Tillbaka till oss

By Veronica Almer

En känslostark feelgood-roman om kärlek, hopp och andra chanser.Sedan högstadiet har det varit de två – Judith och Philip. Mot alla odds flätade kärleken samman deras öden. Men nu, 20 år och en dotter senare, är deras liv tillsammans inte en dans på rosor.Uppoffring efter uppoffring har gjort Judith bitter. Hon hade en tydlig livsplan som ung, men inget blev som hon tänkt sig. Philip däremot lever i förnekelse och har under årens gång tappat sin röst i rädsla över att förlora Judith. Men när Judith inte ser någon annan utväg än att be om skilsmässa föreslår Philip en plan för att rädda deras äktenskap. Han vill flytta ut till ett brokigt litet hus på ön Ven och försöka hitta tillbaka till varandra. Om de inte lyckas rädda deras förhållande inom sex månader går han med på att skiljas. Livet på ön, hur annorlunda det än må vara, verkar vara precis vad de letat efter och steg för steg börjar känslorna ta fart igen. Men när allt de inte vågat berätta för varandra kommer till ytan blir de tvingade att fråga sig själva om kärleken är tillräcklig stark för att reparera det som är skadat.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788728592151

Book preview

Veronica Almer

Tillbaka till oss

SAGA Egmont

Tillbaka till oss

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Veronica Almer och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728592151

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Jakob,

för att vi varje dag väljer varandra

1

Har du tid? En hand tyngde Judiths axel. Hon vände sig om och mötte yogainstruktören Faiths avgrundsdjupa ögon. Kvinnan framför henne hade kunnat extraknäcka som modell medan Judith … Hon sneglade ner på sig själv. Det såg ut som om hon tagit ett bad i sitt eget svett. Med handen kände hon hur gummibandet kring hästsvansen hade glidit ner i nacken och flera lockar irriterade nu hennes ögon. Helt ärligt kände hon inte alls för att småprata med Guds underverk. Istället tittade hon trånande efter sin väska, som låg slängd på golvet. Hon suktade efter att få lirka av sig yogabyxorna som skar i underlivet och krypa ner i sin nybäddade säng. Efter en lång arbetsdag på vårdcentralen var bara tanken rena rama välsignelsen, men istället smällde hon upp sitt stela läkarleende och nickade.

Visst, har jag det, svarade Judith och stoppade den ihoprullade yogamattan under armen.

Faith sken upp. Så bra, kom med! Med handen fortsatt på Judiths axel förde hon henne längre bort ifrån de andra och till andra sidan av salen.

Judith kände hur hennes granne Andrea, som envist drog med henne till yogan varje vecka, studerade dem. Det var inte det att Judith inte tyckte att yoga var vettigt – för det var det väl. Dessutom bra för stress, hade hon hört – men när hon gjorde alla rörelserna kändes det snarare som att hon bockade av en lista. Måste göra hunden, det är bra för ryggen. Andas in och ut, så känns allt så mycket bättre. Det blir fred på jorden, sol varje dag bara så länge jag gör yoga … Det var kanske inte konstigt att Andrea tyckte att Judiths yoga påminde om karate.

Är det okej om jag frågar dig en sak? undrade Faith och Judith kunde inte hindra sig själv från att tänka att hon skulle bli portad nu. Det var ingen bra idé att somna under meditationen på slutet och visst hade Andrea anmärkt att det börjat skvallras om hennes snarkningar?

Fråga du, men kan vi rappa på det lite? Jag har inte varit hemma på hela dagen och min dotter saknar mig säkert …

Jaså, du har redan ett barn, avbröt Faith och vinklade huvudet åt sidan. För det är just det jag vill prata med dig om.

Om min dotter? frågade Judith tveksamt.

Ja, nu känner jag inte till hur du gjorde förra gången men jag vill att du ska veta att man kan träna yoga under hela sin graviditet. Det är bara vissa rörelser du bör undvika eller vara försiktig med. Så jag tänker att jag kan ge dig några alternativ under passen …

Va? avbröt Judith henne och kunde känna paniken välla upp. Vad pratar du om? Låg Faiths hand fortfarande på hennes axel? Det gjorde den, Judith var snabb med att låta den glida av.

Förlåt, det var inte meningen att trampa dig på tårna.

För att inte vara meningen kände sig Judith mer än trampad på, snarare överkörd.

Det är bara det att det börjar synas och jag ville vara snäll. Jag menar, så att du känner att du kan fortsätta träna med oss och inte slutar bara för det. Graviditet är ju inget hinder för yoga. Min mamma var precis som du fyrtio plus och hon tränade ända fram tills min syster kom ut. Jag tror hon gick från yogamattan direkt till förlossningen, sa hon med ett skratt.

Jag är inte fyrtio plus, jag är trettiofyra, sa Judith och blickade ner på sin mage, som doldes av det åtsittande linnet. Plagget hade visserligen krympt i tvätten och kramade henne extra hårt idag. Det hjälpte heller inte att hon klämt i sig en tiokronors burgare på vägen hit. Men. Gravid? Hon var knappast jungfru Maria och utan ett fungerande sexliv gick man inte och blev omedvetet gravid. Judith kände hur paniken övergick i något tyngre och detta något förde tankarna till sorgen hon gömde långt in i hjärtat. Känslan växte och fyllde snart hela bröstet. Judith sneglade upp på Faith men yogainstruktören tycktes inte förstå att hon klivit rakt in i ett minfält. Kanske kände Judith sig extra skör för att hon arbetat övertid hela veckan, eller för att hon knappt sovit eftersom hon ägnat nätterna åt att stirra upp i taket, funderat över sitt liv eller bristen av det. Men något knäppte till i Judith och hon såg rött.

Du får ursäkta mig, Faith. Faith? upprepade hon och grimaserade. Är det ens ditt riktiga namn? Judith lät inte henne svara innan hon fortsatte. Det är inte så att yoga redan har ett dåligt rykte om att vara lite alternativt och så tar de in ledare med fåniga och påhittade namn?

Det var min mamma som döpte mig till det.

Jaja, visst, vi kan säga det, döpte. Judith gjorde citationstecken i luften. Och om du så gärna vill veta – nej, jag är INTE gravid! Stämman gick upp i falsett och ett minne flackade förbi i hennes tankar. Det med hennes bebis alldeles blå och stilla i hennes armar.

Judith försökte mana sig själv till lugn men det var hopplöst. Det var det eller tårar och hon sökte sig desperat till ilskan. Den var lättillgänglig och höll henne flytande.

Jag kan omöjligt vara gravid för min man rör mig inte längre. Eller jo, varje årsdag eller på alla hjärtans dag kan jag få till ett nyp kanske. Men det är så stelt att det känns som om någon dippar en morot i mig. Bortsett från de korta dippsessionerna är det torrt som en jäkla öken där nere! Hon pekade demonstrativt mot sitt sköte. Men det vet säkert inte du, med dina cellulitfria lår, hur det känns! Du ligger säkert varje kväll med någon sexgud som heter Tamagotchi eller nåt, rabblade Judith på. Gud, att du ens antyder att jag är gravid. Man kan väl käka en burgare innan passet utan att bli kallad tjock? Vad hände med feminism! Judith sköt den ihoprullade mattan i famnen på Faith och vände sig om för att gå när hon upptäckte att alla stirrade på henne. Det var grannar, vänner och absoluta främlingar och de alla studerade henne som om hon vore galen. Och hur skulle hon kunna ta avstånd från sin galenskap när hon alldeles nyss avslöjat sitt sexliv och misshandlat en ung tjej med en yogamatta?

Hur mår du, Judith? Du ser alldeles blek ut. Andrea tog ett steg mot henne och sträckte fram en hand.

Markerande backade Judith, den handen skulle bara våga landa på hennes axel!

Jag mår hur bra som helst. Ogravid och allt! Judith tog upp sin väska i farten och stormade ut ur lokalen. Varför kändes det som att hon inte längre kunde andas? Hon ökade stegen, desperat efter att få komma ut. När hon passerade genom de sista dörrarna och klev ut i mörkret drog hon girigt efter andan.

Med stängda ögon lät hon regndropparna falla på hennes överhettade hud. Folkets mummel i bakgrunden växte och för att inte råka uttyda vad de tyckt om hennes märkliga uppvisning tvingade hon sig att röra sig vidare mot bilen.

Hon försökte hoppa över vattenpölarna i den ojämna asfalten men missade och det läckte vatten in i gympaskorna. Lyktstolpen intill bilen var släckt och när hon kom fram grävde hon blint i jackfickan. Hon förstod inte hur mycket skit det rymdes i en liten ficka. Det var tomma halstablettspapper, nappen Nora slutat med för mer än sju år sedan, gummiband, kundvagnsmynt, pennor och gamla inköpslistor. Till sist kände hon den hårda metallen mot fingertopparna och drog fram nyckelknippan. Fumlande försökte hon trycka på låsknappen men händerna darrade. Det gick inte längre att styra sina egna muskler. Sin mun eller hjärna. Varför var allt tvunget att gå fel?

Ljudet som kom ur henne var högt, näst intill djuriskt. Hon skrek igen. De skrämda fåglarna flydde träden medan hon gled ner på huk och med ryggen mot den stängda bildörren stirrade hon rakt ut i mörkret. Regnet rann över ansiktet och blandades ut med tårarna. Förra veckan hade hon frågat kuratorn på vårdcentralen där hon jobbade om hon hade några goda tips vid ångestattacker. Det hade varit å en patients vägnar men det var tveksamt om hon lyckats lura den äldre kuratorn. Andas i fyrkant, fick hon till svar. Det var en klassiker. Man skulle också komma ihåg att uppmärksamma ångesten men inte lägga någon större vikt vid den. Den finns där men den har inte makten, sa kuratorn.

Judith tryckte nycklarnas spetsar in i handflatan. Uppmärksamma paniken, det var den lätta biten, det var som att peka ut en elefant i vardagsrummet. Det svåra var att inte låta den ta över kontrollen. Hon fokuserade på andningen och samlade ett djupt andetag av den friska vinden. Trots sin medicinska bakgrund hade hon aldrig förstått sig på det här med att andas i fyrkant. Hur gjorde man det, frågade hon sig själv. Antagligen var den enda anledningen till att det fungerade för att folk istället började fundera på hur de skulle fixa den där fyrkanten och att de för stunden glömde bort paniken. Fyrkantssaken gick sannerligen inte och istället höll hon andan tills yrseln fick henne att släppa taget.

Det löser sig, sa hon till sig själv och gned händerna över ögonen. Det löser sig. Jag har en frisk och smart dotter. Jag vantrivs på jobbet men jag har i alla fall ett jobb. Hennes pep-talk gjorde andetagen ytliga igen.

Ta kontrollen, du har makten. Du bor i ett fint hus och så fort du har vågat prata med Philip kommer allt bli bra. Du kommer bli lycklig igen. Greppet om nycklarna lossade och hon tittade ner för att se de röda avtrycken i handflatan. Men hur skulle hon kunna bli lycklig utan Philip? Det var ett moment 22. Inte lycklig med honom, och inte utan honom.

Hon strök fingertoppen över märkena och uppmärksammade de djupa linjerna i huden. Händerna ljög aldrig, de sa som det var. De avbitna naglarna avslöjade hennes dåliga ovana när hon var stressad. Hon fortsatte studera händerna. Det fanns ett litet ärr på långfingret efter att hon klämt sig i traktordörren när hon var liten och … Hon stannade upp vid förhårdnaden under vigselringen. Sakta strök hon den sträva ytan. Allt annat på handen var så mjukt men just den platsen var hård, likt sten. Det var ett resultat av att ringen hade gnidit mot huden i många år nu. Hon lossade ringen från fingret och läste graveringen på insidan – Där det finns kärlek finns det liv. Gandhi visste vad han pratade om. Kärleken hade hon och Philip tappat bort på vägen och nu kände hon sig död på insidan.

Hennes tankar tog abrupt slut när doften av ost slog emot henne. Hon drog blicken från händerna och såg pizzahaket på andra sidan vägen, med den glödande skylten på taket. Magen kurrade och hon vaknade upp ur sin trans av misär. Förvånat tittade hon sig omkring. Här kunde hon inte sitta, snart kom de andra ut och de hade redan tillräckligt att skvallra om. Hon behövde inte ge dem ytterligare material.

Judith reste sig upp. De genomblöta träningskläderna tyngde hennes kropp och kylan trängde sig in på djupet. Fort klickade hon upp låset och klev in i den städade bilen. Philip hade alltid tid att dammsuga de dammfria sätena men aldrig tid för dem. Aggressivt pressade hon ner luften i lungorna. Det gjorde ont i bröstet men hon brydde sig inte. I en handvändning var bilen igång. Hon torkade tårarna på den blöta jackärmen. Allt skulle bli bra, upprepade hon för sig själv men tvivlet var lika tydligt som fukten i hennes hår. Så fort hon kom hem till 80-talsvillan som stod på rad bland de andra skulle hon äntligen ta mod till sig och avslöja att hon ville skilja sig.

2

Glöm inte grönsakerna, sa Philip och tog Noras gaffel och tryckte på två broccoli.

Jag får inte äta gräs så varför får jag då äta det här? frågade Nora och sjönk ner på stolen. Om broccoli var orange som morot kanske det hade varit okej, pappa, men inte grönt.

Ljudet av bildörren som smällde igen fick Philip att titta upp och några sekunder senare öppnades ytterdörren. Han böjde sig bakåt i stolen för att kunna se ut i hallen. Där ute fick han syn på vattnet som droppade ner från Judiths träningskläder. Blicken han mötte var irriterad och han lutade sig framåt igen.

Mamma! utbrast Nora och sprang in i Judiths öppna armar. Judith pussade henne kärleksfullt på hjässan och en avundsjuka skavde i Philip.

Så ni äter fortfarande? frågade Judith.

Ja, eller jag är klar men pappa försöker mata mig med broccoli.

Vad har jag sagt om att mata henne, Philip? Mjukheten i Judiths ton var borta och hon släppte taget om Nora för att lägga bilnycklarna på byrån. Hon är nio och kan äta själv.

Jag matar inte henne, jag bara försöker få henne att äta lite grönsaker. Philip upptäckte att han fortfarande hade Noras gaffel i handen och släppte den omedelbart.

Fast pappa får gärna mata mig, sköt Nora in. Det är som om posten kommer direkt till dörren, alltså min mun då. Som hemkörning, och vem gillar inte det? Gratis dessutom. Sådant kan man inte tacka nej till.

Philip kunde inte hindra sig själv från att spänna upp ett leende, var fick hon allt ifrån?

Såja, gumman, gå tillbaka till bordet och ät upp så ska jag bara byta om snabbt. Judith noterade kastrullen på bordet. Du vet om att hon inte gillar broccoli, varför kokar du inte bara morötter? Sluta vara så komplicerad hela tiden. Laga pasta och korv som resten av oss!

Hon försvann in i sovrummet och han hörde henne öppna garderoben och dra ut en låda. En försvarskommentar om att Nora behövde lära sig att äta alla typer av grönsaker vilade på hans tunga. Det hade varit så lätt att bara släppa den fri och ge uttryck för sin frustration men som vanligt svalde han den. När han och Judith var yngre hade de vilda diskussioner om det mesta. Andra trodde de bråkade men det kom aldrig från en illasinnad plats. För dem handlade det om att uttrycka sin åsikt och underbygga den. När hade de senast haft en diskussion? undrade Philip, men kunde inte minnas ett tillfälle. De höll sig numera till envägskommunikation. Judith sa något och han bekräftade det. Judith var så trött när hon kom hem och han ville verkligen inte göra det värre för henne. Judith var inte bara hans hustru utan också den enda vän han hade.

Gumman, du behöver inte äta broccolin, viskade han.

Nora höjde ögonbrynen upp och ner, sedan tog hon en broccoli med fingrarna, stoppade in den mellan tänderna och bet av. Bara för dig, pappa, sa hon med munnen full. Men mamma har rätt, jag är nio. Om jag ska få hemkörning så vill jag ha pizza!

Han skrattade men slutade så fort Judith kom tillbaka, nu ombytt till ett beige kashmirunderställ. Genom luggen som kasat fram i hans ansikte såg han hur de åtsittande myskläderna kramade varje kurva på hennes kropp. De ypperliga brösten och den mjuka rumpan. Han kände värmen klättra längs halsen upp mot öronen. Hon måste ha lagt märke till honom för hon stirrade tillbaka med en sådan ilska att han nästan föll av stolen. Han slog bort blicken igen och skämdes för att han blivit påkommen med att beundra sin egen fru. Hon fortsatte vidare till köksbänken med hårda steg som om hon ville bryta igenom parketten.

Hur var skolan idag? frågade Judith och slog upp skåpet med tallrikar fastän han dukat till henne vid bordet.

"Den var väl bra. Jag ritade en tavla med röda rosor, ni vet som rosorna de på Bachelor delar ut och som rosorna som du brukade få, mamma. Innan Philip hann dementera det fortsatte Nora. Och sedan så lekte jag med Ester …"

Philip hade slutat köpa rosor eftersom Judith inte längre tycktes uppskatta det. Han hörde inte längre sin dotters redogörelse, bara hur Judith öppnade kylen och hällde upp yoghurt i sin skål. Alla rörelser var hårda och han kunde inte hjälpa att det kändes som att de var riktade mot honom. Att hans mat inte längre dög. Eller hans barnuppfostran. Inte bara det, att han inte längre var tillräcklig för henne. Han visste inte längre hur han skulle närma sig Judith, hennes trötthet och irritation, allt kändes riktat mot honom. Han hade försökt prata med henne om det vid något tillfälle men då hade hon hellre velat ge sig ut för att träna. Sedan kunde det kanske vara så att han undvikit ämnet för att han egentligen inte ville veta.

Judith lyssnade på Nora samtidigt som hon förde en sked med yoghurt mot de fylliga läpparna. Trött eller ej, hon var lika slående vacker efter en lång dag på jobbet som hon hade varit första gången han kysst henne under den där eken två kvarter från gymnasiet de gick på. Då var hennes hår också alldeles frissigt efter regnet.

Klangen av att Judith lät skeden falla i skålen fick Philip att komma tillbaka till nuet. Hon hade slevat i sig sin yoghurt och spolade rent skålen medan Nora fortsatte berätta om Oliver i hennes grupp som faktiskt ätit en mask och gillat det. Judith drog på munnen återhållet, som om hon var rädd för att le för stort. Det hade hon inte varit den regniga augustidagen för många herrans år sedan. Minnesbilder fladdrade förbi i hans tankar av hennes mjuka vågor av blont hår och hur de hängde fram över hennes rosa fluffiga jacka. Huden var så där solbränd trots avsaknaden av sommaren. I minnet höjde hon ögonbrynen bara för att sekunden därpå bryta ut i skratt. Nuförtiden kunde han inte få Judith att le, men för att vara ärlig hade han också slutat försöka. Rädslan hade verkligen förmågan att paralysera. Men han hoppades att hon förstod, genom hans tillgivenhet och ständiga omtanke, att hon fortfarande var en av de viktigaste personerna i hans liv.

Hallå, jag pratar med dig! Judiths stämma splittrade hans trans i tusen bitar.

Nora hade lämnat köket och satt nu i soffan med ansiktet nertryckt i surfplattan.

Jag läser med Nora, så fixar du disken, upprepade Judith.

Jag trodde det var min tur …

Jag har inte sett henne på hela dagen. Snälla, låt mig läsa med henne, sa hon i farten.

Givetvis, mumlade han tillbaka. Återigen kom ett tillfälle för honom att äga sin plats, men han visade henne hellre omtanke genom att låta henne göra det. Philip hade hört uttrycket – lycklig fru ger lyckligt äktenskap – och med det i åtanke samlade Philip ihop sin och Noras tallrik och gick mot diskhon. Härifrån kunde han se vardagsrummet där Judith varsamt kammade igenom Noras ljusa hår. De hade lagt många slantar på att öppna upp planlösningen. När han tänkte på det fanns det inte mycket kvar av det mörka och murriga hus de köpt när Nora föddes. Huset var nu istället inrett i skandinavisk stil, det var så Judith beskrev det för gäster. Philip undrade om alla stilar var lika överdrivet dyra fastän de bara var vitt och blankt. Det de hade införskaffat till sin första studentlya, som det excentriska porslinet från Myrorna, hade kastats ut. Det tillsammans med det secondhandfyndade soffbordet från 70-talet och Philips egensnickrade sänggavel. Det gick uppenbart inte i linje med skandinaviskt.

Nora kröp in i Judiths famn och tillsammans läste de en bok. Philip kände tårarna bränna i ögonvrårna. För att inte låta dem falla bestämde han sig för att diska för hand istället för att sätta ner i diskmaskinen. Han lät det ta sin tid. Skrubbade varje tallrik noggrant och om han missade en fläck gjorde han om hela processen.

Fingrarna blev sakta skrynkliga men han gillade hur tiden kröp fram för en gångs skull och hur det fick honom att känna någon form av kontroll. Han funderade över dagen och hur den rusat fram. Men han hade i alla fall lyckats sälja fem romaner och det var mycket för den lilla bokhandeln i Kävlinge men det bjöd inte direkt på en rafflande vardag. Med en suck skrubbade han glaset med borsten. Han borde kanske ha övergett det sjunkande skeppet som var fasterns bokhandel för att fortsätta med sin lärarutbildning. Det var så Judith uttryckte det, att Philip behövde göra något vettigt med sitt liv. Och visst fanns det logik i Judiths ståndpunkt men det tycktes omöjligt för honom att faktiskt sätta den planen i rörelse. Det var bättre att bara låta det vila, precis som allt annat i hans liv. En dag hoppades han att det bara skulle kännas som vanligt mellan honom och Judith, att livsvalen skulle vara kristallklara och att han skulle veta vad nästa steg var.

Okej, så du diskar fortfarande? undrade Judith. Jaja, säg nu god natt till pappa och så får vi hoppas att han är klar till frukost.

Tokpappa, du kan inte diska hela natten, sa Nora.

Han blundade när han kände hennes spröda armar om sin nacke. Hon luktade blommor, antagligen efter sköljmedlet, men han gillade tanken på att hans dotter naturligt luktade av rosa pioner och en hint av sockervadd.

God natt, pappa. En puss på kinden innan hon tog sin mammas hand och gick bort till rummet på andra sidan av deras enplansvilla. Det var det största rummet i huset och tanken hade varit att dela det i två men det blev aldrig av. Med den insikten svalde han hårt.

Älskar dig, pappa, sa Nora med handen vilande mot dörrkarmen. Du får alltid en ros av mig, det vet du väl?

Det jag vet är att du ser alldeles för mycket på teve, läs en bok istället.

Hon skickade honom en puss i luften och han fångade den.

"Det gör jag, men Bachelor – jag dör om jag missar ett avsnitt."

Du dör inte. Och det är på engelska så du förstår inte ens hälften av vad de säger.

Joho, det gör jag visst. Kärlek är ett språk vi alla kan.

Han kunde knappt hålla sig för skratt. Hans dotter var som en femtioplussare i en nioårings kropp. Jag trodde jag hade spärrat appen på din surfplatta. Har du knäckt lösenkoden på den igen?

Om jag har.

Hur? ropade han efter henne.

För att jag läser mycket och är smart, sa hon med en blinkning.

Det ryckte till och med i Judiths mungipor.

När middagens disk tog slut började Philip plocka upp ur diskmaskinen för att hålla sig sysselsatt. För om det var något han var kapabel till att lösa och få rätsida på, så var det disken.

Judith kom efter ett tag ut från Noras rum och gick direkt in i sovrummet som angränsade till köket. Det dröjde inte länge förrän hon var ombytt till torra träningskläder.

Vart ska du nu? frågade Philip.

Jag ska hinna med en runda kring kvarteret innan jag lägger mig. Hon snurrade upp sitt hår i en knut bak i nacken.

Okej, men du har ju precis varit på yoga?

Jo, men jag var hungrig och smällde i mig en hamburgare på vägen till passet och sedan fick jag höra att jag såg gravid ut.

Philip stängde kranen. Vad sa du? Det fanns en förväntan i hans ton som han inte kunde gömma. Judith, är du gravid? Kunde det verkligen vara så? De hade försökt i flera år. Eller kanske inte aktivt, men drömmen om en bebis var fortfarande vital.

Hur skulle jag kunna vara det, Philip? sa hon med betoning på hans namn. Det var åtta månader sedan alla hjärtans dag. Hon stirrade på honom länge innan hon bröt av. Jag är tillbaka om en timme.

Han satte på vattnet igen och tog diskborsten, som fortfarande var varm efter hans grepp.

Förresten … Hon vände sig om och gick tillbaka. Mellan sig hade de den breda köksön. Nej, det var inget. Han såg hur hon tvekade, vilket var olikt henne.

Vad är det? undrade han dröjande. Ifall någon hade bett honom att beskriva sin fru hade han använt sig av ord som modig och frispråkig. Att hon hade svårt att hitta orden fick skjortan på honom att klibba bak i ryggen. Var det här rätt tillfälle att föreslå att de skulle sätta sig ner med varsitt glas vin och talas vid i lugn och ro? Lätta sina hjärtan och rensa luften dem emellan. Han funderade och under tiden blev tystnaden tryckande, likt stundande åska. Han öppnade munnen för att föreslå det han tänkt men återigen kröp rädslan in i hans tankar och lamslog tungan. Om tillfället inte gavs kunde hon inte bekräfta hans farhågor.

Jo men …, började hon och skakade på huvudet innan hon fortsatte i ett annat lättare tonläge. Du kommer ihåg att jag ska på afterwork imorgon med Petra och Disa?

Det var inte vad han väntat sig av stundens allvar men han tog tacksamt emot lättnaden som sköljde över honom.

Nej, det kan jag inte minnas. Han stängde kranen igen. Jag ska ju träffa Anton. Jag har skrivit ner det, sa han och pekade på den öppna spiralkalendern som låg framme på köksbänken. Visserligen gömd under högen av reklam och ansökan som Judith skrivit ut till honom. Den som han behövde fylla i för att kunna återuppta sina studier så han fick sin lärarexamen.

Men jag träffar Petra och Disa sista fredagen varje månad. Det är inget nytt.

Nej, men sist ni sågs klagade du på att Petra hade blivit så bitter efter skilsmässan och att Disa bara snackade jobb. Så jag trodde inte att ni skulle ses lika ofta längre och sedan hörde Anton av sig. Jag har inte träffat honom på över ett år.

Det kanske jag sa men de är trots allt mina barndomsvänner, det är inget man kastar bort i en handvändning! Hennes käke spändes och det gjorde hennes ansiktsdrag mer kraftfulla.

Det förstår jag, och det är inget jag vill att du ska göra. Men … Han hämtade andan. Jag tror Anton behöver snacka av sig, du vet själv hur hårt skilsmässan tog på honom.

Herregud, så synd är det inte om Anton. Det bästa som kunde hända, det har Petra själv sagt.

Philip ville skrika, säga att det inte alltid handlade om Judiths känslor och Judiths behov. Irritationen blandades med ilska. Han öppnade munnen men hejdade sig när han mötte hennes blick. Huvudet vinklade hon på sned och det var som att hon inväntade hans reaktion. Som att hon medvetet tryckte på hans knappar för att hon ville se vad som utlöstes. En regissör i filmen han kallade sitt liv. Han brukade ta konflikterna. Judith brukade själv säga att de bråkade vilt för att efteråt älska som aldrig förr. Men han var inte arton längre och han kunde inte skrika lungorna tomma på luft för att sedan lyfta upp henne i sin famn med hennes ben om sin midja och slänga henne ner på sängen. De var vuxna och borde kunna ha lugna samtal utan att grannarna hörde.

Jag kollar med min pappa, svarade Philip till sist. Nora vill säkert sova över där.

De genomträngande blå ögonen mjuknade och om han inte vetat bättre så skulle han tro att hon blivit besviken över hans lågmälda reaktion.

Ja, gör så. Hon vände tillbaka och lekte med hörlurarna i sina händer. Om vi ändå är ensamma på lördag morgon kan vi prata.

Prata? Där kom det som han så länge hade undvikit och knappt ens vågat föreställa sig. Om vad? undrade han och höll andan.

Vi tar det då, sa hon kort. Ses snart.

Hon rörde sig som vinden och han var åter ensam. Borsten han hade hållit krampaktigt i föll ner i diskhon. Vad ville Judith prata om som Nora inte fick höra? Hans hårt slående hjärta yppade det han innerst inne redan visste. Att de hade varit på denna väg länge nu och slutdestinationen syntes i fjärran. Fast att låta den insikten slå rot var alldeles för hjärtekrossande så han släppte taget om den och kunde åter andas. Han satte tillbaka ner resten av disken i diskmaskinen och tog sig en bok att läsa.

3

Judith och Philip – 16 år

Judith hade aldrig valt eller kämpat för att bli populär, hon bara blev det. Möjligtvis berodde det på att hon hade tre äldre och väldigt omtyckta bröder och att de nitade alla som sa något illa om henne. Hon växte upp i Svarte, en liten by utanför Ystad, i tron att alla på skolan antingen drömde om att få vara henne eller vara tillsammans med henne. Gymnasiet däremot uppfattade hon som en plats med en inte lika hårdragen linje mellan de populära och de vanliga. Eller det var vad hon hade trott tills hon såg Marcus punktera nykomlingens cykel.

Vad är ditt problem? frågade Judith och knuffade till Marcus så han råkade snubbla baklänges rakt in i mataffärens vägg. Marcus var lång och stadig. Han tränade hockey tre gånger i veckan och han tog ingen skada av hennes lilla knuff utan bara skrattade.

Kom igen, det var ju roligt, sa Marcus.

Deras vänner följde bråket med intresse från en bänk bakom dem.

Det var det inte alls! Är du fem, eller?

Men han gjorde det så enkelt för mig. Han ber ju om att bli mobbad. Han gjorde en gest framför sig mot cykelstället intill stationen där den nya killen dröjde kvar.

Bara se på honom, vilket emo, och har du träffat hans föräldrar? De är lastgamla. Det går till och med ett rykte om att han blivit kidnappad av pensionärer och att de har manipulerat honom till att tro att de är hans verkliga föräldrar. Marcus skrattade till men Judith tyckte inte alls att det lät roligt.

Det var bara lite punka på cykeln, Judith. Jag tror han överlever. Se det som en insparkningsgrej och att det hör till när man flyttar till Svarte. Han sträckte sig fram och gned handen över hennes arm.

Trots jeansjackan skapade Marcus beröring vibrationer genom henne, men hon kunde inte avgöra om de var behagliga eller inte.

Förlåt, jag ska inte göra det igen om det gör dig så arg, fortsatte han mjukare.

Det var konstigt att hon med Marcus både kunde känna sig så mogen och så liten på en och samma gång. Marcus var hennes första riktiga pojkvän och de gjorde det mesta ihop, pluggade och festade, eller de gjorde allt det tillsammans med sin kompisgrupp, rättade hon sig. Deras kompisgäng hade alla hållit ihop sedan högstadiet och att de nu gick på gymnasiet i Ystad hade inte förändrat det. De enda gångerna hon och Marcus faktiskt var ensamma var stunder som denna – när de bråkade. Hon kunde inte ens minnas ett tillfälle när hon och Marcus pratat utan att bråka.

Marcus gav henne en puss på nästippen. Kom igen, Judith. Han jagade hennes blick och log större och större tills det blev till en grimas. Han såg så konstig ut att hon inte kunde hålla sig längre och brast ut i skratt. Han tog hennes skratt som en bekräftelse på att allt var okej igen och gick tillbaka till vännerna.

Vad var det med henne? frågade Anton.

Tror hon ska ha mens, sa Marcus med en axelryckning.

Hennes leende rasade omedelbart. Det var så typiskt Marcus. Med honom var det bra när det var bra, och riktigt dåligt när det var dåligt. Upp och ner som en dum berg-och-dalbana.

Judith vände sig om till sina vänner och fick ögonkontakt med Petra. Vännen himlade med ögonen åt vad Marcus sagt och flinade sedan. Petra var tillsammans med Anton, Disa med Ola och hon med Marcus. Det perfekta kompisgänget, hade