Cirkus Collani: De finländska SS-frivilliga 1941-43. En sedeskildring baserad på de frivilligas egna berättelser

By Lars Westerlund

Våren 1941 värvade Waffen-SS med bakgrundsstöd av det finländska högkvarteret och regeringen 1 200 frivilliga för insats i Tyskland. De frivilliga slöt tvååriga tjänstgöringskontrakt och kom fram till våren 1943 att både drillas i de tyska utbildningscentralerna och sättas in vid fronterna i Ukraina och Kaukashus.
För de finländska SS-frivilliga kom tjänsten som tyska legoknektar att bli en upprivande och motstridig erfarenhet. Samtidigt som de fostrades i högmod och arrogans blev de ordentligt hunsade av det rikstyska befälet. Detta korstryck försökte de frivilliga hantera genom ett excessivt och destruktivt fritidssuperi som förde hundratals av dem i fyllebutkan.
De frivilliga började kalla sin krigstjänst Circus Collani efter sin bataljonschef, SS-Untersturmbannführer Hans Collani. De såg således den häxkittel av händelser som de drogs in i som ett absurt spektakel. Denna självbild hade också åtskilligt fog för sig eftersom oredorna avlöste varandra och förhållandena blev småkaotiska då de rikstyska och finländska instanserna drev sina partikulära intressen och taktikerade mot varandra.
För många frivilliga blev tiden i SS en besvikelse. Åtskilliga hade låtit sig värvas i hopp om att främja sin militära kompetensutveckling, men trots en mycket god resurstilldelning visade sig det taktiska kunnandet i SS vara mediokert. Nedmejandet av ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar fick även många finländska SS-frivilliga att reagera med avsky. En del också av finländarna drogs samtidigt med i det urskiljningslösa dödandet av försvarslösa människor.
En mycket stor del avde finländska SS-frivilliga var högerradikaler där föredträdare för det starkt finsknationella IKL och nationalsocialistiska grupper dominerade. De frivilliga räknade bland sina led dock även enstaka representanter för Samlingspartiet, Agrarförbundet, Framstegspartiet, Svenska Folkpartiet och det socialdemokratiska partiet. De fem sistnämnda partierna som samlade 90 procent av mandaten i riksdagen åtnjöt talande nog ett understöd på endast knappt sju procent bland de de frivilliga.
Cirkus Collani baseras på ett omfattande dokumentmaterial och på de SS-frivilligas egna dagböcker, persondokument och hågkomster. Här tydliggörs en i många stycken okänd krigshistoria.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 29, 2018
• ISBN: 9789528051428

Lars Westerlund

Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria och har lett utredningar i Statsrådets kansli och Riksarkivet. Han har publicerat studier om förvaltningens historia, 1918 års krig, krigsfångarna och de internerade i vinter- och fortsättningskrigen, barn till utländska soldater o.a.

Book preview

Innehåll

KANTINSLAG OCH FÄLTFYLLOR

Ein, zwo, drei und vier – Schnaps und Bier

Utflykt till Wien

Utbildningscentret Gross Borns 31 kantiner

Frontfyllorna

SS firar julafton med häxsabbat i Dnjepropetrovsk

Vodkafabriken i Kirovograd

Fyllerislagsmålen i Graz

Sångkörens svirande

De finländska SS-frivilligas bordellbesök

Homosexuellt beteende bland SS-männen

Supgillen under Finlandspermissionerna

Gynnandet av Wehrmacht vid alkoholtilldelningen

Superiet bland de tyska trupperna i Höga Norden

Supandet i den finländska fältarmén

Berusningskulturen i Waffen-SS

Råsupandet bland de finländska SS-frivilliga

DE SS-FRIVILLIGAS PARTIPOLITISKA PROFIL

Mauno Jokipiis bagatellisering av högerradikalismen

De SS-frivilligas politiska preferenser

Det ringa understödet för centrumpartierna.

Den påfallande stora högerradikala anslutningen

De SS-frivilligas anslutning till Suomen Valtakunnan Liitto 1943

Nordisk jämförelse

TYSKLANDSFARARNAS MOTIV ATT TA VÄRVNING

Utsikten till militär kompetensutveckling

SS-männen blev välavlönade legosoldater

Högerradikalismen, protyskheten och antisovjetiska hållningar

Internationell och nordisk jämförelse

Huvudstabens och statspolisens agenter bland de SS-frivilliga

VÄRVNINGSAKTÖRERNA

Den samlingspartistiske värvningschefen Esko Riekki

Nationalsocialisten Erkki Räikkönens sondering i mars 1940

Höga jägarofficerare upptog i augusti 1940 tanken på en finländsk frivilligtrupp

Iskumiehets SS-förbindelser i september 1940.

Kalstaiterna och SS-Reichsführer Heinrich Himmler tog över

Krigskabinettet Risto Ryti – statsledningens inre ring

Överbefälhavaren Mannerheims tyskpsykos i maj-juni 1941.

Statsministern J.W. Rangell – presidenten Rytis springpojke

Utrikesminstern Rolf Witting – von Blüchers främste informatör

Der Brückenkopf - Riekkis ledningsnätverk eller kommitté 1941-42

Riekkis kommitté frångick alla sina värvningsvillkor

De privata värvarna

De SS-frivilligas uppgift som reklam för det finska förstklassiga soldatmateralet

Den tyske värvningschefen SS-Standartenführer Paul Dahms besök i Helsingfors

Den kompletterande rekryteringen sommaren 1942

Högkvarterets kommandostabs roll i värvningen också våren 1941

STATSPOLISENS BRUNO AALTONEN SOM PERSONGALLRARE

Den politiska persongranskningen av SS-kandidaterna

Aaltonens samröre med socialdemokraterna

Den orealiserade föresatsen att sovra bort nationalsocialisterna

Varför lyckades nationalsocialisterna och högerradikalerna motverka utgallringen?

VÄINÖ TANNERS OCH DEN SOCIALDEMOKRATISKA PARTILEDNINGENS STÖD FÖR SS-VÄRVNINGEN

Strävandena att utvidga värvningen till socialdemokratiska frivilliga

Huvudstabens propagandachef Kalle Lehmus

Tanner stödde från början planen för en finländsk frivilligtrupp i tysk tjänst

Väinö Voionmaas kritik av Tanners hållning till frivilligvärvningen

Socialdemokratiska kontaktytor till SS-värvningen i Danmark och Norge

Jämförelse med rekryteringen av Spanienfrivilliga 1937-38

SS-värvningen bröt neutraliteten

UTSTÖTNINGEN AV SVENSKSPRÅKIGA KANDIDATER

Endast tre-fyra procent av de finländska SS-männen var svenskspråkiga

Svenskfientliga attityder bland de SS-frivilliga

Äktfinskt jämställande av judar och svenskspråkiga.

Begränsningen av tillträde för svenskspråkiga Kadettskolan och Reservofficersskolan

ETNISK OFFICERSDOMINANS SOM ALLMÄNGILTIGT FENOMEN

Den rikstyska officersdominansen inom Waffen-SS

Det rikstyska befälet inom de icke-slaviska legionerna Vlasovarmén

Tiotals frivilliga med finländsk officersexamen tilläts inte föra något befäl

De finländska SS-officerarna bland truppbefälet var i själva verket få

Finländarnas bristfälliga tyska språkkunskap

SS-Junkerschule i Bad Tölz

Nordisk jämförelse

DE SS-FRIVILLIGAS INRE KOHESION

Rasgranskningen och de tyska raskoncepten

Rikstyskarnas nedlåtande attityd till de finländska frivilliga

Politiska föreläsningar i truppförbanden

Officersskolornas politikundervisning

De politiska lektionerna i det nyuppställda SS-kompaniet hösten 1944

De finländska SS-frivilliga och avrättningar av judar och krigsfångar

SS-ledningens gudssyn

Förbindelseofficerens andaktsstunder med manskapet

Religionsutövning i andra SS-trupper

Lydnad gentemot Hitler intill döden

Den formaliserade och utvidgade SS-kommittén 1942-44

Remappeller

Himmler ville behålla ett starkt rikstyskt inflytande i den finländska SS-bataljonen

Hemkomsten 1.6.1943

Steiners och Collanis Finlandsbesök

Vapenbrödrafesten på Pyynikki idrottsplats 3.6.1943

SS-bataljonens griserier i Karis och Hangö juli 1943

Kupplaner bland SS-instanser och -frivilliga

CIRKUS COLLANI

Retoriken om soldater som alla andra och pantbataljonen

Rekryteringen via den tyska beskickningen i Helsingfors

Tanken på en andra bataljon – och ett SS-Regiment-Suomi

Värvningen av socialdemokratiska frivilliga

Smusslet med finanseringen

Bataljonskommendören Hans Collani

Den finländska värvningsledningens schimära anknytning till frimurarna

Mannerheims velande med hemkallningen

Hemförlovningarna 1941-42 av SS-frivilliga med finsk officersutbildning

SS-bataljonens planerade nyuppställning försommaren 1943

Den tyska förnärmelsen

Idén att flytta SS-bataljonen till Nordfinland

Tanken på SS-frivilliga från Sverige i Finland

Tjänstgöringen i Waffen-SS som besvikelse

Frivilligkaoset

KÄLLOR

Arkiv

Litteratur

Tidningsartiklar

KANTINSLAG OCH FÄLTFYLLOR

Försommaren 1941 anlände 1 200 finländska SS-frivilliga till Tyskland. För de allra flesta blev kulturmötet en omvälvande upplevelse. I Finland var spriten noggrannt reglementerad, tillgängligheten begränsad och priset högt. I Tyskland var det nästan tvärtom, de enklaste alkoholsorterna fanns tillgängliga överallt, kundkontrollen var obefintlig och priserna låga. De frivilliga var därför inte sena att frekventera kantiner och krogar, dricka och ta för sig. Ett drygt trettiotal av de dagböcker de finländska SS-frivilliga förde har bevarats. I de flesta av dessa ingår anteckningar som dag för dag dokumenterar det omfattande superiet. Anteckningarna om supandet härrör till en del från tjänstgöringens första månader då kantinbesöken ännu var en förhållandevis ny erfarenhet. Efterhand trivialiserades superiet så att det inte längre befanns vara värt några dagboksanteckningar – tills ett kompletteringskompani 1942 kasernerades i Graz och tristessen där fann utlopp i ett utbrett superi som igen bokfördes i dagsboksskriveriet.

Läsaren kan kanske tycka att de SS-frivilligas fronttjänst snarare än deras supande skulle förtjäna uppmärksammas. Den tidigare litteraturen har emellertid fäst stor uppmärksamhet vid stridsinsatserna och ett stort antal frontbeskrivningar har redan publicerats. Däremot har den excessiva alkoholkulturen bland de SS-frivilliga inte tidigare belysts på ett systematiskt sätt. Den finländska SS-truppens fronttjänstgöring hade inte heller på långt när den omfattning som i allmänhet förmodas. Dess insats mätt i soldatmånader (24 månader x 1400 man) kunde schematiskt uppskattas till 33 600, av vilka emellertid endast några tusen soldatmånader eller måhända mindre än en femtedel utgjorde egentlig fronttjänst. Avdragen är många och omfattande. För de 270 stupade och försvunna, de 686 sårade, de måhända omkring 400 sjukdomsfallen¹ och de som eftervårdades på konvalescenthem torde kunna avdras minst 10 000 soldatmånader. SS-bataljonens sju månader långa utbildningsperiod 1941 reducerade fronttjänstgöringen med omkring 5 000 soldatmånader liksom cirka 5 000 soldatmånader för det manstarka ersättningskompaniet i Graz 1941-43. Avdrag tillkommer även för de tidiga hemförlovningarna av de frivilliga som hade finländsk officersexamen jämte finländska underofficerare, de olika kommenderingarna bakom fronten, trupptransporterna, de sammanräknade permissionerna och viloperioderna.

På basen av Veikko Elos styrkebesked för tiden 21.9.1942-21.4.1943 uppgick de finländska SS-frivilliga i medeltal till 740 man, av vilka 60 % tillhörde underhållet och 40 % utgjorde insatsstyrkan.² I genomsnitt omfattade insatsstyrkan under denna sju månader långa period 294 man, men samtliga dessa var inte i egentlig fronttjänst. Räknat i soldatmånader torde de finländska SS-frivilliga ha vistats mer än fyra femtedelar av tiden bakom fronten. Eftersom fronttjänstgöringens omfattning var begränsad hade de SS-frivilliga goda möjligheter att ägna sig åt ett frekvent fritidssupande, i all synnerhet som alkoholens tillgänglighet i ryggområdet var god. Dagboks- och hågkomstförfattare bland de SS-frivilliga har själva satt vikt vid att dokumentera superiet i truppen och denna framställning baseras främst på detta stoff. I min text är det därför ofta de SS-frivilliga själva som talar.

En särdeles rik källa till uppgifter om de finländska frivilligas vardag har utgjorts av SS-Unterscharführer Uuno Ströms 578 sidor långa dagbok för tiden 26.4.1941-25.8.1943. Denna täcker exceptionellt nog inte bara hela tjänstgöringstiden utan också värvningsskedet och den närmaste tiden efter bataljonens upplösning. I ett femtontal fall har de ifrågavarande personernas identitet anonymiserats för att undvika eventuella personkränkningar.

Ein, zwo, drei und vier – Schnaps und Bier

Redan under transporten till Tyskland fick de SS-frivilliga den första kontakten med alkoholvarornas stora tillgänglighet på tyskt håll. Kuopiobon Herko Kosonen som reste med fraktfartyget Adler 6.5.1941 noterade i sin dagbok: I skeppskantinen fick man köpa vin flaskvis och denna förmån använde sig männen också av. Det var dock inte billigt: vinet kostade fyra riksmark och femtio pfenning flaskan och ölet 22 pfenning flaskan. Genast efter ankomsten till Danzig 8.5.1941 började ett stort antal av de finländska SS-frivilliga dra mellan de många öl- och vinstugorna.³ Också senare då SS-bataljonens kompletteringsmanskap i början av oktober 1942 reste med trupptransportfartyget Malgasche uppstod det fyllebråk redan på fartyget. En av de frivilliga bytte till sig sprit av den tyska besättningen varvd byteshandeln slutade med ett knytnävsslagsmål.⁴

Under järnvägstransporten tömde de SS-frivilliga som kommit med Adler stationsrestaurangernas ölförråd i Lauenburg 8.5.1941 liksom i Stettin två dagar senare. På väg till Stralsund blev de flesta av finländarna småfulla då stationsrestaurangerna längs banan besöktes flitigt och väl framkomna drack de upp öllagret också på stationsrestaurangen i Stralsund. Likaså besatte de 10.5.1941 kantinen i Stralsund som förde över tjugo likör- och snapsmärken i sortimentet. Där drack de snaps, sprit, konjak, likör och öl.⁵ Efter att ha först druckit öl fyllde finländarna stopen med konjak och i många kantiner tog dryckerna slut, noterade en dagboksskribent.⁶ Bland finländarna fanns många unga pojkar som här upplevde sitt första kantinbesök. Medan en del skränare sökte sig till förläggningen började andra må illa av det myckna drickandet. Detta fick de finländska officerarna att sträcka upp dem för att skada finländarnas rykte. Följande morgon var det dock just dessa officerare som nu sov av sig ruset i officersstugan där den värsta oordning rådde.⁷ Senare i Danzig noterade en annan frivillig i en nyanländ finländsk kontingent 26.5.1941 att man i kantinen fick dricka så mycket alkohol som huvudet bara tålde. Följden blev att tyskar och finländare slogs i fyllan.⁸

Den militärt mer förfarna delen av de frivilliga förlades för en kort tid till Truppenübungsplatz Heuberg i Sigmaringen, en ort i Baden-Württenberg. Skärtorsdagskvällen 22.5.1941 söp pojkarna i utbildningscentret i Heuberg enligt Herkko Kosonens dagboksanteckning litet för mycket varvid en SS-Unterscharführer från Helsingfors gick vild i fyllan, grep den dejourerande underofficeren och hotade honom med sin puukko-kniv innan de övriga lyckades lugna ner honom. Följande dag "fick tumultet kvällen innan stora proportioner. Kompanichefen, SS-Hauptsturmführer Schade utfärdade alkoholförbud och alla eggvapen som puukko-knivar, fällknivar och pistoler togs i beslag vid granskningen av finländarnas tillhörigheter. Senare på dagen höll regementschefen strafftal och utmätte 14 dygns skärpt arrest åt SS-Unterscharführern som förlöpt sig.⁹ I Strassberg i slutet av maj 1941 söp de finländska SS-frivilliga som tillhörde SS-Division-Wiking på Gasthaus zur Sonne som hade ett rikligt snapsutbud.¹⁰

Under vistelsen i Heubergtrakten under senare hälften av maj 1941 antecknade en 31-årig finländsk SS-Untersturmführer i sin dagbok: Jag hemföll visst ibland till att tjäna Baccus och slog rentav suprekordet (ryyppyennätys). Pingsthelgen 1-2.6.1941 kvitterade han kort med Supande (Juoputtelua). – (…) Bier och snapsar. Första varningen för supande. Knappast så mycket för att jag skulle ha varit i fyllan utan snarare på grund av antalet av mina supar. Detta tycktes förundra tyskarna. Några dagar senare antecknade han 7.6.1941: Det svartaste kapitlet i min resa (…) Inte var det ju någon tjänstgöring på lördag och söndag, alltså blev Baccus tjänad. Hans kompanichef meddelade: Herrn överlåter sin stridsutrustning och beger sig till Berlin.¹¹

Såväl kompanichefen som bataljonskommendören tillställde 11.6.1941 den spritglade SS-Untersturmführern skriftligt klander. I skrivelserna anfördes att han under hela sin vistelse i Tyskland inte gjort annat än supit alldeles måttlöst. På så sätt har han gett en dålig bild av Tysklands armé och gjort ett ofördelaktigt intryck på de unga utländska frivilliga. Efter ett samtal med divisionskommendören, SS-Gruppenführer Felix Steiner nåddes i varje fall en överenskommelse, varför den finländske officeren ändå fick stanna i truppen. Han deltog därför också i kompaniets ölfest 27.6.1941 – varvid hans personliga konsumtion visserligen kom att uppgå till sex-sju backar öl. Då den tyska backen (Kochgeschirr) rymde 1,7 liter skulle detta motsvara 10-12 liter. I övrigt anteckande han: Det påstås att finländarna (sju man) druckit en öltunna tom.¹² De tyska tunnorna med Fassbier rymde alternativt 20, 50 eller 100 liter. Rymdmåttet i detta fall framgår inte, men eftersom den frivillige – som själv var storkonsument – omtalade mängden som anmärkningsvärd var det förmodligen fråga om ett hundralitersfat. Detta skulle i så fall innebära i medeltal 14 liter per öldrickare med en åtföljande berusning på åtskilliga promillen.

Redan kort efter ankomsten till Stralsund antecknade SS-Schütze Oiva Kyrö att supandet var omåttligt (määrätöntä). Kompaniväbeln ropade ofta om kvällarna i kantinen: Ställ upp i ölkön, backen med, 70 Pfenning litern, det finns bara en tunna. Ölkön var ändlös, inte bara om kvällarna utan också dagtid.¹³ SS-Schütze Uuno Ström noterade 8.6.1941 i sin dagbok att de finländska frivilliga här i Stralsund ställt till med bråk. De tömde en ölkrog från tyskar och klädde av några kvinnor på gatan. Också knivningar förekom väl. Sex dagar senare 14.6.1941 var det igen dags för en supfest: Männen drack hejdlöst öl och också likör och champagne i kantinen (…) Man får stöka och fara fram som man vill. Också kvinnor syns i mängden och även till logementet hämtades flaskor. I synnerhet våra officerare har nästan druckit förståndet av sig.¹⁴ SS-Schütze Jaakko Saarela konstaterade 5.6.1941 i Stralsund att öl och vin kunde fås i hur stora mängder som helst nästan gratis. Två dagar senare bars det i kantinen fram så stora mängder öl till borden att alla blev svinfulla (sikana humalassa) varvid finländarna betedde sig som grisar.¹⁵

Då SS-bataljonen efter ett kortare besök i Wien återvände till Stralsund inkvarterades den i ett utrymt sinnessjukhus: Vi var bara osäkra huruvida de tidigare internerna företagit tokigare konster (temppuja) än vad vi gjorde, heter det i en hågkomst.¹⁶ I Stralsund fick finländarna bevista en sånguppvisning av Lale Andersen då hon framförde bl.a. den världskända soldatballaden Lili-Marlene.¹⁷ Supandet fortsatte emellertid som förut. SS-Schütze Eerikki Muilu återgav 16.7.1941 ett just där uppsnappat typiskt marschkommando: Ein, zwo, drei und vier/Ein, zwo – Schnaps und Bier.¹⁸ Också SS-Schütze Uuno Ström noterade de uppsluppna supbegivenheterna samma dag: I kantinen säljs alltid alla slags starka och svaga drycker utan restriktioner. Största delen av männen var igen som grisar. De drack och stökade måttlöst hela eftermiddagen i kantinen. Senare under natten spydde de här i kasernen ned WC:n och korridorerna så att de blev söliga som i en grisstia.¹⁹

De mängder alkoholdrycker de SS-frivilliga konsumerade var fortsättningsvis mycket ansenliga. I Stralsund tog sålunda tre finländska SS-frivilliga 16.8.1941 ut 168 flaskor öl och även snapsflaskor från Führerheim för SS-Untersturmführer Veikko Kilpinens räkning. Följden var att det i förläggningen uppstod ett förfärligt skrål (hirveä rähäkkä). Samtliga frivilliga med finländska underofficersgrader som inte varit i butkan fick 19.9.1941 motsvarande tyska grader. Anteckningen antyder att antalet underofficerare som blivit intagna i fyllbutkan inte var obetydligt.²⁰

En omskriven och vulgärmytologiserad finländsk reservfänrik anslöt sig till Waffen-SS våren 1941 och fick formell rang av SS-Untersturmführer. I likhet med övriga officerare som inte behärskade tyskan gavs han ingen vakans utan fick från sidan följa med de finländska SS-frivilligas rekrytutbildning i Schönbrunn utanför Wien. Där inlät han sig enligt sina biografer i fylleslagsmål och kom därför att utan att ens ha besökt fronten ingå i den första grupp av finländska officerare som hemförlovades i slutet av juli 1941. Hans första SS-karriär kom därför att inskränkas till knappt ett par rusiga månader.²¹

Några år senare begav sig mannen nu som löjtnant igen i januari 1945 till Tyskland och deltog där i den utbildning SS-enheten Sonderkommando Nord ordnade för subversiv verksamhet i Finland. Enheten evakuerades 31.3.1945 från Heringsdorf till Flensburg varvid mannen och andra kursdeltagare drack av tågets lådvisa förråd av konjak och aprikoslikör under den fem dygn långa och stökiga resan. De berusade resenärernas godsvagn fattade eld som dock kunde släckas.²² Då en uppbyggande och intim vapenbrödrakväll 20.4.1945 ordnades på Hitlers födelsedag i Mürwik dängde mannen i en fyllepsykos en flaska konjak förbi kommendören Alexander Cellarius så att den krossades mot ett skåp. Innan han slocknade sköt han tomt magasinet i sin pistol.²³

Utflykt till Wien

Den finländska SS-bataljonen besökte Wien i juni 1941: På kvällen drack alla. Det blev slagsmål i kasernen i Schönbrunn noterade SS-Rottenführer Esko Hämäläinen 14.6.1941 i sin dagbok.²⁴ Inför midsommarfirande 22.6.1941 hade Uuno Ström anledning att skriva: Vår trupp kan inte bete sig. Männen super som grisar i kantinen. Också nyss drämde en sergeant från 1:sta kompaniet till en tysk underofficer. Några veckor senare festade 4:de kompaniet 12.8.1941 i matsalen under närvaro av sina officerare. Några tusen tomma öl- och likörflaskor vittnade om festen".²⁵ SS-Schütze Jaakko Saarela antecknade i Wien igen i sin dagbok 14.6.1941: Finländarna söp i kantinen, krossade två fönster, kastade flaskor ut på gatan och slogs med tyskarna. Följande dag blev finländarna förbjudna att besöka kantinen efter gårdagens grisande (eilispäivän porsastelu). Då förbudet hävdes var 21.6.1941 bägge kantinerna fullsatta varvid utan undantag nästan alla var svinfulla. De finländska underofficerarna hade grisat ganska ordentligt med den påföljd att de hela följande dag fick sköta om sina sönderslagna och blodiga ansikten. En annan efterräkning var att hela kompaniet blev förbjudet att avlägsna sig från förläggningen.²⁶

Några dagar senare, 27.6.1941, noterade Saarela: Våra underofficerare hade igen betett sig illa då de var i kantinen. De hade hittat på en ny likörsort och druckit sig i fyllan. Följden var att fyra underofficerare inte infann sig för eftermiddagstjänsten. Av dessa blev en arresterad kl. 16 då han kom asberusad till kompaniet. En finländsk SS-Scharführer kom först följande morgon efter att hela natten ha supit på stan. Bägge fördes till arresten även om den förstnämnde fick fortsatt transport till sjukhuset eftersom han svalt glas. Nästa frivillige som hamnade i butkan var en finländsk SS-frivillig som 29.6.1941 råsupit i kantinen. Ett par dagar tidigare hade två SS-frivilliga visat sig ha fått venerisk smitta, varför hela bataljonen fick undergå undersökning. Jobsposterna hade nu blivit så många att Saarela 30.6.1941 noterade: stämningen är ganska spänd, varför kompanichefen ansåg det vara bäst att låta samla in alla skjutvapen.²⁷

SS-Schütze Eerikki Muilu antecknade 4.7.1941 i sin dagbok: De finländska officerarna uppträder inte riktigt till sin fördel. Idag bars en av dem på bår in till logementet. Inte tycks de heller ha någon tjänstgöring, de bara uppehåller sig här.²⁸ Saarela noterade 15.7.1941 att alla frivilliga blivit alldeles omöjliga bondare (pundaajia) som en följd av den tunga tjänstgöringen. Kvällen innan hade fyra berusade bondare råkat i handgemäng med sex tyska underofficerare utanför garnisonsområdet. Tyskarna drog sina bajonetter och stack en av finländarna i aktern. Finländarna hade då dragit sina nästan halvmeterlånga puukko-knivar. Tyskarna tog till reträtten, men en finländsk SS-Schütze rappade till en av dem på käften och blev arresterad tillsammas med de övriga bondarna. För kompaniet blev följderna tre: förbud mot alkoholförtäring, beslag av puukko-knivarna och förbud att avlägsna sig från förläggningen utan anmälan. Samtliga fyra bondare torde ha fått kännbara straff. Följande dag, 16.7.1941, blev därtill en finländsk löjtnant och en fänrik förpassade från Stralsund till Finland för svårt supande (kovan ryyppäämisen ansiosta).²⁹

Utbildningscentret Gross Borns 31 kantiner

Den finländska SS-bataljonen låg hösten 1941 ett par månader i utbildningscentret i Gross Born där det fanns 31 kantiner.³⁰ Supandet skedde i huvudsak på de frivilligas fritid, i synnerhet i kantinerna och på förläggningsorternas krogar. Det kunde dock också förekomma att alkohol konsumerades under tjänstgöringen och utbildningen. Så berättar SS-Obersturmführer Tauno Pohjanlehto i sina hågkomster om utbildningen i Gross Born hösten 1941: Under en del övningar fick vi gratis t.ex. vittvin eller sekt, men oftast fuktade vi våra torra munnar med öl.³¹

En hågkomst visar att det konfunderade tyska befälet till en början försökte hitta utvägar att motverka finländarnas tygellösa alkoholbruk: Undrens under i den finländska frivilligtruppens ögon var att man i utbildningscentrets kantin kunde köpa hur mycket alkohol som helst. Och till råga på allt ännu för en billig peng. Ett allmänt supande vidtog. I brännvinet dränktes hemlängtan, den stränga utbildningen, utbildarnas krånglande och i allmänhet allt som gjorde en ilsken. Tyskarna betraktade bestyret en tid och så beordrades kantinförbud. Likaså blev det förbjudet att hämta sprit till kompaniet. Man fick inte visa sig berusad. Stugorna granskades och innehållet i de flaskor som påträffades i mantelfickorna hälldes i slasken. Och så tog det roliga slut.³² Torrperioden fick emellertid inte lång och efter en tid återfick finländarnas supande såväl sina tidigare former som omfattning.

SS-Rottenführer Ossi Vikstedt bröt sig 25.10.1941 in i matförrådet till Kantin 2. Det hade de finländska frivilliga för vana att göra efter sina våta kantinbesök. Den tyske köksmästaren som var mycket frustrerad över de upprepade nattliga skafferiplundringarna sköt denna gång Vikstedt till döds med fem pistolskott i bröstet.³³ Det är möjligt att fallet är ett rått mord, antecknade SS-Unterscharführer Pekka Kurvinen i sin dagbok.³⁴ Vikstedts kumpan, en finländsk SS-Rottenführer, dömdes tre dagar senare till ett års och sju månaders straffläger medan köksmästaren tackades för sin rådighet. Incidenten hade föregåtts av flera kvällar med skrän (rähäköinti) mellan såväl tyska och finländska soldater som sinsmellan de finländska frivilliga. Vikstedt begravdes 30.10.1941 genom att lämpas från lastbilen i graven utan jordfästning. Kistan hämtades till Lazarett-Friedhof och sänktes direkt i graven utan att ett ord sades". Enligt SS-Oberscharführer Olavi Lindbohm framkallade händelsen en enorm bitterhet bland de finländska frivilliga. Senare i början av december 1941 dömdes en SS-frivillig student till fem dagars arrest efter att i ett brev censuren granskade ha skrivit hem om mordet på Vikstedt.³⁵

SS-Schütze Uuno Ström räknade 10.10.1941 att varje man i Kantin 7 tog fler än tio snapsar. Om festmiddagen efter edsavläggelsen 15.10.1941 summerade han ihop dagens händelser med konstaterandet att fria supfester passar inte finländarna. Också nu ställde de till med slagsmål, oljud och bråk (rähinä). SS-Schütze Eerikki Muilu skrev igen 25.10.1941 i sin dagbok: Om kvällarna är det ordentliga fester i kantinerna. Tyskarna och finländarna vill inte alltid samsas i samma kantin. En kväll blev tyskarna bortkörda ur tre kantiner. SS-Unterscharführer Pekka Kurvinen noterade för sin del 26.10.1941 att det under senaste tid förekommit skrän (rähäkkä) mellan finländska och tyska underofficerare. En finländsk frivillig har kastat ut tyskeliner (saksmanneja) ur kantinen så den blev tömd.³⁶

Det var förmodligen fråga om en SS-Unterscharführer från 2:a kompaniet, som inne i logementet dessutom slog en tysk underofficer i huvudet med en kaffekanna: det var inget mer med huvudet, men kaffekannan blev illa tillbucklad. Också andra tyskar fick sig dängar av samma kaffepanna med påföljd att slagsbulten hamnade i butkan. Han hade fungerat som fanbärare vid edsavläggelsen, men nu hade han farit vildsint fram, mästarbrottare som han är och utrustad med ilsket sinne. En kväll ställde samma man tillsammans med några övriga finländska underofficerare fram ett par maskingevär i korridoren och sköt hela ammunitionsband med träpluggspatroner då någon dörr öppnades.³⁷ Senare 21.11.1941 fyllesköts det igen i kasernen. Under natten hade en finländare festat sorglöst och förivrade sig att skjuta i korridoren med pistol. Ned bara med lampor och glasrutorna fulla med hål, antecknade Ström.³⁸

På morgonen 26.10.1941 påträffades en omtöcknad bajonettstucken Wehrmachtsoldat: Skallbenet är inslaget, antecknade den alltid observante Uuno Ström. Soldaten hade även fått käkbenet krossat av knytnävslag och avled inom kort. Också 12.11.1941 drämde en av de frivilliga i 2:a kompaniet till en tysk underofficer så att skallbenet sprack och mannen var medvetslös under natten.³⁹ Hur det slutligen gick för honom framgår inte av dagböckerna.

I en intervju uppgav en finländsk SS-Oberscharführer att han tillsammans med fem övriga finländare ställt till med en suptävling i Kantin 7 i Gross Born. Själv beställde han liksom en annan finländare 60 snapsar på bordet och alla blev nog också förtärda. På utvägen hamnade finländarna i slagsmål med några tyska underofficerare i tamburen varvid kontrahenterna slog varanda på käften. Då finländarna jagade en flyende tysk underofficer blev de prejade av den dejourerande officeren. Finländarna flydde undan till sina logement och drog filten över huvudet. Det hjälpte dock inte, de blev upptäckta och fick straffexercis både genast och kvällen därpå.⁴⁰ Snapsarnas rymdmått framgår inte, men i Tyskland rymde snapsglaset antingen två eller fyra centiliter. Den konsumerade mängden, 60 snapsar, utgjorde således minst 1,2 liter sprit, möjligen rentav den dubbla.

I Gross Born besökte de finländska SS-frivilliga i en stuga Kantin 3 och tog några tiotal snapsar (napsuja). Efter att de återvänt blev det gnabb och handgemäng. Då dejouren kom för att inspektera såg stugan ut som en svinstia. En finländsk SS-Oberscharführer var 15.11.1941 ute och rumlade med en finländsk stordrinkare och tysken Meyer. Efteråt anteckande han i sin dagbok: Jag har knappast under min tid här varit så full någon gång som nu. Så var det också för de övriga och ingen kom ihåg något av hur kvällen slutade. Ett par veckor senare hade han 2.12.1941 anledning att skriva: Det blev nu igen igår drucket riktigt botten upp (Pohjanmaan kautta) vid avskedsfesten. Enligt gamla vanan uppstod ett litet slagsmål. Ett sår slogs i en frivilligs skalle med ett stolsben, det var en annan finländare som drämde till: Bägge var alldeles blodiga.⁴¹ Likaså i Gross Born förundrade sig en dagboksskrivare över vilket märkvärdigt sällskap (kummaa sakkia) detta SS är då alla alltid är i fyllan. Samma gäller Wehrmacht, antecknade han.⁴²

Vistelsen i Gross Born slutade som den börjat. Sista kvällen innan avfärden till fronten i november 1941 söps det förfärligt (ryypättiin kamalasti) i sällskap med kompanichefen Franz Pleiner.⁴³ Enligt vad kommendören för Truppenübungsplatz Gross Born, generalmajoren Wilhelm Thofern uppgav hade de finländska SS-frivilliga kastat en handgranat som sprängt dörren och trapporna till en kantin. Orsaken var att de blivit uppretade över att ha fått portförbud till kantinerna.⁴⁴

Ström skrev 14.11.1941 i sin dagbok: Inte finns här längre just någon disciplin och inte vet man något. Allt har blivit till dankslående och gyckelspel. Det finns inte någon vilja till något. Natten till 2.12.1941 festade underofficerarna i Kantin 7 under vilt skrål. Ännu i kasernens larmade de och sköt igen. De lekte med laddade maskinpistoler och sköt i korridoren. Också 3.12.1941 blev natten orolig: Vi anade detta och reserverade bastanta pallben som tillhygge såframt någon skulle komma på besök under natten. De underofficerare som bodde grannar kom med grymt larm. En av dem hade slängt in en handgranat genom fönstret till kantinen. Så småningom började det höras knatter från pistoler och maskinpistoler från undre våningen. I vår korridor svarades det med samma mått. I nedre våningen mullrade redan elden från ett maskingevär. Vi förundrades över att ingen miste livet med denna fason.⁴⁵

Frontfyllorna

Bland de finländare som redan från början tjänade i SS-Division-Wiking förekom alkoholrelaterade incidenter från Rysslandsfälttågets första dagar. Divisionkommendören Felix Steiner uttalade 25.6.1941 sitt missnöje över att finländarna i V-Diensstelle druckit sig berusade och meddelade: Till koncentrationsläger om det händer ännu en gång. Förbindelseofficeren, SS-Obersturmführer Ensio Pihkala träffade den huvudskyldige, en finländsk frivillig som tidigare tjänat tre år som stamanställd undersergeant i Finlands armé. Denne hade "kastat sin puukko-kniv på en annan".⁴⁶ SS-frivillge Sakari Lappi-Seppäläs kompani med företrädare för ett tiotal nationaliteter befann sig 28.6.1941 ett tjugotal kilometer öster om Lemberg. Ett par andra finländska SS-frivilliga sändes till staden för att skaffa dricka att fira det nyligen inledda fälttåget med. Männen återvände med 600 liter öl och tio liter polsk vodka, varefter en festlig natt med glam och stoj följde.⁴⁷

Efter intagningen av Dnjepropetrovsk i början av september 1941 hamnade de finländska frivilliga i en vinkällare full med stora tunnor från Krim. Då några tunnor söndrats av granater var hela golvet fyllt med utrunnet vin och trängde in skodonen. Om upplevelserna i denna vinkällare skriver Lappi-Seppälä: Var och en kan föreställa sig hur fulla vi var efter att fått en back eldig druvsaft i magen. Kompani efter kompani kom sedan för att hämta tunnor som placerades på bilarna och fördes till förläggningen. Det område där Nordland-regementet vistades låg i närheten av en vodkafabrik. Där hade en extraordinär tragedi utspelats då en berusad norrman ramlade ned i en brännvinsså och drunknade. Händelsen nämndes i divisionens dagorder och i enheterna hölls predikningar om nordbornas omåttliga alkoholbruk.⁴⁸

Också under de skeden då de SS-frivilliga var insatta vid fronten kunde de besöka frontkantiner som serverade alkohol.⁴⁹ I Grysmatow klagade den rikstyske kompanichefen över att två finländare druckit för mycket föregående dag. De skulle därför hållas under uppsikt.⁵⁰ De SS-frivilliga fick visserligen trupptilldelning av sprit och vin, men tillhandlade sig också rusdrycker på eget initiativ då någon möjlighet bara uppenbarade sig. En finländsk SS-Hauptsturmführer befann sig 16.8.1941 i en grop i stridslinjen väster om Dnjepr. Kompaniets fanjunkare (Spiess) hämtade inte desto mindre ordentligt med konjaks- och likörflaskor. En SS-Schütze råkade fylla 19 år, varför åtskilliga flaskor tömdes och vi framkallade så småningom en sanslös totalfylla (täydellinen umpihumala). Dagen därpå hade de baksmälla. Likadant var det i Krasnaja Znamja i januari 1943 där det söps ordentligt (oli kännätty kunnolla) och en finländsk mästerbrottare jagade den tyske underofficeren Marschmann med sin puukko. Festandet fortsatte med ordentliga fyllor som togs ur Champagneflaskor varvid vi snart var som vimsiga höns (ja pian oltiin kuin Ellun kanat).⁵¹

SS-Scharführer Antti Mäkinen som 1941-42 gjorde fronttjänst i Regiment-Westland i SS-Division-Wiking har uppgett att det under krigshandlingarna alltid fanns en låda sprit framme i lastbilen (auton nokalla).⁵² En finländsk SS-Untersturmführer firade jul med sin enhet i byn Kalinowa genom att dricka vin och sjunga. I sin dagbok för 24.12.1941 antecknade han: Det är tråkigt att säga, men för att sanningen inte skall glömmas var jag som `i en tunnel´. Detta är ett fult sätt att fira jul t.o.m. i Ukraina. Juldagen och Staffansdagen förlöpte `under ånger´.⁵³ Utled på superiet anhöll förbindelseofficeren, SS-Obersturmbannführer Kalervo Kurkiala 26.1.1942 hos bataljonschefen Hans Collani om förbud att ge alkohol åt de frivilliga.⁵⁴

Vid fronten i Ambrosijevka beskrev SS-Schütze Uuno Ström 30.4.1942 hur kompaniets befäl och trevliga prickar (heppulimiehet) tog emot första maj: Romtunnan började lutas mot några utvalda strupar. Valborgsdrycken fick denna gång chefen att tappa `masken´ och visa sig mänsklig. Han var helt avspänd i fyllan.⁵⁵ Inte heller vistelse på fält- och krigssjukhusen medförde något avbrott i alkoholförsörjningen. Efter att SS-Schütze Paavo Viitala sårats vid fronten och transporterats till militärsjukhuset i Krakow antecknade han 24.9.1942: Igen var det en liten Kameradabendt, brännvin skulle det ha funnits fast hur mycket som helst. Chefen frågade idag om vi skall supa lika mycket som förra gången.⁵⁶

SS firar julafton med häxsabbat i Dnjepropetrovsk

Den finländska SS-bataljonen i Dnjepropetrovsk inkvarterades i december 1941 i stadens revolutionsmuseum. Någon större pietet för byggnaden och dess inventarier visade de finländska SS-frivilliga inte. Huvudet till en stor

gipsstaty som föreställde Stalin slogs av och tavelramarna med porträtt av småkungarna på väggarna togs ned och användes som sängar. Julafton firades 24.12.1941 med julgott och extra cigarettilldelning. Tyskarnas tilltag att blanda konjak i teet kändes främmande för finländarna som föredrog att istället dricka på riktigt d.v.s. rikligt av den medhavda vodkan: Efter klockan 20 (var) minst 60 % av kompaniet `mitt i katekesen´ (= fyllan). Skrävel och larm. Demolering av en stor gipsbyst, rosk och skräp i massor. Kl. 22 var tystnad påbjuden, men ännu kl. 23 (rådde) oväsen, antecknade SS-frivillige Sven Elmgren.⁵⁷

Det var dans i teaterbiografen fast SS-männen inte får dansa, skrev SS-Rottenführer Esko Hämäläinen: På kvällen hade vi haft även en andaktsstund. Åtminstone halva bataljonen var i fyllan. En stor 3-4 meter hög gipsstaty av Stalin vältes ned för trappan till bottenvåningen. Den blev till skärvor. Oupphörigen hördes skott och skottserier från pistoler, maskinpistoler, maskingevär och gevär. Hur många torde ha blivit av med livet?. Också Uuno Ström dokumenterade begivenheterna under firandet av julaftonen, hur en del av de frivilliga satt runt granen och sjöng medan andra som redan druckit sig redlösa låg avsomnade i hörnen: Truppen var alldeles hopplöst berusad. En Jätte-Stalin i korridoren slogs i bitar och vältes ned längs trapporna. Alla rum är nu vita av gips och nedsölade av spyor och blod. De har skadat sig i händerna. Efter att gipsstatyn dråsat nedför trapporna uppenbarade sig kompanichefen Theodor Schnabel som var otrevlig och skrek nedlåtande omdömen om finländarna.⁵⁸

Orsaken till skottlossningen under julaftonsnatten var ett rykte om att någon hora i stan skurit strupen av en finländare med en rakkniv. Då en frivillig som varit ute återvände till museet berättade han om incidenten, vilket fick de berusade att rusa ut för att skjuta. Om detta skrev Erkki Liukkonen: Maskingevären rycktes fram och ljusspåren korsade varandra då varenda en sköt åt något håll. Ström skrev för sin del att finländarna förvildades av ryktet om strupskärningen, begav sig till staden där de sköt alldeles vilt. Det är inte hälsosamt att så mycket titta ut på gatan. I Finland skulle ett sådant här ofattbart kaos och villervalla inte kunna förekomma. Men julen i SS är så här. Det visade sig dock senare att ryktet var oriktigt då den frivillige som påståtts ha fått strupen avskuren återvände oskadad till förläggningen. Vi vaknade omkring kl 7.00, noterade Ström juldagen 25.12.1941, mitt i en förfärlig smuts, lukt och virrvarr (…) Många har ärende till läkaren. En som fick strålen från skumsläckaren i ögonen är nu fullständigt omlindad.⁵⁹

SS-Oberscharführer Taisto Kuuri antecknade för sin del till minnes sina upplevelser: Pastor Kurkiala och kompanichefen höll tal och stämningen var hög. Jag begav mig på äventyr med Koskimies. Jag kan säga att ingen av oss glömmer denna julnatt så mycket skada som vi gjorde" (siksi paljon teimme pahaa).⁶⁰ Enligt Kauko Suonto blev ett par berusade finländska underofficerare vilda. De kastade då ut ett par tyska gruppchefer genom fönstret i andra våningen: Julnatten blev en förbannad grälfest (Jouluyö oli kirottu riidan juhla), antecknade Suonto i sin dagbok. Uppenbarligen klarade sig de utkastade tyska gruppcheferna ändå med livet i behåll. Enligt Esko Hämäläinen visade det sig nämligen att kompaniets förluster inte var stora utan inskränkte sig till ett par sjukhusfall. ⁶¹

Vodkafabriken i Kirovograd

Den finländska SS-bataljonen befann sig 11.12.1941 i Kirovograd. En tysk underofficer anmälde då två finländska underofficerare för att i fyllan ha förolämpat Führern och krigsmakten. Enligt förbindelseofficeren Kalervo Kurkiala var förseelsen visserligen inte så grov då underofficerna bara sagt tyskarna beska sanningar.⁶²

I Kirovograd fanns en vodkafabrik där det var möjligt att köpa sprit mot uppvisande av rekvisitionssedel undertecknad av kompaniets fältväbel. Då ett flertal dylika sedlar utställdes visade det sig att 3:e kompaniet enbart för sin egen del tagit ut 500 liter vodka. Följaktligen blev: Hela kompaniet i fyllan, kan man säga. Varje man har litervis med vodka. En liter vodka kostar två riksmark, noterade Esko Hämäläinen 19.12.1941.⁶³ Också Uuno Ström antecknade 18.12.1941 att de frivilliga hämtat större mängder vodka från fabriken som färdkost varvid varje grupp tilldelades minst fem liter. Samma kväll var hela kompaniet alldeles hänfört av vodka. En finländare har fallit ut genom fönstret på andra våningen och skadat sig. En annan frivillig från SS-bataljonen hotade skjuta fältväbeln och hamnade för detta i butkan. Därtill antecknade Ström att det skjuts mycket på stan om kvällarna. Finländarna har redan skjutit ett par rumänska vaktkarlar (…) Några kamrater har druckit sig alldeles slut." Hannus och ett par andra officerare bar en helt redlös finländsk frivillig från ett ruckel i stan till förläggningen.⁶⁴

Dryckerna behövde nödvändigtvis dock inte köpas då truppledningen försåg varje finländsk frivillig med en halv liter vodka: Kasernerna ser på kvällen ut därefter. Spyor överallt, antecknade SS-Schütze Sven Elmgren. En av männen föll från andra våningen i marken och skadade sig. Följande dag provsmakades igen vodkan, vilket fick till följd att ett par man måste bäras hem från stan. Elmgren hade från vodkafabriken hämtat fem liter åt första gruppen som med detta ihopbragte ett eget spritförråd på sammanlagt 15 liter.⁶⁵

En SS-Schütze fortsatte sitt rumlande i Kirovograd och anförtrodde 17.12.1941 sin dagbok: Nu blev en riktigt grundlig fylla (pöhnä) tagen. Tillsammans med en kamrat fick jag en flaska riktig konjak och sedan hämtade jag mer vodka. På full kaluv köpte jag en kanariefågel. Det blev minsann roligt i vår stuga (kämppä) då jag kom på kvällen med fågelburen i handen. Den fick också ett namn, men inte passar det sig riktigt att skriva ut det här. Följande dag 18.12.1941 var det likadant: Supandet fortsätter. Jag slocknade i går, vilken tid vet jag inte. Men, det kommer igen fem flaskor vodka åt mig. För den 19.12.1941 antecknade han: Vi var litet på stan och på kvällen slocknade jag grundligt. Allt är i dunkel. Vodka är en prima dryck. ⁶⁶

De finländska SS-frivilliga firade 31.12.1941 nyårsafton i Kirovograd. SS-Rottenführer Heikki Lapinjoki antecknade följande dag: Det nya året togs emot igår kväll med vodkans kraft. Nog fick ryssarna och tyskarna minsann veta att tjugo finländare var i stan. Då klockan slog 12 sköts 50 skarpa med maskingeväret. Hela logementet var ordentligt i fyllan. Nyårsfestligheterna har beskrivits också av en SS-Rottenführer och kraffare (Kraftfahrer = lastbilsförare) som var en av de hemburna 19.12.1941. Nyårsfirandet blev enligt hans uppgift ganska trevligt med vodkans hjälp då det fanns ett par liter per man av varan: Ett par ryssbaracker gick sönder i detta rabalder (Pari ryssän kämppäkin siinä rytäkässä hajosi). Följande dag hade han svår baksmälla som han dock vant kurerarade med mer vodka.⁶⁷

Fyllerislagsmålen i Graz

Staden Graz i österrikiska Steiermark fungerade 1942-43 som en slags genomgångsort för kompletteringsmanskap och sårade i den finländska SS-bataljonen. Förläggningen där kom i viss mån att få en roll som något liknade den Lockstedt och Libau haft för de finländska jägarna 1915-17. Som kommendör för Finnland-Kompanie fungerade SS-Obersturmführer Schröder medan SS-Sturmbannführer Ernst Rädecke var kommendör för kompletteringsbataljonen som inkluderade även ett flamländskt och ett nederländskt kompletteringskompani.⁶⁸ De finländska SS-frivilliga kallade sin förläggning Mottin i Graz. Anledningen torde ha varit kompletteringskompaniets flere månader långa vistelse i staden. Under kortare perioder var manskapet förbjudet att avlägsna sig. Runt kasernbyn löpte en stenmur som måste överskridas vid de mycket vanliga bondningarna då de frivilliga begav sig till staden och efter krogbesöken återvände till förläggningen.

Enligt SS-Rottenführer Sakari Lappi-Seppälä var det finländska konvalescentkompaniet i Graz varje kväll alldeles berusat (joka ilta ympäripäissään) då öl och snapsar ännu våren 1942 stod billigt till buds. Varje vecka fick kompaniet vanligen en verbal uppsträckning p.ga. sin fallenhet för superi och slagsmål.⁶⁹ Då en finländsk lastbilsförare 11.8.1942 var ute och kvällssöp på stan i Graz slog han en underofficer på käften.⁷⁰ SS-Rottenführer Kauko Suonto antecknade 7.2.1943 i sin dagbok: Finländarna har igen illa förstört sitt rykte. Jag tror ju inte att någon av de som var på permission återvände nyktra i natt. En av finländarna, en SS-Schütze från Helsingfors hade på natten slagit bataljonsadjutanten och hans fru och flytt springande undan. En annan berusad finländare hade på adjutantens befallning sprungit efter en likaså frivillig landsman och slagit honom i gatan".⁷¹

SS-Schütze Uuno Ström skildrade i sin dagbok 17.10.1942 begivenheterna i Graz: Några av kamraterna hade igen hemfallit åt vin och larmade vilt. Under färden med spåran (ratikka) kastade de ut holländare. Ännu i logementet sköt de och dundrade som kreaturen i en djurgård. Vi måste samla ihop bössorna och knivarna i vårt logement då ingen hos oss var berusad. – Några av kamraterna känner sig väl förpliktigade av vårt gängs vilda traditioner då de alltid ställer till med larm för ingenting. Tidigare har pojkarna vält spårvagnar, tömt restauranger, pryglat upp främmande, förgripit sig på kvinnor m.m. Inte tillnärmelsevis alla av oss godkänner en sådan framfart. Följande kväll 18.10.1942 söp sig två frivilliga asfulla och blev omhändertagna av polisen, varför truppen fick utegångsförbud.⁷²

Några dagar senare 21.10.1942