Vågspel i Skogsbygd: Andra delen om Familjen Solklilnt

By Jan-Olof Persson

Vågspel i Skogsbygd är andra delen i trilogin om Familjen Solklint. Vi får följa Ture och hans familj genom nya dramatiska överraskande händelser.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 31, 2022
• ISBN: 9789180571357

Jan-Olof Persson

Jag-Olof Persson har under mer än trettiofem år arbetat som fristående konsult med uppdrag åt tung och medeltung industri inom Sverige.

Book preview

1.

Vid sjön

Ljuset vid Nybodasjön drar sig sakta tillbaka till förmån för augustinattens korta skymning. Ture sitter på sin favoritklippa i väntan på att de sista solstrålarna ska slå upp som en plym på himlen, som ett dagens sista farväl. Ännu en dag som tackar för sig och med sig tar alla gärningar och löften i en förhoppning om att morgondagen formas på ett lika lyckosamt sätt. Kvällen är varm med endast ett lätt luftdrag över sjön. Myggsäsongen är sen länge förbi och den fallande skymningen riktigt inbjuder till att låta tankarna vandra. Han återvänder ofta till den här platsen, när han vill få en lugn stund med sina tankar, som ofta går till exfrun Tilde i Kambodja.

Det är skrämmande berättelser som når via nyheterna om de röda khmerernas framfart med den egna befolkningen, med lemlästning utan någon särskiljning, och någonstans i detta finns Tilde för att hjälpa. Visserligen inte ensam, hon har Virpi, Pekkas fru med sig. Virpi och Tilde ett team för att hjälpa, troligen i ett kontinuerligt katastrofläge med att som anestesiläkare respektive kirurg göra en första insats i akut krisläge. Hur kan väl det se ut? En kontinuerlig ström av människor, gamla som unga, till och med små barn, som på olika sätt kommer till en provisorisk läkarpost för att få smutsiga djupa huggskador omsedda. Skador från machete, påkar och spetsiga störar, inte minst många skottskador och frakturer. Svårast säkert att i ett första steg välja bort alla de som ligger bortom räddning och hjälp. Fördela smärtstillande om det ännu finns att tillgå, för att så rangordna där insats känns meningsfull. Få alla att acceptera väntan i sin tilldelade turordning, samtidigt som de ser sina anhöriga sakta försvinna bort i ett töcken.

Ture ryser vid sina tankar och han kan inte förstå varför någon alls frivilligt vill försätta sig i sådana risker som att gå in och hjälpa där kaos råder. Han försöker skaka av sig all oro som tankarna på Tilde ger honom.

Ture bestämmer sig för att göra en resa söderöver, ner till Solklint. Det är allt för länge sedan som han var nere och hälsade på i Aleborg. Vad han hört från Pekkas föräldrar, Markku och Ritva, som nu driver Solklint på hans uppdrag, så är allt bara väl. Det som är väl för den ena kan vara något annat för den andre. Visserligen har även hans controller, den gamle bankdirektören Ralf Trygg sagt att allt är på topp, men vem vet? Ture bestämmer sig för att åka ner, så får det bli. En resa på etthundratrettio mil, det dubbla om man ser till återresan också, varför inte ta bilen, då blir det som en semesterresa. Ett välbehövligt avbrott från allt här hemma i Visteå, från oron över Tilde, från allt vad som rör hans företag med nyetableringar. Han bestämmer sig för att ringa ner direkt han kommer hem, tittar på klockan och ser att den redan är åtta. Ture reser sig för att gå hem, vill inte ringa någon efter nio på kvällen om han inte absolut måste.

– Markku, vem talar jag med?

– Hej Markku, det är Ture, allt väl?

- Hej på dig Ture, jo allt är bra här, hur har du det?

– Bara fint, förstås orolig för Tilde och Virpi. Även om Tilde och jag har separerat kan jag inte låta bli att oroa mig för henne.

– Jo, jag hörde av Pekka, inga roliga nyheter, men du ska se dom klarar sig väl båda.

– Vi får verkligen hoppas det.

– Vad har du på hjärtat, vill du komma och hälsa på här i härliga södern, i så fall är du välkommen.

– Precis vad jag tänkte, några dagars semester nere vid sydkusten i hemtrakten, har du något ledigt rum eller ska jag söka hotell i Aleborg?

– Du har tur för just den här veckan kan du få välja mellan två.

– Vad bra, då bokar jag ett av dom från i övermorgon om det är okej och så tre nätter framåt.

- Det är noterat och du är välkommen då. Du kan se dig som Solklint Havsbads gäst, vi ska be att få bjuda på den här vistelsen.

– Tack det var snällt men annars kan jag betala för mig.

– Kommer aldrig på fråga, du är vår gäst!

– Då tackar jag för det, och du förresten, har du hört något från Ralf Trygg, är allt väl med honom?

– Vi pratar varje dag och allt tycks väl. Ingen blir ju yngre, men det visste du redan.

– Är det något speciellt menar du?

– inget speciellt bara det vanliga, dagar blir till månader blir till år som sakta sätter spår lite här och där, en del synliga andra bara märkbara men kanske väl så djupa.

– Ska jag bli orolig för honom, är det så illa?

– Nej nej, det är inget, bara det naturliga åldrandet som vi alla dras med, så ingen oro nu för den skull. Men om inget annat så väl kommen då i övermorgon, det ska bli trevligt. Nu kommer Ritva att bli glad att få besök hemifrån.

– Och jag ser fram emot att få komma ner i gamla hemtrakten och gå längs stranden igen. Tack för stunden, Markku, vi ses.

– Hej då.

Ture hör linjen kopplas ner och sitter kvar vid telefonen en stund, försöker värdera vad Markku sagt. Inte lätt att veta vad det var han ville ha sagt om Ralf Trygg. Han tar fram sin telefonbok slår upp numret till Trygg, tittar på klockan som är halv nio, slår numret och hör ringsignalerna gå fram.

- Ralf Trygg. En skrovlig stämma raspar fram namnet

– Hej, det är Ture Solklint, låg du och sov?

– Ja faktiskt, det blev en liten stund nu, inget vidare program i kväll på TV:n, och då föll ögonen ihop. Kul att höra din röst. Har du planer på att komma ner?

– Precis vad jag har, nu klarar jag inte mig längre utan en nypa skåneluft. Jag kommer i övermorgon och stannar tre nätter. Har du tid att ses då någon dag?

– Tid är snart det enda jag har, bara du säger när så visst kan vi få till det.

- Jag tänkte starta tidigt och kör bil ner så om allt rullar på kanske jag kan komma till dig på eftermiddagskaffe. Ska jag ta med fikabröd?

– Gör gärna det för sen jag blev själv är det lite si och så med den saken. Kakburken skramlar för det mesta tom här i huset. Du kan höra av dig på vägen om du stannar till så jag vet att allt går bra för dig på resan.

– Fint, ska bli trevligt att ses, det var allt för länge sen, säger Ture.

– Var bor du, vill du ha en säng här eller hur gör du? undrar Ralf Trygg.

– Det fanns rum ledigt på Solklint.

– Då är den saken klar. Välkommen, det ska bli trevligt att språka en stund.

– Tack ska du ha, och jag håller med, ska bli trevligt, hej då, avslutar Ture.

Denna ensamhet, även Ralf Trygg som var en sådan centralfigur på sin bank, går nu sin ålders dagar i ensamhet, glömd och gömd av alla och envar. Undanstoppad och obehövd.

Så där ska jag aldrig bli, detta ska aldrig få hända mig, inte att jag ska gå som i isolat mina sista dagar i livet. Ture försöker bokstavligen skaka av sig tanken om sin egen ålderdom.

Pekka visar genast intresse när Ture ringer och berättar att han ska åka ner till Pekkas föräldrar på Solklint invid Skånes sydkust för att ta ett par dagars semester, som han uttrycker det. Finns ingen anledning att säga något om inspektion och uppföljning. Direkt blir det bestämt att Pekka åker med, och att de ska ta kontakt med Greta deras gemensamma kompanjon i konsortiet GPT AB för att göra en avstämning innan de åker till Skåne. Avstämningsmötet bestäms till följande dags morgon.

2.

Konsortiet möts

Ture vaknar vid sex på morgonen med en osäkerhet i kroppen, vad sa de för tid egentligen, det blev väl inte mer precist än nästa dags morgon. Han bestämmer sig genast för att lägga mötet till klockan nio, och sedan be Roland deras projektledare att ansluta först vid tiosnåret.

Det blir inget sittande på sängkanten den här dagen, ivern driver Ture och det är mycket att hugga tag i för honom idag. Snabbt genom badrummet med rakning och en dusch. Normalt är det kvällsdusch som gäller. Idag känns det dock som ett läge för att fräscha upp sig lite extra. Dessutom är det ett bra sätt att få upp ångan på en sekund. För att inte tala om hur skönt det är att känna det varma vattnet mot kroppen. Det blir som en mjukare övergång från sängvärmen till rummets tjugo grader.

Han stannar upp vid köksskåpet. Vanligtvis har de baguetter till sina konsortiemöten. Det förhöjer digniteten i jämförelse med alla andra möten. Ture bestämmer sig för att göra en liten frukost till förmån för denna väntande baguette, kaffe förstås och en källarfralla med ost. Han hinner precis sätta tänderna i frallan när telefonen ringer, med kinden full av fralla svarar han.

– Ture mitt i frukosten.

– Ursäkta jag ringer så här tidigt. Ture känner igen Markkus röst direkt.

– Prata du så lyssnar jag med munnen full.

– Du förstår igår kväll ringde en man som absolut ville ha rum på slottet, som vi kallar huvudbyggnaden numera. Bara minuten tidigare hade vi fått avbokat ditt gatuhus, så det blev ledigt, just den period som du vill bo här. Med andra ord har du hela ditt hus för dig själv och rummet på slottet det norpar jag från dig. Hoppas du tycker det är bra? Frukost ska du naturligtvis äta på slottet i vilket fall, det behöver du inte tänka på, det fixar vi här.

– Det var definitivt bättre, då får jag en chans att dona lite där. Du förstår Markku jag har hittills aldrig övernattat där. Städat ut all skit som var, möblerat och ställt saker på lager, men aldrig övernattat. Det blir premiär. Jag får känna hur det är att bo längs med vägen några nätter. Det kan bli en bra erfarenhet inför framtiden, bara trevligt inga problem, tvärt om.

– Jag trodde och hoppades på det och då ska jag inte ta mera av din tid, välkommen imorgon då.

– Tack, vi ses imorgon.

Ture återgår till sin frukost, känner att kaffet på den korta stunden tappat spetsen av sin värme, häller ur koppen i diskbänken och fyller på med nytt. Efter två snabba samtal till Greta respektive Pekka ringer han till Roland som lovar komma vid tiotiden. Roland ska då lämna en översiktlig avstämning men utan att ha efterkalkylen uppdaterad längre än till senaste månadsslutet, vilket Ture tycker är helt tillräckligt. Slutligen ringer han till deras konsortiekontor och ber om att de ska ombesörja baguetter med kaffe, samt att någon ska komma och göra notiser vid mötet. Ture hör att Bettan får frågan och svarar i bakgrunden att hon kan ta det. Med det känner han sig nöjd och trygg att allt blir som det ska, Elisabeth kan man lita på i alla lägen.

Konsortiekontoret har växt och blivit en grupp redan nu, lite större än vad Ture känner sig riktigt nöjd med. Han lyckades förhindra att Greta, Pekka och han själv skulle ha personlig sekreterare. Istället fick man till en gemensam funktion med kontorsservice, vilket ledde till färre personer och ändå med en större specialisering och förmåga. De tre har var sitt rum, oftast med öppen dörr, och alla kommer och går som arbetet motiverar. Ett arbete som sker med full frihet och under fullt eget ansvar för de egna uppgifterna.

Ture är särskild nöjd med att han lyckats arbeta in ett seende över gränserna mellan dem som jobbar där, ett misstag ett behov det tas omhand även när det ligger på kollegans bord. Ganska självklart kan man tycka, och det gör Ture, men ovanligt tyvärr. Naturligtvis har deras projektledare, som än så länge bara är en, det vill säga Roland, en egen arbetsplats, men det är sällan de ser honom där. Han är ständigt i rörelse mellan möten och återkommande små utryckningar för att lösa problem som har uppstått mellan några av deras anlitade entreprenörer eller kanske en felkonstruktion, en miss i ritningarna. De där kontorsnissarna skulle minsann behöva komma ut och se vad de ställer till med, det är så det brukar låta i dessa lägen.

Mestadels är det Greta som sitter på kontoret i nära samarbete med sin offert- och beredningsgrupp, en kritisk funktion i ett växande bolag. GPT AB expanderar så det knakar.

Ture svänger in med sin bil på en rivningstomt där det har anordnats parkering, tillfälligt har det sagts, och det var visst så där en tio år sedan. Han mäter in tomten med sin blick och spontant kommer tanken att här kunde man få in en huskropp med affärslokaler i botten, för att så uppåt lägga på kontorsytor och i de översta planen stapla ett antal lägenheter. En sak att ta upp med kommunens man Sixten Karmsten. Ture vet att en sådan fråga kommer Sixten alltid att direkt delegera, men av gammal vana och vänskap brukar han ändå välja den vägen in i kommunens labyrinter när han vill ha något utfört.

Greta är redan där när Ture sliter upp dörren till kontoret och som nästan alltid möts han av hennes leende ögon. Samtidigt hörs ett unisont godmorgon från medarbetarna. Han svarar medan han med oförändrat tempo går till sitt kontor, hänger av sig, sätter uteskorna och tar på sina Jesus-sandaler, som någon kallade hans remmade inneskor, av någon obestämd sandaltyp, inköpta på en semesterresa, var minns han inte. Han tittar på samtalslistan som ligger på hans bord och mappen med inkommande brev. I en annan mapp ligger koncept för brev där någon vill ha hans gillande och i samma mapp under en annan flik ligger alla de brev som kräver hans undertecknande.

Ture vill att alla ska jobba med fullt ansvar i frihet inom sitt område och det gör sig naturligtvis gällande i den här mappen också. Det är inte många brev som behöver eller ska gå in till honom. Det är så han vill ha det och det är så det fungerar, oftast till allas fulla belåtenhet. Om inte då ser Ture till att få ett snabbt avslut på insatsen innan det har uppstått någon större skada. Allt leder till en stor noggrannhet men också lika stor tillfredsställelse på kontoret.

Greta låter Ture få en halvtimme innan hon går in till honom. Hon tar en av stolarna vid det runda lilla konferensbordet, drar den till Tures skrivbord och slår sig ner.

– Godmorgon, allt väl? Är det något speciellt som händer, undrar Greta, jag tänker på det här plötsliga konsortiemötet som du ringde om?

– Ja, men nej, svarar Ture, egentligen inte. Jag satt i går uppe på klippan du vet och lät tankarna vandra. Där kom det för mig att jag inte varit nere och hälsat på i Skåne på väldigt länge. Jag vet inget om hur det går för Pekkas föräldrar med Solklint.

– Mm, den där klippan är en dynamisk plats. Saknar du henne mycket? frågar Greta.

Ture rycker till inför den direkta frågan som han inte var beredd på, och först efter en lång blick på Greta kommer svaret.

– Både saknar och är orolig. Tilde var min fru och även om hon bröt sig loss är hon en vän för mig. Mest orolig ändå skulle jag säga. Hur kan man ge sig ut frivilligt i sådan miljö med dom risker det innebär, det är för mig fullständigt obegripligt.

– Det märks på både dig och Pekka att ni är oroliga, och att ni försvinner bort för några sekunder nu och då. Du ska se, att dom kommer hem och att allt har gått väl för dom.

– Det får vi innerligt hoppas.

– Skåne så här i hösten, är det inte mest rusk där då?

- Kan vara både ock, med lite tur kan man få sig ett höstbad till och med.

– Låter riktigt härligt. Jag har faktiskt aldrig varit där, visste knappt att det fanns något som man kallar sydkusten. Det är mest ost- och västkust det pratas om överallt, säger Greta.

– Säg nu inte Österlen i nästa mening, för då får du gå iväg!

Greta känner igen Tures underton och vet att värdera vad han säger.

– Jaså ni söderslättsbor är avundsjuka på österleningarna?

– Inte en sekund, Tures rappa svar är helt spontant, vi är bara glada att upplänningarna håller sig där och inte kommer till Söderslätt. Men är det så, har du aldrig varit vid sydkusten, då borde det avhjälpas med det snaraste, tycker jag.

– Ja, det är sant, och visst vore det kul att komma ner dit.

– Varför inte åka med? Pekka ska med. Han vill hälsa på sina föräldrar. Kändes väl konstigt om jag åkte ner till hans mor och far och han själv inte vore med. Vi åker bil ner och det finns plats i bilen. Då blir vi tre som kan köra och bytas av, du vet det är över 130 mil enkel resa.

– Kan vi alla lämna kontoret här? Om något händer, vad gör vi då? undrar Greta.

– Du, det är för tre dygn och inte till andra sidan jordklotet, dessutom är dom skolade att klara det mesta själva. Säkert en semester även för dom som är här, om du åker.

Greta griper vad hon får fatt och det blir en brevsprättarkniv som hon hystar iväg mot Ture på skrivbordets yta. Den stannar mitt på bordet mot en hög papper.

– På allvar Greta, det skulle vara trevligt om du följde med och jag fick visa dig var jag växte upp.

– Men var ska ni bo, det finns inga hotell där i närheten, eller hur?

– Vet inte om jag berättat, men det är så att både Pekka och jag har egna hus som står för vår räkning där invid Solklint. Visserligen har vi sagt till Pekkas föräldrar att hyra ut även dessa hus, nu när Tilde och Virpi åkte iväg på sin resa. Vi har liksom inget behov av hus som står tomma där nere, då är det bättre att även de blir uthyrda. Igår fick jag först ett rum på slottet, det är inget slott bara huvudbyggnaden men dom kallar det så, säljer bättre. Sen ringde Markku i morse och sa att rummet hade blivit uthyrt, och istället hade mitt hus blivit ledigt, och där finns utöver ett sovrum även två gästrum, och där ska jag bo. Där finns det plats om du vill. Pekka ska naturligtvis bo hos sina föräldrar, som har ett av de andra gatuhusen för egen del. Vad säger du, kan det fungera för damen?

– Damen tackar för erbjudandet och ber att få överväga förslaget. Det blir snabba ryck, men det är som du säger, vi kan säkert lugnt åka iväg alla tre och lämna allt åt de som är här, dessutom är Roland hemma och det är mest inom hans ansvarsområde som det akuta händer.

– Frukosten har vi blivit lovade att få på slottet om vi inte vill dona själva. Båda delarna har sina fördelar. Det skulle verkligen vara trevligt om du följde med, säger Ture med betoning.

Greta tittar värderande på Ture och ser ett ärligt öppet ansikte som inte bär spår av att raljera eller föra något spel, det är mest troligt som han säger, han vill väldigt gärna ha hennes sällskap på den här skåneresan.

– Då får det bli så, jag följer med. Hur dags åker vi imorgon?

– Med hundratrettio mil framför oss vore det bra om vi kom iväg tidigt, för någon kisspaus går det åt och lite mat ska vi väl få på vägen.

– Vad är då tidigt för dig? undrar Greta.

– Själv hade jag startat vid tre på morgonen, men nu får jag väl höra med er, vet inte hur morgonpigg Pekka eller du är?

– Klockan tre det är inte morgon, det är natt för mig.

– Misstänkte det, fast det kunde bli en ny erfarenhet även det för dig?

– Nog har jag gått upp vid tretiden många gånger, säger Greta, fast för älgjakten då.

– Vi kan väl höra med Pekka vad han säger innan vi bryter arm du och jag?

– Du har väl en massa möten inplanerade där nere.

– Du får gärna följa med hela dagen, svarar Ture, det är bara trevligt, allt är informella möten. Du, uttryck det inte så inför Pekka, jag vill inte att det ska framstå som att jag åker ner för att kolla vad hans föräldrar gör eller hur dom klarar det. Jag säger att jag är på semester ett par dagar, kopplar av. Och Ralf Trygg bara måste du träffa, han är urtypen för en skåning.

– Jaså, hur är en skåning då som urtyp?

- Glad, öppen och full av gemyt! Har du svårt med morgontimmen kan jag ta första körpasset. Jag är morgonpigg.

– Jo jag kan tänka mig det. När är du inte pigg, Ture?

– Tro inget annat än att svåra stunder finns även för mig. Det viktiga är att kunna vända dom där låga stunderna till något positivt och kreativt, svarar Ture.

– Vilken härlig förmåga att ha, att kunna vända allt till något bättre!

Både Greta och Ture har under de sista orden rest sig. De känner att det är något de går runt hela tiden. Det finns mer att säga men det kan inte sägas här och nu.

Pekka kommer indundrande genom dörren till kontoret och då förstår både Ture och Greta att klockan är strax före nio, för mötet var utsatt till klockan nio prick.

- Hej, jaså ni är redan i farten och konfererar. Kommer ni fram till något då? Pekka i full fart som alltid, däri liknar han Ture även om olikheterna i övrigt är större.

- Vi har precis bestämt att vi får med Greta till Skåne, det var väl kul Pekka?

– Bra då kan jag sova i baksätet de första timmarna, Pekka tittar från den ena till den andra med en snabb blick, du ska väl iväg innan hin har slagit upp ögonen om jag känner dig rätt?

- Vi pratade just om det när du kom, och jag skulle gärna starta vid tretiden på morgonen om ni är med på det?

– Rent okristligt tidigt, men för en gång går det för min del. Greta förvånar Ture med sitt svar.

– Ni hörde mina villkor, första körpasset lämnar jag till er att tvista om, sen kan jag köra hela dagen om ni vill ha det så, Pekka låter väldigt bestämd innan han plötsligt bryter ut i ett skratt, bestäm ni vad tusan tid ni vill, det är sånt som löser sig!

– Låt oss säga klockan fyra då. Ture räknar på körtid och tänker på vad han bestämt med gamle bankdirektören Trygg och inser att han måste ändra detta igen oavsett.

– Är det fyra som gäller nu då? Pekka tittar frågande på ömsom Greta och ömsom Ture, och hans frågande blick besvaras av båda med en jakande nick.

De ser Roland sitta inne i konferensrummet och där sitter även Bettan. Tiden sprang visst ifrån dem när de höll på med det här dividerandet om tider och annat. Alla går snabbt in i rummet, tar sina platser, förser sig med kaffe och en baguette. Greta bryter sin mitt av och lägger tillbaka den ena halvan.

– Välkomna till det här snabbt sammankallade konsortiemötet. Ture hälsar alla lite högtidligt formellt välkomna som den spontane ordföranden av mötet.

– Se det som en uppföljning och avstämning med möjlighet till att förekomma vad det nu kan vara. Var så god Roland om du vill berätta om dina projekt

- Tack. Det kom lite hastigt på det här och jag har som ni förstår inte hunnit att uppdatera så som jag skulle velat. Utgående från det kan jag säga att det flyter på i vårt största projekt det vill säga på Carlsbo. Vi har noterat ett ökande materielsvinn och det tycks inte hjälpa med de staket vi satt upp. Vi skulle behöva få en mera precis leverans där inget levereras som inte omgående inom dagen behövs och blir monterat. Detta ställer krav inte bara på en noggrannare planering utan även på att logistiken är exakt. Annars riskerar vi väntetid, en sak vi definitivt vill undvika då vi är pressade både i tid och kostnad.

– Klarar vi färdigtidpunkterna för de olika etapperna?

– Som det ser ut idag, ja?

– Och du Pekka, vad säger du om de ökade kraven på leveransprecision?

– Det leder till ökad kostnad i fler transporter och möjligen även till ökad väntetid för varje åkare.

– Det kan inte hjälpas, vi får ta det, jag ber er samplanera inom era grupper för detta.

- Hur ser det ut med området invid Nybodasjön, vad kan du berätta, Greta?

- Kommunen har kontaktat länsstyrelsen och oss emellan sagt pågår ett kohandlande mellan kommunens olika enheter såväl som med länsstyrelsens enhet för naturreservat. Genom att göra investeringar i en fritidsanläggning på andra sidan sjön hoppas kommunen kunna få loss den markyta som vi efterfrågat. Troligen kommer man att vilja hantera allt som ett paket, om än sen genomföra det hela i flera etapper, och då givet fritidsanläggningen i ett första steg.

– Hm, för mig verkar det omvända som en smartare dragning, jag ska ta kontakt med Sixten Karmsten på Stadsbyggnads och höra hur han ser på det.

– Gör gärna det, men jag tvivlar på att det ligger inom hans sfär.

– Något annat som kan vara av intresse? Ture ställer en öppen fråga, men det tycks inte bli att någon tar den varför han fortsätter.

– Det slog mig när jag kom och körde in på parkeringen här bredvid, att det finns en del obebyggda markområden inom centrum här i Visteå. Vi borde kanske lägga lite krut på att göra en inventering av vilka potentiella byggprojekt som ligger där, om det är något som kunde passa oss.

– Det som mest sysselsätter oss nu inom projekteringsgruppen är dina egna projekt, säger Greta, med bygghandel och så vidare, stadsbyggnad frågar återkommande om vilken tidplan som gäller för de olika etapperna. Än har vi bara kunnat svara dom om etapp ett, bygghandeln, övrigt har vi fått låta bero, och det är ingen nöjd med inom kommunen, inte heller vi är tillfreds med den oklarheten, vi vet helt enkelt inte hur vi ska prioritera, det vill vi att du hjälper oss med, Ture.

– Ja, vem vill inte ha dom svaren, replikerar Ture, tyvärr kan jag inte leva upp till det nu heller. Det är ett aber, ett stort aber. De delar jag vill ha fram först, tycks vara de som är svåra att förverkliga, att förädla min skog i egen regi, det som jag åstundar mest, kräver också störst kapital med investeringar som gör att det glider i tid.

De närvarande vet sen tidigare hur läget är för Ture och ingen kommenterar under den korta paus Ture gör. Han står tvekande inför problemen som hopar sig i att expandera den egna sågverksindustrin.

– Däremot att resa en lada, fortsätter Ture, för att sälja byggvaror eller att tillverka halvfabrikat till byggverksamheten det går snabbt. Där är det istället att bygga upp en marknad som är begränsningen. Etapperna ligger i sekvens som ni redan vet med bygghandelshallarna i steg ett, halvfabrikationen i steg två, och tyvärr måste jag säga att sågen med det egna hyvleriet ligger bortom horisonten. Det är tungt att konstatera, men där har jag varit för optimistisk och underskattat de svårigheter som ligger i att skapa denna kapacitet i egen regi.

Det är svårt för Ture det här att inse att även han drabbas av gränser i förmåga och kapacitet, ändock är han inte beredd att rucka på den princip han lagt för all sin egen verksamhet såväl som för konsortiets, att vara självfinansierande om än med viss kreativitet vid etableringarna.

– Kan vi gå ut med det här då kommunen eller länsstyrelsen frågar nästa gång, är det okej? undrar Greta, som vill ha säker grund i de här avgörande frågorna, som ägs av Ture i tre roller, såväl kund som kompanjon och chef i samma person.

– Ligg så lågt ni kan, svarar Ture, om de absolut kräver svar, är detta vad som gäller. Det här ska ni även utgå från i ert eget arbete vid prioriteringar med mera.

– Då vet vi, och jag har inget mer. Greta sträcker sig efter termosen och häller på i sin kopp, tar därefter den halva baguette som hon lämnade då mötet startade.

- Då ska ni ha stort tack för att ni kunde ställa upp med så kort varsel. Vi får som vanligt ett internt protokoll. Vad tror du Bettan, när kan du ha det klart?

- Ge mig en timme, definitivt strax efter lunch.

– Tack än en gång, säger Ture, och så ni vet, Pekka, Greta och jag åker till min hemtrakt i Skåne och blir borta i tre dygn. I första hand får du ta det Roland om någon fråga kommer upp, och vill ni ha kontakt kan ni nå oss via Pekkas föräldrar. Du kan väl lämna deras nummer till receptionen, Pekka, och till Roland. Då ännu en gång tack, och jag skulle vilja att ni stannar kvar, Pekka och Greta, en liten stund.

Vad vill Ture dem? Greta och Pekka sitter undrande och väntar medan de andra lämnar rummet, vilket går snabbt och dörren stängs.

– Hör ni, vad ska vi tro om det där med materialsvinn? Vilka byggbolag har vi anlitat? I Aleborg hade vi problem med durkdrivna hantverkare, dom stal massor, men dom finns väl inte här? Hur kan vi förklara svinnet?

– Vad sa du för något, durkdrivna hantverkare, vem är det? frågar Greta.

– Menar du kanske svartfötter? undrar Pekka.

– Svartfötter är strejkbrytare vad jag vet. Nej det är en helt annan grupp, och ofta anlitade av byggmästare i Skåne.

– Nu får du allt förklara vad du pratar om, säger Greta, varför anlitar man några som stjäl?

– Jag ska försöka, men det är inte gjort med ett ord och det är en komplex grupp, inleder Ture trevande, och de durkdrivna hantverkarna känns inte igen på sitt ursprung eller språk, vilket de använder mycket sparsamt. Helt andra egenskaper utmärker en durkdriven. De gör ett mycket bra jobb, det måste jag ge dem erkänsla för.

– Men vad är då problemet, för problem tycks det ha varit, säger Pekka frågande.

– En durkdriven hantverkare är som regel skicklig i sitt yrke, säger Ture, jobbar som ingen annan, lever under enkla förhållanden utan att klaga. Den durkdrivne har sin egen syn på lagar och regler. Det är inte rådligt att ställa sig i vägen för en durkdriven, då de inget skyr i trängda lägen. En oförrätt mot en durkdriven hantverkare står kvar livslångt om den förblir obetald. De durkdrivna hantverkarna må vara solitärer till sin läggning, men då en oförrätt ska utkrävas går de samman som inga andra.

– Ändå så anlitade ni de här hantverkarna? Greta låter förvånad.

– Allt har ett pris, svarar Ture, billigare och bättre arbetskraft än de durkdrivna hantverkarna går inte att få tag på i vårt land. Vi såg valet av de durkdrivna som ett bra val, förnuftigt och ekonomiskt optimerat, sett till hela paketet. Det goda med det lite mindre önskvärda.

Pekka och Greta tittar på varandra osäkra över hur de ska förstå Tures berättelse.

– Du vet, säger Pekka, ett visst svinn har vi alltid haft här i Visteå från våra byggen. En del prima virke skrotas ut och annat stjäls rakt av. Jaktstugor och fjällstugor slukar virke och ett och annat lass har betalats av andra än mottagaren, så har det alltid fungerat. Det gäller att minimera.

- Ni ska veta att jag har sett detta ske nere i Skåne i stor systematiserad skala, men där är naturligtvis det durkdrivna inslaget av både företag med arbetskraft och hantverkare större än här uppe.

– Det är fel att säga att det är en inplanerad löneförmån, säger Pekka, men ingen här höjer ögonbrynen för ett visst svinn. Jag för min del ser det som en försiktighetsåtgärd av Roland och tycker det är bra, att även han är alert och smittas av den anda du försöker få in i bolagets arbetssätt.

– Vad är det för ruskiga typer du har jobbat med, säger Greta, rena anarkisterna i mina öron.

– Misstänker du att de har kommit hit, de där durkdrivna hantverkarna? undrar Pekka.

– Vi får vara uppmärksamma om det tar större fart, då måste vi agera och bryta en gång för alla. De var visserligen riktiga slitvargar och skickliga i sitt yrke, men vi ska inte tro att de är här än!

Ture rundar av och ångrar att han överhuvudtaget nämnde något om de durkdrivna hantverkarna. Varför ska de ha tagit sig hit till Visteå?

– Då ses vi klockan fyra imorgon, du bor så till Pekka att jag hämtar dig först, med andra ord kommer jag till dig fem över Greta, du får lite respit. Glöm nu inte baddräkten, hör ni!

– Alltid redo, säger Greta, den här gången med baddräkt, fast du får gå i först Ture. Men vad ska man packa med, du nämnde slottet, det låter så högtidligt, måste man klä om till middagen?

– Nej nej, det är enkel standard och det där med slott är en ren säljgrej, det är bara ett vanligt om än stort hus. Vi bor alla uppe vid vägen i gatuhusen, även om vi kan gå till den stora byggnaden för att äta om vi vill. Jag vet inte hur du gör Pekka?

– Vi får se hur det blir, vet inte om mina föräldrar har tid med mig. Är jag själv kommer jag säkert och gör er sällskap, är dom hemma gör jag sällskap med dom. Er ser jag varje dag!

– Du menar det räcker och blir över?

– Du sa det, Ture, men nåt åt det hållet ja!

– Vi måste göra någon gemensam utflykt när vi är där, utöver stranden finns det flera fina områden som absolut måste ses, säger Ture som känner sig manad att visa sin vackra hemtrakt, oj redan lunch, hur gör ni idag, ska vi äta gemensamt?

– Hinner tyvärr inte, måste göra ärenden, Greta böjer sig ner och får tag i sin handväska, reser sig och går mot konferensrummets dörr.

– Tyvärr, du får klara dig själv idag, måste iväg med bilen, men vi ses imorgon, säger Pekka.

3.

Besök i Skåne

Motorn spinner lugnt i Tures nästan nya Volvo 245:a som far fram på Riksettan. På korta sträckor har vägen byggts om till motorväg och det blir en liten paus jämfört med den hårt trafikerade gamla smala vägen med bara en körbana. I backspegeln ser Ture att Pekka sitter och sover.

Pekka dök direkt in i baksätet, precis som han varnat för dagen innan. Han gjorde sig redo för att få ännu en stunds sömn. Då Greta tog plats i bilen satte hon sig följaktligen fram. Det monotona ljudet har fått henne att dåsa till.

Det är inte utan det börjar suga i kaffetarmen och Ture sitter i valet och kvalet, stå ut ännu en stund och låta kollegerna sova eller köra av vid någon servering. Bäst att hänga i, ju längre desto bättre, det kommer ändå att bli sen kväll innan de är framme. Han tittar på hastighetsmätaren som visar 130 km/tim.

Om vi håller den här takten är vi framme på tio timmar, tänker han, och vet att det är en utopi då en reell medelhastighet ligger någonstans sjuttio till åttiofem kilometer per timme om man inga pauser tar alls. Med en lunchpaus och fikapaus faller medelhastigheten markant. Han kör