Estoniakatastrofen från polisens horisont

By Diverse

"- Mayday! Mayday! Silja Europa, Estonia!- Estonia, Silja Europa, Are you calling Mayday? Estonia, What's going on? Can you reply?"Men styrmannen på Silja Europa får aldrig svar M/S Estonia. Fartyget har gått på grund och som resultat mister hundratals människor livet. Den här artikeln kartlägger olyckan och polisens samt räddningsarbetarnas gedigna efterarbete för att försöka ta reda vad som hände och hur en sådan enorm katastrof kunde inträffa från första början.I Nordisk kriminalkrönika berättar poliser själva om sina mest uppmärksammade, omskakande, och svåra fall.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 1, 2019
• ISBN: 9788726018233

Book preview

Estoniakatastrofen från polisens horisont

Av Ismo Kopra, kriminalöverkonstapel, Helsingfors.

‒ Silja Europa, Viking, Estonia!

‒ Estonia, Estonia!

‒ Mayday, Mayday! Silja Europa, Estonia!

‒ Estonia, Silja Europa, are You calling Mayday? Estonia, what's going on? Can You replay?

Dessa korta meningar utbyttes mellan två passagerarfartyg på Östersjön en stormig onsdag den 28 september 1994 klockan 01.24 på natten. Det ena av fartygen, M/S Estonia, seglade under estländsk flagg och det andra var Silja Europa.

Den som lyssnat på inspelningen av detta korta samtal kan ‒ trots det sprakande radiospråket ‒ höra den smärta och nöd som avspeglas i radiotelegrafistens röst på M/S Estonia. I hans röst kan man förnimma en vetskap om snar undergång, att döden närmar sig. Samma sak upprepas, när styrmannen på Silja Europa nästan förvånad frågar:

‒ Are You calling Mayday? What's going on? Can You replay?

På hans frågor kom det tyvärr inga svar.

Med början från detta nödrop inleddes det händelseförlopp, som ofattbart snabbt fick det estländska flaggskeppet M/S Estonia att förlisa utanför Utö och försvinna i Nordsjöns vågor. Ett haveri av detta slag var sådant, att det kunde tänkas inträffa i någons fantasi, men knappast så som det skedde.

I de övningar som räddningsmyndigheter och frivilliga instanser genomfört, har man alltid utgått från mer normala och mer förståeliga haveriorsaker; att ett fartyg gått på grund och fått kraftig slagsida, drabbats av brand ute till havs eller att två färjor stött ihop. Att en modern, 157 meter lång och 24 meter bred, bilfärja går under på 30 minuter sedan den fått slagsida på grund av inströmmande vatten på bildäck, gick till en början inte in i vare sig sjöfolkets, räddningsmanskapets eller utredarnas medvetande. Övningar utgår alltid ifrån att det finns tid till räddningsverksamhet ombord på det drabbade fartyget.

Enligt anvisningarna klär man först på sig varmt, ser till att man får på livräddningsvästar och sedan förflyttar sig kontrollerat till livbåtarna, som därefter sänks ned på havet i tur och ordning. Ingenting av detta kom på fråga i fallet M/S Estonia. I stället rådde fullständigt kaos från första stund.

Om någon med siargåva före Estonias haveri hade antytt att en sådan här katastrof skulle kunna inträffa, hade varningen genast fått ordentligt mothugg från rader av specialister. Men än så länge har inget skeppsvarv lyckats bygga ett helt osänkbart fartyg och troligvis kommer något sådant heller aldrig att kunna byggas.

På våren 1994 slets botten upp på M/S Sally Albatross, när hon med full fart rammade ett grund i Östersjön. Om vädret varit sämre kunde det ha gått illa, men den gången var turen på passagerarnas sida. Det var en lugn, vacker marsdag, med fast is runt fartyget och det fanns flera andra fartyg alldeles i närheten, som genast kunde ta itu med