100 sekunder: -

By Anders Börjesson

Fyra killar från London följer sin dröm och börjar utveckla datorspel. De lyckas ganska bra. Arbetet flyter på, men allt förändras när de satsar allt och bestämmer sig för att utveckla sin nya idé. Ett spel som lika mycket är en upplevelse. Något världen aldrig skådat. Spelet med stort S. Projektet utvecklar sig till något stort och fantastiskt, men snart också till något mycket farligare än vad de kunnat föreställa sig. Spelet överträffar bokstavligen verkligheten och onda makter vill åt det till varje pris för att utnyttja till sin egen nationella vinning. De måste med list och samarbete hitta ett sätt att fly och överleva. De önskar sig inget annat än att få börja om. Till när de bara var fyra grabbar med en dröm....-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726673395

Book preview

Anders Börjesson

100 sekunder

SAGA Egmont

100 sekunder

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2015, 2020 Anders Börjesson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726673395

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Prolog

Just nu var det bara sitt hjärtas dunkande slag han uppfattade.

De sista instruktionerna hade han inte hört alls. Oavsett vad, så var det just här han ville vara. Han låg i något som skulle kunna liknas vid en tandläkarstol och tog ett par sista djupa andetag och blundade.

Han såg ljuset som blev till mörker. Han hör ett svagt surrande ljud som övergår i ett skarpt borrande.

Sedan svart och helt tyst. Plötsligt ser han genom sina ögonlock att det mörka ger vika.

Han öppnar ögonen och känner direkt igen sig. Starkt ljus. Det tar några sekunder innan ljudet kommer över honom som en flod.

Så otroligt mycket folk! Vilka läktare och vilken stämning.

Han ser gräset innan han känner doften. Så fint gräs även efter så mycket slitage av dobbar. Det borde vara mer slitet tänker han.

Han känner en rysning i kroppen. Jag är här men ändå inte. Så coolt, så fantastiskt coolt. Han koncentrerar sig åter på nuet, på det tveksamma i vad som verkligen är här, men han njuter.

Det kan inte finnas någonting som är bättre än det här. Han ser sina lagkamrater och de ser honom. Han är en av dem, just nu, just här.

Hur lång tid har det gått? Kanske 15 sekunder och redan är han mer än nöjd. Han ser ner på sin matchtröja som så klart är blå.

Blå med vita och röda detaljer.

Han tycker sig till och med känna att den är en aning svettig, eller är det bara inbillning?

Så går han de 30 – 40 metrarna fram till straffområdet.

Tusen och åter tusen jublande fans skriker rakt ut.

Det är han som har avgörandet i sina egna händer.

Nästan bara Bayernfans bakom målet, eller för den delen i hela arenan. Han befinner sig ju i Bayerns kula. Men han hör tydligt sina fans däruppe på läktarna.

Nu får han bollen kastad till sig av domaren, ganska långt ut på planen, så han får bära den mot straffpunkten.

Bollen är lite hårdare än vad man skulle kunna tro och han ser små gula fält på bollen som ser lite fåniga ut, men han är så uppe i det blå tillsammans med allt runtomkring att det inte bekommer honom det minsta.

Det är han, publiken och målet.

Schweinsteiger har just prickat insidan på stolpen, så det står 1-1 i matchen och 3-3 i straffläggningen.

Neuer är helt klädd i neongult med tre svarta ränder över axlarna.

Han står redan på linjen och hoppar jämfota upp och ner för att se så lång ut som möjligt, antagligen.

Som om det skulle kunna förändra någonting.

Han försöker suga i sig varje känsla till fullo. Nästan som om han skulle kunna explodera i tusen bitar av ren lycka. Men han har fortfarande en kort stund kvar. Bollen ska sättas i nät och vad händer sedan?

Han tänker på att i verkligheten så var det här det sista som Drogba gjorde i Chelsea. Innan han flyttade. I och för sig kom han tillbaka som en kung. En sista spark för seger. Nu tillhör den sparken honom. Det är han som ska sparka upp Chelsea, sitt Chelsea i sjunde himlen.

Han har alltid tillhört Chelsea av hela sitt hjärta.

Han lägger upp bollen på straffpunkten. Han bär London på sina axlar.

Hela England intalar han sig själv. England mot Tyskland.

Han backar en bit utanför halvcirkeln bakom straffområdet och tittar på domaren.

Domaren avvaktar … pekar på Neuer att stå still på sin linje.

Han tittar på bollen igen och sedan på domaren. När signalen kommer, så vet han exakt vad han ska göra. Neuer fintar en aning åt höger och går sedan mot vänster. Det vet han.

Han har sett Drogba slå den här avgörande straffen flera gånger.

Många år sedan förstås, men det här glömmer man inte.

Benen skakar och han nickar knappt märkbart till domaren som någon konstig bekräftelse på hans hemlighet.

Som om han skulle veta någonting. Sedan känns det som om allt sker i ett långsammare tempo.

Han börjar den korta ansatsen med ansatsen med höger fot och allt känns kusligt rätt. Han hör publiken, han vet att han kommer att skjuta lågt till höger om Neuer, eftersom han kommer att lägga sig åt vänster.

Bara två steg. Träffen på bollen känns just ingenting.

Han ser tidigt att Neuer går i sitt vänstra hörn och han ser bollen gå som en kanonkula på anda sidan.

Han jublar rakt ut.

Publiken vrålar ikapp med honom och han fortsätter av bara farten runt till vänster och ser Chech komma emot sig med utsträckta armar och ett skrik av triumf rakt upp i den svarta tyska natten. De springer över till andra sidan. Där det är mer blått på läktaren.

Sedan kommer alla andra på en gång och han ligger plötsligt underst i en hög av spelare.

Han hinner tänka att tiden går och att han vill försöka få ytterligare en skymt av folkmassan och den totala lyckan.

Kramar och jubel.

Sedan känner han en kort stöt i tinningen.

Så lätt men ändå så omisskännlig. Eftersom den kommer inifrån och inte alls känns verklig just här och nu, vet han vad som gäller.

Han ligger fortfarande ner under andra spelare. Tar ett par djupa andetag och blundar.

Ljus, ljud och doft försvinner som i en osynlig tratt runt honom.

Han känner sig otroligt trött men samtidigt lätt i sinnet.

Lycklig är ett annat ord som han hinner tänka innan det blir svart igen.

Röster hörs och med ens blir hela världen ljus igen.

Gabriel Ridley ligger kvar i det som liknar en tandläkarstol. Han ligger bekvämt där. Som under alla tidigare tester. Det pratas runt honom och till honom, men han kan inte svara. Han ser alla frågor i sina båda kollegors ögon innan han utan att hjälpa det känner att han börjar le.

Från öra till öra och han kan inte hindra det. Han känner att inga ord räcker till utan skriker ur sig alla känslor. Rakt ut i det lilla rummet där han ligger.

Hur var det? Vad såg du? Var det verkligt?

Frågorna haglar över honom och han måste hejda dem genom att sätta upp sina händer. Det tystnar så sakta runt omkring honom och han tar ett par andetag.

Han känner att han är torr som öken i munnen och får en mugg vatten.

Till och med det gick som vi trodde tänker han och tar ett par djupa klunkar. Det är nu helt tyst och alla väntar på honom.

Det här blev ju inte riktigt som vi trodde, började han och försökte se besviken ut utan att lyckas det minsta.

Det blev så in i helvete mycket bättre, fortsatte han högt men med en röst som inte riktigt bar utan sprack i något som liknade falsett.

Jublet inifrån konferensrummet visste inga gränser och alla i rummet kramar om varandra som efter en seger.

Att programmet skulle fungera så bra ihop med allt annat var en riktig seger. Alla ville höra vad Gabriel tyckte. Det kunde bara vara lyckat med det leende som han visat upp på andra sidan glaset.

Gabriel!, sa Isak.

Jag tror att alla vill höra hur det var. Kan vi ta oss in i konferensrummet så kan du få berätta för oss alla?

Gabriel fortsätter att le, men skärper sig en aning och nickar bifall.

Om jag bara får samla mig lite så tror jag nog att jag ska orka med det, sa han ironiskt.

Gabriel höll sina händer för sitt ansikte och försökte stänga ute omvärlden några sekunder.

Han andades långsamt några gånger och försökte samla sig.

Det var inte lätt. Han var fortfarande upphetsad efter sin upplevelse.

De hade lyckats till slut.

Lyckats fullt ut.

1.

När Gabriel var 8 år, alltså för ganska exakt 16 år sedan, så bodde han med sin mor och far och sin två år yngre syster i en liten stad utmed kusten. Han hade inga direkta problem i skolan förutom ett visst utanförskap på grund av sin blygsel.

Han ville inte gärna prata och när han väl fick en fråga i klassrummet av sin fröken, så var det ett knappt hörbart svar som hördes. Läraren fick i stort sett utan undantag med hög röst svara honom

Jag hör dig inte Gabriel. Du måste prata tydligare.

Det var inte att han inte kunde svaren. Det var inte det som var problemet. Han kunde alltid svaren på alla frågor.

Han kände en osäkerhet när han skulle öppna munnen.

Han tyckte att alla andra såg rakt igenom honom.

Så alla hans innersta tankar som han inte själv förstod.

Ibland virvlade det som en storm i hans huvud.

Han kände ingen oro eller rädsla över dessa fritt farande funderingar. Han tyckte ibland att han kunde höra sina tankar, sina egna funderingar som han inte förstod.

Som om hans hjärna var äldre än han själv. Han var säker på att han skulle förstå när han blev större, så han lät dessa virvlar av meningar flyga fritt. Men han förstod så klart att han nog inte skulle försöka förklara det för sina klasskompisar. Inte för någon skulle han berätta.

Därför ville han inte prata högt. Inte öppna munnen alls faktiskt, med rädsla för att orden skulle försvinna ut.

Att han inte skulle kunna stoppa sig själv.

Det fick inte hända, så han var hellre tyst.

Hemma behövde han inte prata. Hans lillasyster pratade för dem båda och Gabriels föräldrar såg väl någon sorts jämnvikt då den ena pratade för två och den andra inte alls.

Han kommer att prata tillräckligt när han blir större, brukade hans mor säga om det kom på tal.

På sommarlovet mellan andra och tredje klass så förändrades allt under några sekunder. Gabriel och hans syster klättrade i ett träd bakom garaget. De klättrade alltid i just det här trädet eftersom grenarna satt så perfekt för barn.

Lätt som en stege, brukade de svara om någon ropade till dem att ta det lite försiktigt.

Gabriel satt högt uppe i trädet och han såg sin syster på väg upp till honom. Det var varmt. Solen var på väg ner och han kommer ihåg att en fågel flög förbi i höjd med honom själv.

Vinden som alltid kom från sjösidan svalkade inte.

Sedan föll hans syster plötsligt rakt ner.

Inget skrik.

Inget försök att få tag i någon gren.

Bara rakt ner i marken. En svag duns som en säck potatis och sedan tyst.

Han satt kvar en stund utan att röra sig. Han såg sin syster på marken och inte heller hon rörde sig.

Han satt och funderade på om han drömde. Att han snart skulle vakna. Så klart var det här en dröm, tänkte han.

En syster kan inte ramla ner från träd. Inte från ett träd som är lätt som en stege.

Det började som tusen flugor i hans huvud, sedan skrek han rakt ut.

Han kommer inte ihåg vad. Han såg sin pappa komma runt hörnet.

Han såg honom lyfta upp sin dotter. Han hörde honom ropa på någon. Säkert på mamman.

Han satt kvar i trädet när ambulansen kom och när den åkte. Han funderade på varför ambulansen inte åkte iväg med påslagna sirener.

Var det inte bråttom?

Varför hade inte en ambulans bråttom? En ambulans har alltid bråttom. Det är därför det finns ambulanser.

Han satt kvar i trädet tills han hörde sin pappas röst. Den var låg och liksom ihålig.

Gabriel! Kom ner nu.

Och helt plötsligt var han nere på marken. Hans pappa satt på knä och lutade sig lite mot den skrovliga stammen. Gabriel ville gå in, men det var någonting konstigt med hans pappa. Där stod han och såg på sin far.

Allt var så overkligt. Han såg sin pappa resa på sig. Det var han, men ändå inte han. Han såg skräck i sin fars ansikte och sprang in till sin mamma.

Det var ingen där. Han lyckades ropa på henne, men det var som om all luft var slut. Han satte sig på en stol.

Pappan kom in och satte sig på en stol bredvid.

Vad skulle han säga till sin son?

Vad säger man till en son som just sett sin syster slå ihjäl sig? Han sa ingenting.

Utanför fortsatte sommaren att pågå, precis som om hela världen inte hade gått sönder.

Det blev aldrig sig likt i huset igen. Nu fanns det ingen som pratade och de ord som hans föräldrar hade fått fram mellan systerns ständigt forsande ordflöde tycktes vara slut.

Visst kom det en höst och en vinter efter det. Visst klev livet fram igen sakta, sakta, men ingenting blev sig likt igen. Gabriels mamma och pappa orkade bara försöka leva sina liv under ett år, men under sommaren därpå så åkte hans pappa bort och kom inte tillbaka.

Gabriels mamma, Lou, klarade sig undan något bättre än sin man som inte orkade vara kvar. Gabriel kunde så småningom prata med sin mor om det mesta, till och med om sin far. Men han hade helt och hållet låst in minnena av sin syster och de ödesdigra sekunderna i trädet.

Och på hösten när han började skolan efter sommarlovet rann det plötsligt över för honom. Han hade under rasten stått lite för sig själv som han brukade göra när några större grabbar kom fram till honom.

Vet du vad Gabriel din lille skit? sa en av dem med sylvass röst.

Det var en kille som absolut visste vad som hänt med hans syster.

Var har du din syster? Klättrar hon i träd? Va!

Det svartnade för ögonen på Gabriel och minnet av hans syster fullkomligt exploderade i hans hjärna.

Killen blev nog mest förvånad när han såg en knytnäve komma farande mot sitt ansikte.

Han kom dock inte ihåg vad killen sagt förrän en bra stund senare.

Då satt han hos rektorn med sin mamma vid sin sida.

Det här är inte likt dig, Gabriel, hade rektorn sagt.

Han vände sig till Gabriels mamma.

Det är ju ändå mer än två år sedan det hände. Kan det vara någonting annat tror du?

Lou sa ingenting på en lång stund. Gabriel sa ingenting heller.

Sedan reste hon sig och sa med svag röst, men som ekade i Gabriels huvud.

Jag tar med mig Gabriel hem. Jag hör av mig.

Och sedan gick de.

Det dröjde länge innan Gabriel kunde berätta för sin mamma exakt vad som hänt i trädet den där dagen för tusen år sedan.

Jag knuffade henne inte, fick han fram, och sedan kom tårarna.

Han somnade i sin mors knä och vaknade mitt i natten av en mardröm. Han kom inte ihåg så mycket av drömmen, men han kände att det var sin syster han drömt om. Och hon föll igenom ett stort mörker och han kunde ingenting göra.

Han pratade mer och mer med sin mor. Om skolan, om kompisar, om lärare och drömmar.

Det blev bättre med tiden och han var snart tillbaka på skolan. Faktiskt var han inte längre den som fick stå själv i ett hörn på rasterna. Plötsligt var det som om han blivit någon annan.

Han hade växt inom sig. Han såg med andra ögon på sina klasskamrater och de såg att han förändrats. Nu kom de fram och fjäskade för honom och han lät det ske.

Redan före jul var det han som förde befälet i klassen.

Ingen pratade någonsin mer om Gabriels syster. Han försökte tränga undan de bilder på sin syster som då och då pockade på uppmärksamhet.

Han stängde in dem i ett mörkt hål. Men ibland kom mardrömmarna tillbaka och det kunde han inte göra någonting åt.

Han ville inte drömma mardrömmar om sin syster, men de kom och gick som de ville.

Under några år från det att Gabriel var 10 år, flyttade den lilla familjen flera gånger. Ett par år i Shanghai, något år i Paris och några år i New York där han avslutade high school.

Lou jobbade då som strategisk inköpare på ett stort industriföretag och hon tog möjligheten att flytta när den kom.

Hon och Gabriel kom varandra väldigt nära under dessa år, och han utvecklade sitt sinne för språk, historia och teknik.

De hamnade de till slut i London och bestämde sig redan första veckan för att inte flytta därifrån.

Gabriel kom på något sätt in på London Metropolitan University, eller London Met. Vanligtvis kommer man in där genom bra betyg eller kanske möjligen via en släkting inom den brittiska politiken. Gabriel kom in via en ganska stor bunt euro.

Det var han och hon. Några andra släktingar trodde sig Gabriel inte att det fanns, men en vårdag, när han var inne på sitt tredje år kom hon hem från jobbet och grät.

Tårarna rann som små smala fåror nerför hennes kinder. Hon kom långsamt och tyst fram till honom. De höll om varandra en stund. Hon försvann nästan i Gabriels famn och de stod så en lång stund. Till slut sa hon utan att släppa sin son.

Din morfar är död.

Gabriel som inte ens visste att han haft en morfar, förstod först inte vad hon menade.

Jag har själv inte träffat honom sedan jag var barn, men jag blev uppringd av en advokat idag.

En advokat lyckades Gabriel få fram.

Jag visste inte ens … men hon avbröt honom.

Han har tydligen bott på ett privat sjukhem i Florida av alla ställen

De lösgjorde sig från varandra och satte sig på varsin köksstol.

"Enligt advokaten som ringde och som faktiskt bjöd mig på lunch. Han tyckte inte vi skulle ta en så här stor sak på mitt kontor, så vi träffades på stan. Advokaten berättade vad morfar gjort sedan han åkte och han visade mig ett brev och ett testamente.

Det rann ytterligare en tår nedför hennes kind som hon strök bort med handen.

Jag fick aldrig chansen att lära känna honom och nu är han borta.

Gabriel tog sin mammas hand i sin.

Men varför hörde han aldrig av sig?

"Jag vet förstås inte om han kontaktade mormor, men hon nämnde honom aldrig. Och sedan gifte jag mig och ändrade mitt efternamn.

Så…, han hittade mig kanske inte helt enkelt, eller han kanske inte ville. Vad vet jag"

Men han visste ju hur advokaten skulle hitta dig. menade Gabriel där han satt.

Morfar hade ingen aning, men advokaten fick i uppdrag att hitta mig och det gjorde han idag.

Vi klarar det, sa han tyst.

Det gör vi ju alltid. Du och jag.

De satt en stund i köket medan solen gick ner. Sedan sa hon plötsligt, som om hon lika gärna skulle fråga om han var hungrig.

Vi har fått ärva pengar. Eller snarare en massa fastigheter.

Han kunde inte riktigt se hennes ansikte i det skumma köket, men det lät som om hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta.

Han fick efter kriget för sig att köpa hus som han tänkte bygga om till bostäder till ensamstående mammor.

Gabriel tyckte han hörde en lättnad i hennes röst.

Hon berättade för Gabriel det advokaten för några timmar sedan berättat för henne. Hennes pappa hade bara lämnat den lilla familjen och tagit båten till USA efter krigsslutet.

Hon hade bara varit ett par år och han var väl bara inte intresserad av familjelivet. Så enkelt som så.

Men han hade tydligen gjort bra ifrån sig där borta utan sin familj. Hon fortsatte med stadigare röst.

De har fastigheterna… Var finns de någonstans? undrade Gabriel med en lite mer ivrig röst.

Advokaten visade mig lite bilder och frågade vad jag skulle göra med dem.

Gabriel sa ingenting utan lät sin mor fortsätta.

Jag kan inte så mycket om fastigheter, men advokaten har känt morfar i hela sitt liv och arbetat för honom alltid. Det kändes lite som i Batman.

Batman?

Ja, filmen alltså. Du vet Batman. Han har ju en betjänt eller vad man ska kalla honom. Alfred. Advokaten påminde ganska mycket om Alfred. Det kändes som om jag kunde lita på honom.

Ja … och.

Ja, jag frågade om han kunde hjälpa mig att sälja hela rasket. För inte tänker jag flytta till USA inte, å nej, så roligt ska vi inte ha det.

Men mamma… det är väl inte helt lätt att bara sälja så där. Det beror väl så klart på vart de ligger, men ändå. Och vad kan vi få betalt? Och vad ska Alfred, förlåt, morfars advokat ha?

Det spelar nog inte så stor roll vad han vill ha. svarade hans mor med en röst som faktiskt inte riktigt kunde hålla sig för skratt.

De här lägenheterna kan man nog sälja tror jag. Vet du var det fanns en massa hus som ingen ville bo i på 50-talet? Det här är helt sjukt, jag vet, men området är lite dyrare idag.

Okej.

Det var helt tyst i några långa sekunder. Allt var stilla i deras lilla kök.

Manhattan!

Manhattan?

"På 50-talet var det varken modernt eller fint att bo på Manhattan. Alla flyttade ut till Queens, Long Island eller liknande områden.

Han hade en del pengar och fick förstås en hel del fastigheter för de pengar han hade, eftersom han köpte på gator som ingen ville bo på.

De flesta tyckte att han var en idiot som köpte på en så vidrig plats som Manhattan av alla ställen. Men han fick sina fastigheter uthyrda. Han tog in en lagom hög hyra som betalade kostnaderna för att rusta upp till hygglig standard plus lite extra.

Eftersom hyran var relativt låg, hade han bara trogna hyresgäster. Han hade också tur som fick rätt hjälp med alla papper och ökade på sitt innehav när det blev pengar över.

Han betalade sina medarbetare ordentligt och de blev väldigt lojala och trogna sin chef. Med tiden så började hyresgästerna starta lokala affärer och till och med företag med kontor som också ägdes av morfar.

Han har tydligen aldrig haft en framträdande roll i det hela utan har alltså haft tur att lära känna rätt personer som hjälpt honom med allt från kontrakt och avtal till uthyrning och så småningom ytterligare inköp. Dessa personer, där Alfred varit en, har utan att jag vet säkert också gjort sig en hacka. Med all rätt. På 70-talet blev det åter igen kris i New York. Kaos på gatorna och staden var nära konkurs. Då kunde man köpa en lägenhet som egentligen var värd miljoner för under 100.000 dollar.

Jag vet faktiskt inte hur många fastigheter och lägenheter på Manhattan som han ägt. Men under åren har de här männen, alltså morfars gamla vänner hjälpt honom att köpa billigt och sålt dyrt så nu rör det sig, bara för morfar, om 25 stora eller ganska stora lägenheter.

Alla på Manhattan, men utspridda från Downtown till Upper East Side.

Han har betalt och fått hjälp med allt, han har haft råd med de bästa och nu har vi 25 jävla lägenheter i New York eftersom den enda ägaren var en man med tur, din morfar. Min far. Och nu är det vi! Fy fan!"

Vad har du sagt till advokaten?

Jag ville prata med dig först, sa jag till honom.

Jag vill veta vad du tycker vi ska göra.

Jag vill inte bo i New York jag heller, svarade han kort och fortsatte.

"Så jag tycker han ska sälja. Vad tycker du, helt ärligt? Vad är det värt tror du?

Jag tycker också att vi ska sälja. Men ärligt talat, någon exakt siffra fick jag inte, men när jag bad honom om en försiktig gissning, så hamnade han på omkring 350-400 miljoner dollar!

Det sista viskade hon som om hon var rädd att någon skulle höra dem. Att det var någonting farligt eller något att skämmas över.

Det blev tyst igen, men den här tystnaden var annorlunda. Mjukare.

Han sa,

Bra, men hur gör vi med morfar? Vi ska väl betala för en fin begravning och en begravning kostar ju en slant och ……

Han slutade där.

Plötsligt skrattade hon högt. Ett förlösande skratt som smittade av sig på honom.

De skrattade tillsammans för första gången på mycket länge.

Han kunde inte sluta skratta, ville inte.

Det var ett befriande skratt på något sätt. När de sansat sig något reste hon sig upp och kom fram till honom.

Gabriel.

Hon sjönk ner på knä framför honom och tog hans händer i sina.

Fattar du hur mycket pengar det är? Fattar du Gabriel! Även lågt räknat så är det så mycket pengar att det inte går att fatta. Kanske så mycket som 400 miljoner dollar!

De satt kvar sedan det blivit mörkt utan att tända någon lampa. De pratade om framtiden. Om pengar. Om jobb och utbildning.

Jag kommer att säga upp mig och börja måla på heltid.

Hon hade efter olyckan för en evighet sedan tagit upp sitt målande sporadiskt. Försökt att hitta en balans i tillvaron med hjälp av lite penslar och färg. Men det hann aldrig bli någonting mera än en dröm.

Inte förrän nu, då en förmögenhet ramlat ner i huvudet på dem.

Kanske ska jag behålla en av morfars lägenheter ändå? Det kanske inte är så tokigt att bo på Manhattan om man är konstnär? Bo bra till och med.

Det sista sa hon mer för sig själv, men hon sa det med en lätthet. På samma sätt som man unnar sig att åka taxi till en fest istället för att ta cykeln. Lätt och enkelt.

Men, vi får se. Du då Gabriel? Vad vill du göra, nu när du kan välja. Självklart vill jag att du bor kvar hemma hos mig, men jag vet att du snart vill hitta någon egen liten lya och nu får du fundera på vad du vill göra.

Han hade inte hunnit fundera så långt. Han hade inte hunnit fundera på någonting alls.

Alldeles nyss var de en vanlig liten familj med vardagliga problem, såsom räkningar, hyror, spara till semester, jobb.

Nu fanns det ingenting normalt med den här familjen. Så, vad ville han göra? Om han fick välja fritt.

Jag har tre kompisar på skolan, började han efter en stund, men visste inte hur han skulle fortsätta.

Han kom på sig själv med att sitta och le.

Det är så att vi har några idéer som vi tänkt testa. Det är egentligen lite olika typer av dataspel, men vi har inte hittat någon som vill ställa upp på projektet rent ekonomiskt. Men de skulle kunna säljas över hela världen.

Han pratade rakt ut i mörkret där de satt, men han visste att hon lyssnade.

Vi tror att det kan bli något och med en del pengar så kan vi så småningom få fram någonting riktigt bra. Ingen av oss tycker att skolan hjälper oss och vi ser egentligen ingen nytta att gå klart.

Du har väl drygt ett år kvar, eller så? Och jag tycker absolut du ska gå klart skolan i alla fall. Ni hinner med allt ni vill ändå. Men efter det… absolut. Hur mycket pengar skulle ni behöva?

Frågan kom rakt och utan spår av ironi.

Jag kommer aldrig att sätta hinder i vägen för dig Gabriel, fortsatte hon.

Med så här mycket pengar kommer vi aldrig att behöva bekymra oss om den saken. Så, vad har du tänkt dig? Fem miljoner pund? Eller kanske tjugofem?

Vi kommer nog ganska långt med fem, sa han och koncentrerade sig på att låta så säker som en tjugoettåring kunde vara.

Då säger vi tjugofem till att börja med, svarade hon.

Men jag har två krav.

Hon gick och tände en lampa ovanför köksbordet.

För det första får ni inte göra någonting olagligt, eller farligt. Du vet ju hur oroliga mammor kan vara. Och för det andra …

Hon funderade ett ögonblick på fortsättningen.

Du sa att ni skulle sälja spel över hela världen.

Det är ju målet så klart.

Då kommer ni inte att klara er själva eller hur?

Nej, vi kommer säkert behöva vara lite mer folk. Jag kan prata med några som vi …

Jag har ett annat förslag, avbröt hon och tittade honom i ögonen.

"Om ni ska starta ett företag. Det låter som det. Så vill jag inte att det bara är en massa kompisar härifrån.

Nej, se till att välj folk från andra ställen, från andra länder. Blanda in andra nationaliteter. Det blir bättre så. Ni kommer att få en bredare syn på allt ni gör. Satsa alltså på folk från andra länder. Inte bara gamla tråkiga England. Är du med på vad jag menar?"

Visst, vi får väl leta upp folk lite längre bort. Det låter kanske klokt.

Kör på det tycker jag. Och inget olagligt, hör du det!

Absolut inget olagligt, kanske lite otäckt, men inget olagligt.

Hmm. Ska vi försöka hitta någonting att äta kanske? fortsatte hon sedan i mer lättsam ton och gick fram