Instängda barn: Vittnesmål från Ystadsfamiljen, Bromöllafallet och Pastorpappans döttrar

By Leone Milton

Åsa, Roger och deras fem barn blev kända för oss som Ystadsfamiljen. Flera år senare minns vi dem fortfarande. Barnen som inte kunde äta en banan själva, barnen som aldrig fick gå i skolan. Hur kunde det hända? I Sverige? Det är tyvärr långt ifrån ett enskilt fall. Ami-Ro bodde isolerad på en gård i Skåne tillsammans med sina sju syskon, sin mamma Stina och pappa Bengt. De levde frånkopplade från omvärlden och utsattes konstant för hot och våld. Pappan fick senare öknamnet ”pastorn” i tidningarna när han dömdes till fängelse för vad han utsatt sina familjemedlemmar för. Melina hölls gömd från sin pappa i nästan två decennier. Mamman menade att han skulle gifta bort henne och hennes syskon – men sanningen var en helt annan. I "Instängda barn" har Leone Milton fått komma bakom kulisserna på Ystadsfamiljen och två liknande fall. Vad driver föräldrarna att låsa in sina barn och hur mår barnen som vuxna? Leone Milton är journalist och författare. Hon har tidigare skrivit bland andra "Plastikkirurgen", "Ta Makten", "Berättar du så dödar jag dig" och "Monstret från Anderna".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 30, 2023
• ISBN: 9789180006132

Book preview

INSTÄNGDA BARN

Vittnesmål från Ystadsfamiljen, Bromöllafallet

och Pastorpappans döttrar

Leone Milton

Copyright © Leone Milton & Word Audio Publishing, 2023

Omslag: Maria Borgelöf

ISBN: 978-91-8000-613-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB 2023

www.wordaudio.se

[e-mail]

Det här är en berättelse om Amelia, Ro och Melina. Tre flickor som Sverige glömde bort.

Kapitel 1

Familjen alla pratade om

Sommaren 2018. Tre polisbilar åkte längs Österlenvägen mot Ystad. Omkring dem hade rapsfälten mörknat och det skulle dröja ända till våren innan de blomstrade i gult igen. De sex poliserna beordrades att sätta på sig skyddsvästar eftersom man misstänkte att vapen fanns i det vitputsade huset.

När poliserna kom fram klev de försiktigt ur bilarna och smög runt till baksidan. Utan att knacka gick de rakt in. Det första som mötte dem var fyra barn, och i kommunikationsradion meddelade en polisman att barnen var vid liv. De fortsatte att söka av husets alla rum efter det femte barnet, samtidigt som föräldrarna skrek av chock och försökte förstå vad som försiggick. Några poliser började söka av ovanvåningen, där de upptäckte det femte barnet, också det var vid liv.

Föräldrarna var fortfarande rejält omskakade, och bättre blev det inte när ytterligare sex oinbjudna personer tog sig in i huset. De var socialsekreterare och de uppmanade barnen att gå till sina rum och packa lite kläder. Klockan var 15.02 när barnen tog farväl av sina föräldrar.

***

En kort tid senare fick en journalist på Sydsvenskan nys om familjen och skrev en artikel om hur de levt isolerade i sitt hus i Löderup på Österlen. Självklart måste han ha tänkt att det var en bra story, men att den skulle spridas som en löpeld genom alla medier i hela Sverige hade journalisten omöjligen kunnat gissa sig till på förhand. Plötsligt var det som om hela landet pratade om Åsa, Roger och deras fem barn, och de blev kända för oss som Ystadsfamiljen. Flera år senare minns vi dem fortfarande, även om det händer så mycket elände i Sverige varje dag har nyheten dröjt kvar i vårt kollektiva minne. Alla i landet vet vilka de var, eller rättare sagt, är. För familjen finns ju kvar, om än i splittrad form, så olik den avskärmade tillvaro de levt innan polisen och socialtjänsten klev in i huset och hämtade med sig barnen.

När jag i dag nämner Ystadsfamiljen för min omgivning är det ingen som hittills har sagt: Ystad, vad då? Vilken familj? Nej, alla jag har pratat med vet exakt vilka det handlar om: Just det, det var de där inlåsta barnen i Skåne, va? Ett av barnen kunde inte skala en banan själv, eller hur? På arbetsplatser och hemma vid köksbord har folk häpnat över hur familjen levde, och alla har vi ställt oss samma fråga: Hur kunde det hända?

Ja, det undrar jag också. Särskilt i ett land som Sverige. Ett land som stoltserar med att vara bäst på att skydda barn, med lagar mot barnaga och med en utbyggd förskola. Ett land som är känt för sin långa tradition av att ha uppsikt över sin befolkning. Redan i början av 1600-talet skrevs alla nyfödda in i kyrkoböckerna i varje socken. Genom att skriva den här boken har jag försökt förstå vad som gick fel för Ystadsfamiljen, men också för två andra familjer: barnen som växte upp med en pastor till pappa på en gård i norra Skåne och de två flickorna som blev kidnappade av sin mamma och flyttade runt till ett tjugotal olika platser i Sverige (och till och med i Australien), medan deras pappa förgäves sökte efter dem.

Jag vill ge alla de här barnen en röst. För under sina hela uppväxter hade ingen av dem någon som hjälpte – det omgivande samhället visste knappt om att de existerade … Jag vill också ge dem upprättelse – eftersom vi, som land, har svikit dem. Precis som vi fortsätter att svika andra barn. För det här fortsätter att hända. Barns hälsa och rättigheter äventyras och kränks av deras närmsta anhöriga. I tidningarna läste jag om en sjuårig flicka i Eslöv i Skåne som hållits inlåst i tvättstugan av sina föräldrar. Hon har misshandlats och vanvårdats till den grad att hon kom in till akuten i Lund undernärd, och med både hjärt- och leversvikt. Läkarna tvingades operera bort hennes magsäck eftersom hon fått i sig ättika så stark att den kan användas till att bekämpa ogräs. Det finns inget som smärtar mer än att läsa om sådant här – att läsa om när ett barn far illa. Varför slog ingen i omgivningen larm? Hur kunde den här flickan inte ha upptäckts av vuxenvärlden?

Så till sist vill jag, med den här boken, bidra till att fler barn i Sverige inte drabbas av föräldrar som håller dem instängda, som psykiskt och fysiskt misshandlar dem, och tar ifrån dem ett liv som alla barn förtjänar – ett liv i det fria. I slutet av boken har jag därför valt att ha ett slags intervjudel – en avdelning där jag intervjuat personer som är initierade och erfarna inom olika områden som gäller utsatta barn och vilka insatser och förändringar som krävs för att dessa barn ska få det bättre. Min övergripande frågeställning till de intervjuade personerna har varit enkel: Hur hittar vi barn som far illa i hemmet tidigare och hur hjälper vi dem på bästa sätt?

Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Låt oss återvända till Ystadsfamiljen. Jag har bytt ut familjemedlemmarnas namn. Precis som jag har bytt ut alla andra namn på de berörda, medverkande eller omskrivna personerna – förutom Alber, Melina och Ro.

***

Året var 2003 och Åsa och Roger hade köpt ett gammalt hus i Löderup. Ett litet, idylliskt samhälle på Österlen med en enda mataffär, en kyrka, en idrottsplats och en skola. Och så ett antal småhus och gårdar. Runt alltsammans böljar fälten och skiftar färg likt ett gigantiskt lapptäcke. Österlen är en vacker och rofylld plats dit många kreativa själar söker sig. Landskapet vid den skånska östkusten är känt för att vara hemvist för konstnärer, artister och författare, bosatta på många och glest utspridda gårdar. Ulf Lundell, Madeleine Pyk och Björn Ranelid är bara några få jag på rak arm vet har lämnat stadslivet för en lugnare tillvaro i denna lantliga miljö. Det finns många fler ditflyttade än så, men de två personer som jag nu kommer att berätta om är alltså Åsa och Roger.

Åsa var egenföretagare och ägnade sig åt att köpa och sälja konstglas. Det var något hon var riktigt skicklig på. Hon var ung och vacker med sitt blonda hår och behagliga ansiktsdrag. Hennes make var något äldre och hade varit gift tidigare. Och nu såg de fram emot att inleda ett liv tillsammans i det nyinköpta huset. Genom alla rummen var det tänkt att deras konstnärssjälar skulle få sväva fritt. Där var det också tanken att deras små barn skulle få den bästa tänkbara uppväxten. Åsa och Roger levde för sina barn, de var barnkära, båda två hade jobbat som pedagoger i förskolan, och Roger hade även varit au pair i USA. Deras liv kretsade kring deras barn.

De köpte till och med hästar till sina två äldsta barn. Och idylliskt som de bodde stod hästarna i en hage intill huset och betade. Två av barnen, Benjamin och Amelia, hade börjat rida på ridskola, men utan att trivas. Det blev huggsexa mellan ridskolebarnen om vem som skulle få de snälla hästarna, och Benjamin och Amelia ville inte rida på arga hästar som bits, eller långsamma hästar som sölar. Det kan jag förstå, och känna igen mig i. Sådan var också jag som liten. I ridskolan jag gick i på Värmdö utanför Stockholm ville jag bara rida på en enda häst, han hette Joker och honom gick det att lita på. Om jag inte fick Joker kunde det lika gärna vara, så då mockade jag hellre än att rida. Mina föräldrar var inte lika generösa som Benjamins och Amelias, de gav mig inte tre alldeles egna shetlandsponnyer.

Familjen levde inte bara på Österlen. Åsa och Roger hade stora planer med sina och barnens liv – internationella planer. Åsa ville att de skulle resa mycket och få se världen. Hon hade som mål att visa upp sin glaskonst, till exempel ville hon ställa ut på galleri på Manhattan i New York. Hon ville också lansera inredningskollektioner och hon föreställde sig att tillströmningen av kunder skulle komma från alla världens hörn. Därför köpte paret ytterligare en fastighet, en gammal landsortsskola, som också den låg på Österlen, men i ett samhälle en bit bort från där de bodde. I skolan kunde de ha ett utställningsrum för inredning och antikviteter, och den kunde också fungera som ett designhotell, eller varför inte ett konferenscenter?

Åsa och Roger drömde om mycket – och möjligheterna tycktes oändliga. Det var som om livets buffé var uppdukad framför dem, och det bara var till att plocka åt sig av det godaste. Åsa var en världsvan kvinna, hon var också bestämd och talför, medan Roger var en tystare och lugnare person. Och han kämpade med sin hälsa. Roger levde på bidrag på grund av sin kroniska huvudvärk, men det hindrade honom ändå inte från att fotografera, främst sin frus glaskonst i studion som de ordnat uppe på vinden, men han fotograferade också musikkonserter och modeller för en modellagentur.

Åren gick och det blev dags för det äldsta barnet Benjamin att börja i skolan. Året var 2007 och skolan de valde att sätta honom i låg inte i Löderup, utan en bit bort i en annan kommun. Turligt nog erbjöd just den skolan sina elever att utföra delar av skolarbetet hemifrån, om de ville, och det ville Åsa och Roger. Ganska omedelbart efter att de provat att själva undervisa Benjamin i hemmet insåg de att de tyckte om det. Förmodligen passade upplägget Benjamin särskilt bra eftersom han hade flera diagnoser; både adhd, autism och Tourettes.

Två år senare, när det var dags för Amelia att börja i skolan, skickade föräldrarna in papper om att få slippa skolplikten för båda barnen, med motiveringen att de tillbringade så mycket tid utomlands – och det verkade faktiskt stämma. Åsa och Roger levde det liv de drömde om – som konstnärliga, originella entreprenörer med bas i bohemiska Österlen, och med hela världen som arbetsfält. Mellan åren 2009 och 2011 vistades familjen i såväl Tyskland och Frankrike som en längre period i Norge. En utställning med glaskonst på Manhattan blev det faktiskt också. Ystad kommun beviljade parets ansökan om dispens från skolplikten och barnen behövde därmed inte skjutsas till någon skola på Österlen.

***

Åsa och Roger fick fem barn tillsammans. Det första barnet föddes 2000 och det sista 2014. Alla barnen var födda i Sverige, precis som föräldrarna, och troligtvis deras släktingar före dem. Ja, familjens nationalitet går det inte att betvivla när man ser bilder på dem – där ser de ut som en stereotypisk Svenssonfamilj med hårfärger i olika ljusa nyanser. Därför tog folk antagligen för givet att familjemedlemmarna pratade svenska med varandra, men så var det inte riktigt. Barnens förstaspråk blev i stället engelska. Åsa och Roger hade ju sina internationella ambitioner, och därför tänkte de att engelska passade barnen bättre. Dessutom fick barnen, enligt vad föräldrarna meddelat myndigheterna, sin undervisning på engelska via Lauren Springs School, som fysiskt ligger i Kalifornien, men som är känd för sin internetbaserade distansundervisning. Elever som går på Lauren Springs School är ofta barnskådespelare och elitidrottare, som på grund av sina jobb inte kan vara på plats i en vanlig skola som andra barn. Kända amerikanska skådespelare som Elijah Wood och Lindsay Lohan har gått där, och även systrarna Kylie och Kendall Jenner, som ingår i Kardashian-klanen. Men smakar det så kostar det: ungefär hundratusen kronor per barn och läsår.

Det skulle alltså innebära en halv miljon kronor årligen för familjen att låta barnen gå i den amerikanska online-skolan, en omöjlig ekvation för de flesta svenska familjer, och inte minst den här familjen, eftersom Roger var sjukskriven sedan länge och från Försäkringskassan endast fick några få tusenlappar i månaden. Åsas ekonomi varierade. Vissa år drog hon in ganska bra med pengar medan det andra år var skralt i kassan, som det kan vara för egenföretagare. Föräldrarna löste situationen med att köpa hem skolböckerna från skolan och själva sköta undervisningen. Och föräldrarna verkade faktiskt vara strukturerade och organiserade kring sina barns lärande. Men eftersom böckerna och undervisningen skedde på engelska blev barnen inte särskilt säkra på att skriva på svenska, och även i matematiken halkade de efter. Däremot hade de större kunskaper än de flesta svenska barn i både religion och historia.

Barnen gick i föräldrarnas skola de tider som andra barn gick i skolan, alltså ungefär från nio på morgonen fram till klockan tre på eftermiddagen. De fick också skriva prov regelbundet och ha lov. Men allt detta hjälpte föga eftersom barnen ju faktiskt inte gick i en riktig skola. Därför skulle de inte få giltiga betyg som de senare i livet kunde ha nytta av, till exempel i en ansökan till en högskola, eller i sitt cv när de skulle vilja söka ett jobb.

Ett annat stort problem med det här annorlunda pedagogiska upplägget var att föräldrarna inte var ärliga mot Ystad kommun. Varje år skickade de in intyg på att barnen gick i den amerikanska skolan, vilket ju inte var sant. Som motivering till att barnen behövde distansundervisning skrev de att familjen reste mycket, och det stämde visserligen, men bara till en början. Runt år 2012 förändrades nämligen familjens livsstil drastiskt, och de slutade helt och hållet att resa. I stället gjorde de raka motsatsen – de isolerade sig i hemmet på Österlen. Och trots att familjen under flera