Livgivaren

By Elisabeth Tylstedt

Jordens befolkning hade under århundraden misslyckats med att bekämpa svält, fattigdom och svåra sjukdomar. Krig och elände var vardag och miljöförstöringarna ledde till slut till allvarliga konsekvenser för planeten. Världen som vi en gång kände led mot sin undergång. Ur askan reste sig nationen Patriam med rådet som styrde med planetens och människans bästa i åtanke.Ava har just slutfört sin grundutbildning. Hon är utvald att arbeta på Nöjesdepartementet som distraherar folket från felaktiga tankar. Dessutom är hon vald till att föda barn. Hennes hela liv är planerat och bestämt in i minsta detalj. Ava har accepterat sitt öde. Hon vet att Patriam bara vill hennes bästa. Men det är inte alla som är nöjda och under ytan bubblar ett livsfarligt missnöje som kan komma att riskera allas framtid ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788726941647

Book preview

Del 1 Allt är inte guld som glimmar

Självförsvar

Ava cirklade barfota runt Dira med händerna framför sig, redo för attacken som väntade. Boxningshandskarna fick de smala handlederna att verka ännu slankare. Hennes överkropp var lätt framåtböjd, axlarna rundade inåt, framåt, beredda. Fötterna ständigt i rörelse, små hopp och steg. Det bruna håret var uppsatt högt på hjässan i en tofs som hade börjat rasa under striden. Några lockar for irriterande nog fram ibland och skymde sikten. En droppe svett rann sakta nedför tinningen och rundade kinden i sin färd mot hakan.

Runt omkring dem pågick fler strider. För att ge kraft i slag och sparkar var det många som utstötte höga rop. Ava lyckades bra med att ignorera de höga skriken runt omkring henne. Att skrika var även ett sätt att skrämma motståndaren. Ava hade inte riktigt köpt det tänket. Om man skulle smyga sig på någon, kunde det vara förödande att ha vanan att skrika till vid anfall. Situationsanpassat, brukade i och för sig tränarna säga, det var viktigt att man inte blev förutsägbar.

Dira smålog så att tänderna skymtade. Det idoga tedrickandet hade gett dem en aningen beige nyans. Hennes svarta hår var inte bara uppsatt med en snodd i en hästsvans, utan även med ett hårdiadem av tyg som höll det på plats. Självklart var det gjort av hemodlat lin som färgats blått med hjälp av växten vejde. Ava hade varit med och skördat bladen i juni året innan. De korsblommiga växterna kan bli upp till en meter höga och blommar med många små gula blommor i täta klasar. Färgen som bladen ger är vackert indigoblå, en blandning mellan blått och violett.

Diras svarta ögon drog ihop sig och smälte nästan samman med den plattare, övre delen av näsan. Ava kände igen tecknet, smalnande ögon brukade föregå ett anfall. Diras vänsterarm for ut i ett hårt slag. Avas parering kändes upp i nacken och hon duckade smidigt för den efterföljande högerkroken. Själv svepte hon hårt ut med högerbenet med Diras smalben som mål. Men Dira var för snabb, hon hade redan backat undan, vänt och följde nu upp med en egen spark från sin höger. Ava föll med en smäll i golvet. Dira gjorde oblygt en liten segerdans med armarna över huvudet och vickande höfter. Ava blängde surt på vännen med sina gröna ögon. Dira brydde sig inte, tvärtom verkade hon se de illvilliga blickarna som en morot för att dansa lite till.

– Sluta sura nu Ava, skrattade hon, det blir fler tillfällen för dig att försöka klå mig.

Hon lade till ordet försöka en gång till för att ge eftertryck åt retningen. Dira drog av sig sina handskar och räckte generöst en hjälpande hand. Ava slog bort den med sin boxningshandske. Men det var som alltid svårt att vara putt på energiknippet Dira någon längre stund. Hon sträckte upp en arm, Dira fattade den vid handleden och drog smidigt upp henne. Ava fick en hård klapp på ryggen och ett förnyat löfte om kommande revansch.

De hade tränat kampsport tillsammans sedan de var sex år. Mest lek i början men med åren med mer och mer allvar bakom. De kunde fortfarande brista ut i skratt när allt inte gick som listigt planerat, de kunde varandra så väl nu. Det var annorlunda med nya motståndare, ibland svårare men det kunde även vara lättare. Bara ett fåtal lyckades byta stil mitt i en match men de fanns och var ofta väldigt framgångsrika.

Nu skulle den obligatoriska allmänna utbildningen snart vara över men de skulle självklart fortsätta träningen på fritiden. Basskolan hade de lagt bakom sig förra våren. Nu återstod bara några dagar av det Grundläggande Krishanteringsprogrammet.

– Nu går vi och dricker te och äter något innan det är dags för sjukvårdsprovet.

Dira gjorde en gest åt det håll där matsalen låg. Som alltid var Dira hungrig, precis som Ava. Innan de sprang iväg, fångade de tränarens uppmärksamhet. Han gav tummen upp för att signalera att de hade gjort bra ifrån sig även denna dag.

De två vännerna småsprang mot omklädningsrummet för att ta en snabb dusch och byta om till den med björklöv färgade gröna, korta tunikan med tillhörande löst sittande byxor. Den gröna färgen hade en svag ton av gult i sig men upplevdes som grön, vilket uppfyllde kravet på klädernas färg för dem från femton upp till tjugo år gamla.

På mjuka läderskor småsprang de mot matsalen medan de sista knapparna i tunikan knäpptes. Salen var redan halvfull av andra ungdomar klädda i samma vårgröna färg. Det som skilde dem åt var olika färger på hårband eller skärp. Alltid var det någon som ville sticka ut trots att instruktörerna kämpade emot. De flesta av instruktörerna höll hårt på en enfärgad uppenbarelse. De bar likadana kläder som ungdomarna, fast blå. Det var samma blå nyans, med en svag ton av lila, som Diras hårband. Det var lite kaxigt av Dira att välja ett blått hårband. Ava misstänkte att hon ville signalera att hon faktiskt snart skulle fylla tjugo år och då fick bära blått.

I matsalen försåg sig Dira kvickt med saftig morotskaka och te gjort på lavendel. Ava fastnade för rabarberkaka, bakad av vårens späda skott och svartvinbärste därtill. Ivriga slog de sig ned vid ett bord med andra som också genomförde sluttesterna. Ett babbel uppstod med frågor kastade mellan dem om hur de lyckats i de olika momenten. Slokande axlar hos en del av eleverna avslöjade vilka som skulle få kämpa ett tag till i något ämne. Av de obligatoriska ämnena i Grundläggande Krishantering; Brandsläckning, Självförsvar, Sjukvård och Överlevnad, tyckte Ava att delen närstrid i ämnet Självförsvar var svårast. I skytte brukade hon lyckas bra men närstrid var besvärligare. Det var inte det att hon inte visste hur hon skulle göra, det var mer att hon inte hade kallt tålamod. Hon blev otålig om motståndaren cirklade runt i en evighet istället för att gå emot henne. Många gånger gick det bra ändå men hon hade högre ambitioner och gick därför ofta från träningen missnöjd. Hennes tränare genom åren hade många gånger sagt att man tappar fokus om humöret får styra.

För Dira var det Överlevnad som inte alltid blev rätt. Hon saknade intresse för att smyga på villebråd i skogen och att lära sig vilka växter som var ätliga. Däremot hade hon fått beröm för räddning ur isvak, liksom när hon själv tog sig upp med dubbar fortare än någon annan. Kommande helg var det slutprov i Överlevnad för Ava. Diras eldprov var några dagar senare. Två och två skulle de lämnas uppe i bergen utan kompass och utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Målet var att ta sig tillbaka till utbildningslägret och komma fram utan kurrande magar. De skulle inte få med sig annat än kläder, stövlar, en typ av mugg som hette kåsa och en lång, vass fällkniv.

Avas tankar avbröts när Dira ryckte i hennes ärm och pekade på väggklockan. De hade bråttom till provet i Sjukvård. Hon slängde i sig den sista slatten te innan de småsprang iväg till lektionssalen.

Bröd och Skådespel

– Bröd och skådespel, muttrade Grim för sig själv medan han sorgset skakade på huvudet. Tårarna låg farligt nära att fylla hans ögon. Han ville inte dö, inte ännu.

Han sänkte hjässan mot bordet med en djup suck och drog med handen över ögonen. De rynkiga händerna fann vila en stund på bordsskivan tills han håglöst började plocka lite med en kvarglömd brödsmula. Tankarna vandrade till förr, tiden innan samhället förändrats så totalt. Det var svårt att föreställa sig nu hur livet tett sig innan Rationalisterna tog makten och införde krävande regler för, som man sa, planetens och mänsklighetens bästa.

Den romerske diktaren Juvenalis myntade för några tusen år sedan uttrycket Bröd och skådespel. Han menade att det var ett sätt att hålla folket i schack. Då använde man gladiatorspel med gratis bröd på läktarna. Idag har vi medborgarlön och ett helt departement som inte gör annat än finner på nya sätt att underhålla befolkningen. Distrahera, tänkte Grim. Varje revolution börjar med tankar. Om tankarna är fullt sysselsatta med annat, såsom underhållning, då slipper de styrande kritik.

Han drog sig till minnes att det en gång i tiden i Asien hade funnits ett land, där de styrande sett till att även kåkstäder utanför mångmiljonstäderna hade elektricitet framdragen. Varje liten hydda hade haft en parabolantenn. Filmer hade producerats nästan som i en fabrik och staten hade på så vis försett invånarna med färgglad, livsbejakande underhållning. Efter dagens slit för att få ihop mat för dagen, hade de fattiga kunnat samlas för att bli underhållna. De statliga organisationerna hade även anordnat tävlingsprogram där hopp gavs att alla, även den mest fattige, kunde vända sitt liv till rikedom och överflöd.

Nuförtiden visste ungdomarna inte vad som menades med en kåkstad. Man fick förklara att ordet kåk förr i världen var ett slanguttryck för hus. Dessvärre, i kåkstadens fall, inte hus som man önskade bo i. Begreppet fattigdom lämnade även det dagens unga oförstående. De kunde inte sätta sig in i vad det betydde att inte ha tillräckligt med mat och rent vatten för att kunna leva ett hälsosamt liv. Nu sades det att alla levde lyckliga i harmoni med planeten. Alla hade en uppgift och ingen gick hungrig. Han ville ironiskt kalla det för himmelrike men med religionernas avskaffande skulle han bara få höjda ögonbryn till svar. Bittert tänkte han på klyschor som han hört genom åren: Lycka kommer till den som tjänar Nationen. Är du nedstämd? Då har du bara ännu inte hittat det nöje som roar och tillfredsställer dig.

Han var själv den förste att erkänna att det styrande rådet hade lyckats i sin spektakulära vision. Visionen att utrota fattigdom, bidra till fred mellan världens folk och att vända den tidigare negativa spiralen för jordens hälsa. Fantastiskt på många vis. Extraordinära situationer kräver extraordinära åtgärder, med den parollen hade den då nya landsövergripande koalitionen gått till val och vunnit en jordskredsseger. Folk kunde inte ana vilka konsekvenser det skulle leda till.

På gårdens vind hade han hittat en gammal papperstidning. Kanske en av de sista som tryckts. Där fanns något helt otroligt: debattsidor! I tidningen hade han även läst något man kallade för Insändarsidan. Vanligt folk, som det verkade, hade skrivit under rubrikerna Ris och Ros. Förstummad hade han läst texterna under rubriken Ris. Där fanns kritik mot allt möjligt. Till exempel kritiserades de styrande öppet! Det var helt otänkbart idag! Barnen lärde sig tidigt i skolan att folket inte kunde ha det bättre och hur nöjda alla kunde vara tack vare det styrande rådets visdom och handlingskraft.

En djup suck undslapp honom. Angivare fanns överallt. Det gällde att hålla skenet uppe, inte vara alltför glad och inte heller nedstämd och grubblande. Lagom var bästa strategin för ett lugnt liv utan ovälkommen granskning.

Men han ville inte dö, inte ännu. Det fanns så mycket mer att uppleva. Lagen i Patriam var hård men tydlig, alla hade sina år utmätta. Jordens befolkning fick inte växa sig alltför stor igen. Uppoffringar var av nöden. Tårar rann nu nedför hans kinder, han kunde inte hålla dem tillbaka. De fastnade på de orakade kinderna innan de letade sig ner mot halsen. Ännu fanns det lite tid kvar. Den tiden skulle han nyttja fullt ut!

Överlevnad till skogs

När instruktören från kursen Överlevnad kom in för att väcka henne, hade hon redan varit vaken ett bra tag. Hon hade legat och lyssnat på de ljud hennes sovkamrater runt om i salen gav ifrån sig. I hennes sovsal var de tolv elever fördelade på sex våningssängar. Ava hade haft turen att få en översäng vilket var vad hon föredrog, eftersom hon upplevde att det gav en aning mer privatliv. Hon tittade dessutom hellre på taklamporna än undersidan av en säng.

Hon hade inte fått veta vid vilken tid de skulle komma för att hämta henne. Misstanken fanns att osäkerhet var en del av övningen. Tyst tog hon sig ned från våningssängen och klädde snabbt på sig. En sväng till badrummet medan instruktören väntade, på med de nya stövlarna och därefter ut mot den terränggående bilen som skulle ta dem mot skogen.

Det var tidig morgon och fortfarande mörkt ute. Den kalla luften kylde kinderna och hon huttrade till. Vid den stora bilen stod redan ett par ungdomar och väntade. Trots mössor stod de och stampade med fötterna för att hålla sig varma. En instruktör satt i förarsätet och betraktade lojt Ava när hon anlände. Klumpar av lera satt fast på fordonets grova däck och karossen bar stänk av jord och lera i stort sett överallt.

Ytterligare några deltagare kom och de var slutligen sex elever som fick de två saker man tilläts ha med sig vid överlevnadsprovet, en kåsa och en lång fällkniv. Samtliga fick ett läderskärp att fästa muggen och kniven vid. Med ögonbindel på famlade de sig sedan till varsin plats i bilen. Två instruktörer satte sig med dem, med största sannolikhet för att kontrollera att ingen tjuvtittade vart färden gick.

De åkte länge, tyckte Ava och insåg samtidigt att det kunde vara svårt att behålla känslan för tid när man skakar runt i blindo. Bilen hade redan stannat två gånger och instruktörerna hade lett ut två elever vid varje tillfälle, när bilen stannade på nytt. Någon sa hennes namn, Ava Lumadotter och dessutom namnet Igun Kirason. Hon visste vem Igun var men hade aldrig pratat med honom. Det här kunde bli intressant.

I mörkret hade de blivit ledda den sista biten till den punkt som instruktörerna tyckte var lämplig för dem att utgå ifrån. Snubblande hade de utan att kunna se tagit sig fram över mossiga stenar och känt daggtyngda grenar glida mot dem. Färden hade gått brant uppför så det var tydligt att de befann sig bland bergen.

Igun tog av sig ögonbindeln först. Ava spratt till när han rörde vid hennes axel med orden:

– Tiden är ute. De är borta nu.

Hon drog av sig sin ögonbindel. Solen hade precis gått upp. Vårmorgonen var fortfarande kylig. Ava var tacksam för sin varma ylletröja och regnjackan som täckte den. Hon vände sig mot Igun. Hon fick erkänna att han såg bra ut. De var många som hade lagt märke till honom första dagen på utbildningen. Rött hår skymtade under den gröna mössan. Hans slätrakade ansikte var ljust med några fräknar här och där. Hon visste att under tröjan dolde sig ljust håriga armar vars hårstrån rörde sig när musklerna under huden arbetade. Hon hade inte själv mött honom i strid men däremot varit åskådare när kurskamrater fallit till marken för hans hårda bensparkar. När blicken vandrade till hans raka näsa i profil, vände han sig mot henne. En sekund av förvirring for över hans ansikte innan de fylliga läpparna gled isär. Ava kände pinsamt nog hur hon rodnade. Vem lägger märke till en nästan främlings läppar på det viset? Det var ju inte direkt så att hon ville kyssa honom. De skulle bara överleva de närmaste dagarna tillsammans i naturen.

– Jaha, Igun tvekade som om han trodde att hon ville säga något. När hon teg och vände blicken mot omgivningen, tog han till orda:

– Vi vet i alla fall med säkerhet vilket väderstreck som är öster och därmed är det enkelt att peka ut de andra väderstrecken.

Ava nickade till svar. Hennes blick var redan på spaning över markerna efter ätliga växter. Frukost låg högst på hennes prioriteringslista just nu. Hon var ständigt hungrig. Grim, hemma på gården, skrattade alltid åt henne och sa att det skulle gå över med åren. Själv hade han inte alls samma aptit som förr, det hade hon lagt märke till.

Nöjt tog hon några kliv framåt i de nya, bruna stövlarna och började plocka nävor av våtarv. Lite av den gröna växten slank in i munnen. Hon fann som tidigare den milda smaken ganska angenäm. Mineraler och c-vitamin, perfekt första fynd, tänkte hon för sig själv. Igun harklade sig bakom henne. Först lite försiktigt men snart högre. Till sist ropade han:

– Men hallå, vad hände med att kommunikation och samarbete är grunden för överlevnad?

Hon vände sig om med en skyldig blick och munnen full av daggsköljd våtarv. Hon lufsade tillbaka till honom och sträckte ut en hand med gröna blad. Han tog emot dem med ett litet leende. Ava förstod att hon måste se ut som ett påkommet barn. Det retade henne. Hon sträckte på sig men Igun var fortfarande huvudet längre.

– Jepp, samarbete är nyckeln till överlevnad, mässade hon, låt oss planera lite innan vi rusar iväg.

En i taget återgav de minnen från vandringen i mörkret. Hur det hade luktat, känts under stövlarna och vilka ljud de uppfattat. Allt för att få en bättre bild av vilken typ av marker de gått genom. De enades om att det vore dumt att gå förbi uppenbart ätliga växter som inte krävde tillagning. Man visste aldrig vad som kunde finnas längre fram. Båda mindes att solen gick ned över fälten vid vägen som ledde mot utbildningscentret. Det de däremot inte kände till var vilken position de befann sig i, i förhållande till centret. Båda hade förutseende nog studerat kartor av området runt utbildningslokalerna, för att så gott det gick memorera utmärkande punkter som vattendrag, högre marker och vägar. Nu delade de sina tankar kring var de möjligtvis kunde befinna sig. Det var definitivt inte en lätt uppgift.

Innan de begav sig nedför berget, samlade de dagg i kåsan och drack så mycket de hade tålamod till innan muggen hängdes tillbaka i skärpet vid midjan. Planen var att gå nedåt i några timmar innan de slog tillfälligt läger. Där skulle de gillra lämpliga fällor, allt beroende på hur naturen såg ut just där. Igun kastade en blick mot himlen och kommenterade att vädret såg lovande ut. Med de orden började de sin vandring.

Några timmar senare kom de till en glänta vid en bäck. Jacka och tröja hade de knutit runt höfterna. Inte heller mössa fanns det behov av längre. Solen sken och lätta moln hade dykt upp vid horisonten. På vandringen