Amélia: Livet och tillfälligheter

By Rolf Sjöström

En berättelse om människor, om det ljuva livet på Copacabana, och om svårigheterna att överleva bland tjuvar, som misstänkt av militärdiktaturens underrättelsetjänst, och kanske det svåraste; att leva som gift. Men framför allt visar boken på många tillfälligheter. Eller var det inte tillfälligheter?

I ödets hand, som följer var och en av oss, finns de alternativ som just du kan välja bland, på din väg genom livet. Där finns också destinationen, men den saknar alternativ.

Välkommen in i en omtumlande historia, där livets alla aspekter, ibland på gränsen till döden, levdes fullt ut på bara drygt två år. Trots intensiteten blir det tid till många utvärderingar och reflektioner på vägen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9789180578837

Rolf Sjöström

Författaren har gått den naturvetenskapliga linjen på gymnasium, studerat matematik, företagsekonomi och informationsvetenskap på universiteten i Umeå och Uppsala. Men framför allt har han intresserat sig för bokens tema i mer än ett halvt sekel.

Book preview

Boken tillägnas Amélia,

och de flesta andra i boken,

varav några med lånade namn,

samt den okände läsaren.

I tillägg vill jag lyfta

alla som inte äger något,

men som ändå har

den fina egenskapen att vara behövd.

Om författaren:

Han emigrerade från Sverige, och lurades av sina egna hormoner in i ett misslyckat äktenskap i Brasilien. Där fick han inte något arbete, utan tog ett kontrakt som datakonsult för en firma i Kanada. Kom sedan, efter ett par år, tillbaka till Brasilien. Där börjar också historien.

Om boken:

En berättelse om människor, om det ljuva livet på Copacabana, och om svårigheterna att överleva bland tjuvar, som misstänkt av militärdiktaturens underrättelsetjänst, och kanske det svåraste; att leva som gift. Men framför allt visar boken på många tillfälligheter. Eller var det inte tillfälligheter?

Välkommen in i många omtumlande och sammanvävda historier!

Innehållsförteckning

De märkliga händelser

Rio. 1983

1. Franks långa resa

2. Jag etablerar mitt hem på Copacabana. Vardagen i Brasilien, och funderingar runt landets ekonomi

3. Jag träffar min förlupna fru med ny man och barn. Ima reser vidare, och Frank fortsätter hem. Livet bland tjuvar

4. Livet i Mab’s Bar, oaser i Rio och lite historia

5. Amélia

6. Hur jag tillfälligtvis mötte Gunnar Friberg

7. Hur jag, styrd av tillfälligheter, på den första resan hade funnit den kvinna som blev min fru. Utflykter. Klassmedvetande, sociala strukturer och minimilön

8. Resan till Amélias familj i nordöstra Brasilien, en landsdel inne på sitt femte år utan regn. Macumba utförs

9. Jag blir svensklärare. De vådliga bussarna. Lili Yegros, och juntans ökande misstro mot mig. Biblioteket

10. Min fru kommer tillbaka. Juntan planerar att ta livet av mig. Fattigdom och missnöje med juntan, som faller i demokratiseringsprocessen. Cinthia. Rån. Djungeltur

11. Min fru väljer att avsluta förhållandet. Kungabesök. Macumbans makt. Säpo

12. Dags att försöka ta sig hem till Sverige

Epilog, eller hur det sedan gick

Appendix

Numret 1102

Om boken och om interaktion med den andra sidan

Politikens grogrund i Syd-Amerika, och dess historia i Brasilien och Argentina på 1900-talet

Reflektioner om min tid i det politiskt oroliga Brasilien

Filosofiska funderingar

Bilder både från åren i Brasilien och på föremål från den tiden

De märkliga händelser,

som jag här skall berätta om, inträffade för länge sedan, och i en tid där anmärkningsvärda tillfälligheter styrde mitt liv i större utsträckning än vad som kan räknas som normalt. En av anledningarna till att jag har valt att nedteckna historierna är för att bevara dem som ett dokument över en turbulent och intensiv tid utan horisont, där det i slutändan skulle visa sig att demokratin och även mitt liv stod på spel. Det var nämligen aldrig självklart att jag skulle överleva juntans intresse för min egen person. Också Säpo övervakade både min sista tid där och mina första dagar i Sverige. I slutet av boken sätter jag därför, det då så politiskt oroliga, Brasilien in i sitt historiska sammanhang.

Umgängeslivet är antagligen lika intensivt i alla större städer i västvärlden, de sydeuropeiska semesterorterna inkluderade, eftersom de flesta människor drivs av samma drömmar, behov och ambitioner. Rio är inget undantag, men det är kanske inte många författare som har både bott och beskrivit livet på Copacabana. Boken utgår från mitt bekymmerslösa liv här, men detta utgör bara en liten del av dess innehåll. Brasilien är nämligen så mycket mer. Det är ett stort och annorlunda land, med en skönhet som ligger i betraktarens ögon och i valet av perspektiv. De allestädes närvarande tjuvarna, och torkan i den fattiga nordöstra delen av landet lämnar bestående intryck.

Att människor har förmågan att anpassa sig till, och formas av sina uppväxtsförhållanden, visade sig också där. Och vem vill väl ge upp och lägga sig ned för att dö, när det är så många i samma båt? Hoppet om ett bättre liv fyllde därför bussarna mot ett osäkert öde i de stora städerna. Ofta fanns en adress till någon bekant eller släkting, som redan hade lyckats etablera sig med en minimilön och med ett boende i ett slumområde. Denna process, migrationen inom ett land och mellan länder, försiggår i större delen av världen, något som måste hanteras. Men att exempelvis ta bort gränser mellan länder, tar inte bort den globala fattigdomen, i varje fall inte med rådande stora ojämlikheter internt i länderna.

Franks nästan två år långa jorden-runt-resa har förtjänstfullt fått en stor inledande plats, eftersom han kom att betyda mycket för mitt liv i Rio. Dessutom är hans resa med stor säkerhet oöverträffad på många sätt. Det var ju både en upptäckts- och upplevelsesresa i krigszoner och i socitetsliv. I Himalaya tröttade han ut sin bärare, tog sig vidare och övernattade ensam uppe på sex tusen meters höjd. I Australien åtalades han för att ha haft planer på att döda drottning Elisabeth, och fick åka i en riktig fångtransportbil i plåt och med galler. I Nord-Amerika levde han med en indianstam. Efter att också ha hjälpt till med infångandet och slakt av förvildad boskap, blev han invald som förste vite man i deras stam. Medan de stora kända upptäcktsresandena har haft medhjälpare och dyr utrustning, hade Frank bara sin motorcykel och sin revolver. Och medan Indiana Jones levde i en skyddad värld på filmduken, levde Frank i verkligheten och utan skyddsnät. Många av detaljerna från hans resa, som han berättade om den gången för fyrtio år sedan, har levt kvar i mitt huvud. I förbindelse med att jag nu skulle avlasta minnet, och skriva den här boken har jag, efter samtal med Frank, kunnat komplettera skildringen av denna otroliga resa, som han levde sig genom. Hans fortsatta äventyr, efter jorden-runt-resan, skildras i bokens epilog.

Det mesta inom litteraturen är tyvärr bara fantasier. Frågan är om man inte, som vuxen läsare, borde prioritera historierna från verkligheten, speciellt när dessa överträffar fantasin.

/Holfi

Rio. 1983.

Det var en onsdag i augusti 1983, som jag bläddrade och sökte igenom ett nummer av Teknikens Värld. Jag har alltid varit intresserad av teknik. Och detta nummer hade jag, i brist på annat, läst många gånger tidigare, men kunde nu bara konstatera att det inte fanns någon oläst sida kvar. Jo, en sida, som jag konsekvent hade hoppat över, eftersom den inte verkade ha något med teknik att göra. Nu var alltså stunden kommen för att, för första gången, läsa Gunnar Friberg. Och det skulle inte bli den sista.

Sidan var underhållande, men samtidigt hade jag svårt för att ta till mig innehållet, eftersom det verkade som om det var skrivet i Brasilien. Jag läste sidan flera gånger, och hur jag än ansträngde mig, så blev slutsatsen den samma. Irriterat lade jag ifrån mig magasinet. Inget vettigt tekniskt magasin kan väl ta material från Syd-Amerika! Själv befann jag mig i svenska sjömanskyrkan i Rio de Janeiro. Och föga anade jag, att jag, av en ren slump, bara tre dagar senare skulle sitta och äta pyttipanna tillsammans med denne Gunnar och hans syster Åsa i hennes hem, tjugofem mil söder om Rio.

Jag hade kommit hit till Brasilien på en enkel biljett för knappt ett halvår sedan, efter drygt två år som datorkonsult i Toronto. Denna tid i Brasilien skulle komma att präglas av tillfälligheter, som hade börjat några år tidigare med att jag på ett märkligt vis hade funnit den kvinna som sedan blev min fru. Emellertid kan några av tillfälligheterna, efter min återkomst till Brasilien, tillskrivas militärjuntans ogrundade misstankar mot orsakerna till min närvaro. Jag utesluter heller inte att också den afroamerikanska trolldomskonsten, Macumba, på slutet hade ett finger med i spelet och i kampen om mitt liv. De två år jag nu hade framför mig skulle, tillsammans med de tre föregående, komma att bli de märkligaste i mitt liv, men det visste jag naturligtvis inte då.

Just nu levdes livet utan färdigskrivet manus och utan horisont. Jag var fri, eller i alla fall frivilligt fångad av omständigheterna. Något som gäller för de flesta i varierande grad, beroende på hur mycket man är villig till att trycka bort frihetens begränsande väggar. Dessa väggar kan ibland utgöras av ansvar för andra, men ett sådant ansvar är något som man frivilligt påtar sig i yrkeslivet eller genom att stifta familj. Den ende jag nu hade ansvar för var mig själv. Jag var svagt medveten om att i det ansvaret kunde det ingå att samla poäng inför den yttersta dagen.

Detta var min tredje vistelse i Brasilien, och de händelser som jag här skall återge tog sin början i och med att jag tillfälligtvis mötte en landsman, Frank, på Copacabana. Han var då inne på sista etappen av sin, till då, ett och ett halvt år långa resa på motorcykel runt jorden, den mest händelserika resa jag hade hört talas om. Där andra reser i grupp, och vänder vid faror, där reser han ensam och antar utmaningar. Frank återkommer några år senare i epilogen och befäster sin ställning som en av världens största äventyrare.

1.

Franks långa resa.

Någon månad efter min ankomst till Rio bestämde jag mig för att skaffa en lägenhet. Hade, fram tills då, bott hos Celso, en brasiliansk bekant. Jag studerade annonser i dagstidningarna, och besökte olika adresser, bland annat en lägenhet på Leme, som så att säga utgör fortsättningen på Copacabana mot öster, och i riktning mot Sockertoppen. Lägenhetens granne var emellertid ett bageri med en högt skramlande fläkt, något som jag inte var beredd att dela livet med. På vägen därifrån, upptäckte jag en svenskregistrerad motorcykel vid ingången till ett stort hyreshus på den östra sidan av Avenida Princesa Isabel, den gata som förbinder Copacabana med de centrala delarna av Rio. Jag hade inte pratat mitt modersmål på flera år, och här såg jag chansen. Precis när jag skulle sätta fast en papperslapp på motorcykelns säte, kom en man i jeans och svart T-skjorta med logon för Gold’s Gym gående mot mig. Han log med hela kroppen, som var vältränad och huvudet längre än den genomsnittlige brasilianaren. Det var Frank, motorcykelns ägare. Hans mamma hade döpt honom till Thyrone, antagligen efter 1950-talets store filmstjärna, Tyrone Power. Men namnet Frank (och ibland Tippa) blev tydligen lättare för hans kompisar att använda. Om han hade haft en sliten läderhatt på huvudet, så hade han också kunnat kallas för den svenske Indiana Jones. Mötet med honom skulle visa sig få en avgörande betydelse för min tid i Brasilien.

Frank och jag, lämnade motorcykeln, gick över gatan, och vidare ett stenkast utefter den breda avenyn, Avenida Atlântica, som följer stranden. Där satte vi oss i Mab’s Bar. En stor del av baren utgjordes av parasollförsedda bord med stolar, som var utplacerade från restaurangväggen och vidare utåt, så att de upptog ungefär halva bredden av den ca tjugo meter breda trottoaren. Underlaget bestod, som vanligt i Rio, av vita och svarta små kullerstenar, där de svarta bildar mönster. Ut och in genom dörröppningen, sprang stressade kypare med öl och det populära tilltugget, pommes frites. Vår öl kom. Det var varmt och Copacabanas luftfuktighet bildade vattendroppar som rann nedför ölglasen. Det var ett perfekt öldrickarklimat. Också Frank hade ett behov av att få prata vårt modersmål, och till hans historier från resan, gick det åt många öl. Resan hade ju påbörjats i Sverige redan i november 1981, alltså ungefär ett och ett halvt år tidigare.

Franks resa tar honom in i Afrika, och i Uganda tvingas han till att sova med revolvern under kudden.

Frank hade jobbat i hela sitt vuxna liv körande sin egen lastbil både i Sverige och i andra länder i Europa. Denna jorden-runtresa på motorcykel skulle på många sätt bli annorlunda. För många bilister kan det kännas spännande att bara ta sig utanför Sveriges gränser, och Frank berättade hur entusiastiska svenska bilister som han mötte i sin lastbil redan i Danmark brukade både tuta och blinka med ljusen, eftersom de tyckte att det var fantastiskt att möta ett annat svenskregistrerat fordon så långt hemifrån. Den resa som Frank gav sig ut på, och nu skulle berätta om, skulle visa sig bli mer än en tur i Danmark.

Resan hade tagit honom ned genom Europa, via båt från Grekland till Tel Aviv. Vidare till Sinai, där han hade lust att uppsöka Camp Sweden, för att återse den FN-förläggning han hade tjänstgjort vid, sex år tidigare. Nu var den platsen i egyptiska händer, och de vägrade att släppa in Frank där. Efter att till slut ha tagit sig över till Egypten tvingades han sedan vänta flera veckor på att få motorcykeln förtullad. Därefter körde han ned till Assuan, och bordade en båt som skulle söderut på Nilen. På båten blev han bekant med ett engelskt par, som också var på en resa med motorcykel. Resan söderut, dvs. uppför Nilen, började med Nassersjön, den stora damm, som byggdes när Nasser var president. De fortsatte förbi Abu Simbel, varifrån mäktiga monument hade sågats loss och flyttats innan dammen dränkte allt. Trettiofem mil efter Assuan var de framme vid pråmarnas ändstation i Wadi Halfa i Sudan.

De missade tåget till Khartoum, och bestämde sig därför att köra i sydöstlig riktning mot Abu Hamad, för att ta ett tåg därifrån. Denna väg, också det en sträcka på cirka trettiofem mil, visade sig emellertid inte vara så körbar som den framstod på kartan. Eftersom t.o.m. den åtföljande järnvägens knöliga banvall med syllar var bättre än vägen, så kördes halva sträckan på den. Bebyggelsen i denna torra del av världen är naturligtvis lokaliserad till platser där det finns tillgång på vatten. Här betyder det att bebyggelsen följer Nilen, som inte går den kortaste vägen mellan Wadi Halfa och Khartoum. Järnvägen följer därför inte bebyggelsen, och det var bara sand och berg så långt man kunde se, medan vi hoppade fram på järnvägens syllar, berättade Frank. Denna långa dag skulle visa sig bli en god kandidat till att utses som resans värsta, speciellt för den engelska kvinnan, som i egenskap av passagerare satt ovanför bakhjulet till parets hoppande motorcykel.

Efter dessa strapatser kunde de till slut borda ett tåg i Abu Hamad. Framme i Khartoum fick de en lapp med bara arabiska bokstäver. Krumelurerna skulle ange i vilken godsvagn motorcyklarna var att finna. Nu måste de som nyblivna analfabeter jämföra med de krumelurer som var skrivna på vagnarna. Men till slut satt de åter igen på sina motorcyklar, och kunde fortsätta. Att det rådde en krigsliknande situation i landet blev tydligt, när de upptäckte att det var nästan omöjligt att få köpt bensin. Men en advokat, som de blev bekant med, hade en bror som arbetade inom flygvapnet nere i Kosti. Så om de bara tog sig ned dit skulle de kunna få köpt det de behövde. De fann flygplatsen, och fick där beundra det sudanska flygvapnet, som tycktes bestå av bara två propellerplan. Khartoum-advokatens bror kunde nu kassera in för flera dunkar med högoktanig flygbensin, och kanske sända en slant till sin familj i Khartoum. Det var viktigt att ha med sig mycket bensin, eftersom man aldrig visste när man skulle kunna köpa bensin nästa gång.

Strax före de hade kommit fram till Kosti, och direkt efter bron över Nilen från Rabak, fick Frank en sällsam upplevelse. Solen var på väg ned i väst och var starkt bländande. Det var nästan omöjligt att se, och plötsligt fick han en upplevelse av att köra i en skog. Han var omgiven av träd. Men när han fick tillbaka kontrollen och kunde se riktigt, upptäckte han att han var inne i en flock med kameler. Bron var för övrigt en gåva från Italien, och väl uppskattad av kamelerna.

Här i Kosti träffade Frank en uppgiven norrman, ditsänd av en hjälporganisation. Denne var nu upptagen med att reparera tre bogserbåtar som den norska staten hade förärat invånarna med. Tyvärr visade det sig att mottagarna hade olika positioner i en hierarki, vilket gjorde att den med mest makt vid behov kunde plocka delar från de andras båtar. Frank hade kommit till Afrika.

Här i Kosti bordade det engelska paret och Frank en större lastpråm, som bogserades av en annan, och lika stor, pråm. Det var en lugn och fridfull färd mot det inre av Afrika. De kunde ligga på pråmen och se upp mot sidorna av Nilen, som här kallas Vita Nilen. Det upplevdes som om hyddorna, som kantade Nilen, lika gärna kunde ha varit byggda för flera tusen år sedan. Några av invånarna var grå av den lera som de hade smetat in sig i, som skydd mot solen. Frank kände sig nu tillfreds med att han tog den här vägen söderut från Kosti. Han hade annars tänkt ta omvägen via Wau som ligger längre västerut, men blev varnad av militärerna för all laglöshet som råder i det området, norr om Kongo.

Men plötsligt började infödingarna kasta spjut och skjuta med sina pilbågar mot dem. Då ökade pråmens manskap farten något, samtidigt som de slängde ut en del dryckesvaror som infödingarna kastade sig i vattnet för att få tag i. Det fanns krokodiler i vattnet, så dryckesvarorna måste ha varit värda att riskera livet för.

Framme i Juba tog ett lokalt och vältränat manskap över lossning och lastning av pråmarna. Männen var svarta, stora som masajer, muskulösa och kanske handplockade för arbetet. Frank kunde notera att de inte riskerade att dra på sig en för tidig död pga.