Alltid händer det något

By Barbro Alving

Borta bäst? När man tvingas vara hemifrån en längre tid, exempelvis på sjukhus, så längtar man ju hem. Till hemmets lugna vrå, som termen lyder. Då är det på sätt och vis gott för själen att dra sig till minnes att det funnits en och annan stund när det hade varit lugnare att vara därifrån ... Alltid händer det något är en kåserisamling som blandar humor och allvar av författaren Barbro Alving, även känd under pseudonymen Bang och som Käringen mot strömmen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726966541

Book preview

För oss äldre

Fröken Andersson och jag

God dag! Det är väl det minsta man kan säga till trofasta läsare när man återkommer i bokform efter att – f.f.g. på aderton år – ha hoppat över en säsong.

Det beror på fröken Andersson. Och om jag inledningsvis här säger några ord om fröken Andersson så är det, tro mig, inte för nöjes skull. Men hon är numera inneboende hos oss. Och då är det ju så gott som ofrånkomligt i en familjekrönika av denna art att hon tittar fram lite här och där i de följande kapitlen. Och då kan det ju bli förvirrande om man inte har presenterat henne.

För ganska precis ett par år sen fick jag något elaktyg i ryggen som småningom bestämde sig för att kvarstanna som (oförtröttliga) nervsmärtor i ett ben och en fot. Denna extremitet har vi döpt till fröken Andersson, i anledning av Birgitta Anderssons prisvärda framförande av sången om fötter. Man ska inte se ner på fötter. Are you telling me! Birgitta Andersson heter visserligen numera fru Bye, det vet jag mycket väl. Men jag kan inte ha ett norskt namn på denna fot, det får vara måtta på skandinavism. (Tilläggas bör, också i klarhetens namn, att småningom tillkom, utan samband med benet, mera för ordningens skull, även avsevärda stelheter och värkhistorier i båda axlar och armar).

Först var vi på sjukhus, fröken Andersson och jag. Sen tog jag henne utomlands, flera gånger, för att fly vårt muntra svenska klimat. En gång for vi till en berömd kurort långt borta i andra ändan på Medelhavet. Det makade ihop sig till november hemma. Denna ort var känd för ett sällsynt milt och jämnt vinterklimat. När fröken Andersson och jag hade vistats där en tid så stod det i tidningarna att man hade inte haft en sån november på sextiosju år. Dygnslånga kalla regn stod på tvären i vinden, på nätterna hade man sällskap av stormar som tjöt mot fönstren och på dagarna av sina kära, från Norden medhavda, långkalsonger och trikåsärkar.

Sen lyckades jag, som är fenomenalt skicklig i somligt, trassla in mig i två kurläkare från början. Båda var synnerligen dugliga, men de gick liksom i sär. För behandling på kuranstalten skulle det fyllas i ett formulär av doktor. Där fanns bl.a. en liten figur där doktorn skulle rita var han tyckte gyttjepackningar på axlarna skulle göras. Den ena doktorn ritade så det vart som en liten pälscape. Den andre ritade bara små epåletter. Det är första gången i mitt liv som jag känt mig som en generalsfamilj, dock utan att veta om jag var generalen eller generalskan.

Hur som helst: hur de packade så blev jag bara sämre såväl opp- som nertill. Dessemellan spatserade jag hemma i hotellkorridoren i ett par hemmagjorda hålfotsinlägg som jag fått låna av en snäll dam, för dom hade hon blivit bra av. Det var präktiga hålfotsinlägg, det var det. Men fröken Andersson blev gräsligt arg på dem.

Småningom for jag hem. Och alldeles resultatlöst var det hela inte. Jag hade en liten salmonella med mig. (Så det blev in på Epidemin! Men nog om det: någon allvarsstadig studie i svensk sjukvård ska vi inte ha; inte i denna bok).

Men det är så sant som det är sagt: Alltid händer det något!

Borta bäst?

När man tvingas vara hemifrån en längre tid – exempelvis, som antytts, på sjukhus – så längtar man ju hem. Till hemmets lugna vrå, som termen lyder.

Då är det på sätt och vis gott för själen när man får klart för sig att det funnits en och annan stund när det var lugnast att vara därifrån.

Som lugn vrå betraktad var mitt hem för övrigt en ganska lång tid inte alldeles exemplariskt redan medan jag var hemma och frisk. Det var den tiden när det lilla barnbarnet Stina hade rört ihop mig med tavlor. Det finns en porträttmålning av mig på en vägg på Torpet, ett utmärkt porträtt och mycket likt. Vid spädaste ålder hade Stina lyfts upp på sin mammas eller Virans arm och de hade pekat på detta porträtt och sagt: Mormor – allt detta i den vackra avsikten att hålla minnet av mormor levande medan denna var ute och flängde i längre tjänsteärenden.

Detta hade en följd som jag tror inte var helt väntad. Det lilla barnet fattade saken så att alla tavlor hette mormor. En lång tid vid besök i hemmet i stan pekade hon på vilken tavla som helst och sa med små barns kvillrande jubel: Mommo! Det gick ju an när jag fick vara ett romantiskt gammaldags landskap, eller en lugn skärgårdsvy, eller ett porträtt av Viran på vilket Viran ser mycket stilig ut.¹ Men vi har i tamburen en skiss av en tiger. Den är av Bror Hjorth och det är ett förnämligt djur i och för sig, men som mormor betraktad är den rätt ruskig. Den tavla hon annars helst pekade på och benämnde mormor var ett spädbarnsporträtt av mitt eget barn, alltså hennes egen mor, vid ett års ålder. Detta gjorde tidsbegreppen i familjen mycket förvirrade.

Numera har Stina gudskelov fått andra intressen i förhållande till mig. Hon förknippar mig helst med en gammal portmonnä som hon får låna. I den ligger lite femöringar. Det lilla barnet lullar omkring och mumlar oavbrutet om pengar, vilket bådar gott eller illa för framtiden, hur man tar det.

Men det var som sagt fråga om stunder medan jag låg borta då jag uppfattade att det var lugnast så.

En dag när Viran kom på besök var hon litet blek om nosen. Det berodde på, fick jag småningom veta, att natten inte varit helt fridfull.

Det började med att det ringde i telefon på kvällen. Det var en art av samtal som Viran tar emot och håller i gång med stor änglalikhet. Den här gången var det en av mina trofasta kompisar från den korta Långholmstiden för länge sedan. Hon ringer då och då och vill prata av sig ett eller annat. När hon är lite glad i mössan så kallar hon Viran för Svea. Mycket hövligt och fint, men alltså Svea. Jag tror aldrig vi kommer att få veta varför.

Nåväl, Viran pratade länge och vänligt med densamma. Sen blev det natt och hon gick och la sig. Tog telefonen med till jacket i sitt rum.

Klockan ett på natten ringde det! Viran grep sömndrucken luren – med aftonens tidigare strapatser i minnet – för att ryta lite. Dessbättre hann hon inte det. En försynt kvinnlig röst, tillhörig en granne, bad så mycket om ursäkt att den störde så här dags, men den ville bara tala om att herrskapets ytterdörr hade gått upp och stod på vid gavel!

Viran klev ur sängen för att gå och stänga denna elaka och mystiska dörr. Till pjäsen hör att Viran är ett lejon i allt utom att vara ensam i stor nattlig våning.

Hon tassade den långa gången mot ytterdörren, i mörkret. Plötsligt upptäckte hon att det var hon inte ensam om! Att tassa. Inne i andra delen av våningen hörde hon tydligt någons tassande steg, i mörkret.

Här ingrep nu försynen och hindrade Viran att få hjärtsnörpa. Innan hon hann det hördes nästa försynta röst. Den tassande var en manlig granne som också sett den öppna dörren och gått in för att se om någonting hänt. Vi har enastående grannar.

Men det var en evinnerlig tur att Viran haft telefon intill sig och förvarnats. Annars hade hon flugit ut i köket efter en stor kökskniv. Skräckslagna damer kan göra sådant.

Och då kunde hon ha fått en till att gå och hälsa på på sjukhus.

Lapplisa

Dess bättre är man inte ensam om saken. I tur och ordning kommer ens vänner – som i stor utsträckning också drabbats av ödet att vara ens jämnåriga – och är bekymrade över krångel med minnet. De tappar bort namn och