Svikare

By Katarina Kuick

"Söndagen 22/4 kl 10.45 Hökarängens BPHökarängens FK - Rågsveds 1 - 0 i 9:e minuten genom Agneta "Ante" Bäckström efter passning av Sofie "Tossan" Dahl."Tjejerna i Hökarängens FK har inte världens bästa tränare men de älskar fotboll och de spelar bra. Särskilt Tossan och Ante som är lagets bästa spelare. Ante är målgörare och matchhjälte och Tossan är matchens lirare. Bästa kompisar är de också. Men det är inte alltid lätt att växa upp. Och det är inte lätt att komma till träningen när man har vänner som drar åt olika håll och är mer intresserade av disco än fotbollsträning. Hur ska Tossan, Ante och de andra tjejerna i Hökarängen klara sig genom mellanstadiet och de svåra val man måste göra när man börjar bli stor? Och vem är egentligen den sanna svikaren?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788728058671

Book preview

Katarina Kuick

Svikare

SAGA Egmont

Svikare

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2022 Katarina Kuick och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058671

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tack, BK Träsket

1

Tossan vet att hon är vaken.

Hon tänker inte tanken, men hon är medveten om den ett kort ögonblick innan hon öppnar ögonen.

Tapet.

Vita, ojämnt tunna ränder på en botten som har en färg som egentligen inte är någon färg. Obestämt gulgrått. Ögonen glider över mönstret tills hon hittar fyra jämntunna ränder bredvid varandra. Oftast är där bara två eller tre.

En stund ligger hon med ögonen i tapeten och vet att hon kan somna om ifall hon vill. Än har inte väckarklockan ringt. Men det är inte heller riktigt tidigt. Någon duschar. Det slamrar i köket.

Morgonen känns bra.

Väggen är ljus. Så ljus som den nog bara kan vara om det är sol ute.

Försiktigt rör Tossan lite på tårna. Bäddar in dem i täcket. Smågosar.

Sen vänder hon sig om. Ja, ett brett solfält slinker in mellan gardinen och väggen och lägger sig i en ruta på golvet.

Klockan visar 8.04 och det är 26 minuter kvar tills den ringer.

Hon kan lugnt ligga kvar.

Tankar sveper genom huvudet. Hon låter dem komma och gå. Lojt.

Hon mår gott.

Och mitt inne i ingenstans finns en obestämd sudd, ett litet växande knyte. Spänningsoro. Förväntansglädje.

Det är vår.

22 april och söndag.

10.45 börjar säsongens första match.

När Tossans tankar alltmer börjar koncentreras kring detta faktum kan hon inte längre ligga stilla. Snabbt är hon uppe ur sängen och solfläckens yta är varm mot de nakna fotsulorna.

– Redan uppe? konstaterar pappa Torkel när hon kommer intassande i köket.

– Mmm. Frukost snart?

– Så snart mamma är klar.

Bordet är dukat för tre. Att storebror Jonas skulle ägna en helgmorgon åt något annat än sömn är otänkbart.

Tossan nappar åt sig tidningen och går tillbaka in i sitt rum. Sitter i sängen och kollar sportsidorna, läser serierna och har precis kommit till TV-programmet när hon hör badrumsdörren öppnas och mammas steg mot köket.

Frukost.

En liten tallrik yoghurt med frukt. Limpsmörgås med leverpastej och gurka. Det är viktigt att äta, men inte för mycket. Får inte vara tung i magen.

– Härligt väder för fotboll, va? säger pappa. Vi kommer nog bort och tittar sen.

Tossan nickar till svar.

– Synd och skam att inte göra det i det här vädret. När man tänker på alla gånger man stått i spöregn och huttrat…!

– Ja! Kommer ni ihåg den där gången, långt ut i tjotahejti var det, när det vräkte ner! Och haglade dessutom…

Fotbollsväskan står färdigpackad bredvid skrivbordet. En sista gång kollar hon mot listan på anslagstavlan att allt är med.

Fotbollskor (nyputsade och insmorda i går kväll)

Benskydd

Gröna matchstrumpor

Rödglänsande shorts (nya, en födelsedagspresent hon inte använt än. Hundratals kronor för ett par shorts! Är du inte klok unge!)

Träningsoverall

Rena underbyxor

T-shirt (idag Jonas avlagda Tottenham)

Hårbandet

Hammarbyhandduken

Tvål

Schampoo

Borste

Tristan

Tristan är tygåsnan hon med Antes hjälp utsåg till sin maskot en gång för länge sedan. I tvåan — när de började med fotbollen. Hur många matcher har han varit med om nu? Han och Antes Nikodemus, en liten skinnsäl med plirögon?

Gatorna dammar och det är vår.

Med väskan över axeln och Tristan i ytterfacket kliver hon ut på trappan.

Sol. Doftande sol och sur jord och damm.

Högt uppe i den blå himlen dras två tunna, vita streck av ett flygplan. Tossan tar trappan i två steg, hopsaskuttar över parkeringen i tron att ingen ser henne.

Lena J är inte klar när hon kommer. Lena J är aldrig klar när hon kommer. Kanske är det därför Tossan alltid går den lilla omvägen för att hämta henne före matcherna, för att vara säker på att Lena ska komma i tid? Tålmodigt lutar sig Tossan mot dörrposten medan Lena rusar omkring och rafsar ihop skor och kläder och kör ner dem i en plastpåse.

Det är underligt med Lena. Hon pular bara ner de kläder hon hittar och glömmer hon skorna spelar hon i sina vanliga dojor eller lånar någon annans jympaskor. Spela roll! säger hon och rycker på axlarna. Det verkar inte vara viktigt för henne, inte som för Tossan. Men väl ute på plan är det viktigt. Då satsar hon mer än de flesta. Lika hårt som Tossan.

Sol. Doftande sol och damm.

På parkeringsplatsen där tränaren Bertil står luktar det bensin dessutom. Han tycker om lukten.

Bakom sig har han omklädningsrummet där dottern Agneta redan byter om tillsammans med Jennifer och Katta. Framför honom ligger fotbollsplanen där nioåriga småkillar flänger omkring. Föräldrar står i klungor runt planen, ivriga entusiaster, småpratare, solnjutare om vartannat.

Snart ska killarna bytas ut mot hans lag, hans tjejer.

Mina tjejer, tänker han igen när han en kvart senare står i omklädningsrummet och delar ut matchtröjorna.

– Nummer tre, ropar han och slänger iväg den åt Katta som böjd över fotbollsskorna räckt upp en hand.

– Fyran?

– Kan jag ta, säger Lena Johansson, som till skillnad från Tossan och de flesta andra inte bekymrar sig så värst mycket om vilket tröjnummer hon har på ryggen.

– Fem?

– Min, min! Jennifers gälla röst.

Egentligen skulle han inte behöva gå igenom numren. Han vet precis vem som vill ha vilken tröja; efter tre år vet han det. Men det är något särskilt med det, en ritual. Skapar lite av den där speciella matchkänslan.

Tossan får sin nia. Tröjan är grön- och rödrandig, tyget känns svalt och glatt och den vita nian lyser. Hon drar den över huvudet och känner lukten av rent. Lirkar upp den gula kaptensbindeln på vänsterarmen.

Allteftersom de är klara springer de ut. Kollar småkillarnas match och snackar strunt med varandra. I fyra bilar anländer motståndarna. Tolv gulklädda