Andra världskriget så alla förstår

By Christer Bergström

Vet vi allt som finns att veta om andra världskriget? Eller finns det sådant som helt enkelt gått allmänheten förbi? I "Andra världskriget så alla förstår" tar experten Christer Bergström upp nya rön om den största konflikten i modern tid, och lägger fram dessa på ett sätt som är lätt för även den opåläste att förstå. Boken ger inte bara läsaren grundläggande kunskap om kriget, utan tar även upp berättelser och fakta som tidigare endast funnits i specialiserad facklitteratur. Boken är intressant läsning för både den som söker allmänbildning och den som vill fördjupa sig i ämnet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 19, 2020
• ISBN: 9788726688627

Book preview

av.

Några viktiga personer under andra världskriget

Churchill, sir Winston 1874 - 1965. Brittisk marinminister i början av andra världskriget, Storbritanniens premiärminister från den 10 maj 1940 till juli 1945.

Dönitz, storamiral Karl 1891 - 1980. Chefen för den tyska ubåtsflottan i början av andra världskriget, chef för den tyska örlogsflottan från 1943, efterträdde Hitler som Nazistysklands ledare efter Hitlers självmord den 30 april 1945.

Eisenhower, general Dwight D. 1890 - 1969. General i USA:s armé. Ledde landstigningarna i Nordafrika i november 1942 och Italien i juli och september 1943, överbefälhavare över de amerikanska och brittiska trupperna vid de allierades invasion vid Normandie 1944. Senare president i USA.

Göring, riksmarskalk Hermann 1893 - 1946. Det tyska nazistpartiets andreman efter Hitler. Byggde upp och ledde det tyska flygvapnet under andra världskriget. Utsedd till Hitlers efterträdare fram till april 1945 när han arresterades på order av Hitler. Dömd till döden i krigsförbrytarrättegångarna efter andra världskriget men begick självmord i sin cell.

Harris, flygmarskalk sir Arthur 1892 - 1984. Chef för det brittiska bombflyget 1942 -1945.

Heydrich, Reinhard 1904-1942. Tysk nazistisk politiker. Chef för SD (Sicherheitsdienst), den nazistiska säkerhetstjänsten, 1931-1939. Chef för RSHA (Reichssicherheitshauptamt), det högsta organet för den nazistiska säkerhetstjänsten och säkerhetspolisen, 1939-1942. Riksprotektor i Böhmen-Mähren (det ockuperade Tjeckien) 1941-1942. Mördad i ett attentat av tjeckiska motståndsmän 1942.

Himmler, Heinrich 1900 - 1945. Tysk nazistisk politiker. Chef för SS.

Hitler, Adolf 1889 - 1945. Ledare för det tyska nazistpartiet och Tysklands diktator från 1933. Begick självmord i Berlin den 30 april 1945.

MacArthur, general Douglas 1880 - 1964. USA:s militära överbefälhavare på Filippinerna 1941 - 1942, och därefter de allierades överbefälhavare i Sydvästra Stilla havet fram till 1945.

Mannerheim, friherre Carl Gustaf 1867 - 1951. Överbefälhavare för den finska krigsmakten, Finlands president 1944 - 1946.

Montgomery, fältmarskalk Bernard Law 1887 - 1976. Chef för brittiska 8:e armén i Nordafrika och Italien 1942 - 1943, befälhavare för de allierade markstyrkorna i Frankrike under invasionen vid Normandie 1944.

Mussolini, Benito 1883 - 1945. Ledare för det italienska fascistpartiet och Italiens diktator 1922 - 1943. Störtad 1943, återinsatt vid makten i de tyskockuperade delarna av Italien, avrättad av italienska partisaner den 28 april 1945.

Pétain, marskalk Philippe 1856 - 1951. Fransk militär befälhavare under första världskriget, Frankrikes president från juni 1940. Efter kriget dömd till döden för sitt samarbete med Tyskland, men straffet omvandlades till livstids fängelse.

Quisling, Vidkun 1887 - 1945. Norsk politiker, ledare för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling. Samarbetade med den tyska ockupationsmakten som regeringschef i Norge 1942 -1945. Efter kriget Efter kriget dömd till döden för sitt samarbete med ockupationsmakten och avrättad.

Rommel, generalfältmarskalk Erwin 1891 - 1944. Chef för den tyska Afrikakåren 1941 -1942, för de tysk-italienska trupperna i Nordafrika 1943, för tyska armégrupp B i Frankrike 1943 - 1944. Tvingades av nazisterna att begå självmord i oktober 1944 på grund av sitt samröre med dem som utfört attentatet mot Hitler den 20 juli 1944.

Roosevelt, Franklin D. 1882 - 1945. USA:s president 1932 - 1945. Avled den 12 april 1945.

Stalin, Josef 1879 - 1953. Sovjetunionens diktator från Lenins död 1924 och fram till sin egen död 1953.

Truman, Harry S. 1884 - 1972. USA:s president från Roosevelts död i april 1945 till 1952.

Yamamoto, amiral Isoroku 1884 - 1943. Chef för den japanska flottan i början av andra världskriget. Stupad när hans flygplan blev nedskjutet av amerikanska jaktflygplan i april 1943.

Zjukov, marskalk Georgij 1896 - 1974. Chef för det sovjetiska militära överkommandot från 1940, chef för Leningrads och Moskvas försvar 1941 - 1942. Organiserade motanfallet vid Stalingrad i november 1942 och försvaret vid Kursk i juli 1943 samt ledde offensiven mot Berlin 1945.

Militär rangordning

Så gott som alla böcker om andra världskriget nämner olika militära grader. Tyvärr är det inte lika ofta som den inbördes rangordningen mellan dessa militära grader förklaras. Nedan följer en rangordning av svenska militära grader från tiden för andra världskriget.

Generalspersoner:

Marskalk, generalfältmarskalk eller flygmarskalk ¹ (storamiral inom flottan)

General (amiral inom flottan)

Generallöjtnant (viceamiral inom flottan)

Generalmajor

Officerare:

Överste

Överstelöjtnant

Major

Kapten

Löjtnant

Fänrik

Underofficerare:

Fanjunkare

Sergeant

Underbefäl och meniga:

Överfurir

Furir

Korpral

Menig

1: Vägen till andra världskriget

Första världskriget slutade 1918. Tyskland, Österrike-Ungern och Turkiet förlorade. De hade varit i krig mot nästan en hel värld - Frankrike, Belgien, Storbritannien, Ryssland, USA, Italien, Serbien, Japan och många andra länder.

Tio miljoner människor hade dött och människorna hoppades att det aldrig mer skulle bli krig. De som vann kriget ville se till att förlorarna blev så svaga att de aldrig kunde starta krig igen.

Turkiet hade styrt många arabiska områden i Mellanöstern. Nu tog man ifrån Turkiet alla dessa områden, och istället tog Storbritannien och Frankrike över.

Österrike-Ungern delades upp i två länder - Österrike och Ungern. Sedan tog man ifrån dem många områden och bildade nya länder. Så bildades Tjeckoslovakien. Slovenien, Kroatien och Bosnien gavs till Serbien, som bildade det nya landet Jugoslavien. Tyskland fick lämna ifrån sig stora landområden till Frankrike i väster och till Polen i öster. Polen var också ett nygammalt land som återuppstod i öster. Polen kunde bildas när det blev revolution i Ryssland. Redan 1917, under första världskriget, gjorde bönder och arbetare uppror i Ryssland. De var trötta på orättvisorna och kriget. Den ryska tsaren (kejsaren) förlorade makten. Senare tog en grupp som kallades bolsjevikerna makten. Bolsjevikerna var de som ville förändra mest av alla. Deras ledare kallades Lenin. Hans mål var att hela världen skulle bli kommunistisk - vilket från början betyder att alla rikedomar ägs gemensamt och att alla får vad de behöver. Detta gjorde att han fick många anhängare. Bolsjevikerna tog snart namnet kommunister.

Lenin och bolsjevikerna tog Ryssland ur kriget redan i början av 1918. Många gamla länder som varit underkuvade av tsarens Ryssland blev fria: Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen.

När första världskriget var slut blev det uppror i stora delar av Europa. Många fattiga arbetare och bönder tyckte att det som Lenin och kommunisterna sa lät bra. I Finland, Tyskland och Ungern höll revoltörerna på att vinna. Men under 1918 och 1919 blev upproren i Finland, Tyskland och Ungern nedslagna.

De som styrde i Storbritannien och Frankrike hade stora kolonier ute i världen. Bara Storbritannien styrde över en fjärdedel av jordens befolkning i fem världsdelar. De rika och mäktiga var rädda att revolutionen skulle sprida sig till deras länder och kolonier. Därför skickade de arméer för att invadera Ryssland och slå ner revolutionen, men det misslyckades.

I Tyskland var många människor missnöjda efter första världskriget. De kände sig lurade av kejsaren som hade lovat dem ett bättre liv. Kejsaren avsattes, men istället blev det blodiga strider mellan socialister och deras motståndare inom högern, så kallade frikårer.

Storbritannien och Frankrike krävde att Tyskland skulle betala ett enormt stort skadestånd för att det startat första världskriget. Tyskland förlorade också stora landområden, plus alla sina kolonier. Allt detta tvingades Tyskland till genom det så kallade Versaillesavtalet.

Tyskland drabbades av stor fattigdom under slutet av 1920-talet, och de flesta tyskar skyllde det på Versailles-avtalet. De som protesterade starkast mot Versailles-avtalet var antingen socialister eller nationalister.

1919 bildades ett litet tyskt parti som kallades nationalsocialisterna. De ville få med alla tyskar i ett enda parti. Därför satte de ihop orden för de vanligaste politiska riktningarna: nationalister och socialister. I verkligheten var de extrema nationalister, men fiender till socialisterna. Nationalsocialisterna kallades snart Nazis (efter hur de två första stavelserna i ordet som det låter på tyska), nazister. Snart blev Adolf Hitler nazisternas ledare - Führer på tyska.

Adolf Hitler var egentligen från Österrike, där man också talade tyska. Han hade varit soldat i första världskriget.

Nazismens hat mot judar – antisemitism – är välkänt, men faktum är att vare sig nazistpartiet eller Hitler var judehatare från början. Judehatet var något som de importerade utifrån. Vi ska komma närmare in på detta i kapitel 21.

I den nazistiska propagandan fick varje åhörargrupp fick höra precis det de ville höra. Arbetare fick höra att de skulle slippa orättvisor, stora företagsägare fick höra att de skulle slippa socialister. Framför allt fick alla höra att Hitler och nazisterna skulle göra Tyskland stort och mäktigt igen.

Vi kommer att riva upp Versailles-avtalet, lovade Hitler.

Många tyskar var trötta på de gamla politiska partierna, som inte tycktes klara av att styra Tyskland efter första världskriget. Därför växte sig ett nytt parti starkt, kommunistpartiet. De ryska bolsjevikerna och deras nya ledare Stalin var en förebild för kommunisterna. Det gamla Ryssland kallades nu Sovjetunionen.

Särskilt de många miljonerna arbetslösa i Tyskland hoppades att kommunistpartiet skulle ge dem rättvisa. 1930 blev kommunisterna Tysklands tredje största parti och fick 100 mandat i riksdagen.

Andra oroades av kommunisternas framgångar. Bland dem var de stora företags- och bankägarna i Tyskland. Ingen av de andra partiledarna var så starkt fientlig till kommunismen som Hitler. Snart började flera stora företagsledare skänka pengar till Hitlers och nazisternas valkampanj. Ändå blev valet i november 1932 en besvikelse för Hitler och de som hade gett honom sitt stöd. Nazisterna fick 33 procent av rösterna. Det var mer än något annat parti, men långt ifrån vad Hitler och de som stödde honom hade hoppats på.

Men ett av de gamla borgerliga partierna, det Tysknationella partiet, gick med på att bilda regering tillsammans med nazisterna. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler (ungefär motsvarande statsminister).

Vid den här tiden visste alla redan en hel del om vad det skulle leda till. I Italien hade fascisterna, ett parti som påminde mycket om nazisterna, tagit makten 1922. När Hitler bildade regering hade fascisterna alltså styrt Italien i 11 år. Under den tiden hade de avskaffat all yttrandefrihet, krossat fackföreningarna och till och med sänkt lönerna för de som arbetade på landet. Fascisternas ledare Benito Mussolini kallades il Duce (ledaren). Han skröt öppet om att han skulle starta krig och erövra andra länder.

De politiska grupper som hade störst anledning att oroa sig över nazisterna var arbetarpartierna - socialdemokraterna och kommunisterna. Men de hade svårt att samarbeta, och detta drog nazisterna nytta av. Redan i början av 1933 avskaffade nazisterna och de tysknationella åsikts-, yttrande-, press- och föreningsrätterna. Man började arrestera kommunister. På ett nazistmöte i Berlins sportpalats den 5 mars 1933 mördade nazisterna för första gången en jude.

I mars 1933 hölls ett nytt val i Tyskland, men nazisterna och de tysknationella gjorde så att det inte blev något fritt val. Ändå fick nazisterna bara 44 procent av rösterna (17 miljoner röster), vilket var en ny besvikelse för Hitler. Trots att de fått partilokaler brända, och trots att tusentals av deras medlemmar fängslats eller tvingats gömma sig undan, fick socialdemokrater och kommunister tillsammans 12 miljoner röster.

Den 23 mars 1933 presenterade nazisterna och de tysknationella ett förslag för den tyska riksdagen. Det gick i stort sett ut på att ge nazisterna all makt och avskaffa demokratin. Alla 441 nazistiska och borgerliga riksdagsmän röstade för lagen. Bara socialdemokrater och kommunister röstade emot.

Kommunistpartiet, socialdemokraterna och fackföreningarna olagligförklarades. Deras medlemmar arresterades och kastades i fångläger - så kallade koncentrationsläger - där de plågades tills deras motståndsvilja brutits. Under de följande sex åren sattes omkring en miljon människor i koncentrationsläger i Tyskland.

Nazisterna formade snabbt om hela det tyska samhället till högerextremism. Den del av nazistpartiet, det så kallade SA, som tagit partiets socialistiska prat på allvar blev utrensad. Deras ledare, Ernst Röhm, mördades.

Nazisterna riktade främst in sig på ungdomen. Det blev ett krav att alla tyska barn och ungdomar skulle gå med i Hitlerjugend (Hitlerungdom). Den som inte gick med i Hitlerjugend kunde inte få någon utbildning efter grundskolan, och kunde inte räkna med att få något ordentligt jobb heller.

I Hitlerjugend blev ungdomarna hjärntvättade med att de tillhörde historiens viktigaste generation, att de inte skulle lyssna på sina föräldrars föråldrade åsikter, och att det var de som skulle bygga det nya Tyskland. Framför allt lärde de sig att dyrka sin Führer, Hitler.

De stora företagsägarna belönades för sitt stöd till nazisterna genom att många lagar förändrades så att det gynnade dem. Som sagt avskaffades fackföreningarna, så att outbildade arbetares löner sänktes med 20 procent på fyra år. Den nya nazistiska arbetslagen gav tre månaders fängelse för den arbetare som kom för sent till sin arbetsplats och ett års fängelse för den som vägrade att arbeta övertid när arbetsgivaren krävde det.

Den tyska ekonomin förbättrades snabbt. År 1938 gjordes investeringar för 5 000 miljoner mark - jämfört med 175 miljoner sex år tidigare. Antalet arbetslösa sjönk från sex miljoner till mindre än en miljon.

Under tiden började Hitler bygga upp den tyska krigsmakten. Versailles-avtalet förbjöd Tyskland att ha en armé som var större än 100 000 man, och landet fick inte ha något motordrivet flyg alls. Men detta bröt Hitler mot. Först byggde han upp den nya krigsmakten i smyg. Men redan 1935 sa han offentligt att Tyskland på nytt skulle införa allmän värnplikt och bygga upp ett flygvapen. Samma år gick Storbritannien med på att låta Tyskland bygga upp sin krigsflotta igen.

Storbritannien oroade sig vid den här tiden mest för hotet om revolution. De som styrde i Storbritannien såg Hitler som ett skydd mot det kommunistiska Sovjetunionen. Frankrike och Storbritannien - de gamla allierade i första världskriget - var splittrade i sin syn på Tyskland. Frankrike, som hade en gräns mot Tyskland, var fortfarande mest oroligt för ett tyskt anfall.

Det första stora testet kom i mars 1936, när Hitler sände in sin armé i Rhenlandet. Allt tyskt område väster om floden Rhen och inom en fem mil bred zon öster om floden kallades Rhenlandet, och där fick inte Tyskland ha några soldater alls enligt Versaillesavtalet. Hitler lyckades. Storbritannien vägrade stödja Frankrikes protester mot att den tyska armén gick in i Rhenlandet. Det blev en vändpunkt för Hitler.

Sommaren 1936 hände något som gjorde de styrande i Storbritannien ännu mer övertygade om att de behövde någon som skyddade dem mot kommunismen. I Spanien gjorde krigsmakten uppror mot en vänsterinriktad regering. Detta ledde till att miljontals spanjorer började bekämpa militären, och en revolution som inte stöddes av regeringen spred sig i Spanien.

Regeringarna i Storbritannien och Frankrike ville inte ge sitt stöd åt någon sida. De ville inte stödja den spanska regeringen, eftersom det skulle kunna leda till ett stöd åt revolutionen - och revolutionen kunde då lätt sprida sig till både Frankrike och Storbritannien. Men de kunde heller inte hjälpa den upproriska militären och general Francisco Franco, eftersom det skulle vara att ställa sig på diktaturens sida mot demokratin. Men Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien skickade både vapen och trupper till Franco, och genom detta stöd kunde Franco segra 1939.

Under tiden kunde Hitler dra nytta av att han började vinna förtroende hos de styrande i Storbritannien. En av Hitlers främsta planer var att alla områden där man talade tyska skulle tillhöra Tyskland. Det största av dessa områden var Österrike. I mars 1938 lät Hitler sina trupper tåga in i Österrike. De mötte inget motstånd. Det visade sig att många österrikare ville tillhöra Tyskland.

Nästa område utanför Tyskland där man talade tyska, var Sudetområdet i västra Tjeckoslovakien. I september 1938 mötte Hitler Storbritanniens premiärminister Chamberlain samt Frankrikes och Italiens ledare i München. De kom överens om att Tyskland skulle få Sudetområdet. På så vis fick Tyskland ännu ett stort landområde utan att det behövde bli krig.

När Chamberlain kom hem till Storbritannien efter mötet i München, sa han: Det blir fred i vår tid! - Peace in our time!

Men detta var inte vad Hitler planerade. Den som ville, kunde läsa i Hitlers bok, Mein Kampf, att han strävade efter krig. Han ville framför allt erövra livsrum i öster - från Sovjetunionen.

Josef Stalin, som blivit Sovjetunionens diktator efter Lenins död, kände förstås till detta och var mycket oroad. Han försökte få med sig Storbritannien och Frankrike i en allians mot Tyskland. Stalin försökte sig på detta redan innan München-avtalet. Men vid det laget hade även Frankrike glidit över till den brittiska synen på Hitler.

Inte ens när nazisterna i november 1938 organiserade en serie förföljelser och mord på judar över hela Tyskland - den så kallade kristallnatten - vände sig Storbritannien och Frankrike mot Hitler.

Det var först när Hitler i mars 1939 gjorde slut på resten av Tjeckoslovakien -han tog Tjeckien medan den kvarvarande delen, Slovakien, gjordes självständigt - som Storbritannien och Frankrike insåg att Hitler inte gick att tämja. För sista gången lyckades Hitler genomföra en erövring utan krig.

Ändå försökte britterna in i det sista att få Hitler att mjukna. Sommaren 1939 föreslog de Hitler ett brittisk-tyskt kompanjonskap. Den som hade störst anledning att oroa sig över detta var Stalin, som tyckte att det verkade som om Storbritannien var på väg att ge Hitler fria händer mot Sovjetunionen.

Sommaren 1939 var Hitler inriktad på ett mål: Polen. Genom Versailles-avtalet hade Polen tillåtits skära av tyska Ostpreussen från resten av Tyskland genom den Polska korridoren fram till Östersjön. Hitler var fast besluten att inte bara täppa till den polska korridoren, utan att en gång för alla utplåna Polen.

Hitler insåg att Stalin kände sig sviken av Storbritannien och Frankrike, så han skickade sändebud till Stalin med ett erbjudande om ett tysk - sovjetiskt avtal. Stalin såg detta som sin stora chans. Den 23 augusti 1939 undertecknades avtalet i Moskva.

2: Spelet kring Polen

Polen hade återuppstått efter första världskriget. Innan dess hade landet varit uppdelat mellan Tyskland (Preussen), Österrike och Ryssland sedan 1795. Därför hade Polen också bildats efter första världskriget av områden som togs från dessa tre länder.

Den nya polska staten blev starkt nationalistisk. Icke-polska folkgrupper blev ofta sämre behandlade än polacker. Detta väckte hat mot Polen bland många i Tyskland. Av 68 miljoner invånare i Tyskland före första världskriget, bodde 4,2 miljoner i det som efter första världskriget överlämnades till Polen.

Men det var inte bara tyskar som utsattes för denna behandling. 1920 hade Polens diktator, marskalk Jozef Pilsudski, startat krig mot Sovjetunionen. Pilsudski erövrade delar av Ukraina och ungefär halva Vitryssland, samt en del av det nya Litauen (bland annat dess huvudstad). Vitryssar och ukrainare blev också behandlade som en andra klassens medborgare under polskt styre. Därigenom hade Polen skapat en konflikt med sina båda mäktiga grannar Tyskland och Sovjetunionen. Under 1930-talet spelade dessa tre stater ett rävspel mot varandra.

Polen var inte ett särskilt demokratiskt land, och de styrande hatade kommunismen i Sovjetunionen mer än någonting annat. Därför verkar den polska regimen ha sett positivt på att en så pass stark fiende till kommunismen som Hitler och hans nazistparti kom till makten i Tyskland. I januari 1934 undertecknade Tyskland och Polen ett ickeangreppsavtal, det vill säga man lovade att inte starta krig mot varandra.

Hitler spelade ett mycket skickligt spel. Även om han strävade efter att riva upp Versailles-avtalet, så var hans yttersta mål att krossa det kommunistiska Sovjetunionen och göra Tyskland mäktigt genom att erövra livsrum i öster, alltså kolonisera Östeuropa. Ingen annan regim var mer entusiastisk för målet att krossa Sovjetunionen än just den polska.

Kanske var det egentliga syftet med det tysk-polska avtalet 1934 att gå samman för ett framtida erövringskrig mot Sovjetunionen. Hur det är med den saken vet vi inte, men det är klart att Hitler kunde utnyttja sitt avtal med Polen till att vinna politiska poäng hos Storbritannien och Frankrike medan han bit för bit plockade isär Versailles-avtalet. Under tiden konspirerade Polen mot Tyskland och föreslog 1936 Frankrike ett gemensamt krig mot Tyskland - något som Frankrike sa nej till.

I vilket fall som helst var det avskyn mot Sovjetunionen som höll ihop pakten mellan den polska regimen och Hitler i fem år. Polen deltog till och med i Hitlers uppdelning av Tjeckoslovakien genom att lägga beslag på Teschenområdet 1938.

De största problemen i relationen mellan Tyskland och Polen var den Polska korridoren och Danzig. Förutom Polska korridoren hade Versailles-avtalet styckat av den tyska kuststaden Danzig från Tyskland. Danzig blev en fristad under polskt beskydd. Hitler försökte få Polen att gå med på att Tyskland skulle få tillbaka Danzig, och att det skulle skapas tullfria vägförbindelser mellan Ostpreussen och det övriga Tyskland genom Polska korridoren.

Men Polen sa nej till dessa förslag, och relationerna mellan Hitler och regimen i Warszawa blev allt kyligare. När representanter för dessa regimer träffades i mars 1939 - strax efter det att Hitler styckat upp resterna av Tjeckoslovakien - klagade polackerna på att de inte fått vara med om denna nya uppdelning.

Som vi har sett var det just Tysklands sista uppdelning av Tjeckoslovakien i mars 1939 som fick Storbritannien och Frankrike att förstå att Hitler hade lurat dem i München 1938. Den 31 mars 1939 lovade den brittiske premiärministern Chamberlain att Storbritannien garanterade Polens självständighet, och Frankrike följde snart efter.

Detta