Teurajärvi: Byn där fyra språk möttes

By Håkan Bergström

År 1690 timrades det första pörtet upp vid sjön Teurajärvis södra ände, där språkgränsen mellan meänkieli och överkalixmål kom att gå. Även samiska har talats i trakten sedan urminnes tider. Byn växte, trots emigration, långsamt ända fram till 1950-talet då utflyttningsvågen startade.
I dag finns det människor med rötter i Teurajärvi spridda över hela Sverige, i Norge och Finland och ända borta i USA.
Både statliga och privata arkiv har använts för att beskriva byns utveckling. Men framför allt bygger boken på historier som byns skickliga berättarkonstnärer underhöll sina grannar med i en tid före tevens, radions och internets ankomst. Fotografierna spelar också en viktig roll som förmedlare av livet i byn. Förutom de privata bilderna innehåller boken också flera foton från den berömde kirunafotografen Borg Meschs besök 1913.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 13, 2022
• ISBN: 9789180571579

Håkan Bergström

Översättare vid Europeiska kommissionen, Bryssel. Fil. kand. i Antikens kultur och samhällsliv och finska.

Book preview

Innehållsförteckning

FÖRORD

För länge sedan

Fisketräsk

En by blir till

Byn växer

Näringarna

Sjösänkningen

Korn & kvarnar

Kvinnornas riken

Barn är barn

Skolan och lärarna

Samer och renar

Botare och nåjder

Skrock, vidskepelse och kunskaper om det fordolda

Glädje & sorg

Underhållning och dans

Bastun – till bot och förnöjelse

Jul och högtider

Luppovuosi/Lavåret

Komiteatalvi – Kommittévintern

Arbetsstugan

Politik

Präster, læstadianer och pingstvänner

En vandringsman

TEURAJÄRVIBOR UTE I VÄRLDEN

Några gamla släkter

Efterord

Bilaga 1

Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga 4

KÄLLOR OCH LITTERATUR

FÖRORD

Den här boken handlar om skogsbyn Teurajärvi intill Kalix älvdal och de människor som har bott här. Den är dels tänkt som ett minnesmärke över deras liv och verk, dels som en påminnelse om var vi har våra rötter.

Avsikten är inte att ge en fullständig och heltäckande bild av byn, utan att med hjälp av ett axplock av fotografier, dokument och berättelser låta byn och dess invånare glimta fram här och där genom historien. Vi är ute i sista stund, för de flesta riktigt gamla minnena har bleknat och många av spåren är undansopade eftersom det inte fanns många som fäste all dramatik, alla händelser och människoöden på pränt. Men lite har bevarats åt eftervärlden i arkivens gömmor, i gamla fotoalbum och genom den berättarkonst som var så högt skattad i trakten. Historieberättarna var riktiga konstnärer och underhållare som visste hur man bygger upp spänningen, fångar åhörarnas uppmärksamhet och får till poängen i slutet. Men i takt med moderniseringen övertogs berättandet mer och mer av andra medier och folk hittade många andra sätt att förströ sig på. Försvenskningen var också en förödande kraft – historier som fick lyssnarskaran att spetsa öronen eller vrida sig av skratt när de berättades på meänkieli, kan ofta låta väldigt bleka och intetsägande på svenska.

Moderniseringen har också gått hårt åt de gamla byggnaderna i byn som idag tråkigt nog är lätträknade. Detta beror till dels på den AMS-politik som fördes på 1960–70-talen då beredskapsarbete skapades genom anslag inte till att reparera äldre timrade hus, utan till att riva dem. Ett kulturmord i statlig regi.

Som alla orter bildade Teurajärvi sitt eget universum och en egen liten värld i sig med tillvarons alla ingredienser, det fula, det elaka och det brutala, men också det fina, det vackra och det kärleksfulla – och givetvis alla schatteringar däremellan. För den som hade haft vett att teckna ned allt som hänt i byn genom tiderna skulle stoff ha funnits till många romaner och Netflix-serier. De äldsta generationerna är som sagt borta, och om hur de var som människor kan inget säkert sägas. Men någonting av deras egenskaper dröjer sig nog ändå kvar i oss som vattenringar och virvlar som spridit sig över generationerna. De finns i oss och påverkar oss trots att vi inte vet vilka de var.

Teurajärvi idag är en by där skogen har dragit närmare och återerövrat förlorad mark. Kreaturens behov av foder innebar att landskapet förr var mycket öppnare, eftersom stora ängsmarker bredde ut sig kring gårdarna, vars odlingar omgärdades av staket för att hålla korna borta. Hus fanns det dessutom lite varstans, och att de var bebodda kunde man se på röken från de sprakande brasorna som sökte sig ut genom skorstenarna.

Ljuden var också annorlunda. På morgnar och kvällar sommartid fylldes luften av råmanden från korna på väg ut på bete i de omkringliggande skogarna, och likaså om kvällarna när de med skällkon i spetsen kom vandrande tillbaka med stinna juver och spretande spenar mogna för mjölkning. Med vinden spreds lukten av komockor som låg där de plaskat i marken, omgivna av svärmande moln av flugor. I slåttertider fylldes luften av de tunga dofterna från det slagna höet och ljudet av slåtterfolket ute på träsket som kunde vara upp till hundra personer. Med sina liar mejade karlarna metodiskt ned höet följda av räfserskorna som föste ihop det i strängar innan det lyftes upp för torkning på långa hässjor.

Eftersom hus och spisar var vedeldade låg det särskilt om vintrarna alltid ett stråk av rök i luften. Och att det var bastudag kunde man om inte annat lukta sig till, för då bolmade röken genom gliporna i väggarna på byns alla rökbastur. Det var kort sagt en plats fylld med liv, inte minst eftersom det myllrade av kläppejä, barn. Familjer med åtta eller fler barn var ingen ovanlighet. Överallt var kläpparna i rörelse, på byvägen, på gårdsplanerna, på skogsstigarna, på stränderna och på alla andra upptänkliga ställen.

Det var efter kriget den stora förändringen började. Malmfälten och industrierna i södra Sverige skrek efter arbetskraft, och betalningen var minst dubbelt så bra som den i skogen. Staten fick se till att reparera sina gamla kronotorp och kolonat och rent av bygga nya så att inte alla genast skulle lämna yxa och såg och strömma i väg till orter med bättre levnadsstandard och löner. När skogsbruket mekaniserades på 1950–60-talen blev den statliga politiken den motsatta: nu skulle så många som möjligt flytta bort. Alla Måste Söderut, var tidens melodi. Lyckan var förstås stor när de första stegen in i välfärdssamhället togs; allt det nya, allt det man nu hade råd att köpa, och alla maskiner som förenklade tillvaron. Men hos många dröjde sig ändå en längtan kvar till den starka gemenskap som fanns förr när ingen kunde leva på egen hand:

– Visst var arbetet tungt, men vi hade ju varandra.

Trots att engelska, tyska och polska i dag (2022) lagts till byns traditionella fyra språk ser framtidsutsikterna för Teurajärvi lite bistra ut med ett invånarantal på drygt 25 personer, varav många över 65 år. Kommer framtidens supersnabba internet att locka fler att slå sig ned i Teurajärvi, eller blir byn så småningom bara ett sommarstugeparadis? Eller kommer kanske skogen obönhörligen att helt återta allt det som en gång med stor möda röjts fram och odlats upp?

Bokens redaktör har visserligen aldrig bott i byn, men har tillbringat många somrar i trakten, och har kunnat bidra med sin arkivforskning och sina intervjuer. Om det däremot finns något blodomlopp och puls i texterna går äran för det enkom till alla dem som bidragit med sina personliga upplevelser och berättelser om sin hemby. Jag tänker då främst på Rune Isberg, Lars Isaksson Hangasjärvi och Holger Sundqvist i redaktionskommittén, men också på de många andra som haft sina talturer: Svante och Linda Bergström, Kurt Brännvall, Paavo Hammar, Thord Bergström, Linnéa Nylund, Birger Karkiainen, Thore Johansson, Carl Brännvall, Elin Bergström, Ove Pettersson, Anna-Lisa Joona, Gunnar Hannu, Karl-Erik Kurkkio, Betty Hansson och flera därtill. Några av bidragsgivarna finns inte längre bland oss när boken publiceras: Harald Bergdahl, Torsten Bergdahl, John Karkiainen, Gustav och Maria Karkiainen, John Keskitalo, Fride Bergström, Anna Isberg, Ellen Niva, Adele Nylund, Valborg Kyrö, Edvin och Svea Nylund, Gullan Rohlin med flera.

Vi har också generöst fått tillgång till en del av Eivor Nylund Torstenssons samling av intervjuer, och även bilder ur Carl Brännvalls bildsamling med Tora Alséns och Ingeborg Oreests foton. Vidare har Kiruna kommun ställt upp som samarbetspartner och utan avgift låtit oss använda Borg Meschs foton från hans Teurajärvibesök 1913. Tack också till Thord Bergström för bildassistans. Ett särskilt tack riktas till professor Britt-Inger Johansson som granskat boktexten och som med sina kommentarer undanröjt flera brister och dessutom bättrat på dispositionen av texterna. I slutet av boken finns ett antal bilagor som hjälper läsaren att orientera sig geografiskt, och som bland annat upplyser om de folkliga namnen på några av de personer som nämns i boken.

Vi vill slutligen åter påpeka att boken på intet sätt är heltäckande. I mångt och mycket är det slumpen, och de som aktivt bidragit med bilder och berättelser, som fått avgöra vad som kommit med. Det finns med andra ord utrymme för en uppföljare …

Teurajärvi och Bryssel i maj 2022

Håkan Bergström (red.), Lars Isaksson Hangasjärvi, Rune Isberg och Holger Sundqvist

För länge sedan

För drygt 9 000 år sedan hade iskanten dragit sig undan mot sin kärna i fjälltrakterna och landhöjningen hunnit så långt i våra dagars Norrbotten att en liten sjö kunde börja avsnöra sig från och bilda strand i väster mot den väldiga havsfjärd som då ännu sträckte sig långt norrut i det vi numera kallar Kalix älvdal. Sitt namn, Teurajärvi, hade den förstås ännu inte fått, och inte heller när de första människorna i form av jägare-samlare började anlända, först österifrån och därefter västerifrån när hela den norska Atlantkusten väl hunnit blivit isfri. Om deras tidiga närvaro vittnar de äldsta lämningarna som hittats i Aareavaara, drygt 7 mil norr om Teurajärvi, där man upptäckt boplatser som anses vara ungefär 10 600 år gamla. På Lillberget 35 km söder om Teurajärvi har man hittat en stenåldersboplats daterad till cirka 4 000 f.Kr. Fynden som gjorts där har anknytning till den kamkeramiska kulturen vars centrum finns i öster, i Finland, Ryssland och Baltikum.

En stor hålmejsel av skiffer som hittades mellan Limingojoki och Teurajärvi år 1902. Cirka 3300–2000 f.Kr. var den så kallade skifferkulturens blomstringstid. Den är uppkallad efter de spetsar, knivar och skrapor av skiffer som påträffats och som befolkningen använde vid jakt på säl, sjöfågel, ren och älg, men också vid fiske. Foto: Statens historiska museum

Olaus Magnus Carta marina från 1539 visar både fantasirika djur och kraftfulla krigare i Norrbotten. Till vänster om Andreaskorset (X) står Särkilax kapell, byggt i början av 1400-talet nära Övertorneå och vigt åt S:t Andreas, laxfiskarnas skyddshelgon. Teurajärvi finns väster om Pele (Pello) i det övre högra hörnet nära den trakt där den mytiske kämpen Arngrims lansförsedda ryttare och fotfolk anfalls i ryggen av samekonungen Tengils skidåkande pilbågsskyttar.

Arkeologerna vill inte beteckna dessa första invånare som samer, men anser att de utgör en av de befolkningsgrupper som så småningom smälte samman och blev våra dagars samefolk. Samiska språket skall enligt de flesta forskarna först ha utvecklats i södra Finland i kontakt med finnarna under årtusendet före vår tideräkning. Och samerna som etnisk grupp växte fram kring Kristi födelse som en följd av dessa kontakter med finnarna. När finnarna sedan började röra sig norrut drev de samerna framför sig. Så småningom anlände de samisktalande till nuvarande Nordkalotten österifrån och sammansmälte med den befolkning som bodde där – språkforskarna har hittat influenser efter dem i samiskan i form av spår av två okända språk. De fasta samiska fornlämningarna är få, men i namnen märks deras närvaro. Många av vattnen, bergen och myrarna i hela Tornedalen är det samerna som har namngett. Det gäller också för Teurajärvi.

Ordledet teura i sjönamnet anser ortnamnsforskaren Eivor Nylund Torstensson, som förresten själv är bördig från byn, ha sin rot i det samiska ordet diw’re, som betyder larv eller insekt. Sjön är nämligen rik på sådana. Det märkte man om inte annat om vårarna – på den tiden sjön var uppdämd – eftersom mängden larver och insekter ökade kraftigt nere i älven då dammluckorna öppnades. Lustigt nog är diw’re i sin tur ett låneord från samma forngermanska ord som i svenskan utvecklats till ordet djur. Sjöns namn på Överkalixmål, Tierjerv, går igen i en myrsjö cirka en halvmil sydost om Svartbyn. Och i höjd med Kolari på finska sidan finns också en sjö vid namn Teurajärvi. Kanske har namnen på alla dessa sjöar samma etymologiska ursprung.

Fram emot 1000 e.Kr började tavaster och bönder från Satakunda i sydvästra Finland, men också karelare, att färdas upp till Norra Botten för jakt och fiske, och för att köpa pälsverk som de sålde vidare till södra Europa med goda förtjänster. Det som från början var säsongsvisa besök ledde så småningom till fast bosättning.

På ortnamnen kan man se att de finskspråkiga kolonisterna spred sig ända ned till norra Västerbotten. I en del fall övertog och förfinskade de namnen som de samisktalande redan använde. De första svenskspråkiga kom på 1300-talet då statsmakterna aktivt stödde koloniseringen av Norrbottens älvdalar för att hindra ryssarnas anspråk på överhöghet. Teurajärvi kom på så sätt att hamna mitt emellan svenskt och finskt inflytande och trakten utgjorde in i modern tid med sin blandade befolkning en del av språkgränsen. Ännu på 1600-talet fanns tecken på finskspråkighet i de numera gediget svenskspråkiga byarna Nybyn, Vännäs och Rödupp i Kalix älvdal. I markerna kring Teurajärvi stöter vi förutom namnen med samiskt ursprung också på rester av Överkalixbornas närvaro: Tuurhaija (Storhain på Överkalixmål, dvs. Storheden) och Krikinpojan vaara (Grelssons berg, Grels var ett vanligt förnamn i Överkalixtrakten). Dessutom leder namnet Hämheenmaa på en skogstrakt norr om byn tankarna till den finska folkstammen tavasterna (fi. hämeläiset). Men det är inte bara i naturnamnen som blandningen av folkslag märks, den syns också i hur befolkningen är och var sammansatt. I byn bodde de meänkielispråkiga grannar med folk från Överkalix, kainulaiset, med sin brutna finska. I trakten levde också skogsamesläkterna Partock, Pokka och Kaati, liksom i senare tid den romska familjen Lindgren.

Otto Lindgren och hans fru Alli, klädd i traditionella romska kjolar, for runt i hela Tornedalen och uppåt Gällivare med häst och trilla och sålde sybehör, kläder, korta varor, hästskor med mera. Otto var också hästhandlare. De var helt och hållet en del av livet i byn, trots att Otto i en tid där arbetsamhet var den största av dygder, skrockande brukade uttrycka sin livsfilosofi på så sätt att en tee töitä, enkä syö ruunan lihhaa – jobbar gör jag inte och äter heller inte hästkött. När han och Alli reste runt övernattade de hos bekanta och vänner längs vägen. Alltid fanns det ett hörn på köksgolvet där det rymdes ett par madrasser. Fast nog hände det ibland att barnen i skolan blev retade för sin härkomst.

Ett tag på 1910–20-talet skall det ha bott en ryss i byn som hette Vaseli, vilket bör ha motsvarat någon som hette Vasilij i förnamn eller Vasilieff i efternamn. Han kan ha varit en laukkuryssä, en kontryss, som var karelskspråkiga nasare från Fjärrkarelen som vandrade runt i Tornedalen och sålde sina varor. När Mamoonin Heikka och Aaken Jalmari byggde bron över Myllyjoki brukade Vaseli komma och dricka kaffe, vilket han hade för vana att göra direkt ur pannan, så hett det var. Hans ovanliga värmetålighet gav upphov till uttrycket: Syöpi ja juopi ku Vaseli, för den som åt och drack utan att vänta på att mat eller dryck skulle svalna.

Många har också kommit hit från Finland, särskilt efter andra världskriget då många finska kvinnor gifte sig över gränsen med män på svenska sidan. En sådan kvinna var poikkinaitu, som det så dubbeltydigt heter. Ett första kontinentalt inslag kom redan på 50-talet då Josefina (1911–1979) från Österrike gifte sig med Petter Emil Johansson och flyttade till byn. I våra dagar bor Andreas Holland från Tyskland på Holma.

Norrsken över Holma.

Foto: Andreas Holland

Fisketräsk

Älvdalsborna började tidigt fiska uppe i skogslandets sjöar. När Gustav Vasa letade efter nya skatteintäkter fick han upp ögonen för detta lukrativa fiske som skedde säsongsvis vid lektiden på våren och om höstarna.

Första gången namnet Tiure Jerffuitt sattes på pränt var i fiskeregistret från 1553. Olof Ersson i Svartbyn och den rike storbonden Anders Nilsson i Grelsbyn innehade fisket i sjön och betalade i skatt för fångst av gädda, braxen och abborre tillhopa 1 lispund och 4 markpund (10,2 kg) torkade gäddor, vilket motsvarar över 40 kg färsk vikt.

Skatten var satt till 1/15 av den totala fångsten. Hur man nu kontrollerade den.

Särskilt gädda var hårdvaluta söderöver och en del av sådan skattfisk exporterades till kontinenten. Att Teurajärvi hörde till älvdalsbefolkningens intressesfär var helt naturligt eftersom den ligger i Kalix älvs avrinningsområde. Detta innebar senare att Teurajärvi by när den blev till kom att höra till Överkalix socken. Så var fallet ända fram till 1859 då Korpilombolo församling och socken uppstod med gränsdragning i söder som i möjligaste mån försökte följa språkgränsen. Minnet av de där fiskeresorna lever kvar i namnet på holmen Kenttäsaari vid sjöns västra sida. ’Kenttä’ betydde ursprungligen fiskeläger.

Den äldsta kartan där Teurajärvi (Teüra I[ärvi]) finns med ritades av lantmätaren Olof Tresk år 1643.

1988 hade det gått 435 år sedan bynamnet omnämndes för första gången, vilket firades med en jubileumsfest i dagarna tre. 100 år hade också gått sedan den första skolan byggdes.

Eivor Nylund Torstensson skapade en tallrik till minne av jubileet och satte ihop en utställning med bilder och texter. Bland organisatörerna fanns också intresseföreningens ordförande Ingvar Keskitalo samt Inga Friberg och Aina Hannu. Under festdagarna strålade solen och evenemanget blev en riktig folkfest. Mat i form av varmkorv, köttsoppa, kaffe och kaffeost med mera serverades. Åtgången var strykande och underlättades med hjälp av ett inlånat militärt fältkök. Dessutom såldes hemslöjd, Eivor höll föredrag och skoleleverna spelade teater. Systrarna Märta, Karin och Linnea Nylund från Markusvinsa uppträdde och sjöng bland annat Teurajärvivisan, »Teurajärvi by ska leva förstås, men då måste alla kämpa och slåss!«.

En by blir till

Staffan Ivarsson med hushåll var de första som stadigvarande slog sig ned vid träsket, som sjön ibland kallas på Överkalixvis. Staffan, eller Tapani som han själv kallade sig, var född i Narken, på det hemman som kallas Vanhatalo. På sina jakt- och fiskefärder i trakten måste han ha fått upp ögonen för Teurajärvi, den där fina fiskesjön med en sydstrand vars bördighet visserligen inte kunde mäta sig med älvstränderna. Men ändå. Hans far hade dött redan 1669 och hans mor hade gift om sig, och eftersom en äldre bror tog över hemgården fick Staffan se sig om efter annan utkomst.

Innan han påbörjade bygget av sin stuga, får vi förmoda att han enligt sedvänjan bad platsens manalaiset, de underjordiska vättarna, om lov och klargjorde att det inte var hans mening att störa. De kan nämligen ställa till med stort förtret för den som inte håller sig väl med dem. Den första åtgärden blev att fälla skogen som växte på platsen. Därefter följde det mödosamma arbetet med att dra upp trädens rotsystem och att börja ta upp och kånka bort stenarna i jorden. Det var säkert inte åkerbruket i sig som lockade i första hand, utan mera fångsterna i den fiskrika sjön.

Första gården inritad på en karta från 1743. Jordmånen är blandad lera och mylla och där växter det så det knakar.

Den mark där Törmä senare anlades benämns »oduglig skogsbacke«. Backen blev senare populärt tillhåll för skidåkande barn.

Staffan började skatta 1695 och därför bör det ha varit ungefär 1690 som gården kom till. Den låg troligen högst upp i sluttningen ned mot sjöstranden där det förfallna huset på »Hyltan paikka« står idag (2022). Vid flyttningen var Staffan i 40-årsåldern och med honom flyttade också hustrun Valborg (Vappu) Johansdotter (ca 1659–1729), ensam kunde en karl inte klara av ett nybygge. De hade också med sig en son som hette Juho (Johan). Redan 1691 föddes det första barnet i Teurajärvi. Han döptes i april 1691 och fick namnet Pieti (Per), men som många barn vid den här tiden blev han inte långlivad utan dog redan i januari påföljande år. År 1692 föds sonen Tapani (Staffan), 1694 Iivari (Ivar) och 1697 Heikka (Henrik). Ytterligare en son hade de, som döptes till Niku (Nils).

Att Staffan Ivarsson och hans husfolk var finskspråkiga får vi veta i husförhörslängden från1697.

Tiur Träsk. Staphan Ifwarson läser på be[mäl]te Språk (dvs. finska)

Hustrun äfwenledes ben[ämn]d Wellborgh.

Foto: www.ArkivDigital.se

Olyckligtvis sammanföll nybyggesgrundandet med ett par svåra missväxtår i början av 1690-talet och några ännu svårare år 1695–97. Hälsotillståndet i församlingen försvagades och många dukade under i »blodsjuka« och »brännsjuka«, dvs. dysenteri respektive troligen tyfus.

Staffan hade visserligen slagit sig ned uppe i skogslandet men kontakterna med grannarna i Narken och Jock och andra älvdalsbyar var ändå livliga. Det nära samröret med älvdalsfolket skymtar fram i en domboksnotis från 1695 där Staffan tillerkändes 3 daler kopparmynt för sin halva andel av ett skinn från en björn som han dödat tillsammans med Joakim Joakimsson i Jock. Men redan i början