Julsånger och smällkarameller

By Anna Alemo

Julsånger, julsånger, julsånger. Överallt. Louise förstår inte hur mamma lyckats övertala henne att komma till Österlen och fira jul. Hon hatar julen - Simon förstörde den för henne. Ändå är hon nu på väg till sina föräldrars hus med några trisslotter och ett kasst humör. Är det försent att ångra sig?När Louise kliver av tåget får hon sitt livs överraskning. Istället för pappa Ulf är det Pelle, killen som nobbade henne på skoldiscot, som väntar vid bilen. Det visar sig att deras föräldrar bor grannar - och att de ska fira jul ihop! Varför har ingen talat om det för henne? Och var kom det där plötsliga pirret i magen ifrån? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 2, 2020
• ISBN: 9788726662078

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Regnet strilade långsamt ner och vätan trängde sakta men säkert igenom min ullkappa. Över Lilla Fiskaregatan hängde ljusslingor med stora stjärnor och i varje skyltfönster tipsades det om de perfekta julklapparna. Jag fnös. Julen var överskattad. Bara ett reklamjippo för att få folk att spendera så mycket pengar som möjligt. För min del hade man lika gärna kunnat avskaffa julen. I och för sig var det inte fel med lite ledighet. Hösten hade varit riktigt stressig. Biotechföretaget jag jobbade på hade lanserat en ny produkt vilket skapat en extra börda för alla anställda. Men man kunde ha lov utan att för den delen fira jul. Sommarlov och vinterlov – det hade varit mer logiskt.

Vid ett hörn stod en gatumusikant och spelade gitarr. Med hög röst sjöng han Nu tändas tusen juleljus, vilket fick det att krypa i hela min kropp. Kanske jag kunde betala för att få honom att vara tyst? Jag suckade. Varför hade jag inte tagit bussen istället? Då skulle jag ha sluppit regnet, julmusiken och den bångstyriga resväskan som skumpade över kullerstenarna. Mina stövletter var inte heller gjorda för en snabb promenad genom ett mulet och vått Lund. Det var som om staden låg inbäddat i ett grått täcke. Ett tungt och blött täcke. Jag borde ha åkt utomlands istället. Kanarieöarna hade säkert varit trevligt. Fast även där firades det förmodligen jul. Skillnaden var väl att det gjordes i badkläder och med paraplydrinkar – mycket bättre än raggsockar och julmust.

Till slut var jag framme vid Lunds centralstation. Perrongen var knökfull med folk och jag suckade. Varför var alla tvungna att åka tåg just idag, på dan före dan? Och varför hade jag tackat ja till att fira jul hos mamma och pappa?

Flertalet av resenärerna släpade på både väskor och påsar med paket. Själv hade jag ansträngt mig så till den grad att jag hade stoppat ner trisslotter i varsitt kuvert till mamma och pappa. Jag var en synnerligen omtänksam och generös dotter.

En familj med tre barn stod precis intill mig. Den yngsta i klanen, en liten ljushårig flicka, rödklädd från topp till tå, sjöng Bjällerklang och tindrade med ögonen. Hennes föräldrar log och tittade på varandra, samtidigt som storebröderna skrattade rart åt henne. Varför var alla tvungna att sjunga jullåtar? Inte gick jag runt på sommaren och sjöng Idas sommarvisa. Eller någon jäkla påsk-visa under den gula ägghögtiden. Fast fanns det ens några sånger om påsk? Jag ryckte på axlarna. Hur som helst – det viktiga var att jag inte sjöng. Visserligen hade jag inte heller någon sångröst, men även om jag hade haft det hade jag inte besvärat folk med en massa dumma sånger. Jag sneglade på flickan. Kanske var jag lite väl hård? Ett oskyldigt barn förtjänade inte min irritation. Men kunde hon inte sjunga något annat?

"Kan du Idas sommarvisa?" undrade jag vänligt.

Flickan tystnade och stirrade på mig. Några sekunders tysthet fick jag njuta av innan hon drog igång igen. Och denna gången tog hon i från tårna så att bjällerklangens dingle-dång ekade över perrongen. Lyckligtvis gled det lilafärgade tåget i samma stund in på stationen. Jag grep tag i min väska och siktade på en vagn så långt bort som möjligt från den lilla sångfågeln.

När jag väl hade lyckats putta upp min väska på hatthyllan och krångla mig ur min våta kappa, stod jag rådvill. Det bästa hade varit att hänga upp kappan