Tillgång till mitt hjärta

By Peter Knagert

Lika som bär är Viveka Lundmark och Rikard Adelheim/Kearney men de är själva inte medvetna om det. De avskyr istället varandra och undviker skickligt att mötas på Diamond Corporation där de båda är försäljare. Deras chef Victor Jörgensen tvingar dem dock att utföra en duell om hans vd-titel, då han ska gå i pension till hösten. Den som säljer mest diamanter blir vd för företaget. Viveka och Rikard stiger ombord på lyxkryssaren MDT Madonna i hamnstaden Civitavecchia i Italien för att inleda sin försäljningsresa. Ingen av dem kan ana att det ska bli en resa på liv och död. Viveka och Rikard är inte förberedda på den åtrå och passion som drabbar dem. Han är en Don Juan. Hon är en stram affärskvinna och väldigt kräsen när det gäller män.
Det är den första boken i en släktroman som handlar om de tre bröderna Rikard, Everest och John Kearney. Alla böckerna kan läsas fristående.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 12, 2016
• ISBN: 9789175693453

Peter Knagert

Jag är en medelålders man som har börjat skriva böcker i mogen ålder. Jag arbetar heltid. Mina intressen är jakt, att skriva, naturen och att resa.

Book preview

Epilog

Kapitel 1

Viveka Lundmark tappade sin Montblancpenna så att den studsade ner mot golvet.

- Jag vill inte tävla i en duell med Rikard Adelheim! sade hon upprört.

Viveka såg på sin chef Victor Jörgensen med en trotsig min. Hon satt i besöksstolen framför Victors stora skrivbord.

Viveka, du gör som jag har sagt till dig eftersom det är jag som äger Diamond Corporation! sade Victor med sin släpiga och brummande röst. Viveka höjde på båda ögonbrynen och stirrade ilsket på Victor.

- Jag har tävlat emot alla på firman och hittills har jag sålt mest diamanter av alla försäljare! hävdade hon. Viveka sträckte på sig.

Victor nickade några gånger för att lugna ner Viveka.

- Ja, du har rätt, du är verkligen en av mina bästa försäljare, erkände han. Victor grimaserade och tittade ut genom fönstret.

- Precis, så varför ger du mig inte titeln som vd i sådana fall? Hon tog upp pennan ifrån golvet och trummade irriterat med den på kollegieblocket som låg på Victors skrivbord. Victor knep ihop ögonen.

- Nja, jag är inte helt säker på att du är rätt person sade han ärligt.

- Inte? frågan blev hängande i luften och de såg på varandra som två boxare i en boxningsring. Han rätade på sig och tittade bort.

- En arvtagare till min titel måste vara hård och klara av konkurrens deklarerade han med en bestämd röst.

- Ja? Hon höjde på sitt ena ögonbryn och såg på honom med oskyldiga ögon.

- Låt oss tala klarspråk sade Victor och lade sina t jocka armar på den stora magen. Han vek inte undan med blicken när han såg på henne.

- Jaha? Hon strök med handen över den korta och exklusiva kjolen som blottade hennes långa och slanka ben.

- Jag vill ge dig en jämn match och Rikard blir en värdig motståndare förklarade han tålmodigt.

- Han har på senare tid snabbt och målmedvetet tagit sig upp och är dig i hälarna. Jag vill helt enkelt veta om du kan klara av honom erkände Victor. Hans blå ögon studerade henne.

- Ha! Vivekas hånfulla kommentar kom snabbt.

Victors ögon smalnade. Han noterade med tillfredsställelse hennes hånfulla kommentar och lutade sig tillbaka i den vackra skinnfåtöljen som mer påminde om en kungatron än en kontorsstol.

- Underskatta inte Rikard, han är skarp i affärer hävdade han.

- Du kommer att få något att bita i denna duell, tillade han.

Victor tittade ut över skyskraporna innan han lät blicken glida över de eleganta möblerna i hans kontorsrum. De stora fönstren erbjöd en hisnande utsikt över New York och Fifth Avenue Street. Victor hade byggt upp sitt imperium själv, bit för bit. Tyvärr hade han inga barn men Viveka var som hans egen dotter. Trots att han hyste faderskänslor för henne tänkte han inte dalta med Viveka. Diamantbranschen var tuff och den som tog över hans skapelse måste vara stark och uthållig.

Viveka gapade men stängde sedan snabbt munnen igen.

- Så du menar alltså att under lyxkryssningen som startar i Rom och slutar i Neapel ska jag och Rikard tävla om att sälja diamanter? Viveka stirrade på Victor medan hon knöt sina händer i protest. Hon kände hur den otrygghet som hon så desperat hade tryckt ned kikade över kanten. Hon bröt sig loss ifrån känslan av totalt mörker och vände sig bort ifrån den. Hon ville inte kännas vid sitt förflutna som bara innehöll smärta, en smärta som skar i henne som knivar. Hon sträckte på sig.

Victor såg begrundande på henne och nickade. Han kände alltför väl till Vivekas temperament men trots det så var hon den absolut bästa försäljaren han hade haft under sina år på Diamond Corporation. Fast varje anställd behövde tyglas och fostras på sitt eget individuella sätt, tänkte han. Victor harklade sig. Viveka reste sig långsamt upp till stående.

- Ja ni får samma antal smycken och kunder men ni har också en möjlighet att få extrakunder. Ni får se det som en duell där en av er står som vinnare och den andre som en förlorare.

- Ok, och när jag har kört över Rikard då blir jag alltså vd? Viveka stod bredbent framför Victors skrivbord som en soldat och såg på sin chef med ett nonchalant uttryck i ögonen. Hon ansträngde sig till det yttersta för att se självsäker ut, det fungerade.

Han iakttog henne noga och kunde inte låta bli att imponeras av hennes utstrålning. Hon var verkligen en tuff affärskvinna, intelligent, snabb i replikerna, bra på att argumentera och framförallt var hon duktig på att ställa in sig hos kunderna. Hon var helt enkelt en formidabel försäljare, det måste han erkänna. Victor var nöjd med sitt verk, för det var ju han som hade format och lärt upp henne. Han nickade nådigt.

Viveka trutade med munnen och smackade högt medan hon gick fram och tillbaka på den vackra mjuka mattan i guld och svart framför hans skrivbord. När hon åter stannade framför honom såg han hur bestämd hon var. Viveka var som alltid snyggt klädd i en strikt dräkt och håret hade hon satt upp i en sedesam knut i nacken. Hon stannade mitt framför honom till slut och såg på honom.

- Rikard Adelheim kommer inte att bli en match för mig, sade hon oberört. Hon strök bort en hårslinga ifrån ansiktet som hade lossnat ifrån hårknuten.

- Ok, då bör du snabbt klara av ditt uppdrag kontrade Victor och log brett. Förresten så heter han Rikard Adelheim/Kearney!

Hon negligerade hans tillrättavisning.

Viveka noterade irriterat att han hade blekt sina tänder så att de var perfekt vita.

- Visst, jag har inga problem med att sälja mest diamanter, varken igår eller i morgon kontrade hon bestämt. Hon korsade armarna över brösten och såg utmanande på honom.

Victor tittade på sin guldklocka och tog fram en cigarr ur en låda som stod på skrivbordet. Han satte cigarren i munnen och räckte henne en bunt papper.

- Då så, här är en lista över dina kunder och behöver du extrakunder så hör du av dig. Victor slängde nonchalant en pappersbunt på sitt skrivbord framför henne. Viveka noterade att han hade det där beräknande uttrycket i sina ögon igen som hade gjort honom till den framgångsrike ledaren som han var idag.

Viveka tog upp pappersbunten och utan att titta på innehållet vände hon sig snabbt om och gick emot dörren med långa rytmiska steg.

Victor tände sin cigarr och drog girigt in röken i sina lungor. Han hostade till och harklade sig.

- Du och din livvakt åker om en vecka, se till att vara redo då ropade Victor efter henne. Innan resan hör jag av mig angående detaljerna kring ditt uppdrag fortsatte han.

Viveka viftade uppgivet ovanför huvudet, öppnade dörren och stängde den bakom sig.

Väl ute i korridoren släppte hon sin tuffa fasad och sjönk samman emot väggen. Hon stönade högt. Viveka var arg eftersom hon länge hade strävat uppåt i firman genom att arbeta hårt och aldrig vara ledig. Hon hade varit så säker på att få ärva vd-titeln när Victor skulle gå i pension till hösten. Att han skulle ha en duell på lager, det hade hon verkligen aldrig i sin vildaste fantasi kunnat ana.

Viveka var alltid mån om att bygga murar omkring sig. Ingen fick ana att hon var skör inuti, ingen. Utåt sett ville hon istället visa upp en smart orädd affärskvinna. Viveka hade få vänner eftersom det inte fanns tid för det med tanke på hennes krävande arbete. Viveka var med andra ord något av en ensamvarg, trots att det i hennes arbete ingick att vara social och mingla med affärsbekanta. Hon var dock väl medveten om att en person med en social kompetens kunde förflytta berg inom affärsvärlden. Det var alltså därför som Viveka spelade ett spel för gallerierna för att uppnå sina mål. Däremot gentemot hennes arbetskamrater var hon tuff och hård och tillät ingen av dem att gå före henne till toppen. I folkmun på Diamond Corporation kallades hon för ångvälten men det var ännu ingen som hade vågat att säga det direkt till henne.

En vecka senare.

Hon böjde sig fram och tittade över sina solglasögon. Igenom limousinens tonade rutor kunde hon tydligt se hur vacker staden Rom var en vacker sommardag. Det var den 26 juni år 2015. Hon såg den höga Peterskyrkan som likt ett paraply vilade över staden. Den vackra vyn fick Viveka att tänka på ett historiskt romarrike.

En stund senare såg hon hamnen i Civitavecchia. Viveka såg de roströda husen som likt svampar växte uppför berget. Viveka förstod att gatorna där måste vara trånga eftersom husen låg så tätt. De flesta av husen hade platta eller sluttande tak men en del spiror stack också upp här och där såg hon. Hon lade också märke till att små båtar låg längst in i hamnen medan de större fartygen låg för ankar vid den yttersta bron. Hon strök bort en hårlock ifrån pannan och den rörelsen fick hennes diamantarmband att ge ifrån sig ett klirrande ljud.

Limousinen körde ut på en lång brygga. Bredvid bryggan låg lyxkryssaren MDT Madonna för ankar. Viveka suckade. Det hade verkligen varit stressigt på hennes arbete den senaste tiden. Hon tyckte verkligen att det skulle bli skönt att få komma ifrån kontoret ett tag och istället få vara ute i friska luften.

Under en vecka skulle hon sola och mingla, samt ägna sig åt affärer. Viveka skulle dessutom bevisa för Victor att hon var den bästa försäljare som han hade.

Hon kontrollerade att klänningens fåll var på rätt plats och att hon därmed inte visade för lite eller för mycket av sina ben. När det gällde mode så bar hon aldrig ett plagg två gånger.

Viveka böjde sig åt sidan och kikade på väskan som innehöll de populära smyckena. Viveka tänkte på Victor Jörgensen. Hennes chef hade inga barn och det var också förmodligen därför som han såg henne som en dotter, funderade hon. Han brukade faktiskt också säga åt henne att hon var den dotter han aldrig hade fått. Hon kände hur något varmt och vått inom henne lossnade och flöt iväg. Victor var både skräckinjagande och en gosebjörn, tänkte hon. Han var rak och hård när det gällde affärer men hade också ett stort hjärta och ömmade för dem som hade det svårt. Victor var liksom hon själv mycket förtjust i mode och bar alltid det senaste när det gällde kläder.

Diamond Corporation låg på Fifth Avenue 55 i New York och inte långt därifrån bodde Viveka i sin stora lägenhet på Fifth Avenue 58. Fifth Avenue börjar norr om Washington Square Park i Greenwich Village och sträcker sig hela vägen till 143 Street i Harlem. I det område som Vivekas lägenhet låg bor det endast rika människor. Fifth Avenue har varit med i flera filmer som Gossip girls och Sex and the city.

Viveka hade rotat sig väl i New York och trivdes där. Hon tyckte om den höga puls som fanns i New York. Men hon saknade sina väninnor Monika, Ella, Sabina och Carina som bodde i Sverige. Några gånger om året åkte hon hem till sin lägenhet i Stockholm och träffade sina vänner.

Vivekas föräldrar hade omkommit i en bilolycka när hon var 19 år och några syskon hade hon inte. Hon bar på en stort sår inom sig när det gällde hennes föräldrars bortgång. När det fula spöket visade sig brukade hon mota bort de olustiga tankarna. Viveka ville inte att dessa mörka tankar skulle ta över hennes liv.

Viveka tänkte återigen på hur hårt hon hade arbetat för att befinna sig på sin nuvarande position på Diamond Corporation. Viveka snörpte på munnen och erinrade sig att hon alltid varit en duktig flicka. Ja livet låg utstakat framför henne om det bara inte hade varit för hennes arbetskamrat Rikard. Hon fnös. Rikard Adelheim! Åh vad hon avskydde den mannen! Maken till arrogant och kylig karl, det fick man verkligen leta efter! tänkte hon. Rikard fjäskade alltid för Victor! det var löjligt tyckte Viveka. Nåväl, hon skulle minsann visa Victor att det var hon som skulle leda Diamond Corporation in i framtiden.

Hon nickade åt sin chaufför som hade öppnat dörren och steg världsvant ur limousinen. Hon hade länge tränat på sådana tillfällen att gå ur en limousine med stil utan att visa sina trosor. För länge sedan då hon var ny hade hon gjort det misstaget en gång och då hade hon hamnat på flera av skvallertidningars framsidor. Hon kände sig väldigt osäker men försökte att inte visa det. Viveka ville visa upp en glamorös bild av sig själv, som inte stämde överens med den person som hon egentligen var. Viveka suckade.

Fotoblixtrarna smattrade i samma stund som hon kommit ur limousinen. Paparazzofotograferna trängdes runt henne men hennes livvakt Morgan motade bestämt bort dem och ledsagade henne framåt mot lyxkryssaren. Hon satte fast sin kuvertväska under armen och gick emot landgången. Efter henne kom chauffören med alla de väskor som Viveka ansåg vara nödvändiga inför resan. Flera celebriteter förutom hon själv gick uppför landgången. Nedanför dem stod flera fotografer bakom avspärrningen och tog bilder.

- Åh Viveka Lundmark! se hitåt! ropade några av fotograferna på engelska och italienska och Viveka vände sig om. Viveka visade upp sig som om hon vore en fotomodell. Hon rättade till sin gröna Dolce Gabbana-klänning som hade transparant spets nedtill samt på ärmarna. Vinden tog tag i hennes stora svarta hatt och hon försökte att tålmodigt hålla den på plats. Hon funderade oroligt på om hennes hår låg på plats eller om vinden hade förstört hennes frisyr. Viveka såg till att fotograferna tog kort på hennes diamantarmband eftersom det var bra för affärerna.

Hon vände sig plötsligt bort ifrån fotograferna och började därefter att gå uppför landgången igen. Hon hörde hur fotograferna ropade att de ville ta fler bilder på henne men Viveka negligerade dem. Viveka visste genom Victor att det på lyxkryssaren fanns finansmän, miljardärer, grevar, bankmän och andra prominenta gäster. Viveka var därför övertygad om att hon skulle sälja många diamanter på resan. Viveka tittade upp på fartyget och räknade ut hur många våningar som lyxkryssaren hade. Hon räknade till 14 våningar förutom de 4 nedre däcken.

När Viveka och de andra gästerna steg ut på fartygets däck mötte ett flertal besättningsmän dem. Viveka drog in den klara havsluften i sina lungor för att sedan andas ut. Besättningsmännen var klädda i vita byxor och jackor och Viveka lade också märke till att de hade vackra guldbroderier på kläderna samt svarta revärer på byxorna. En av besättningsmännen vinkade till sig Viveka och bad henne följa med. De gick in genom en glasdörr och kom till ett flertal hissar.

Besättningsmannen steg in i en av hissarna och vinkade åt Viveka att stiga på. Hon följde honom in i hissen och såg att han tryckte på våning 15. Hon skulle alltså bo på 15:e våningen förstod hon. Det måste hon komma ihåg tänkte hon frustrerat. Hon var mycket dålig på att orientera sig och gick därför oftast fel.

Besättningsmannen ledsagade Viveka till hennes svit. Väl framme vid sviten bugade han sig artigt. När han reste sig log han varmt emot henne. Viveka tog upp några mynt och överlämnade dem till honom.

- Till er, sade hon på italienska. Han bugade sig återigen.

- Er svit Mrs Viveka Lundmark svarade han på italienska och reste sig upp igen. I detsamma öppnade han dörren till sviten och gjorde en svepande rörelse in i rummet.

- Tack! svarade Viveka och steg in i sviten. Hon tittade sig noga omkring för att se att allt var till belåtenhet. Vid en tidigare resa på en annan lyxkryssare hade hon fått en hemsk svit, mindes hon. Nåväl den här sviten verkade faktiskt vara just så elegant som hon ansåg att den skulle vara. Hon noterade att hennes svit

hade en balkong. Viveka öppnade det lilla fönstret och sedan dörren ut till balkongen och frisk luft letade sig in i sviten. Hon lade ner sin kuvertväska på det lilla skrivbordet. Viveka noterade i ögonvrån att besättningsmannen lagt ner hennes dörrkort på skrivbordet. Hon slog sig genast ner i den luxuösa soffan och pustade ut.

Besättningsmannen stängde tyst dörren bakom sig och hon var ensam. Hon noterade att sängen var proffsigt bäddad med stärkta lakan och en vacker filt låg längst ned på sängen. Mitt på kudden låg en karamell insvept i guldpapper. Under tiden som hon tittade sig omkring i sviten funderade hon på de arbetsdagar som hon senast hade haft. Vivekas arbetsdagar började vanligtvis klockan 8 och slutade inte förrän klockan 21.

Lyxkryssningen med MDT Madonna började i huvudstaden Rom och skulle ta henne till Italienska hamnstaden La Spezia, franska Cannes, Palma Mallorca, Spaniens livliga och näst största stad Barcelona samt Italienska Neapel vid den berömda vulkanen Vesuvius.

Hon bestämde sig för att sova en stund eftersom tröttheten hade lagt sig över henne som en dimma. Viveka drog av sig den snäva klänningen och kröp ner under täcket. Hon ville inte tänka på det mörker som hon hade inom sig och som ständigt ville fram. Nej hon skulle inte släppa fram de hemska tankarna för hon måste vara stark och stå emot dem. Det kändes som om hon var upphängd liksom en varietédocka med trådar och att det endast var trådarna som höll henne uppe. När som helst kunde trådarna gå sönder och då skulle hon ramla ner i avgrunden, hon visste det. Hon somnade genast.

Viveka vaknade och gäspade. Hon tittade i minibaren och hällde upp ett glas vitt vin. Medan hon läppjade på vinet tog hon fram de solkläder som packats ned. Hon valde en grön gnistrande bikini. Över bikinin draperade hon sig med en grön sari.

När soltofflorna satt på plats var hon redo att ge sig upp på soldäcket. I sin kuvertväska hade hon sina cigaretter men hon flyttade snabbt över dem till sin solväska. Hon packade upp sina skor och ställde dem prydligt i en rad längst ned i den lilla garderoben som fanns att tillgå. Hon älskade alla sina skor. Att säga att Viveka var en skoälskare var inte att ta i, nej hon fullkomligt dyrkade skor! Skyndsamt tog hon också upp sina vackra klänningar, byxor, blusar samt kjolar. Hon tog även fram sin solhatt ur sitt hattbagage. Viveka åkte inte någonstans utan sina hattar. Med hatten i ena handen och solväskan i den andra gick hon ut ur sviten.

I korridoren hälsade hon på flera bekanta ansikten. Viveka gick in i hissen. Hon tittade på våningsknapparna i hissen och valde soldäcket som var nummer 19. Hon vände sig halvt om och upptäckte Adrien Aubert. Han var en känd konstnär som hade specialiserat sig på att rita i Van Gogh stil. De hade träffats senast på en av hans utställningar och där hade Viveka fastnat för en tavla som hette Wheatfield with crows. Hon mindes ännu de vackra färger som han hade använt i grönt, ängsgult och två blå färger till den mystiska himlen. Hon mindes också de svarta fåglarna som flög över ängen. Mitt i bilden på tavlan letade sig en grusväg fram. Tavlan hade talat direkt till hennes själ eftersom den förmedlade ett vackert liv som när som helst kunde lösas upp i smärta. Hon tyckte om tavlan eftersom det var precis som hon kände inför livet.

Viveka lämnade tankarna på tavlan och tittade istället på Adrien. Han var som väntat klädd i en dramatisk lång blå kaftan men inunder den skymtade ett par grå byxor fram. När han igenkännande höjde handen till en hälsning lade hon märke på att det som vanligt satt ringar på alla hans fingrar. Runt hans hals glänste också ett guldhalsband, naturligtvis. Även i hans öron glänste det dyrbara ringar.

- Åh Ohh mon cheri Viveka, quel honneur de faire une fois de plus votre connaissance ropade han på franska. Viveka som talade flera språk visste att han sade: Åh Viveka, vilken ära att återigen få göra dig bekantskap. Han tryckte lätt hennes hand och hon kände hur hans spensliga fingrar omslöt hennes. Som vanligt var Adrien exalterad och hoppade av iver på stället medan han livligt gestikulerade på franska.

Hej Adrien, vad underbart att få träffa dig igen hälsade Viveka och log. De kindpussades och log varmt mot varandra.

- Jag är på väg till ett möte men vi måste ses en annan dag mon cheri! Adrien gestikulerade livligt framför ögonen på Viveka. Hon tyckte mycket om Adrien och han var en underbar vän eftersom hon kunde tala med honom om allt! De brukade att ses då när han var i New York och de talades ofta vid på telefonen. Adrien strök sig över sitt ansade skägg och gav henne ett varmt leende.

Hissdörren gled upp och Viveka sade adjö till Adrien samtidigt som hon klev ut i solskenet. Hon tog på sig sina solglasögon. Ett myller av gäster hade samlats där och Viveka lyssnade på sorlet av röster. Hon försökte att ta in alla dofter som omgav henne; solkrämer, frukt och bärdofter, matos, cigarettrök, parfym samt doften av havet. Viveka gick fram till den plats där man fick röka och tände en cigarett. Hon tittade ut över relingen och såg på de majestätiska bergen en bit därifrån men det var det grönblå vattnet som fångade hennes blick. Den vackra vattenytan var ett mellanting mellan himmel och skog funderade Viveka tankfullt. Hon hörde gälla och glada barnskrik och tittade åt det håll som ljudet hördes. Hon såg fem barn som förtjusta kastade sig i den mindre poolen under skrik och skratt. Viveka kunde inte låta bli att le.

Viveka tittade upp när hon hörde en bekant kvinnoröst ropa på henne. Ann Scherman som arbetade på Chager & Schultz där Viveka tidigare hade arbetat kom emot henne. Viveka hade inte väntat sig att få se Ann där på lyxkryssaren.

Kapitel 2

- Hej Viveka sade Ann och de kindpussades. Viveka hade slutat vid Chager & Schultz på grund av företagets vd Stefan Schultz. Vid ett tillfälle som Viveka helst ville glömma hade han helt fräckt tryckt upp henne mot en vägg på hans kontor. Stefan hade beordrat henne att arbeta sent eftersom det var mycket att göra just då och hon hade inte anat vad han hade haft i tankarna. Stefans skäggstubb hade rivit hennes ena kind och sekunden efter hade han försökt att kyssa henne. Hon hade känt hans erektion emot sin kropp. När Viveka inte ville gå med på hans inviter hade han gett henne ett sämre arbete. Viveka hade då förstått att hon måste sluta på företaget. Viveka sköt bort de obehagliga tankarna och såg uppmärksamt på Ann.

- Hej Ann så trevligt att råka på dig här!

- Ja så roligt och ses, jag har saknat dig på jobbet. Det är sig inte likt på Chager & Schultz sedan du så abrupt slutade klagade hon och gestikulerade vilt omkring sig. Viveka tänkte att Ann mestadels uppträdde som en fransyska för hon var alltid så dramatisk och så yvig i sina rörelser.

Viveka bytte snabbt samtalsämne eftersom hon inte ville tala med Ann om hennes orsak till att sluta på företaget.

- Åh hur har du och Frank det då? Viveka lade huvudet på sned.

- Vi är skilda, visste du inte det? sade Ann och såg häpet på Viveka.

- Nej vad synd, det hade jag ingen aning om sade Viveka deltagande.

- Äh nä jag är bara glad att det tog slut eftersom han var en knöl! Ann grimaserade. Hennes ena hand rättade till det uppsatta blonda håret.

- Jag är förvånad, vad hände? undrade Viveka. Hon tog Anns hand och tryckte den deltagande.

- Äh det gamla vanliga du vet, min f.d. man var otrogen. När Ann grimaserade så syntes verkligen alla hennes rynkor i ansiktet tänkte Viveka förskräckt. Måtte hon inte själv bli så där rynkig funderade hon oroligt.

- Han låg med en bohemisk och rödhårig kvinna! sade Ann ilsket. En bild av dem ligger ute på Instagram.

- Vadå? var de nakna eller? frågade Viveka förskräckt. Själv tittade hon då och då på Instagram när hon hann med att kolla sitt konto.

- Nej men bilden var rätt uppseendeväckande om man säger så sade Ann och Viveka förstod att hon inte ville diskutera bilden vidare.

- Jag beklagar verkligen Ann det som du har varit med om sade Viveka deltagande. De samtalade vidare om Annas exman några minuter men sedan rörde Viveka oroligt på sig. Vi ses kanske en annan dag så kan vi talas vid angående detta.

- Men du jag har lite bråttom, erkände Viveka och böjde sig fram för att återigen kindpussa Ann.

- Ja jag förstår men du vi ses kanske sedan sade Ann och rusade iväg. Viveka gick åt andra hållet och vände sig bara snabbt om för att vinka adjö. Viveka tyckte att det var omtumlande att få höra att Ann och Frank gått isär eftersom de alltid varit så kära i varandra.

Hon tittade sig omkring och upptäckte ett myller av solstolar. Viveka upptäckte en solstol som stod lite i skymundan och satte sig tungt ner på den och suckade. Hon lossade på sin sari och såg framemot att få sola lite. Äntligen skulle hon få lugn och ro, det behövde hon verkligen. Viveka satte upp sitt långa blonda hår med en strassfärgad gummisnodd. Viveka tittade sig omkring och konstaterade att det fanns tre bassänger förutom den stora i mitten. På soldäck fanns det också en bar, kiosk och en glassbar noterade hon. Hon tog av sig solhatten samt solglasögonen och blundade medan hon lutade sig emot solstolens sköna tyg. Hon lyssnade på ljudet av glada människoröster, både vuxna och barnröster. En stund senare domnade hon bort i ett behagligt vilsamt tillstånd.

Hon vaknade av att solen hade gått i moln. Viveka försökte att återkomma till nuet och kisade emellan sina fingrar emot skuggan. Hon upptäckte att det var någon som stod och skymde solen. Hon satte sig upp och tittade närmare på mannen. Sedan hörde hon hans arroganta och retsamma röst.

- Men Vicki, vilket nöje är du också med på den här resan? det hade jag ingen aning om sade han släpigt. Under tiden han talade så såg hon hur hans ögon vandrade över hennes kropp. Viveka drog genast till sig sin sari och försökte att skyla sig så mycket som möjligt.

Hon kände sig plötsligt oskyddad av hans blickar, varför visste hon inte. Hon kände en överväldigande lust att sjunka ner under soldäcket.

Rikard log det där självsäkra leendet som han uppvisade i alla skvallertidningar. Hans näsa gav ett aristokratiskt intryck åt det kantiga ansiktet. Han var lång och vältränad och Viveka antog att bland alla svärmorsdrömmar skulle han ses som ett kap. Hans bruna hår var nytvättat och ännu vått, vilket fick honom att se ännu mer attraktiv ut. Hon såg också att han hade skaffat sig en ring i sitt ena öra. Hon tyckte att det var så barnsligt att ha en ring i örat, precis som en tonåring. Hon fnös. Hans