Utsikt över gården

By Katarina Ros

F. är trettiotvå år gammal och nyskild. Hon bor i Stockholm med sin fyraåriga dotter och är utbildad konstsociolog. Snabbt förvandlas hennes liv till någonting hon inte längre kan utan och innan. Som ensamstående mamma måste hon nu ta reda på vem hon är utanför en parrelation. Genom snåriga relationer och ett bearbetande av sin nya vardag möter hon en verklighet som det kommer att ta tid att anpassa sig till. "Utsikt över gården" är skriven i dagsboksform och skildrar ett jag som försöker förstå sin samtid och sig själv i början av 1990-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726891447

Book preview

Vårvintern 1993

Jag sitter i köket och läser konstteori. Det är en intressant bok och jag har fram till för två sekunder sedan känt något slags intellektuell tillfredsställelse över att jag förstår texten, resonemanget. Så känner jag hur paniken växer fram. Den är om inte välbekant, så åtminstone identifierbar. Bakom mig står ett nytt kylskåp, som anlände i förmiddags. Det livade upp mig alldeles kolossalt i en hel timme, mycket beroende på att det gamla kylskåpet hade varit trasigt i en vecka. Jag är egentligen inte riktigt säker på att det var trasigt. Jag är humanist och kunde bara konstatera att kylskåpet höll ungefär tio plusgrader. Jag ringde hyresvärden och sade detta. Han frågade inte om skåpet var trasigt, utan skickade efter några dagar hit ett nytt.

Det kan inte vara meningen i konsumtionssamhällen av vår typ att man ska bryta ihop så snart efter att man har fått en ny pryl. Jag grater. dn hade ett recept på julskinka idag, det var för väl. Å har alltid gjort julskinkan hemma hos oss, men sedan i maj bor vi inte tillsammans längre, så jag behöver det receptet nu. Men det fick mig att börja gråta och undra om det ska vara så här svårt. Troligtvis är det dags att titta närmare på förutsättningarna för fortsatt överlevnad. Det kan inte skjutas upp längre. Vad behöver man egentligen?

Från början då:

Någonstans att leva sitt liv. Ja, det har jag, ett hål i väggen i Vasastan.

Något att göra med sitt liv… Ja, även detta har jag, att läsa konstsociologi, och satsa på att någon gång före pensionsåldern bli antagen till forskarutbildningen, alternativt skriva något jävligt intelligent utanför institutionen. Det sistnämnda alternativet behöver bara tas till, om jag vill att någon ska läsa mina alster.

Så någon att leva med. Jag bor här i det gula gårdshuset med min dotter, som heter E. E är tre år.

Nå, det var enkelt. Den ekonomiska situationen är under kontroll, ytterligare några veckor i alla fall.

Kanske ingår det i grundutrustningen att man även har tillgång till ett stadigt köksbord att gråta vid. Jag skulle behöva en handbok för förvirrade själar, utan annat budskap än att det känns så här att leva, det händer att man går sönder i stora, trasiga bitar. Men nu har jag försökt mig på lim av alla möjliga slag, och känner att jag inte kommer längre utan att först ha gjort en ingående analys av läget. Här är nu den analysen. Arbetshypotesen är, att det inte med nödvändighet måste vara så här svårt.

Var på skalan ligger då den acceptabla svårighetsgraden? Och vad är det som bestämmer var den punkten finns i varje människa? När fixeras det, som gör att man bryter ihop vid säg tre på en skala från ett till tio; tre förresten… varför ger jag dig ett så lågt tal som exempel?

Som vi säger på institutionen, det undersökta objektet måste sättas in i sitt rätta sammanhang. Först därefter kan slutsatser dras. Men jag talar om sammanhanget utan att egentligen veta vari det består; så slarvig har jag varit, så blind och galen. Stora luckor måste fyllas igen om jag ska kunna landa i rätt sammanhang. Det som färgat av sig på mig, allt detta måste jag måla upp igen. Som att kopiera Pollock, omöjligt – eller kanske bland det lättaste man kan ge sig på. Sex då? Nej, nej, det kommer in långt senare, och undersökningen får visa om det verkligen är så omistligt, som författaren verkar anse.

Huvudkällorna är otryckta, jag kan bara ge mitt ord på att det jag säger är sant. Jag jagar inte den stora sanningen; bara det sanna sammanhanget, där det inte är så svårt att leva.

Svaret som sökes kan vara ett enda ord bland tusentals andra. Ett färgstänk, den lilla vita klicken i kanten på en i övrigt kladdigt grå pannå. Där så är befogat kommer geografiska fakta att presenteras. Namn förkortas till enbart initialer, då jag har glömt hälften av dem. Jag är trettiotvå år.

En vit katt skrek hela natten för att bli insläppt i gårdshuset. Den var hos mig i somras när det bara var jag och katten hemma kring gården. E var med sin pappa i Dalarna. Jag matade den med tonfisk i olja, som jag slängde ut genom fönstret. I mörkret syntes den lilla katten som en fosforescerande fläck. Tonfiskbitarna landade med dova dunsar, och katten kom klättrande över murar och spaljéer. Den åt och tittade hela tiden åt alla möjliga håll. Antagligen fattade den aldrig var maten kom ifrån, från himlen. I natt var den tillbaka.

Jag hade en katt en gång. Den satt under badkaret och var rasren hela tiden. Detta var när vi bodde i Hässelby Familjehotell och min lillebror just hade dött i cancer. Katten hette Susi My Wong och kattens moder Susi Wong kort och gott. Om kattungen hade velat krypa fram och komma ut ur badrummet för att meddela sin mor de vidriga förhållandena i det nya hemmet, så hade det gått bra. Kattens moder stod i telefonkatalogen med eget, privat nummer. Alla sade, att naturligtvis var kattens matte galen, en katt ska inte ha eget telefonabonnemang. Den galna matten, A, flyttade sedermera ihop med min pappas bror, M, som uppenbarligen inte tyckte att A var så tokig. M ville som ung man bli konsertpianist, men farfar tyckte att M skulle bli jurist, som alla andra.

Jag föregriper historien. Det kan antingen betyda att det inte finns en vettig historia att berätta, eller att materialet är rikt och vill berättas. Självklart kan det också peka på den möjligheten, att historien låter sig berätta, men inte av mig.

Men kanske har vi här en klumpig inledning till det första kapitlet, som i vetenskapliga framställningar kallas Bakgrund. Placera det undersökta objektet i sitt sammanhang. Ja, Hässelby, gravplats för så många hamstrar och för min bror, E. Både hamstrarna och E dog på natten, och de var allihop uppkallade efter farfar. När jag vaknade på mornarna brukade den döda hamstern ligga i sitt hus och vara alldeles kall. Efter skolan försökte min mamma och jag träffas hemma tidigt, för att kunna begrava hamstern före middagen.

När E dog var min syster och jag hos mammas syster B, en flabbande generaldirektör. Pappa och mamma kom körande tillsammans i sin grå saab 99 kombi och sen packade vi ihop alla saker och åkte hem. Det tog tre år innan jag förstod vad som hade hänt. E:s handdukar låg i skåpet och vi torkade oss aldrig på dem.

Men att inleda så här blir kanske väl fragmentariskt för läsaren. Jag kan lägga in en jättenot, där allt förklaras. Med detta skulle boken vara slut. För de läsare som så önskar, kan resterande kapitel betraktas som en gigantisk fotnot. Ibland tror jag att det skulle vara ett riktigt sätt att se på det hela. Det jag minns bäst är faktiskt mina hamstrars bortgång och min brors sjukdom. Vad som hände sedan är mera suddigt.

Jag minns B, en gammal rysk dansare med ryggskott och ett häftigt alkoholproblem, jag minns när barnet skrek och vägrade sova, jag minns klipporna vid Ålands hav och alla hundvalparna ganska tydligt. Allt detta vill jag berätta för er, och då slutanalysen kräver att annat också tas med är det lika bra att jag börjar. Inflygning.…

Från början var vi ganska många i familjen, sedan blev vi några färre, för att efter ytterligare en tid bli ännu fler. Pappa var inte hemma de första femton åren. Inte så att han jobbade utomlands eller så. Han drev en advokatbyrå i centrala Stockholm. Det hände att han ringde och sa att han skulle komma hem tidigt. Vi brukade bli fruktansvärt upphetsade, och mamma nästan hispig. Vi var glada, men samtidigt rubbade han på detta vis alla våra normala rutiner, vilket ju alltid är lite otryggt. Men all vår upphetsning var överflödig. Pappa kom aldrig hem före 23.00. Mamma trivdes med detta. Hon fick användning för sina organisatoriska talanger, inympade i henne från späd ålder av hennes far, Översten.

INTERVJU MED FÖRFATTARENS MODER

F: Jag har bett dig komma hit för att tala om tiden i Hässelby Familjehotell, åren 1960 till 1974.

M: Ja…

F: Jag har förstått att du och pappa flyttade dit för att det fanns daghem.

M: Det är väl i och för sig riktigt. Vi tyckte också att det var en bra miljö för barn, grönt med skolor på lagom avstånd.

F: Omhuldade ni på något vis de idéer om kollektivboende som Familjehotellet byggde på?

M: Tanken att man skulle hjälpas åt tilltalade oss, men det visade sig senare att det hela inte fungerade så. Det fanns hela tiden människor som åkte snålskjuts.

F: Och människor som höll sig för sig själva?

M: Ja, men det kunde vara väldigt tröttande att äta i matsalen varje dag, jag arbetade ju heltid hela tiden…

F: Jag menade inte att ni, eller du gjorde det. Men jag hade ibland känslan av att du tyckte att de andra i huset lade beslag på pappa de få gånger han var hemma och åt med oss i matsalen.

M: Nej, det har jag inte upplevt, men…

F: Alla dessa ensamstående kvinnor. Om familjehotellet fanns kvar idag, som institution, skulle jag flytta dit med E. Du var ensam rent praktiskt, men han fanns där, din man…

M: Jag har alltid haft förståelse för att din far behövt arbeta sent. Han har alltid varit engagerad i sina klienter.

F: Mitt tidigaste minne överhuvudtaget är att jag går och håller dig i handen på väg till det stora, svala rummet, där alla matkorgarna stod. Jag har en marinblå klänning på mig. Du talar till mig med en mjuk, lugn röst. Vi har inte bråttom. E kanske inte var född?

M: Du och jag hade en väldigt nära, fin vardag tillsammans. Jag njöt verkligen av den tiden. Även efter det att E föddes gjorde vi så mycket tillsammans.

F: Ja, jag minns våra promenader ner mot Hässelby strand, med E i vagnen och…

M: Du var alltid så glad, en riktig solstråle. Du älskade din lillebror.

F: Men det var alltid bara du och jag och E, pappa var inte med. Hade han redan börjat bygga båten då?

M: Båten ja, båten, hm… Jo, jag tror det. Den tog all tid på helgerna, och jag försökte komma iväg till landet så ofta det gick. Där ute kunde vi göra saker tillsammans allihop. Sen flyttade han ut båtbygget, när vi flyttade till Täppan.

F: Det är massor med sommarminnen, som ackompanjeras av hans båtbyggande. Men jag vet i alla fall hur man bygger en havskryssare i mahogny, från scratch, från ritningen. E och jag lekte i trädgården, du tog hand om A, som var född då. På eftermiddagarna gick vi till Holmsudden och badade.

M: Det var härliga somrar.

F: Jag har ofta undrat, om alla somrar var härliga innan E dog?

M: Ja, vi hade det väldigt bra. Jag älskade vårt liv, och tyckte att ni var fantastiska barn. Jag arbetade på åklagarmyndigheten då, och hade långa sommarlov, när domstolarna var stängda.

F: Kan vi ha förskönat alltihopa, är den ljusa tillvaron en efterkonstruktion?

M: Nej, jag tyckte inte att det var besvärligt då, inte så tungt som det blev sen…

F: E blev sjuk tidigt på hösten, jag var tio då. E hade just börjat skolan, och hade ont i magen. Berätta.

M: Det tog åtskilliga veckor, innan vi förstod att det inte kunde vara nervositet inför skolstarten, som skolsköterskan sade. Din pappa och jag tog E och åkte in till S:t Göran. Vi satt där, som ockupanter, tills de gick med på att röntga honom. Han var så sjuk, han opererades bara några dagar efteråt. Vi bestämde oss för att det skulle gå bra, vi skulle besegra sjukdomen. Strax före Lucia fick vi veta av E:s läkare, att han inte skulle kunna bli bra.

F: På julafton låg E på en låg, bred, grön manchestersoffa, som du hade köpt. Han hade morgonrock på sig hela tiden. Jag fick De tre musketörerna, och E fick en rymdstation. Lillasyster A lekte med alla sakerna. På E:s mage hade läkarna ritat massor med röda och blåa streck, jag vet fortfarande inte vad de betydde. Det såg ut som någon skiss av Picasso, eller kanske mera som Kleespret. En gång på sjukhuset gick jag och köpte glass till oss. E fick bara ha sin glass i munnen för att känna smaken. Han fick inte svälja, utan var tvungen att spotta ut. Jag visste inte att hela hans mage var sönderopererad. Ni sade aldrig någonting. Jag känner idag att jag inte borde ha köpt den där glassen.

M: E var så lycklig när du kom med glassarna.

F: Ja, men jag var ju där så lite, om ni… om ni hade berättat för mig hur sjuk han var, så hade jag varit hos E mera. Nu levde jag med den känslan, som du och pappa förmedlade till mig, att E snart skulle komma hem igen, och att allt skulle bli bra. Men det blev ju aldrig bra igen, fattar du vad jag säger, aldrig igen…

M: Vi pratade om det här, men varken pappa eller jag ville att E skulle märka hur sjuk han var. Vi trodde inte att du skulle kunna dölja en sådan sak…

F: Men E:s läkare, G, sade till mig efter att E var död, att han hade vetat att han skulle dö. När en människa, och även ett barn, är så här sjuk, så vet man.

M: Jag tror inte att E förstod hur sjuk han var.

F: För min del är det mesta efterkonstruktioner, jag minns alltihopa i skarpa bilder, utan ljud. Det kan kanske bero på att vi var så tysta, vi talade aldrig om E:s sjukdom. Han lärde sig aldrig att läsa, eller hur?

M: Du brukade sitta i hans rum och läsa Stålmannen för honom efter skolan.

F: Men jag minns bara att jag gjorde det några få gånger, vad jag menar är att… Om E tyckte så mycket om detta, om jag hade vetat, så skulle jag ha suttit där jämt. E och jag tog aldrig adjö av varandra, det jagar mig idag, ni släppte inte fram mig. Herregud, Freud skulle säkert säga, att alla mina relationer idag präglas av detta oavslutade, jag skulle säga det själv, om jag orkade. Min egen psykoterapeut har nästan sagt det. Men jag har egentligen aldrig fattat speciellt mycket av vad de har sagt, alla dessa psykologer som jag inte minns namnen på. Det var hos en kvinnlig psykolog, som hade sin mottagning bakom Naturhistoriska museet, Frescati någonstans… jo, Docentbacken var det. Hos henne gick jag flera gånger utan att tala om E, jag ville veta mera om mig själv först. Men så, vid ett besök, frågade hon mig om E. Jag blev helt stum, och förstod direkt att du hade talat med henne. Det var som om hon efter varje sejour hade ringt dig och… ja, rapporterat. Det var en känsla av svek, som förblivit något av det starkaste jag känt.

M: Jag minns att vi talade om det…

F: Men jag minns inte om du förstod vad jag menade.

M: Jo, det gjorde jag, och jag bad dig om ursäkt. Men du gick inte dit igen, eller hur?

F: Nej, till den psykologen gick jag inte tillbaka.

Det här samtalet skulle handla om de ljusa barndomsåren. Antagligen har vi talat om just dem. Jag ser bara en massa bilder. Det är alldeles tyst. Bilderna flimrar förbi, dallrar som i starkt solljus, och jag kisar för att se resterna av de där åren, när alla log och min bror var frisk och bara var min bror. Mitt livs enda lejongrop har jag grävt tillsammans med honom. Säkert har vi gjort massor med saker tillsammans som jag inte minns. Men minnen är aldrig dyrbara skatter när man fortfarande har någon som kan hjälpa en att minnas. Faktum är att minnena inte är dyra idag heller. De är bara borta. Det slår mig att jag kan säga vad som helst, påstå att E och jag har gjort det ena vansinniga efter det andra; det finns ingen, ingen som kan säga att jag har fel. Oemotsagd står jag här. Oemotsagd sitter jag här vid min skrivmaskin. Se, det var inte sant, men ingen kan se om jag skriver på en gammal häck eller en dator. Sanningen är att jag skriver på en gammal häck till dator.

Ska J och M och M också åka till fjällen, frågar jag. Ja, säger Barnet, med en ljus, lite orolig röst. Och åka pulka, säger jag.

Men jag vågar inte göra det nu, Barnet låter bestämd. Om man inte vågar, behöver man inte åka, säger jag förstående.

Då kan jag sitta på en bänk och titta på, svarar Barnet, som tenderar att lösa eventuella problem omgående.

Men det finns inga bänkar i fjällen, säger jag som tror mig veta allt.

Jodå, säger E, som i Vasaparken.

Tänk om det fanns trygga bänkar utplacerade runt om i livet, där man kunde sitta och titta på. När man inte riktigt vågade. Fyllgubbarna i Vasaparken sitter och tittar på när barnen åker pulka.

Jag bestämmer mig för att inte tänka på J. Men jag hör hans hummande hövliga uppmärksamhetssignal från mig själv. Han är det enda jag tänker på, och jag talar hans språk. Det måste sluta snart, gå över, passera.

Vi flyttade från Hässelby, och livet skulle börja på riktigt. Så enkelt, att då livet pajat – döden hälsat på – bara byta liv.

Det trasiga livet skulle ingen av oss behöva ta itu med. Nej, nytt hus, nya bröder, ny hund. Det hela gav mig minnesförlust, jag svävade omkring i ett dimmigt, sprillans nytt tillstånd. Mina föräldrar envisades med att det var vår nya familj, och var inte vardagen rolig, med hund och villa. Nu skulle man kunna tro att jag absolut avskyr mina föräldrar. Det gör jag inte, de är tvärtom två av de få människor jag respekterar. Men varför skulle de göra rätt, ingen av oss andra får ju annat än undantagsvis till något på ett juste sätt.

Livet missbrukas. Döden hälsar på.