Majas müsli

By Henrik Larsson

Maja arbetar på Myndigheten för sjöfartsutvecklingen och är sådär lagom nöjd med tillvaron. På jobbet finns hennes chef som går under öknamnet Bitch-Marie och en hög med kuvert på skrivbordet som aldrig verkar ta slut. Hon drömmer om att säga upp sig och istället ägna sig helhjärtat åt sitt Instagram-konto, där hon lägger ut bilder på sina frukostar och recept. Hennes egen müsli har blivit ganska populär och Maja skulle gärna sälja den på det franska bageriet som hon samarbetar med ibland. Men det är lättare sagt än gjort, åtminstone känns det väldigt svårt. När hon av en slump kommer i kontakt med Fredrik som driver en YouTube-kanal öppnar sig nya möjligheter. Maja tvivlar på sin egen förmåga och tvekar på att ta chansen, men det gör inte Fredrik och ibland krävs det inte mer än att en person tror på en. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2022
• ISBN: 9788728464205

Book preview

Henrik Larsson

Majas müsli

SAGA Egmont

Majas müsli

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Henrik Larsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728464205

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

en tår rullade långsamt nerför Majas kind. Hon såg ut genom fönstret mot fasaden mitt emot. Höstsolen sken och den ljust röda nyansen på den gamla byggnaden lyste varmt. Maja torkade bort tåren och tvingade fram ett leende. Hon hade ju gjort allting rätt. Gått ut gymnasiet med höga betyg och därefter läst en attraktiv universitetsutbildning, och hon hade fått ett jobb, ett bra jobb till och med. Det skulle man vara glad för. Tacksam. När hon tänkte efter fanns det ju saker som hon tyckte om med sitt jobb. Utsikten från sin plats i kontorslandskapet, till exempel. Nyansen på den gamla byggnaden mitt emot, den kunde hon ju tänka på när det kändes jobbigt. Hon snöt sig snabbt och fortsatte att arbeta.

Det var en vanlig tisdagsmorgon på Myndigheten för sjöfartsutveckling i glesbygdskommuner. Precis som alla andra mornar låg en hög av bruna internpostkuvert i en dokumentsamlare på hennes skrivbord. De hade alla lagts där sedan hon gick hem dagen innan. Kuverten innehöll olika slags dokument som skulle kontrolleras, diarieföras och arkiveras enligt myndighetens rutiner. Till största delen var det anställnings- och uppsägningsavtal med tillhörande bilagor, såsom ansökningshandlingar och intyg, men även andra typer av dokument som myndigheten var skyldig att ta hand om. På anställningsavtal skulle Maja kontrollera att de var underskrivna av både chef och medarbetare. Om det var gjort korrekt skulle de, och samtliga bilagor stämplas med datum, kopieras och skannas. Kopiorna skulle sättas i en tjock gaffelpärm som förvarades i ett grått plåtskåp som stod intill Majas skrivbord. De skannade dokumenten skulle laddas upp i medarbetarens digitala personakt. Därefter skulle originalen skickas med internposten till myndighetens arkiv. När arkivet mottagit originalen skulle de skicka en bekräftelse per mail till Maja som hon skulle skriva ut och sätta i den tjocka gaffelpärmen tillsammans med kopiorna. Om Maja av någon anledning missade att stämpla något dokument kom det tillbaka från arkivet med en sur post-it. Sedan fick hon börja om från början. Andra typer av dokument hade liknande rutiner. Dessa var ungefär lika arbetskrävande men skilde sig åt något beroende av vilken typ av dokument det var.

Det pågick en ständig kamp mellan Maja och dokumentsamlaren. Dokumentsamlaren ville att högen av kuvert skulle växa och bli så hög som möjligt, medan Maja ville att den skulle försvinna. Om Maja verkligen låg i kunde dokumentsamlaren en bra dag vara tom korta stunder. Men glädjen varade aldrig länge. Efter en stund hördes smällen från ett tungt, hårt och brunt kuvert som landade i dokumentsamlaren. Kampen fortsatte. Det hade gått så långt att varje smäll kändes som ett litet, men ändå tydligt, slag av ångest i hennes mage. Ibland stannade den som lämnade kuvertet upp och berättade vad som var i det, men oftast såg Maja bara ryggen på kollegan när denne gick i väg. Som när ett krigsflygplan flyger vidare efter att ha släppt en bomb, kunde hon tänka.

Kollegorna hade just börjat trilla in. En efter en gick de till sitt skåp för att hänga av sig jackan, därefter vidare till lunchrummet för att lägga in sin matlåda i kylen och sist till sin plats i kontorslandskapet.

Några stannade till vid kaffemaskinen och tog sig en kopp på vägen till sin plats. Förutom fläktarna i datorerna var kvarnen i kaffemaskinen det enda ljud som hördes. Alla såg nöjda ut och ingen hälsade på någon. Maja brukade komma tidigt till jobbet. Dels för att hon tyckte om att vara själv på kontoret men också för att hon inte ville behöva vara kvar så sent. Även om det alltid var tyst i kontorslandskapet kändes det som om hon fick mer lugn och ro när hon arbetade om det inte var några andra på plats. Hon fick annars lätt känslan av att någon tittade henne över axeln och ifrågasatte det hon gjorde.

Hon var 25 år gammal och jobbet som projektledare för rekryteringsutveckling på myndigheten var hennes första efter examen. I och med att Myndigheten för sjöfartsutveckling i glesbygdskommuner var så långt att säga hade den fått det högst tvetydiga smeknamnet Farten. Farten var till en början något man sa internt, men namnet fick större spridning efter att en hög chef under en rundvisning för en delegation från USA sagt We work really hard here on the Fart. En reporter, med bättre engelskkunskaper än chefen, som rapporterade om besöket för lokaltidningens räkning tog med citatet i tidningen och det blev snabbt viralt. Farten hade aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media tidigare, eller senare. Maja hade jobbat extra på Farten med enklare administrativa uppgifter när hon pluggade. Hennes förhoppning var att det skulle finnas möjlighet till en mer kvalificerad tjänst efter examen. Men det hade inte riktigt blivit så.

Eller både och förresten. För på pappret såg det ut som om Majas arbetsuppgifter var väldigt viktiga. I hennes tjänstebeskrivning stod att hon skulle leda utvecklingen av en modern, strukturerad rekryteringsprocess som utifrån aktuell forskning lade fokus på kompetens och personbedömning. Att hitta kompetent personal var en av Fartens största utmaningar. Frågan var en stående punkt på ledningsgruppens möten, och Majas roll lyftes ofta fram som central för att myndigheten skulle kunna fortsätta att utvecklas. Problemet var bara att ingen brydde sig särskilt mycket om det Maja presenterade eller föreslog, utan alla fortsatte att försöka rekrytera som vanligt, med tillhörande gnäll över att det inte gick särskilt bra. Till en början hade Maja haft många idéer och knutit kontakter både inom och utanför Farten som skulle kunna bidra till att modernisera och förnya myndighetens rekryteringsprocesser. Hon hade en vision och en vilja att skapa något nytt och bra. Men varje gång hon entusiastiskt presenterat sina idéer för sin närmsta chef hade hon antingen blivit ifrågasatt för sina förslag och sitt arbetssätt, eller fått förklarat för sig att det var känsligt att ta upp hennes idéer just nu för att det kunde bli oroligt i organisationen om man föreslog förändringar. Efter en tid hade entusiasmen svalnat och i väntan på att hon någon gång skulle få gehör för sina idéer ägnade hon sig åt enklare administrativa uppgifter som inte kunde provocera någon.

Maja vantrivdes på sitt jobb.

Då och då under arbetsdagen tittade hon till sitt Instagramkonto. Hon hette majas_musli och hade runt 6000 följare som tittade på hennes bilder, några av dem var kända bloggare och youtubers. Det som hon oftast fotade var frukostar, smoothies och nyttiga mellanmål. Bilderna hon la upp var smakfulla, färgglada och välkomponerade med bra ljus och skärpa. Maja hade förstått att för att få många följare räckte det inte med att ha snygga bilder. Nej, man behövde någonting unikt som stack ut från mängden. Därför hade hon lagt ner mycket tid och energi för att göra en riktigt god, billig och hälsosam müsli. Efter att ha provat sig fram med olika blandningar av gryn, frukter och frön hade hon till slut hittat ett recept hon tyckte var bra nog. Hon hade lagt upp en bild på en tallrik yoghurt med sin müsli och skrivit receptet i bildtexten. Inlägget hade fått många kommentarer från följare som gjort den och tyckt att den var god, så därför la hon ofta upp bilder på hur man kunde variera den med olika frön eller någon ovanlig, exotisk frukt. Även om det bara var små detaljer verkade det ha haft viss effekt. De flesta inläggen fick några hundra lajks och en handfull kommentarer. Maja tyckte det gick ganska bra. Följarskaran hade stadigt ökat med runt tvåhundra i månaden senaste året och hon hade fått förfrågningar från några mindre företag om samarbeten.

Kvällen innan hade hon gjort ett inlägg med temat Förläng sommaren. Tanken var att få följarna att tänka tillbaka på sommaren som varit genom att lägga olika bär i müslin. Hon hade valt temat mycket för sin egen skull, för hon saknade sommaren. Trots att det bara gått drygt en månad sedan hon kom tillbaka till jobbet efter semestern kändes den avlägsen. På bara några dagar hade löven på träden skiftat färg och det blåste och regnade ofta. I och med att bärsäsongen var över och det var svårt att få tag i färska bär hade hon använt de hon styckfryst tidigare under sommaren, bortsett från jordgubbar som hon hittat i en livsmedelsbutik och köpt trots att de var jättedyra. Hon hade använt ekologisk yoghurt som hon lagt upp i en genomskinlig glasskål med ett tunt lager müsli över. Därefter hade hon varsamt placerat bären och garnerat med myntablad för att få in ett grönt inslag i bilden. Det var ett enkelt sätt att variera müslin på som var omöjligt att misslyckas med.

I bildtexten hade hon skrivit:

Det är lättare än man kan tro att återfå känslan av sommar trots regn och rusk! Ta bara en genomskinlig glasskål och lägg upp 2 dl ekologisk yoghurt av valfritt märke. fördela ½–1 dl Majas müsli jämnt över yoghurten. Tillsätt därefter blåbär, gula hallon, röda hallon, björnbär och jordgubbar så de täcker müslin. Får du inte tag på färska bär går det bra med frysta eller torkade. Garnera med myntablad och sätt på somrig musik eller fågelkvitter i lurarna. Ät och njut! #majas_müsli #sommarbär #sommar #livetärhärligt #jordgubbar #gofrukost #glutenfritt

Maja hade känt sig mycket nöjd när hon la ut bilderna och inlägget hade redan fått 350 lajks. Ibland lekte Maja med tanken på att försörja sig på sitt Instagramkonto och ha ett eget företag som sålde hälsosam mat under hennes namn. Fast det var något av en förbjuden tanke hon knappt vågade kännas vid, och oavsett så var hon väldigt långt ifrån att kunna göra det.

2

maja var ensambarn. Hennes mamma arbetade som handläggare på ett försäkringsbolag och hennes pappa var skådespelare. Föräldrarnas äktenskap var inte lyckligt, mycket på grund av att hennes pappa envist fokuserade mycket på sig själv och sitt arbete inom teatern. Han var ofta bortrest långt från hemmet och brukade då sällan höra av sig.

Jag är så inne i konsten så jag inte tänker på något annat brukade han skylla på. Men lönen på turnéerna var ofta så låg så den nätt och jämnt täckte kostnaderna för mat och hotell. Hans låga inkomster och ständiga resor slet på Majas mamma, hon fick varken tid eller råd till att göra någonting hon tyckte om för egen del. När han var hemma grälade de ofta. De brukade vänta med att börja gräla tills Maja gått och lagt sig och de trodde att hon sov, men ofta var Maja vaken och låg under täcket och hörde vad de sa till varann. Det var alltid samma två saker de grälade om. Det ena var att Majas mamma var trött på att hennes man inte tog ansvar för vare sig sin familj eller sig själv. Det kunde inte kallas för arbete om man inte fick en dräglig lön, sa hon. Med jämna mellanrum kontaktades hennes pappa av en folkhögskola i närheten som erbjöd honom en fast anställning som dramalärare. Lönen var bra och han skulle kunna vara hemma mer med familjen. Varje gång han fick erbjudandet frågade han om han kunde garanteras att endast få utföra arbetsuppgifter som kändes lustfyllda. Eftersom skolans rektor inte kunde garantera det tackade han nej. Han sa att det var emot hans natur att ha ett arbete som tvingade honom att utföra arbetsuppgifter som inte var lustfyllda. Det gjorde Majas mamma vansinnig.

Det andra ämnet de grälade om var att Majas mamma ville att han skulle sluta röka. Han var storrökare och rökte två paket cigaretter varje dag. Ibland luktade han så illa att Majas mamma inte ville ta i honom. Flera gånger varje dag hostade han så mycket så det lät som om lungorna skulle flyga ut genom munnen. Om han bar något tungt uppför trapporna till lägenheten familjen bodde i blev han så flåsig så han var tvungen att sitta ner och vila en lång stund efteråt. Majas pappa försvarade sig oftast i början av grälen men övergick efter en stund till att be om ursäkt för sitt beteende. Han sa att han skulle fundera på att tacka ja nästa gång rektorn från folkhögskolan ringde, och han skulle försöka sluta röka. Men grälen ledde aldrig till någon förändring. Det kreativa sammanhanget och gemenskapen hennes pappa fann som skådespelare vägde tyngre än en stabilare tillvaro hemma med familjen. Och rökningen, den var en del av hans identitet som han inte var sugen på att förändra, även om han medgav att den hade vissa negativa sidor. Stundtals kunde den ge honom ångest, han var trots allt medveten om att han faktiskt riskerade sitt liv när han rökte, i alla fall på sikt. Och han tyckte hostattackerna var obehagliga, men han hade vant sig vid dem och visste att de brukade gå över efter en stund.

Maja saknade sin pappa när han var bortrest. När hon var liten och längtade som mest efter honom brukade hon rita teckningar som hon gav till honom när han kom hem från sina resor. Hon fantiserade ofta kring vad han gjorde på sina resor, och teckningarna föreställde ofta det hon fantiserat om att han gjorde precis när hon ritade dem. Nästan alltid ritade hon honom ståendes på en scen tillsammans med andra skådespelare framför en applåderande publik. Hon tyckte det var roligt att rita de andra skådespelarna, för hon visste att skådespelare kunde se ut precis hur som helst när de stod på en scen. De kunde vara jättelånga eller pyttesmå och ha på sig färgglada hattar över spretiga frisyrer.

De kunde ha päls, fjädrar, svans, snabel, vingar, klor, långa ögonfransar och fyra armar. Gärna med klänning som stod rakt ut så man såg trosorna, eller kalsongerna, eller varför inte allt samtidigt, eller helt naken? När hennes pappa kom hem från sina resor var han alltid på strålande humör och full av liv. Han brukade prata med stark röst och gestikulera med armarna så snart han kommit in i lägenheten och ställt ner sin väska. Maja brukade till en början hålla sig lite på avstånd för att de inte träffats på länge, men efter en stund kändes det bättre och hon gick fram till honom. När hon blygt räckte fram teckningarna hon ritat till honom blev han tyst och hans ögon blev blanka. Efter att ha tittat på dem en kort stund gav han henne en varm, lång kram och viskade i hennes öra: Tack, min underbara, fantastiska flicka. Jag har saknat dig så mycket. Du ger mig så mycket glädje och lycka, bara genom att du finns till och är den du är. Det gjorde Maja varm i kroppen. När hon skulle sova på kvällen satte han sig på sängkanten och berättade om vad han upplevt på sin resa. Maja fascinerades av hur en teaterensemble jobbade hårt och intensivt tillsammans för att skapa en så bra föreställning det bara gick, hur kreativt det var och vilken betydelse alla medlemmar i ensemblen hade för resultatet. Och han berättade att när en föreställning gick bra var belöningen i form av publikens applåder värd all möda. Mycket mer värd än pengar till och med.

Men som en följd av rökningen blev hans hälsa sämre och sämre. Några dagar efter han kommit hem från en av sina turnéer blev han väldigt trött. Han satte sig i en fåtölj och somnade. Även om han brukade ta det lugnt när han var hemma så var det inte riktigt likt honom. När Maja gick fram till honom för att fråga om han ville spela kort fick hon inget svar. Hon trodde att han sov och försökte väcka honom, men när hon ruskade på honom märkte hon att han inte andades. Hon ropade förtvivlat efter sin mamma som ringde efter en ambulans. Ambulansen var framme på mindre än en kvart och personalen rusade in i lägenheten för att försöka få liv i honom. Men efter en stunds återupplivningsförsök konstaterade de att han var död, troligtvis av en hjärtinfarkt. Efter det levde Maja och hennes mamma ensamma. De bodde kvar i samma trerummare de bott i innan pappan dog. Majas mamma gjorde allt för Maja. Till skillnad från hennes pappa förespråkade mamman alltid dygder som att det var viktigt att skaffa sig en bra utbildning, att trägen vinner, att man ska bita ihop istället för att gnälla och att hårt arbete har man alltid igen. Det hade präglat Maja och hon hade under hela sin uppväxt bäst resultat på proven och högst betyg i klassen, från det att hon gick i lågstadiet till att hon tog examen från universitetet. Men även om Majas mamma ställde krav gjorde hon det med en omtänksamhet som gjorde att hon kände sig trygg. Majas mamma lät henne bara ägna sig åt fritidsaktiviteter där man tävlade mot andra. Maja avskydde det, men hennes mamma sa att det var genom att tävla och vinna man fick det liv man önskade sig. På vårterminen i sjuan tjatade Maja till sig att få gå en dramakurs tillsammans med sin bästis Therese. Majas mamma var till en början bestämt emot det. Men efter att Maja fått Therese föräldrar till att prata med hennes mamma hade hon givit med sig. När kursen startade förstod Maja snart varför hennes pappa envetet hållit fast vid sitt yrke. Hon älskade att leva ut sina känslor och gå in i olika roller, att leka och känna gemenskap när man övade inför en föreställning tillsammans. Men under terminen kursen pågick hade resultaten på ett par prov i skolan inte varit riktigt lika bra som de borde, så hennes mamma bestämde att hon inte fick fortsätta terminen efter. Therese däremot fortsatte hela högstadiet. Maja fortsatte ändå att spela teater i smyg.

När hon och Therese umgicks efter skolan skrev de ibland egna pjäser som de repeterade in tillsammans. Therese ville att de skulle spela upp pjäserna för sina kompisar och föräldrar, men blotta tanken på att hennes mamma skulle få reda på vad hon sysslade med gjorde Maja orolig. Så de enda gångerna de spelade för publik var när de improviserade monologer för varandra. Det var det roligaste Maja visste.

När hon hade någons odelade uppmärksamhet var det som om hon kunde underhålla och skämta hur lätt som helst. Therese skrattade ofta så hon fick tårar i ögonen av Majas framträdanden. Själv fick Maja däremot låtsas att hon tyckte Therese monologer var värda att lyssna på. Therese hade inte alls samma förmåga att berätta en historia så den fängslade publiken eller ens lockade fram ett skratt. Så när Maja var publik och tittade på Therese uppträdanden fick hon låtsas tycka att det var roligt för att hon inte skulle bli ledsen. Även det var på ett sätt att gå in i en roll.

Maja hade en bok där hon skrev ner sina manus. Hon gömde den under den nedersta lådan i sin skrivbordshurts för att hennes mamma inte skulle se den. Visste man inte gömstället var den omöjlig att hitta. För att ta fram den var man tvungen att dra ut lådan ur hurtsen och plocka upp boken från golvet. När hon gömde den gjorde hon tvärtom, la boken på golvet och satte därefter tillbaka lådan i hurtsen. En dag glömde Maja att gömma undan boken och den låg öppen på hennes skrivbord när hennes mamma gick in i rummet för att dammsuga. När hon såg den blev hon rasande och skällde ut Maja. Hon skrek att teater bara var egoistisk skit som förstörde för alla som inte var så självupptagna att de ägnade all sin tid åt det. Teatern hade förstört hennes liv och familj! Den hade gjort att Majas pappa aldrig vuxit upp utan alltid varit beroende av att andra tog hand om honom. Om han inte alltid prioriterat teatern framför sin familj och sin hälsa hade de varit en frisk, lycklig familj än idag. Sedan tog hon boken och rev förtvivlat ut de sidor Maja skrivit på och eldade upp dem i en stekpanna under köksfläkten medan tårarna rann nedför kinderna. Det var den enda gången hennes mamma skällt på henne. Maja kände sig kränkt, ledsen och ensam. Hon saknade sin pappa.

Utskällningen fick Maja att tänka till. Hennes mammas förtvivlan över hur hennes pappas passion för teater förstört hennes liv gjorde starkt intryck på henne. Även om teater var det roligaste hon visste blev hon skrämd av hur den påverkat hennes familj. Efter en tid fortsatte hon trots utskällningen att spela teater med Therese, men var då mycket noggrann med att aldrig lämna något framme som kunde misstänkas ha med deras pjäser att göra. Hon pluggade även mer än någonsin tidigare för att inte hennes mamma skulle misstänka något. För att motivera sig intalade hon sig att det inte fanns något som var viktigare än att vara just duktigast i skolan. Att följa sin vilja och passion skulle bara leda till fördärv och så länge det gick bra i skolan var hennes mamma glad och lugn. Majas mamma stöttade och berömde henne, och hon kände sig duktig och trodde att hon var på rätt spår i livet. När hon blev äldre och läste på universitetet började hon tvivla på sin mammas framgångsrecept. När hon tagit examen kändes det som om hon var i mål. Att allt slit nu skulle ge resultat. Att hon skulle få ett roligt och stimulerande jobb och att hon skulle bli lyssnad på och få vara glad och lycklig. Men när hon började arbeta verkade det som om det var helt andra saker än kunskaper och hårt arbete som gjorde att man fick gehör för sin vilja, och det var tyvärr inte alltid det schysstaste beteendet som verkade fungera. Nej, Maja förvånades ofta över hur illa chefer och kollegor betedde sig, och att det accepterades utan att ifrågasättas.

3

majas chef var en kvinna som hette Britt-Marie. Hon var lång och hade kort mörkt hår, dålig hållning och kall blick. Britt-Marie var i femtioårsåldern och hade varit chef inom olika verksamheter under många år. I genomsnitt hade hon haft varje chefsjobb i två år. Därefter hade hon antingen blivit uppsagd eller sagt upp sig, och sedan tagit ledigt i sex månader. Varför det blev just sex månader var för att det var det antal månadslöner hon brukade få i avgångsvederlag när hon lämnade sina jobb. När hon kom tillbaka från ledigheten tog hon ett nytt chefsjobb och hela processen började om igen. I och med att hon hade lång erfarenhet som chef var det aldrig några problem