kall Tusker medan man förde trevliga politiska diskussioner med engagerade biståndsarbetare. Analysera, vrida och vända på presidentens visioner. Visioner som de flesta av oss uppfattade som goda. Tanzania i våra hjärtan.

Den första natten i hönshuset hade jag inga större problem att stålsätta mig. Jag hade ju bestämt mig för att såväl lyssna till presidentens röst som att se och uppleva hur folket ute i landet tolkade den. Den föresatsen tänkte jag inte svika. Insektsangreppen skulle jag vänja mig vid, och imorgon skulle jag be någon ta med mitt myggnät upp från byn.

Redan strax efter gryningen kom de första vandrarna gående på stigen som löpte just bortom familjen Benedicts boplats. Det var de som bodde längre upp i bergen och som måste starta tidigt för att hinna ner till åkerlapparna i dalen innan solen steg för högt på himlen.

Även Vitalis hustru, Constantia, och brodern Damiani och hans hustru Leonarda skulle ner till familjens åkrar för att arbeta och hade bråttom att komma iväg. De båda kvinnorna hade redan långt före gryningen varit igång med att koka te och välling åt barnen. Men Vitalis skulle inte med och han och jag kunde ta det lugnt, dricka vårt te och äta lite kall ugali, majsgröt, som var kvar från föregående kväll.

Far Benedict hade bekymrat studerat prickar och bulnader som täckte min kropp och sedan gett mig en plåtburk med en mentolluktande kräm. Den lindrade en del av klådan. Och trots nattens stunder av tvivel var jag åter övertygad om att min föresats att bo ett slag i deras verklighet var helt riktig.

Vitalis skulle under dagen visa mig runt och introducera mig för folket i grannskapet. Det var nödvändigt. Visserligen hade det sedan ett par årtionden tillbaka och långt före självständigheten bott en katolsk fader på missionsstationen ett stycke längre ner på bergssluttningen, men att en ung vit man plötsligt kom hit upp och ville bo i ett hönshus, hade aldrig hänt och kunde sannerligen verka underligt och misstänksamt. TANU-partiet som styrde Tanzania var välorganiserat ända ner till gräsrotsnivå. Det hörde och såg allt. Vitalis var medlem i partiet och hans farbror, Benedicts bror, var jumbe, den lägsta nivån i partihierarkin och den som övervakade och hade ansvaret för tio familjer i sitt grannskap. Som ten cell leader var man talesman för dessa familjer i det lokala TANU-rådet, som i sin tur representerade folkets vilja uppåt i byråkratin via krets-, distrikts- och regionsnivåerna för att slutligen nå fram till parlaments- och regeringsledamöterna. Och presidenten. Att vistas ute i den tanzaniska vardagen utan att rapportera till den lokale jumben, var inte tillåtet.

Växtligheten på sluttningarna var intensivt grön och frodig ända upp till bergskammen i väster. Den korta regnperioden i november hade varit god och majs, kassava och bönor växte redan högt. Den föregående långa regnperioden i april–maj hade varit knapp och gett dåligt utbyte på åkrarna, men nu var Vitalis övertygad om att det skulle bli en bra skörd. Nere i dalen hade han och de andra bönderna sina odlingar med ris. Det var tänkt att överskottet av risproduktionen skulle säljas till byns kooperativ, men därifrån var betalningen så osäker att de flesta föredrog att avyttra sin skörd på annat sätt.

Medan vi gick uppför stigen, som löpte som en rödbrun tråd genom allt det gröna, med en intensivt blå himmel och en het sol ovan oss, stannade Vitalis ofta för att berätta om livet här i bergen. Han var en god berättare och såg att jag tacksamt och flitigt noterade i min anteckningsbok.

Det otillgängliga området här uppe i bergen heter Vidunda, och enligt 1967 års folkräkning uppskattade man att tjugotusen människor hörde till den lokala folkgruppen. Familjen Benedicts hem låg på nästan tusen meters höjd, och mot dalen och slättlandet där nere var sluttningarna branta och svårforcerade. Bara med en kraftig fyrhjulsdriven bil kunde man under torrtiden köra upp. Annars fick man gå och bära sina bördor på huvud och rygg.

Sedan urminnes tider har man försörjt sig på jordbruk och jakt, fast numera fanns det inte mycket villebråd kvar, och höns, ankor, getter och en och annan gris svarade istället för de goda köttbitarna. Min egen föreställning om hur deras fattigdom skulle se ut, stämde inte alls när jag kom hit. Alla såg välmående och friska ut.

Svälter gör vi aldrig, sade Vitalis.

Det kunde vara bättre eller sämre tider, men mat fanns det alltid om det inte var tider av oro. Vitalis hade själv aldrig upplevt såna tider, däremot kunde far Benedict berätta om förfärliga minnen från sin tidiga barndom. Då, i början av 1900-talet, drog tyska trupper runt här i centrala Tyska Östafrika och brände och ödelade människors hem och åkrar. Detta gjordes som straff för att befolkningen vägrat att lyda order, att odla bomull och arbeta som billig arbetskraft på kolonialherrarnas plantager. Istället grep folket till vapen. Pil, båge och spjut mot maskingevär och artilleri. Tusentals afrikanska män sköts ner. Deras ledare försökte ingjuta mod med hjälp av ett heligt vatten, maji, som skulle skydda mot kulorna och förvandla den hårda metallen till våta fläckar på huden. Och strax skulle den fallne resa sig igen.

När far Benedict berättade för mig om sina första barndomsminnen fick han tårar i ögonen. Värst var svältkatastrofen som följde på den tyska taktiken att lämna ett ödelagt land efter sig.

Askaris brände, plundrade och förstörde allt vi ägde. Vi måste leva som djuren i skogen länge efter det, sade Benedict.

Askaris var afrikanska soldater från andra håll i landet, som värvats som fotfolk under ledning av tyska befäl. Så skapades effektivt motsättningar mellan olika folkgrupper inom kolonin.

I de koloniala rapporterna kom detta krig att kallas majimaji-upproret. Man uppskattar att minst hundratusen människor dog, direkt eller indirekt av svält och umbäranden. Ett tiotal år senare förlorade Tyskland självt många av sina egna invånare i det stora europeiska kriget. Och också sina besittningar i Östafrika.

President Julius Nyerere kallade maji-maji-upproret för Tanganyikas första, och förhoppningsvis enda, befrielsekrig då han 1955 talade i FN om kravet på självständighet för det dåvarande brittiska protektoratet.

TANU-partiets grönsvarta flagga hängde utanför farbroderns hus då vi kom fram. Ett tecken på att här bodde en jumbe. Själv var han dock inte hemma. Redan igår hade han gått till ett partimöte på andra sidan bergen och väntades inte hem på ytterligare några dagar. Partiets funktionärer föreföll ständigt vara på vandring till eller från ett möte.

Farbroderns dotter bjöd oss på te och eftersom jag hade med ett par paket kex, blev vi sittande i den djupa behagliga svalkan under mangoträdet och dåsade.

Vi kom att prata om Arushadeklamtionen – den vitbok för landets utveckling som antagits av partiet året innan i staden Arusha. Presidenten hade överraskat många högt uppsatta partimedlemmar då han lade fram texten. Den baserades på hans erfarenheter av de gångna sex årens självständighet. Själv var presidenten en renlevnadsman. Han strävade inte efter rikedom och personliga förmåner. Men under åren hade han sett hur andra regeringsmedlemmar, partibossar och funktionärer alltmer gled iväg från visionen om ett land av jämlikar. De hade fallit för maktens lockelser, det goda livets lyx och välmående.

För dessa som kommit på villovägar stipulerade Arushadeklarationen allmän rättning i leden: alla högre partimedlemmar eller statstjänstemän skulle titulera sig antingen bonde eller arbetare. Ingen fick äga aktier i privata bolag eller sitta i dess styrelser. Ingen fick ha mer än en lön. Ingen fick äga hus för uthyrning. Ingen fick berika sig på någon annans arbete. Importen av lyxvaror för konsumtion skulle begränsas kraftigt.

Dessutom skulle banker och andra för samhället viktiga företag nationaliseras med omedelbar verkan.

För de i landet som bara uppfattat självständigheten som ett mål för att se om sitt eget revir var Arushadeklarationen svårsmält. Inom den lilla politiska eliten var man dock lyhörd för att presidenten hade folkets stöd, och att det därför gällde att räcka upp handen vid rätt tillfälle om man inte skulle falla i onåd. Alla de miljoner som dagligen gick med hackan över axeln till åkern lyssnade å andra sidan med stolthet till presidentens ord: I detta land är vi alla jämlikar – alla är vi bönder eller arbetare.

Varje dag lästes korta referat ur Arushadeklarationen upp i Tanzanias statsradio, man analyserade och förklarade dess innebörd. Eftersom Vitalis nyligen haft råd att köpa en liten batteriradio åt sin familj, var han väl insatt i deklarationens formuleringar. Ujamaa var det återkommande ledordet för landets framtid.

Men afrikansk socialism? När jag bad Vitalis förklara för mig vad han själv lade för innebörd i begreppet, såg han lite osäkert på mig, funderade en stund och svarade sedan, att han nog inte riktigt visste vad som menades med socialism. Ujamaa, visste han givetvis vad det var, men afrikansk socialism lät främmande.

Och så var det. Ordet socialism användes sällan i det dagliga språkbruket, varken i uppläsningarna ur Arushadeklarationen, eller i alla de andra uppbyggliga program om samarbete, hönsavel, sanitet, mathållning, och så vidare som sändes på radion. President Julius Nyerere själv skrev och talade om socialism, men det var trots allt ett ord som användes med sparsamhet.

För Vitalis spelade det givetvis heller ingen roll vilken terminologi som användes. Han var medlem i partiet och tyckte dess målsättning var helt i linje med vad han förväntade sig av framtiden. Han ansåg att alla fått det mycket bättre sedan självständigheten. Redan gick tre av hans barn i skolan och äldste sonen, Gordian, som var tretton år skulle fortsätta studera till lärare. Far Benedict, som upplevt en lång period av den koloniala eran, var mycket stolt över att han skulle få dö i ett fritt land och på sin egen jord.

På kvällen slaktade Vitalis en höna. Medan vi åt och slickade fettet av fingrarna ropade vi hälsningar åt folk som var sena upp från dalen och nu passerade på stigen. Kvinnorna skyndade vidare, men några män vek av och kom och satte sig med oss för att prata. Förhöra sig om vem jag var. Alltid vänligt och försiktigt. Så jag var inte missionär eller katolsk baba, fader? Nej, jag verkade ju lite för ung för det. Jaså, jag hade kommit hit