Svår neutralitet: Sverige under två sekel

By Jan Linder

"Svår neutralitet" är en tankeväckande bok om Sveriges neutralitetspolitik under århundraden och dess svallvågor som påverkar oss än idag.
Boken belyser den svenska neutralitetspolitikens utveckling från 1812, då Finland erkändes som en del av Rysslands maktsfär, till Göran Perssons regering år 2003, som uttryckte oro över bilden av Sverige som ett Natos bemanningsföretag. Den utforskar viktiga frågor, exempelvis varför tyska trupper hade en avgörande roll i Finlands frihetskrig 1918, och hur Sverige skulle kunna ha sett ut idag om vi hade anslutit oss till Nato under Kalla kriget.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727093949

Book preview

Jan Linder

Svår neutralitet

SAGA Egmont

Svår neutralitet

Omslagsfoto: Shutterstock & Wikimedia Commons

Copyright ©2003, 2024 Jan Linder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093949

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Omslagsbild

SAAB J29 ‘Flygande tunnan’ var ryggraden i svenska flygvapnet under dess storhetstid. Under åren 1951-56 tillverkades ‘Tunnan’ i fem olika versioner i totalt 661 exemplar, fler än något annat svenskt flygplan förr eller senare. Planet låg jämte amerikanska F-86 Sabre och sovjetiska MIG-15 i främsta linjen vad gäller jetjaktplan.

Det svenska flygvapnet var den enda militära resurs av strategisk betydelse i Kalla krigets Europa som inte kontrollerades av något av de militära maktblocken. ‘Tunnan’ och det 1955 introducerade tvåsitsiga planet SAAB A32 Lansen hade därför enorm betydelse för den svenska väpnade neutralitetspolitikens trovärdighet. Från Natos sida var man tacksam för att Sverige frivilligt stod till tjänst med dessa resurser som man menade avlastade Nato ansvar för Europas nordflank.

Bokens omslag visar version S29C som var den obeväpnade spaningsversion som 1955 satte världsrekord i sluten bana med 900 km/tim. Utrustad med 6 kameror kunde S29 lätt flyga ifrån fientlig jakt genom en toppfart på över 1.000 km/tim med påkopplad efterbrännkammare. ‘Gul Niklas’ på bilden tillhörde F11 i Nyköping, men typen fanns också baserad på F21 i Luleå. Det var dock inte fråga om någon helsvensk produkt, eftersom planets motor var en licenstillverkad De Havilland Ghost med en dragkraft på ca 2,7 ton.

Vi kunna inte ha någon annan önskan än att vara oss själva, när vi bestämma över vår politik. I händelse av konflikt mellan England och Ryssland vill de förenade konungarikena stå helt utanför.

Karl XIV Johan 1834

Vi måste uppge vår hävdvunna neutralitetspolitik, vilken bestod i att låta världen ha sin gång utanför oss och se till att vi själva höllo oss utanför de stridande.

Hjalmar Branting 1920

Regeringen och en överväldigande majoritet av svenska folket vill inte i någon form välja sida mellan östblock och västblock.

Östen Undén 1947

Svenskt medlemskap i Nato hade givit den skandinaviska halvön ett tryggt ankarfäste i den västliga alliansen, samtidigt som Norge och Sverige tillsammans skulle ha blivit tungt vägande vad gäller utvecklingen av alliansens strategier och målsättningar i ett framtidsperspektiv också i europeisk politik. Ett sådant samarbete inom en stor, handlingskraftig organisation skulle ha kunnat bilda grundval för gemensamt norsk-svenskt agerande på en lång rad områden med stora fördelar för båda länderna.

Nils Örvik 1990

Hänsyftningen till Finland var bara ett alibi med vars hjälp svenskarna förkastade amerikanarnas och britternas anklagelser om egoismen i den svenska neutralitetspolitiken. Förenta staternas utrikesminister John Foster Dulles kallade den rentav för omoralisk. Enligt hans mening borde alla fria nationer solidariskt bära ansvar för ett gemensamt försvar. Han kunde inte godkänna att Sverige tack vare sin neutralitetspolitik skulle komma som en fripassagerare under Atlantpaktens skydd.

Max Jakobson 2002

Sverige var inriktat på samexistens med ett sovjetiskt välde som först trotsade Sveriges politik genom att rusta och vara aggressivt och därefter åter trotsade Sverige genom att kollapsa, försvinna och ersättas av frihet och demokrati.

Carl Bildt 2002

Har vår alliansfrihet någon glädje och nytta när så många av våra grannar är med i Nato?

Leni Björklund 2003

Förord

För Sverige gäller en säkerhetspolitik som betonar militär alliansfrihet, neutralitetsoption i vårt närområde, handlingsfrihet och ett betryggande försvar. Alltså en linje som ligger nära det under decennier intrumfade svenska mantrat: ‘alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig’.

Den enda allians som varit tänkbar för Sverige att ansluta sig till under efterkrigstiden har varit Atlantpakten, Nato. Sveriges officiella säkerhetspolitik har därför ända sedan Natos tillkomst för över 50 år sedan haft udden riktad mot denna försvarsallians. Det är därför inte särskilt märkligt att flertalet svenskar är mer eller mindre avogt inställda till svenskt Natomedlemskap. En folkomröstning 2003 skulle med all sannolikhet resultera i ett rungande nej till Nato. Enligt SvD/Sifos mätningar har de som säger ja till Nato under senare år legat konstant kring 27%, medan nejsägarna ökat från 46% i januari 2002 till 53% i januari 2003.

Varför då 2003 en bok om Sveriges neutralitetspolitiks historia? Jo, därför att vi i år planerar för en annan folkomröstning - om EMU. Utgången är osäker, och svaret kan bli nej. De med EU nu förhandlande östländerna har förbundit sig att acceptera EMU och i längden kan inte heller Sverige stå utanför den monetära unionen. Men vad har då EMU med Nato att göra? Jo, det var med Sveriges nej till Nato 1948-49 som vår ‘Alleingang’ inleddes. Alliansfrihetsretorik har genom åren förstärkt det svenska folkets skeptiska inställning till politiska samarbetssträvanden inom Europa, försvårat och fördröjt förhandlingarna om deltagande i EEC-EG-EU-ERM-EMU. Sverige halkade efter från början, hamnade på ‘EFTA-kälken’.

Alliansfrihet och neutralitet är i det närmaste synonyma begrepp för självvald isolering. Detta torftiga mål för Sveriges säkerhetspolitik har svenska regeringar i över ett halvt sekel torgfört för egna medborgare och tvingat våra diplomater att sprida över världen. Budskapet om vår alliansfrihet är inte helt lätt att förmedla, eftersom ingen annan stat än Sverige gör skillnad mellan alliansfrihet och neutralitet. Andra stater, som avser förhålla sig neutrala i krig, ser det som en självklar underförstådd förutsättning att de är alliansfria i fred. Det är svårt att tolka vår betoning av alliansfrihet på annat sätt än att Sverige avsåg att avstå från att sluta upp på demokratiernas sida i Kalla kriget och bibehålla en kyligt neutral attityd utan att bekymra sig om varken de baltiska folkens förtryck eller det länge hotade Finlands öde. Under alla förhållanden hade det varit klädsamt för vårt lands internationella anseende, om vår neutralitetsförklaring hade innehållit någon formulering om att Sverige efter bästa förmåga avsåg verka för frihet och avspänning, i varje fall i vårt närområde.

Alltsedan början av 1800-talet har Sverige fört en alliansfri politik med olika nyanser av neutralitet i förhållande till grannstater och stormakter. När orosmolnen lättat har ofta den ‘lillsvenska’ politiken ersatts med en mer ‘storsvensk’ - i Norden var trots allt Sverige länge en stormakt. En annan möjlighet har varit att framhäva neutralitet som en dygd. Sverige har tidvis - till stormakters irritation - fört aktiv utrikespolitik i rollen som ‘moralisk stormakt’. På ett fascinerande sätt har därför Sveriges politik under två sekel växlat mellan lillsvensk, storsvensk och moralisk neutralitet. Dessutom med slagsida - vår neutralitet har nästan aldrig kunnat betecknas som ‘strikt’.

Under ‘Kalla kriget’ skulle vår alliansfria politik bli en balansgång mellan västberoende, självhävdelsebehov och samexistens med östblocket, en ständig källa till debatt, frustration, irritation, självberöm och undanmanövrar. Beroende på egna värderingar kan man kalla detta allt från hyckleri och dubbelspel till förnuftig realpolitik. Denna värderingskonflikt aktualiserar en grundläggande fråga som hittills knappast ställts: Varför valde västliga välfärdsstaten Sverige vid Kalla krigets början att anträda alliansfrihetens svåra stig i stället för att välja Natos breda väg? Hur kom det sig sedan att svenska folket, i utrikesminister Östen Undéns efterföljd, blev besatt av ‘svår neutralitet’? När själva ordet förekom i debatten var det för att framhäva de egna argumentens tyngd eller det tvivelaktiga hos motpartens. De utrikespolitiska förslag och synpunkter som debattören inte gillade utmålades som hot mot neutraliteten, sakliga motargument ansågs överflödiga.

Den svenska neutraliteten aktualiserades under 2002 av olika anledningar, vilket är bakgrunden till denna bok. Ett skäl till att föra historien tillbaka ända till kronprins Karl Johans tid är debatten kring den 2002 utgivna antologin ‘Sverige i fred - om 1812 års politik’. Finlands tidigare stockholmsambassadör Heikki Talvitie framför här tesen att Sveriges långvariga fred är resultatet av en konsekvent utrikespolitisk linje, 1812 års politik, dvs fredlig samexistens med Ryssland. Denna tes - ifrågasatt av andra författare i antologin - ger anledning till en slutsats i denna bok: försonlig politik gentemot vår traditionella ‘arvfiende’ Ryssland/Sovjetunionen har under de senaste två seklen förts av endast två svenska aktörer på den utrikespolitiska arenan - kronprins Karl Johan och Östen Undén. Karl Johans omsorg om goda förbindelser med Ryssland skulle inte överleva honom själv, medan Undéns samexistenspolitik med Sovjetunionen respekterades av tongivande svenska politiker ända till Sovjetunionens upplösning 1991.

En anledning till historisk tillbakablick ger också Gustaf von Platen i den bok som skulle bli hans sista, ‘Bakom den gyllne fasaden’ (2002), som spirituellt avhandlar Gustaf V:s och Victorias problematiska äktenskap. Ett uppmärksammat inslag i denna bok handlar om första världskriget (VK1) och hur skrämmande nära det var 1917-18 att hungerkravaller - föranledda av statsminister Hjalmar Hammarskjölds osmidiga neutralitetspolitik - skulle utvecklas till en svensk revolution och kanske inbördeskrig. Anders Isaksson har också nyligen givit ut fjärde delen av sin monumentala monografi över Per Albin Hansson. Här kastas nytt ljus över hur det gick till när det svenska socialdemokratiska partiet 1938 bytte ledstjärna - från solidaritet: fredsduvan som inte ser till nationella gränser, till neutralitet: igelkotten som med taggarna utåt bevakar sitt revir. Paradoxalt är att efterkrigstidens Nato med omsorg om kollektiv säkerhet ligger mer i linje med socialdemokratisk solidaritetsideologi än neutralitet med omsorg om det egna reviret.

Ytterligare ett skäl att 2003 diskutera svensk neutralitet är att vårt förhållande till Hitlers Tyskland har föranlett svenska historiker och debattörer under senare år att omvärdera den traditionellt positiva realpolitiska bedömningen av Per Albin Hanssons och Christian Günthers politik under andra världskriget (VK2) till förmån för en moraliserande historiesyn som väger in också hemska Förintelsen i samlingsregeringens agerande. Problematiken belyses i en stor statligt finansierad - hittills endast på internet publicerad - forskningsöversikt om Sveriges förhållande till nazismen. Här aktualiseras den gnagande samvetsfrågan om det är skillnad mellan att förhålla sig neutral till intressekonflikter stormakter emellan och att ställa sig neutral, när konflikten gäller demokrati eller barbari, frihet eller statstyranni.

Finlands välrenommerade ‘världspolitiker’ Max Jakobson har under 2002 publicerat andra delen av sina memoarer. Där riktar han kritik mot Sverige och menar att de hänsyftningar till Finland som Sverige gjorde för att försvara sin alliansfria politik under Kalla kriget bara var ett alibi med vars hjälp svenskarna förkastade amerikanarnas och britternas anklagelser om egoismen i den svenska neutralitetspolitiken.

Ett ytterligare skäl till att det nu är dags att göra upp ett slags alliansfrihetens bokslut är att ambassadör Rolf Ekéus i december 2002 offentliggjorde en rapport som för fram Sveriges officiella säkerhetspolitik ända till de sista åren före Sovjetunionens upplösning.

Statsminister Göran Persson konstaterade i ett tal i november 2002 att våra grannländer i Baltikum snart kommer att få sin egen självklara tillhörighet bekräftad i Nato och EU. Han såg detta som ett tecken på de framgångar som radikalt förändrat Europas säkerhetspolitiska läge. Han menade visserligen också att Natomedlemskap inte var aktuellt för Sveriges del, men hans tal måste ändå tolkas som att även Sverige skulle göra en säkerhetsvinst genom att skrota alliansfriheten och ansluta sig till Nato. I så fall skulle vi också göra en moralisk vinst. I och med att det av Nato tidigare uppskattade svenska försvaret inte längre spelar någon strategisk roll, har vårt land förvandlats från en respekterad vapendragare för Nato till en fripassagerare på den efter terrorattackerna den 11 september 2001 utvidgade och omriggade Natoskutan.

Titeln ‘Svår neutralitet’ är avsiktligt dubbeltydig. För det första vill den antyda att det är svårt att föra neutral politik, eftersom ‘strikt neutralitet’ (=isolationism) är en omöjlig doktrin för en liten nation. En alliansfri utrikespolitik är också svår att praktisera, när det krisar till sig genom sin inbyggda låsningseffekt. Vid stormaktshot ger alliansfrihet obönhörligen handlingsförlamning. Den enda möjliga linjen blir att förhålla sig passiv och medgörlig ända tills smärtgränsen nås, för att då desperat kasta sig i krig och/eller i armarna på en försvarsallians.

För det andra vill boken för dagens svenskar, sedan barnsben präglade av ‘svår neutralitet’, försöka att lättfattligt ge den historiska bakgrunden till vår neutralitetspolitik och dess konsekvenser för Sverige. Förhoppningsvis kan en rak skildring av den svenska neutralitens slingriga historia bidra till att ‘avneutralisera’ en del svenskar och skapa en mer positiv attityd till Nato inför vårt oundvikliga närmande till denna allians.

Retoriskt frågade president Vaclav Hável - med adress till Sverige? - under Natomötet i Prag i november 2002: Kan man stå neutral mot mördare som genomför storskaliga mord på oskyldig civilbefolkning? Alliansfrihet och neutralitet står helt enkelt i dagens globaliserade värld för begrepp som saknar raison d’être. Sverige kan inte likt ett ståndaktigt Nordkorea isolera sig, inte undgå att i längden helhjärtat engagera sig i för Europa och hela världen viktiga säkerhetsfrågor.

Jan Linder i februari 2003

1800-tal och skandinavism

1. Neutralitet blir politisk ledstjärna

Våren 1812 fördes hemliga samtal i S:t Petersburg mellan Sverige och Ryssland. Marskalk Charles Jean Baptiste Bernadotte, Sveriges kronprins Karl Johan, hade underrättat kejsar Alexander av Ryssland om att Sverige var redo att erkänna Rysslands legitima rättigheter’ i Östersjöområdet. Karl Johans och Alexanders möte i Åbo i augusti samma år innebar en historisk vändpunkt i relationerna mellan Sverige och dess gamla ‘arvfiende’ Ryssland. Genom ‘1812 års politik’, kännetecknad av icke-konfrontration gentemot Ryssland, lades grunden för svensk neutralitet genom att Karl Johan erkände Finland som ryskt intresseområde mot att Ryssland avstod från alla anspråk på Sverige och Norge. En viktig förutsättning för storfurstendömet Finlands förvånansvärt positiva utveckling under 1800-talet var att Sverige lugnade ner Östersjöregionen genom att finnas med som ett neutralt och icke-sabelskramlande grannland. En ny svensk omsorg om Sveriges goda förbindelser med ‘arvfienden’ Ryssland/Sovjetunionen skulle låta vänta på sig ända till ‘Kalla kriget’ och då representeras av Östen Undén (avsnitt 46).

I Ryssland började man efter den franska julirevolutionen 1830 misstro den svenska inställningen i händelse av en eventuell engelsk-rysk konflikt. På grund av denna oro avgav den 4 janauri 1834 Karl XIV Johan, kung av Sverige och Norge sedan 1818, en första svensk neutralitetsförklaring. Han konstaterade där att Sverige, genom förlusten av Finland 1809 och unionen med Norge 1814 och genom att vi avstått från de översjöiska provinserna i öster och söder, hade blivit en insulär makt. (Svenska Pommern hänfördes av Wienkongressen 1815 till Preussen). Nu hade den svensk-norska statsbildningen naturliga geografiska gränser. Grunden för vår politik är vår geografiska belägenhet. Det är svårt att tänka sig att Sverige utan att avstå från Finland hade kunnat realisera en neutralitetspolitik. Karl XIV Johan kungjorde:Vi kunna inte ha någon annan önskan än att vara oss själva, när vi bestämma över vår politik. I händelse av konflikt mellan England och Ryssland vill de förenade konungarikena stå helt utanför. Kungen skulle hålla fast vid neutralitetslinjen till sin död 1844, men var aldrig främmande för tanken att Sverige vid en ny europeisk storkonflikt skulle gå med på den sida som kunde erbjuda de bästa vinsterna för Sverige.

Redan mot slutet av Karl Johans regeringstid uppstod dock opposition mot hans försiktiga omsorg om förbindelserna med tsarens Ryssland, grundbulten i 1812 års politik. Varje utrikespolitisk åtgärd som kan uppfattas som ryssvänlig har väckt starka känslor i Sverige med sin - ända sedan Karl XII:s dagar - folkliga skräck för ‘arvfienden’. Som svar på liberalers kritik av kungens ryssvänlighet väste den gamle kungen 1841: Opposition c’est conspiration!

Skandinavismens storsvenskhet gjorde sig gällande under Oskar I:s regeringstid 1844-59. Den nye monarken kände en lockelse i att ge Sverige en starkare ställning i Nordeuropa och hade gärna sett att de tre skandinaviska rikena skulle förenas under en gemensam krona, hans egen. Under kriget 1848-49 mellan Danmark och Preussen förde han neutralitetspolitik med slagsida. Sverige var närmast ‘icke krigförande’, som under finska Vinterkriget 1939-40. Kungen lät dra samman en svensk armékår i Skåne, och några tusen svenska soldater fördes över till Fyn för att avlasta den danska armén. Vapenstilleståndet mellan Danmark och Preussen undertecknades i Malmö i den svenske kungens närvaro. En triumf för skandinavismen.

Under Krimkriget 1853-55 förklarade Sverige Östersjön för öppet hav, vilket i realiteten var en fördel för England och Frankrike som där saknade egna hamnar. En neutralitetspolitik med slagsida kunde därför föras under åberopande av det öppna havets princip. En engelsk eskader fick tillåtelse att utnyttja Fårösund som bas för angrepp mot Rysslands fästning Bomarsund på Åland och härjningar på storfurstendömet Finlands sydkust. I Parisfreden 1856 fick Ryssland förplikta sig att inte på nytt befästa Åland, det så kallade Ålandsservitutet.

På 1860-talet blev den danska frågan åter akut. Karl XV, brödrafolkens monark 1859-72, lät den svenska utrikesledningen i skandinavismens anda ge sig in på rådgivning till danskarna, som åter råkat i konflikt med Preussen. Kungen lovade 1863 ett försvarsförbund till skydd för Slesvig. Inom det svenska statsrådet uppstod emellertid en bestämd opposition mot ett svenskt engagemang i kriget med hänvisning till den svenska krigsmaktens svaghet och att stormakten Ryssland skulle kunna tänkas intervenera. En parallell kan här dras med utrikesminister Sandlers profinska politik 1939, som visade sig sakna förankring i regeringen, vilket skulle orsaka den svenska regeringens avgång och hans egen sorti som utrikesminister.

De sista resterna av svenskt självförtroende från vår stormaktstids dagar försvann genom det danska debaclet 1863-64. När utrikesminister Ludvig Manderström sommaren 1866 skulle definiera Sveriges hållning i det preussisk-österrikiska kriget ansåg han ingen annan väg för Sverige stå öppen än att markera en lillsvensk utrikespolitik, landets absoluta vilja att iakttaga den mest absoluta neutralitet. Lika självklar var svensk neutralitet vid det fransk-tyska krigets utbrott 1870.

2. Bismarcks Europa

Wienkongressen hade 1815 skapat ett säkerhetssystem som skulle ‘restaurera’ Europa efter Napoleonkrigens turbulens. Under nära fem decennier lyckades statsmännen också hålla stånd mot revolutionära och nationalistiska rörelser och balansera motsättningarna mellan dåtidens stormakter, Preussen, Ryssland, Storbritannien och Österrike. Maktbalansen kom att störas först av Italiens enande omkring 1860 och sedan av Preussens tre segerrika krig mot Danmark, Österrike och Frankrike. 1870 blev kejsar Napoleon III besegrad och hans Frankrike blev republik, samtidigt som Preussen blev tyskt kejsarrike under Wilhelm I. Denne anspråkslöse gamle kung av Preussen (född 1797) överlät till sin kansler Otto von Bismarck att sköta utrikespolitiken och lät sig endast motvilligt krönas till kejsare. Det tyska kejsardömets utrikesledning var 1871-90 identisk med rikskansler Bismarck, järnkanslern’, född 1815, ett barn av Wienkongressen i mer än ett avseende. Han var väl medveten om den rädsla och revanschlusta som Tysklands växande industriella och militära potential skapat och strävade målmedvetet efter att genom allianser bevara stabiliteten i Europa och samtidigt få acceptans för det nya starka Tyskland.

Bismarcks politiska huvudlinje blev att isolera Frankrike för att förhindra att landet skulle ingå allianser riktade mot Tyskland. Han eliminerade Ryssland som fransk partner genom att målmedvetet satsa på en trekejsarallians mellan Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern. Italien infogades i detta maktblock genom en allians med Tyskland och Österrike. Återstod för Bismarck att splittra Frankrike och Storbritannien för att inte dessa makter skulle förena sig mot Tyskland. Detta skulle ske genom att smickra britterna och undvika kolonialkonflikter med dem. Den gamla fransk-brittiska rivaliteten om kolonier skulle härigenom hållas vid liv. Därmed hade järnkanslern åstadkommit ett på pappret vattentätt säkerhetssystem, ett slags förnyelse av Wienkongressens ordning. Svagheten var att det endast var Bismarck själv som hade full överblick av det känsliga allianssystemet, och att hans person var en förutsättning för att det skulle fungera. Den nye bombastiske och äregirige Kaiser Wilhelm II skulle 1890 besluta att själv ta kontroll över kejsardömets utrikespolitik, något som snabbt skulle leda till att Bismarcks alliansnät trasades sönder. Därmed banades väg för första världskriget (VK1) och i förlängningen också det andra (VK2).

3. Sveriges hotbild

Efter Frankrikes nederlag i 1870-71 års krig och med Gladstones isolationister vid makten i Storbritannien, var det två kejsardömen med långa kuster vid Östersjön som dominerade Nordeuropa. Det wilhelminska sträckte sig från Lilla Bält till Königsberg, det romanovska från Libau till Torneå. Två jättar som strandägare vid Östersjön betydde risk för konflikter med Sverige som sparv i tranedans. Det stod nu klart att skandinavismen hade lidit skeppsbrott och en återgång måste ske till Karl Johans försiktiga lillsvenska neutralitet. Noteras kan i sammanhanget att läget för Sverige under Kalla kriget var ännu mer utsatt, eftersom då en enda hotfull bjässe, Sovjetunionen, behärskade Östersjön.

Oskar II, som regerade konungsligt 1872-1907, hade ingen större framgång i sina försök att förbättra förhållandena till S:t Petersburg men var lyckosammare vad gällde relationerna med Berlin. I Sverige kom Ryssland att upplevas som ett växande hot och det kejserliga Tyskland som den enda makt som kunde hjälpa oss att balansera Ryssland. Genom en allt tydligare storrysk expansionspolitik och upprustning kom Ryssland - i likhet med Sovjetunionen under hela sin tillvaro - att uppfattas som en mäktig potentiell fiende med ett starkt strategiskt intresse att via Norrbotten tränga fram till Atlanten.

Sveriges huvudlinje blev bibehållande av neutraliteten, men med förhoppningsfull återförsäkring hos Tyskland. Önskemålen om ett formellt säkerhetsavtal med Tyskland fick dock aldrig någon substans. Vid ett tillfälle förde dock representanter för den svenska försvarsledningen samtal med den tyske generalstabschefen greve Moltke d.y. Det visade sig dock att här fanns alltför stora skillnader i attityd till Ryssland. Offensiva Tyskland ville ha Sverige som allierad på nordfronten vid krig mot Ryssland (jämför Finland under Fortsättningskriget 1941-44), medan defensiva Sverige bara ville ha Tyskland som återförsäkring vid ett ryskt anfall. En