Vingklippta

By Marie Englund

Det är en vacker höstdag då Kristoffer begravs i landsortskyrkan. Varken Lukas, Sofie, Anton eller Josephine vill egentligen vara där och flyr igen så fort tillfälle ges. De har varit åtskilda i tio år, ända sedan den ödesdigra sista månaden i nian - varför kan det inte fortsätta så?

En knapp månad senare knackar det förflutna på dörren och påminner om vad de en gång ordlöst lovade varandra. Trots en inledande flykt från sin historia tvingas de slutligen möta skuggorna I ångest och frustration - kommer de behöva göra det ensamma? Kommer de någonsin glömma vad de fann I mörkret?

Du kan växa upp, flytta iväg och skapa ett nytt liv. Trots det så finns alltid en del av dig kvar där hemma.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Apr 29, 2024
• ISBN: 9789180974578

Marie Englund

Marie Englund är född och boende i Göingebygden och tror att närheten till sjö och skogstjärn ligger till grund för hennes fäbless för mystiska historier med smutsiga hemligheter och släkter. Vingklippta är Maries debutroman.

Book preview

1

P-O

13 september 2013

Tidevarv komma och långsamt försvinna

I mitten av kyrkogårdens stenmur står en dubbelgrind öppnad. Besökare drar med sig höstlöv in på grusgången, vars jämna rader redan är spridda i småsten på gräsmattan. Människorna leds mot vapenhuset och passerar gravstenar längs vägen. Där finns en kvadratisk i ljus granit och några liggande med årtal som går mer än tvåhundra år tillbaka. Finare familjegravar har överdåd av blomsterprakt eller stenkolosser. Hög svart diabas och enbuskar blandas med ljus bergart och fylligare flora. Porten i vapenhuset andas en ödesmättad suck då den möter sitt dörrfoder i väggen och stenarna med tidiga dödsdatum hjälper till att pustande sprida känslan av ålderdom längs kyrktornets tjocka väggar.

Stigen gör en lov åt väst och människor leds till porten med utsikt över kyrkogården. Geometriskt avgränsad med buxbom och snörräta grusgångar, endast avbrutna av björk som droppar sina löv över gravstenar och höstplanterade aster. Bortanför tujan, i sydvästlig riktning, ligger fältet med nya gravar.

Längst bort i tredje raden finns den aktuella platsen utmätt. Mängden blommor som hör dit är enorm och kyrkvaktmästaren är lättad över att ha en praoelev på plats. De satte vid arbetspassets början alla levererade blommor i kyrkan och gick ner. Lämpligt nog finns inget hål grävt så det ger stor plats att smycka. Inget ska döljas och alla kondoleanser ska läsas utan problem. Människor är noga att det vid begravningar inte får vara någon tvekan att man beklagar sig, hur stor bukett man har samlat in pengar till och hur smakfullt floristen har arrangerat den.

Kyrkvaktmästaren PO rynkar på näsan, stryker handen över sitt rågblonda hår och skakar på huvudet när han minns kvinnor som tidigare begravningar scannade marken efter sina bidrag, nöjda konstaterade att det var på plats och sekunden senare återgick till klagolåten. Visst kan det vara många arrangemang att flytta men det är han som placerar dem i kyrkan, nog minns han att ta ut dem. Själv föredrar han dock personliga bidrag. En stor krans kan vem som helst köpa. Det är enkelt att smita inom blomsteraffären på lunchen med önskemål om blommor, färg och budget. En bukett egenplockade blommor säger mer för du satte själv ihop den. Kanske ska den symbolisera något om den avlidne och er relation.

Idag fångades vaktmästarens uppmärksamhet av en tjugo centimeters hög bukett med trädgårdsrosor i olika levnadsstadier. Alltifrån utslagna, på gränsen till överblommade ned till knoppar som enbart skymtades bakom täckande gröna blad.

Antingen, tänker vaktmästaren när han tar en psalmbok med ljusgrön agenda instucken under titelbladet, är buketten från en trädgårdskunnig person med mängder av rosor i trädgården. Hon har så många att hon kan kosta på sig att visa överflödet. Eller är det från någon som inte har gott om rosor? Då offrade givaren både blommor i sin fullaste mognad och prakt samt dem som inte når dit. Vaktmästaren tänkte på den avlidne mannen då han en stund tidigare lade buketten riktad mot församlingen. Han kommer aldrig att få chans att blomma ut och vissna ned. Istället klipptes han av samma sekund knoppen vecklades ut.

Han hade ingen personlig relation till killen och såg honom bara i kyrkan ett par gånger. Som han förstår bodde han inte i byn sedan en tid tillbaka men det pratas mycket i affären, man kan höra det man behöver om man är där ofta. Äldre kvinnor hade sett killen komma på sin cykel till affären ända sedan han kunde trampa utan stödhjul. De såg honom köpa godis, mjölk och ibland en familjeförpackning med pizza. Sedan praoade han i mataffären och hos postombudet och blev ett bekant ansikte för alla på orten. Han gick gymnasiet i stan och sedan flyttade han. Det är oklart vad han sysslade med, vaktmästaren frågade aldrig. Det finns nog med nyfikna skvallerkärringar. Grabbens familj är i alla fall inga flitiga kyrkobesökare och själv kom han på jul och påsk då han bodde hemma. Det är dock oklart om han var troende, tyckte om traditioner eller bara uppskattade atmosfären.

Kyrkan börjar fyllas, några tar trappan upp till orgelläktaren. P-O förstod inte att så många känner sig hugade att gå men det är något som sker med lokal mentalitet när en ung människa går bort. Flera som sätter sig på de tunna kuddarna i varje bänkrad är jämnåriga med den avlidne och gick kanske i samma klass.

En bris reser stråna i hans nacke då porten öppnas och släpper in en liten grupp människor i övre tjugoårsåldern. De får sina psalmböcker men unnar inte P-O en blick utan är fokuserade på varandra och ett lågt samtal de nog började på parkeringen tvärs över gatan. Parkeringen längs muren är full och då de anländer just före klockringningen gissar han att de har promenerat en bit.

Han lägger märke till ett känt ansikte i klungan. Sist i raden går en kvinna som har tämjt sina brunröda lockar i en stram fläta längs ryggen. Han känner inte henne till namn men arbetade förr med hennes far. Senast han såg henne på nära håll var för några år sedan då de begravde hennes farmor. Då hade hon ögonen fästa på golvet och brydde sig inte om hur mycket mascaran rann eller hur röd nästippen blev. Idag verkar hon mer sansad.

Vinden tar i och leker med några björklöv som den tillåter dekorera dörrmattan. Vaktmästaren kikar på sin klocka och drar igen porten. Sedan går han värdigt och startar klockringningen.

Sekunderna går och den mäktiga klangens intensitet dämpas strax men tonen dröjer sig kvar i gästernas inre. Församlingen är lågmäld då han öppnar sin kärvande dörr till ljudanläggningen. Några sveper med blicken över det fantasieggande taket, andra ser på sina skor. De allra flesta tittar dock på den vita kistan under valvet mellan predikstol och stendopfunt. Den unga prästen ser mot läktaren och omgående brusar Härlig är jorden kring kyrkans valvbågar. För att vara en kyrka som ofta rymmer en äldre församling är det många unga röster som stämmer upp även om de har uppsynen att de inte vill sjunga kristna sånger bara för att de befinner sig på en begravning.

I slutet av sista versen tar en ung tjej plats vid pianot nedanför predikstolen. P-O har sett henne vid flertalet högmässor, för hon brukar spela under nattvardsgången, och uppskattar den mogna röst hon har trots att hon inte är äldre än sexton år. Under hela framförandet av Coldplays Fix you brister inte hennes röst en enda gång. Däremot är det flera i bänkraderna som snörvlar då hennes sång fyller kyrkan och den enkla inramningen av pianot ackompanjerar den melankoliska atmosfär som råder.

P-O får syn på den rödhåriga kvinna som passerade honom förut. Hon stirrar på kistan från sin plats halvvägs ned bland bänkarna och låter ena armen vila på den dekorerade dörren. Hennes hand ligger still på glipan mellan vägg och dörr sånär som på pekfingret som glider från sida till sida. P-O stirrar hypnotiserat på ett litet födelsmärke övanför hennes handled och blickar upp på kvinnans stora ögon just då hon vrider huvudet och ser på honom. Inte med ett leende, höjning på ögonbrynet eller nick uppmärksammar hon det. Istället sitter hon still flera sekunder innan hon vänder sig fram och återgår till att betrakta arrangemangen som fyller det rödbruna stengolvet.

Då sångerskan låter sista tonen ebba ut blir det kusligt tyst. Hon reser sig sakta men pallen skrapar i golvet och P-O ser hur några äldre besökare reflexmässigt rynkar ögonbryn och läppar. Andra deltagare skruvar på sig och bläddrar i sina psalmböcker.

Den efterföljande Närmare Gud till dig är okänd för den yngre massan men de äldre klämmer i. P-O känner igen den avlidne mannens mormor i den främsta raden. Hon är en pålitlig besökare sedan lång tid tillbaka och har gjort det till sin uppgift att påminna honom att kratta singeln på de stora gravarna noggrant med raka och lagom tjocka rader. Cirklarna han försöker sig på för att göra det trevligare uppskattas inte.

Det här är inte platsen där man kan ge rum för kulturella lustar sådär, påpekade hon då han avslutade den största familjegraven, inramad av en tung metallkedja och kolonner.

Sedan dess talar hon artigt om de möts men han känner ständigt hennes blickar i nacken när hon granskar honom bakom de tunna glasögonen. Idag tog hon emot sin psalmbok med en kort nick och såg mot kistan med sitt äldsta barnbarn. P-O följde hennes blick och noterade de blå ögonen grumlas i takkronans ljus. Nu imponeras han av hennes vilja att trots omständigheterna sjunga lika högt och klart som hon brukar.

Vi är nog många här som kände Kristoffer, börjar prästen och P-O justerar mikrofonens volym innan han lutar sig tillbaka.

Trots att han inte har bott i byn på en tid är vi säkerligen många som minns honom med värme och ljus.

P-O höjer på ögonbrynet och räknar sakta baklänges. Som han förstår det är inte prästen från trakten och grabben var utflyttad då hon anställdes. Vad hon kan ha för varma minnen vet inte P-O men han misstänker att det grundas i ett noggrant begravningssamtal med föräldrarna. Som om han blev ombedd kastar han en blick på den rödhåriga kvinnan till vänster om gången och iakttar hur hon ler blekt. Han undrar om hon kände Kristoffer eller är ironisk mot prästens uttalande. Hennes far, Peter, är välkänd bybo och P-O misstänker att han och dottern – Sofie, minns P-O nu – har fullständig koll på alla som bor här även om kvinnan inte kan vara mer än max trettio.

2

SOFIE

Ingen kudde i världen kan få en kyrkbänk bekväm

Jag kände inte honom personligen, fortsätter prästen och Sofie nickar, men jag såg honom flertalet gånger i kyrkan de jular han firade hemma tillsammans med sin familj.

Prästen, Anna, har varken bok eller fusklapp i händerna utan håller dem ömsom knäppta och mjukt gestikulerande kring sig. På det hela taget påminner hon Sofie om sig själv men med skillnaden att Sofie använder sina gester som stödhjul. Om det hon säger inte är intressant kan hon förvilla någon med viftandet. Om inte, hindrar det henne från att klia på nytillkomna myggbett. Varför myggen älskar henne så begriper hon aldrig.

Än så länge tycker hon Anna uppfyller de förväntningar Sofie haft sedan pappa berättade att det var den nya prästen som skulle ha hand om begravningen och inte Sofies konfirmationspräst. Kanske är det ett tecken på att han till slut förbereder pensionen.

Resolut överger Sofie analysen av Annas tal och sneglar åt sidan. Josephine sitter vid väggen med handen över sin mage. De har inte setts på flera år och då de möttes på Coops parkering fick Sofie Josephines tillstånd bekräftat. Hon undrar vad Kristoffer skulle tänkt. Enligt honom var Jossan inte mammatypen.

Jag tror liksom inte hon nånsin kommer tänka på nån annan faktiskt, sade han till Sofie för några månader sedan då de möttes och åt lunch på byns café.

Det hade gått tio år sedan högstadiet och då ingen av dem närvarade på den organiserade klassfesten sågs de veckan efter och som sig bör gick de igenom sina klasskamrater.

Sofie ser på kistan och mungiporna sjunker. De var egentligen aldrig vänner, mer kompanjoner, men han var en konstant bit i hennes ungdom. Någon som fanns även om han inte gjorde mycket väsen av sig. I början hade det känts tryggt att vara medveten om hans existens.

I våras verkade han må bra. Åren hade satt sina spår men det var inget överraskande. Själv tillbringade hon åren efter studenten med att vidareutbilda sig och nu arbetar hon på byns dagis sedan en tid tillbaka. Även om hon trivs misstänker hon att arbetet börjar sätta spår, även i henne. Hon är medveten om en permanent rynka mellan ögonbrynen efter några år av Dra henne inte i håret och Bit honom inte i näsan.

När hon berättade för Kristoffer vad hon jobbade med hade han nickat.

Jo, kan jag tro. Du funkar nog bra med både barn och djur.

Sofie hade druckit djupa klunkar av sin cola. Det var något outtalat som de inte tog upp ute i offentligheten och hon önskade att han lät det vara. Kristoffer lade dock inte så stor vikt vid vad han sagt utan brast istället ut i ett högt skratt.

Till skillnad från Jossan. Jag tror inte hon nånsin kommer att tänka på och bry sig om nån annan liksom. Eller hur?

Hon hade nickat långtsamt till svar. Han hade rätt. Hon och Josephine var kompisar som små men empatisk kunde man inte kalla henne. Och nu ska hon bli mamma. Jisses.

En suddig hinna dyker upp ovanför Sofies ögonfranskant och hon blinkar bort den. Döden. Det är något man inte får grepp om utan att slå knut på sig men sedan farmodern gick bort några år tidigare svävar hennes tankar ofta dit. Vad händer när människor dör? Vilken evighet blir de del av? Vart försvinner sinnet? Att det bara slutar existera köper hon inte. Sofie är så medveten om sin egen existens att tanken på att en dag varken kunna tänka, höra eller se är svindlande. Vad gör man? Ligger still?

Om det är någon av de fyra som sitter där som ska visa känslor är det Sofie. Ändå är hon en stenstod. Istället gråter Josephine. Sofie chansar på gravidhormoner för i skolan var Jossan aldrig känslig. Hon ägnade inte Kristoffer någon tid alls. Från början var hon nog inte ens medveten om hans existens.

Både Anton och Lukas gick mellanstadiet med Kristoffer men trots det är de så oberörda att Sofie kokar. Är det den oskrivna machokulturen som förbjuder att visa ens en smula mänsklighet? Kan de inte ens försöka att spela berörda just idag i alla fall?

Ett ögonkast ut i vänstra periferin skildrar Antons raka näsa och nötbruna kalufs smakfullt rufsad. Hans ögon riktas mot takmålningarna. Händerna ligger knäppta i knät och Sofie ser att han energiskt rullar tummarna. Han har alltid haft svårt att sitta still och Sofie misstänker att det kryper i hans ben. Vältränade armar som stramar under hans mörka kavaj och den träningsväska hon skymtade i hans bil är rätt avslöjande för var han har sitt fokus.

Anton är en av de klasskamrater hon har hållit koll på. Han var en person hon ville känna bättre då den energi han utstrålade gjorde att hon hade levt upp i hans närhet. En måndagsmorgon kunde bli bättre då Anton, ibland försenad, stövlade in i engelsksalen och hasplade ur sig en fin ursäkt på bästa svengelskan.

I’m sorry but my books are in the skåp. I forgot nycklarna.

Sedan fyrade han av ett leende mot läraren, som skrattade, och satte sig på sin plats längst bak. Vid tråkiga dagar eller tuffa prov försökte Sofie vinkla huvudet så han dök upp i ögonvrån. Att veta att de befann sig i samma atmosfär fick henne att må bättre.

Han var onåbar. Energin han lade på fotbollen gjorde det ointressant för honom att skaffa fler vänner än dem han hade men han var nog medveten om piedestalen tjejerna satte honom på.

Lukas var annorlunda. Han placerade sig själv på piedestalen och tjejerna höll honom där. Det finns tillfällen då Sofie undrar om hon var den enda som såg Lukas för den arroganta typ han var. Eller ja, hon och Kristoffer. Han insåg det men han hade haft förmågan att avslöja vem som helst in på bara skinnet.

Sofie var inte den som aktivt sökte vänner utan var nöjd med dem hon hade. Det var åtminstone den lögn som hon intalade sig själv tusen gånger om tills det blev sanning. Hon förstår inte vad det beror på men varje gång hon lyckas finna en vänlig själ att snacka med rinner vänskapen ut i sanden efter några få veckor. Den andra personen tar aldrig initiativet och Sofie vill inte tränga sig på. Om hennes dåvarande vän inte tar kontakt beror det på att hon inte vill och då vill Sofie inte truga någon. Det blir bara pinsamt om hon visar att hon inte förstår sociala signaler och koder.

Så var det i alla fall förr. När Kristoffer sökte upp henne på Facebook i våras och föreslog att de skulle ses då de inte skulle på klassfesten blev hon gladare än hon hade förväntat sig. Det var första gången hon kunde minnas att någon annan kontaktade henne, inte tvärtom, det gjorde henne rörd men också oroad.

Hon undrar om Kristoffer förstod hur mycket hans utsträckta hand betydde, vilka avsikter han än hade, för han förändrade något hos henne och nu är det för sent att låta honom veta det. Med blicken fäst på buketten rosor hon plockade i pappas trädgård igår stiger en känsla av att det är för sent för mycket.

Då Anna häller upp tre skopor jord på kistan sänder Sofie en tanke åt Kristoffer. Första skopan dedikerar hon Josephines tårar och den andra Lukas knakande knogar. Den tredje Antons rullande tummar. Anton vill uppenbarligen härifrån, Josephine är gravid och hyperkänslig och Lukas som sitter bredvid hade, vad Sofie tror, aldrig någon nära relation med Kristoffer. Anledningen till att de sitter här är för att Kristoffer bad dem. Vilken relation de än hade i skolan betyder inget. När ens döde klasskamrat kallar kan man inte tacka nej och bibehålla sitt goda samvete.

För första gången på tio år är de samlade. I slutet av nian var de tight sammanbundna. Sedan spreds de åt varsitt håll och strålade inte samman igen förrän nu. De hör ihop, vare sig någon annan vet eller ej. Vare sig de erkänner det för sig själva eller inte. Det har Kristoffer sett till och nu kan det aldrig brytas.

Då det är dags för avsked och raderna framför kommit tillbaka reser de sig. Sedan går de fram till koret med varsin lös, lila orkidéblomma. Mitt på kistan ligger där redan en. De står stilla på ena sidan i några sekunder innan de placerar de små blommorna runt den mittersta. Då Sofie sänker blicken och får syn på den blanka plaketten på kistans lock skuggar en rörelse solljuset som skiner in genom de blyinfattade fönstren bakom. I ena kanten av deras rad ser hon Josephine höja sin högra hand och snabbt dra med tummen över konturerna av sitt nyckelben. Utan en blick åt något håll följer Lukas och Anton hennes exempel och ett par sekunder senare, även Sofie. Snabbt kikar de på varandra. Josephines tårar rinner men minen är blank, munnen ett streck och de stora ögonen stilla. Lukas ena mungipa är uppdragen mot hans smilgrop i en grimas. Sofie möter deras blickar och känner Antons lätta tryck med den mjuka handen på axeln. Hon drar reflexmässigt efter andan och hostar till. Snabbt förflyttas hon till sitt tonårsjag och alla gånger som hon önskade hans beröring. Varför kommer den först nu?

Det är dags att återvända. Även om hon känner att en del av dem stannar vid kistan. De har mycket att säga men inget som kan tas nu. Därmed, inser hon med blicken sänkt, får deras tankar vänta tills de kan ta upp dem igen. Hur länge det än ska dröja.

3

LUKAS

Doppar du ditt finger så doppar jag mitt

Lukas drar handen genom håret han klippte ett par dagar tidigare. Det är annorlunda att vara här. Givetvis har han besökt hemtrakterna sedan flytten men då befinner han sig i huset, utom synhåll. Nu visar han sig i byn och omgärdar sig med dem han gick i skola med. Det finns fler ställen han hellre befinner sig än här.

Han känner sig mycket bättre till mods i storstan än i en by. Det är något i möjligheterna. Både att skapa sig framgång och att bättra på den man har. Du har inte samma potential i en by på tretusen man. Möjligheter blir mindre, kretsar snävare och hemligheter färre. Här känner alla dig och det är lika stor risk att bli igenkänd på Konsum som i löpspåret runt golfbanan.

Lukas mamma bor i utkanten av byn sedan trettio år tillbaka. Han parkerade övernattningsväskan där kvällen innan och tog på nåder emot hennes omsorg och stora middag. Redan i eftermiddag förväntar han sig backa ut från uppfarten och köra tillbaka mot Stockholm. Han kommer inte ofta hit och det tänker han fortsätta med. Den söta blomdoften från alla lavendelpåsar gör det svårt att andas och trots att han tycker om sin syster Linnéa gör hennes sporadiska besök att huset känns trångt och minnena alltför påtagliga. Om han mot förmodan kör till byn tillbringar han tiden vid köksbordet med morsans stålfärgade termos framför sig. Det är ett bra bord. Robust och åldrat med värdighet. Där finns fläckar som morsan inte får bort. Kritor, en strimma blod då en kniv slant eller ett jack i bordsbenet då han kom för nära med sina fotbollsskor.

I församlingshemmet har han inte satt sin fot sedan deras konfirmation men det är samma stolar, tavlor och trägolv. Mattan de torkar av skorna på är den mörkt gråspräckliga nyans han minns. De steg han tar är som att gå tillbaka i tiden. Det är därför han snubblar på tröskeln. För ett ögonblick vet han inte vilken relation han har till dem som är runtomkring. Är det hans klasskamrater, konfirmationskompisar eller lagkompisar? Han ser över axeln men Anton noterade inte felsteget, lika naiv som vanligt.

Anton, Sofie och Josephine gick i samma konfirmationsgrupp som han tillsammans med tio-tolv till från deras årskurs. Själv är han ännu förvånad över att han fixade det men den utlovade mopeden i konfirmationspresent hade lockat honom tillräckligt. Lukas rynkar pannan och ställer sig bakom Josephine i kön till serveringsbordet då han klurar på om Kristoffer gick i samma grupp. Han kan inte minnas det men å andra sidan var inte Kristoffer den som gjorde väsen av sig. Själv är Lukas medveten om att han personligen var väldigt närvarande och fick ofta kvarsittning för att han stökade eller snackade mycket. Lärarnas farhågor till trots fick han okej betyg och på hans nuvarande jobb fungerar det fint att snacka och hålla uppmärksamhet överallt. Så den tidiga bristen på koncentration var träning i simultankapacitet. I alla fall som Lukas förklarar det. Det där snacket om att du kommer aldrig att bli något, som en lärare i sjuan sade till honom på en kvarsittning, kan han ta och stoppa långt upp i röven. Troligtvis trampar den gubben ännu runt i samma korridorer.

Josephine, som lämnar plats åt honom, var just okoncentrerad. När det såg ut som hon inte lyssnade gjorde hon inte det heller. Ironiskt nog var hon själv anledningen till att flera killar också var disträ. Då ägnade de flera lektioner åt att fantisera hur hon var att ligga med. Våta drömmar för alla småpojkar. Det var helt enkelt mycket snack och lite verkstad i den åldern.

Han tar en bit rulltårta, en bulle och en slät kopp kaffe och följer efter till bordet där Sofie och Anton sitter. Visst är Josephine fin att vila ögonen på. Trots att hon är gravid har hon kvar en smal midja och fin, vältränad rumpa. Det långa, blonda håret är klippt till axlarna med lite mörkare slingor utspridda över hårbottnen. Det är egentligen ingen frisyr som Lukas har mycket till övers för. Han föredrar när kvinnor behåller ett busigt rufs och inte låter det vara så jäkla tillrättalagt. Det busiga är sexigare. Ostyriga lockar och glittrande ögon ger honom genast en inre syn över hur kvinnan ser ut då leendet förvandlas till kvidande mun och slutna ögon och genast formas ett mål att ta henne dit.

På det hela taget har Sofie mer att komma med där. Hennes rödbruna hår är flätat men Lukas ser att ett par testar lockar sig vid sidorna. Sofie var aldrig snygg, snarare var hon osynlig genom hela högstadiet. Nu är hennes kurvor attraktiva och fräknarna plussar på den busiga attityden. Han undrar om hon är lika vild i sängen som hennes röda hår antyder men skrattar till inombords. Den grå musen från högstadiet har nog inget aktivt sexliv. Sofie vet nog inte ens vad doggy style är, även om hon säkert kan vara rätt skön. Han skulle kunna visa, det är inte ovant för honom att ta initiativet. Lukas räknar kallt med att hon är oskuld och det är mer spännande så.

Han slår sig ner mittemot Anton som ger honom ett ögonkast över sin kopp och ser menande på värmeljusen som är placerade längs med bordets mitt. Lukas låter ana ett småleende och höjer utmanande på ögonbrynen. Han minns hur de, på konfirmationsläsningen, studerade lyktorna närmre och körde ner diverse saker i det smälta stearinet utan att ledarna märkte något. Pennor, en gaffel, fingrar. Det blev ett mandomsprov att doppa fingrarna i den varma massan direkt efter det att veken blåstes ut och hålla kvar så länge som möjligt. Just idag ligger istället mandomsprovet i att hålla sig sansad inför känsloyttringarna som sprider sig längs stolsraderna så de sitter tysta medan samtalen omger dem.

Visste ni att han var sjuk? frågar Anton och de andra rycks slutligen upp ur sina egna djupa funderingar.

Lukas ser över kyrkogården och blicken fastnar på folkhopen vid Kristoffers gravplats. Han gillar inte kallprat, speciellt inte på begravningar, och känner att han vill härifrån så fort som möjligt. Kan han inte bara få bege sig till sin mamma och köra till Stockholm? Nähä, nu ska man tydligen vara låtsastrevlig.

De gick i skolan tillsammans men det innebär inte att de är vänner. Ska de låtsas som om den här dagen då Kristoffer begravdes för dem närmare varandra? Ska de ska falla i gråt och lova att hålla kontakten så de inte behöver leva sina liv i ånger utifall detta sker med någon av dem i framtiden.

Nej, Lukas har ingen lust att bli en del av spelet. Han behöver komma igång med sitt jobb. Chefen hintade att de har ett stort projekt på gång till marknadsbyrån med uppstart efter helgen och han vill ha en tidig start på det. Kanske kan han luska imorgon om han får med chefen på tennis och en lunch efter det.

Nej, säger han enkelt och stänger grinden efter gruppen.

Det metalliska ljud klinkan läggs på med är för dovt, till och med för att vara i samband med en avslutad begravning.

Inte jag, säger Josephine och Lukas ser de blanka ögonen.

Han hade ingen aning om att hon skulle reagera så över detta.

Inte förrän jag fick brevet för ett par veckor sen, tillägger hon och de andra nickar samstämmigt.

Lukas blundar och stryker sig över sin nyrakade kind.

Mm, det var speciell post, om man säger så.

Varför tror ni att det var viktigt för honom? frågar Anton och ser på de andra. Att vi kom.

Ingen svarar. Josephine fingrar på fållen i sin kavaj, Sofie fäster envist blicken på kyrktornet och Lukas leker rastlöst med nyckeln till sin Audi i högerhanden.

Jag menar, det var ju inte så att vi stod varann nära.

Han kände sig sentimental, inskjuter Lukas och ger Anton ett tystande ögonkast.

Nu är det inte läge att tala om sin döde klasskamrats avsikter. Kanske aldrig faktiskt.

SOFIE

Sofie sneglar på Lukas. Det är tydligt att han inte vill kännas vid sin ungdomstid och kanske är hon inte heller nöjd med saker som skedde men så är det för alla. Tonåren är antingen en tid man minns med glädje eller sopar under mattan. Det är uppenbart att Lukas mest av allt vill förpassa dem långt in i garderoben.

Trots att de hade helt olika högstadietid avskydde ingen av dem den i början. Åren var fulla av allt det som sker med kroppen och huvudet under puberteten. Allt förändrades dock under den sista månaden i nian och nu vill ingen kännas vid något alls som inträffade innan de började gymnasiet.

Äh skit samma, jag måste hem, säger Lukas och går därifrån.

De andra höjer halvhjärtat sina händer. Ingen stoppar honom.

Sofie låser upp dörren till lägenheten och stiger in på hallens ljusgula linoleummatta. Hemmet är knappt fyrtio kvadrat och kanske känns det mindre än vad det är för att hon fyller hela lägenheten med alla sina miljoners onödiga små pinaler.

Sofie har alldeles för många saker hon sätter värde på för att inreda ett hem i den sobra, ljusa stil hon drömmer om. Sakerna är viktiga men passar inte ihop. Kanske kan hon, vid ett framtida husköp, gömma undan alla udda, sorgsna saker i ett eget rum.

Hon drar av sig sina dammiga mockaskor och stuvar in dem i skostället. Uppgivet ser hon den maska som gick på strumpbyxornas fot så hon lirkar upp sin knälånga, svarta klänning, drar av dem och slänger dem i soporna. Hon använder inte strumpbyxor ofta, det känns bara som att hon är en medelålders kvinna då. Unga kvinnor ska ha rakade ben utan kvisslor eller ärr efter sönderrivna myggbett. De bör vara gyllene alternativt mjukt krämfärgade som delikatessmarsipan. Därför går Sofies oftast i jeans, leggings eller, i undantagsfall, väldigt mörka strumpbyxor.

Då strumpbyxorna möter sitt öde i soporna trycker hon ihop skuldrorna och lirkar med blixtlåset. Klänningen är tight men den enda svarta hon har och ekonomin tillåter inte shopping.

Ett par minuter senare sitter hon i soffan och tuggar i sig knäckebröd med mosad avokado och en lagom stril saltkorn. Hon är inte ledsen. Det är märkligt men hon har känt väldigt lite sorg sedan Kristoffer gick bort. Frustration finns där, hopplöshet och frågor. Dödsbeskedet rörde upp känslor, det är väl alltid tungt när en klasskamrat dör. Speciellt om den inte fyllt trettio år än. Då tyder det ofta på olycka eller självmord. Ibland, som med Kristoffer, rör det sig om en sjukdom. Det kort som hon fick ett par veckor tidigare, med önskningen att hon gick på hans begravning, väckte faktiskt mer känslor än det slutliga beskedet om hans död. Dessutom är det svårt att neka en önskan från en död person, det finns ingen hon kan säga nej till. Och en dov känsla finns kvar, han vet på något vis om hon väljer att inte komma dit.

Att stöta ihop med de andra på parkeringen var ändå upprörande. De har inte setts sedan nian. Innerst inne önskade de nog att de riktningar livet tagit skulle hålla dem fysiskt åtskilda i fortsättningen också. Sofie vore fullt nöjd med det. Hon såg på Lukas rynkade ögonbryn, Josephines sammanbitna käkar och Antons undvikande ögonkast att de kände likadant. Ändå drog ingen sig ur, tackade nej till blommorna som räcktes fram eller sökte sig någon annan placering i kyrkan än den anvisade. Att Lukas sedan avvek först överraskade inte henne. Inte för att Sofie vill tillbringa nyår och midsommar tillsammans men han undviker så aktivt hemorten att hon blir provocerad. Hon kan nog räkna på ena handens fingrar de få gånger hon sett bilen stå parkerad vid hans barndomshem. Han var kaxig då de var unga och det var det som satte allt i rullning. Lukas vet innerst inne att det var hans idiotiska påhitt som rubbade allt och för det kommer han alltid undvika dem.

4

JOSSAN

28 april 2003

Klassrum 146

Jossan släpper på resåren i sina svarta joggingbyxor så de lägger sig ett par centimeter nedanför höften. Bomullslinnet smiter åt och lämnar ett par centimeter solbränd hud naken strax under naveln. Hennes bror frågade varför hon hade träningskläder på sig i morse men hon himlade med ögonen. Han har inte någon större koll på vad som är snyggt men så är han rätt lillgammal. Med sina tjugosex år är han rätt mycket äldre än sin sextonåriga lillsyrra men ibland känns de åren som de dubbla. Jakob kallar det för erfarenhet och då frågar Jossan spydigt vilken erfarenhet det handlar om innan hon tar sin tillflykt in på sitt rum. Han blir förbannad då hon pikar honom. Mamma och pappa brukar låtsas som det regnar. För dem har hans svåra år inte hänt.

Jossan tycker att brorsan känns gubbig med matteplugg och felnavigerad trendkänsla för kläder och musik. Hon förstår inte var det kommer ifrån men deras föräldrar är stolta, om det inte är lättnaden som väger över förstås. Jakob förstår å andra sidan inte sin lillasysters behov av allt smink, hur hon hinner använda alla kläder och vilka filmstjärnor man har en crush på nuförtiden? Hon tycker faktiskt att det är rätt jobbigt att behöva uppdatera honom hela tiden. Han får skylla sig själv.

Jakob flyttade hemifrån ett par år tidigare och pluggar i Lund så de två syskonen umgås sällan vilket passar utmärkt. Det är för många år emellan för att de ska forma någon närmare relation där de knyter an över ett intresse eller ett gemensamt mål att övertala deras föräldrar till.

I morse var en av få morgnar som Jakob var i föräldrahemmet. Han var på återträff med sin gamla högstadieklass på lördagen och ägnade söndagen åt att gå igenom sina lådor i föräldrarnas förråd. Dagens föreläsning var flyttad till eftermiddagen och en möjlighet att få åtnjuta mammas matlagning gjorde att han till slut stannade hela helgen. Då Jossan kom hem från Carro på söndagskvällen, fortfarande iförd bikini under de avklippta shortsen och den vita knytblusen, häpnade hon över broderns närvaro. Sedan stängde hon in sig i badrummet tills det var middag. När han går igenom de lådorna blir han ofta sentimental och det stör henne. Tjugosexåriga killar ska inte bli sentimentala.

Hon klämmer åt högen med böcker som hon tog från skåpet i kapphallen. Det tjocka blocket glider under hennes varma arm och i samma stund öppnas dörren så hon stövlar in och dumpar sin last på sin bänk halvvägs ner i rummet. Det cylinderformade pennskrinet i ljus skinnimitation landar på bordsskivan med en duns följd av innehållets skramlande. Hon brukar gömma sin mp3spelare bland pennorna och den fick säkert en ordentlig törn. Med en snabb blick mot whiteboardtavlan försäkrar hon sig om att deras lärare har fokus på annat håll innan hon knäpper upp fodralet, trycker på startknappen på mp3:n och ser skärmen lysa upp. Snabbt stänger hon av den och passar på att dra ut ett par pennor. Prydligt skriver hon dagens datum och ringar in det med ett litet moln som hon skuggar med sin blyerts.

Läraren, Hanna, gjorde tidigt bra intryck på Jossan. Det är något öppet över henne. Som om hon ännu inte är påverkad av högstadieelevernas kaotiska närvaro. Jossan vet inte om hon ska beundra eller tycka synd om Hanna för att hon inte inser det misstag hon begått.

Kom in och sätt er så kör vi igång, säger Hanna rappt.

Två elever till anländer. Den ena hasar fram i sandalerna han bär oavsett årstid och den andre knappar på sin mobiltelefon.

Jag ska ge er en uppgift för resten av terminen, informerar Hanna. Ett grupparbete, jag har redan fixat era grupper.

Hennes påpekande tystar effektivt samtalen och Jossan ser med höjda ögonbryn mot henne. För det