Elfenbensrummet

By Karl-Erik Norrman

Året är 1988 och i FN:s organisation råder totalt kaos. I Sudan står man inför en stundande hungerkatastrof, samtidigt som en svensk biståndsarbetare kidnappas från ett flyktingläger. Om det inte vore för det kommande valet av chef till FN:s UNHO hade dessa två händelser säkert fått högsta prioritet. Istället går de nu nästan obemärkt förbi.

I striden om chefsposten finns det inget som heter fair play. Bakom kulisserna frodas korruptionen, och hot om våld blir snart verklighet. Mitt i stormen befinner sig den svenske diplomaten Mark Steninge, vars familj också snart ska komma att dras in i det smutsiga spelet. Och nere i Sudan sitter en svensk lägerchef vid namn Harry Lager - utan hjälp från vare sig FN eller svenska UD...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726693621

Book preview

sig

Kap. 1 – Lägret (april 1988: torsdag kl. 12.00, Sudan-tid, 10.00, Genève-tid)

Harry, Rolf is gone!

Harry Lager vaknade med ett ryck och tittade irriterat ut genom moskitonätet, som dolde sängen i det kala rummet. Det var Gary Parker som väckte honom. Klockan var 12.00. Genom den just öppnade dörren hördes de välbekanta ljuden från flyktingarna på andra sidan stängslet, 30 meter från Harrys barack. Lågmälda skrik och gnyenden från tusentals undernärda eller svältande barn.

No, he is sleeping in his barracks! svarade Harry sömnigt. - Vi har för fan kört lastbil i två dygn utan paus. Vi kom fram klockan åtta i morse. Klockan tre måste vi börja urlastningen.

Ja jag vet, men Rolf är inte i sin barack. Och Anita såg honom försvinna i en röd Landrover för en halvtimma sedan. Jag trodde du visste nåt om det?

Vad fan säger du? Jag vet inget om nån djävla Landrover.

Harry Lager blev med ens klarvaken. Han steg upp på det relativt svala stengolvet och tittade misstroget på sin unge amerikanske voluntärmedarbetare. Det blev tyst i rummet. Endast surret från den gamla propellern i taket, barackens luftkonditionering, och de dämpade ropen och skriken från andra sidan stängslet störde tystnaden. Den brunbrände, senige och vältränade svenske flyktinglägerchefen var orakad på tredje dagen. Han var genomsvettig. Temperaturen närmade sig redan 50 grader i skuggan och Harry luktade lång resa och hårt kroppsarbete. Hans FN-truckar hade just hämtat den sista tillgängliga livsmedelssändningen, 120 ton majs och matolja, från Port Sudan. Han kliade sig i huvudet och grymtade.

Be Anita komma hit, sade han och drog på sig jeansen.

Efter någon minut var den tyska nutritionisten Anita Ludwig där och hon hade inte mycket att tillägga. Hon hade bara sett en skymt av Rolf i baksätet på en röd Landrover, som körde iväg bort från lägret, i sydlig riktning. Harry frågade henne om hon sett något mer, till exempel vilka andra som var i bilen. Jo, hon hade tyckt sig se att en man i fältmössa körde bilen och någon annan person satt bredvid Rolf. Men bilrutorna var så neddammade att hon inte kunnat urskilja mycket.

Helvete, fattar ni vad det är fråga om, skrek Harry.

De-, det låter som om någon har fört bort honom, stammade Gary försiktigt.

Ja, det här är en förbannad kidnappning och inget annat! Det fattades bara det.

Svärande och fräsande kompletterade Harry sin klädsel med en T-shirt och ett par gymnastikskor. Det blir ingen tid till dusch idag heller, tänkte han. Lika bra förresten, vattentanken räcker egentligen bara till en dusch i veckan. Och dricksvattnet var ransonerat till 1 liter per flykting per dag, en ransonering som noga övervakades av lägervakterna.

De båda FN-männen gick över till baracken med den stora antennen. Gary satte sig direkt vid fältradion, kalibrerade in en våglängd och började anropa FN-kontoret i Khartoum. Det knastrade och sprakade, men det blev ingen kontakt, hur han än försökte.

Dom äter lunch dom djävlarna, svor Harry. - Sänd Mayday och se om det är nån som reagerar. Vem tror du kidnappar en svensk biståndsarbetare en torsdagmiddag i Sinnar-provinsen?

Well, det kan väl bara vara...

Just det: det kan bara vara Sudans Befrielsearmé. Utpressningen börjar snart. Jag slår vad om att vi har dom på radion här inom nån timma. Och prislappen vill jag inte tänka på!

Medan Gary fortsatte sina anrop gick Harry nervöst omkring i radiobaracken och försökte tänka klart. Nu skulle det bli ett helvete att klara urlastningen och dela upp de exakta matransonerna. Maten måste ju räcka i veckor. Anita hade ansvaret, men hon hade ryggskott och var redan överbelastad. Och stämningen var förtvivlad, inte minst bland mödrarna i lägret. De såg hur deras utmärglade barn höll på att duka under.

Jag har kontakt, ropade Gary efter tio minuter. - Det är polisen i Port Sudan som har uppfattat vårt nödrop. Jag berättar väl direkt vad som har hänt?

Jaja. Dom får gärna skicka hit några man för att hjälpa oss.

OK, Harry.

Men koppla mig nu till UD i Stockholm. Rolf är faktiskt svensk och vi är här på svenska biståndspengar!

Efter en dryg halvtimma hade Gary kontakt med det svenska utrikesdepartementet. En viss Linda på kommunikationsenheten svarade. Harry tog över mikrofonen och talade svenska med henne.

Hallå Stockholm, det här är Harry Lager i Sudan, började han.

Vardå? frågade den unga damen på andra sidan. Vilken ambassad?

Vi har för fan ingen ambassad i Sudan! skrek Harry. Det här är en FN-radio och jag har fått den här frekvensen av SIDA. Det är ett nödläge! En svensk FN-man har blivit kidnappad!

Jaha, men den här frekvensen är till för UD och inte för FN, svarade Linda. Vi måste....

Frekvensen kan du stoppa upp nånstans! Du måste höra på mig nu, innan jag tappar tålamodet och ringer till Expressen och beklagar mig över UD:s inkompetens, skrek Harry Lager. - Vi har varken mobiltelefon eller modern radio här. Vårt kontor i Khartoum svarar inte och nu tar du penna och papper och noterar vad jag säger!

Han dikterade ett kort meddelande om kidnappningen och bad på slutet om instruktion per radio från departementsledningen. Harry var inte så hemma på organisationen inom UD, men tillade för säkerhets skull att meddelandet skulle lämnas direkt till utrikesministern.

Hursa, sa Linda på andra sidan. – Sa du verkligen utrikesministern?

Ja, vem annars? Du tror väl inte att en sån här historia är en sak för nån djävla byråkrat? Se till att utrikesministern får meddelandet och därmed jämt!

Radiodamen lovade förmedla meddelandet till utrikesministerns kansli och Harry lutade sig för ett ögonblick tillbaka på barackens lilla korgstol och suckade djupt.

Folk brukade faktiskt lyda honom. Auktoritet hade han övat upp både som gymnastiklärare i Kumla och som fotbollstränare i Örebro SK:s B-lag. För att inte tala om alla åren i FN-tjänst! Hans senaste uppdrag före Sudan var thailändska Kambodja-gränsen. Där hade han varit logistisk chef i ett av flyktinglägren. Fältuppdrag hade med åren blivit ett behov för Harry. Som 22-årig reservsergeant var han i Kongo 1961-62. Sedan hade han betat av flertalet krishärdar i världen, där blå baskrar förekommit. Hur står du ut med att se så mycket nöd? brukade folk hemma i Sverige fråga honom ibland. Hur står läkare och sjuksköterskor ut på en vanlig akutklinik? brukade han svara.

Två äktenskap hade spruckit på grund av Harrys ständiga vagabonderande. Tja, kanske var det inte bara hans eget fel. Han hade nog förälskat sig i fel damer. Han kom i otakt med dem efter en tid. Den bästa, Inger, hade lämnat honom och hittat en solid bagare från Köping medan Harry var i Biafra. Men med den andra, Virpi från Jyväskylle, hade han sitt enda barn, sonen Anders, Harrys glädjeämne och stolthet. Anders hade tagit studenten förra året och var nu en synnerligen lovande spelare i Örebro SK:s A-lag. Tänk att hans son verkligen lyckats ta sig till elitnivå!

Men Roffe, varför tog dom just Roffe? tänkte Harry på sin korgstol. De kände varandra sedan 15 år och hade blivit ett oslagbart team i blåbaskersvängen. Rolf Eldh var väl egentligen hans bästa vän. Med honom kunde han prata om allt. Den orginelle, sensible och alltid optimistiske östgöten var en tillgång för varje team. Praktisk, stark och alltid beredd att ta i. Att han var bög hade väl Harry förstått efter några år, men det var inget som störde deras samarbete, även om han blivit lite orolig för honom nu på senare år, sedan det där AIDS-viruset upptäckts. Det sas ju att homosexuella blev särskilt drabbade.

Harry och Roffe hade faktiskt haft ett möte med tre ledare ur befrielsearmén (SPLA) för två veckor sedan, i någon sorts skjul längs landsvägen 20 km söderut. Diskussionen var synnerligen inofficiell. Folk från Sudans regering fick förstås inte vara närvarande. SPLA hade begärt en stor andel av de livsmedelsleveranser, som nu gick till regeringssidans uppsamlingsläger för displaced persons, alltså Harrys läger och ytterligare två läger längre västerut där UNICEF också hade borrat brunnar. Dit hade för övrigt resten av lastbilskonvojen kört vidare i morse. Människorna på rebellernas sida om den odefinierbara fronten led och svalt minst lika mycket som på regeringssidan, hade de tre männen förklarat. Själv tyckte Harry egentligen att det var hög tid att FN tog ett samlat grepp på hela den humanitära situationen i Sudan, men det tycktes man ännu inte ha fattat i New York eller Genève. Innan FN tagit detta samlade grepp, var Harry och hans kollegor tvungna att enbart hjälpa den ena sidan i konflikten.

Dom anropar, ropade Gary plötsligt. - Det kommer ett meddelande. Jag hör dåligt, men jag bandar det direkt!

På lite knagglig engelska kom ett svårhörbart meddelande. Det var från kidnapparna själva. Gary bekräftade mottagningen, men de måste höra på bandet tre gånger, innan de var säkra på innehållet:

Det här är SPLA som anropar, sade rösten. - Vi har den svenske FN-tjänstemannen Rolf Eldh hos oss. Om ni vill se honom levande igen, ska ni se till att vi får mat nu – vi behöver minst 1.000 ton majs – till våra svältande. I våra byar har folk det värre än era s.k. flyktingar. Hjälp oss, annars dödar vi honom!

Kap. 2 – Elfenbensrummet (torsdag ca 12.30, Genève-tid)

Victor Salos betraktade tankfullt utsikten från panoramafönstret. Han såg tvärs över Lac Leman, bort mot den stora fontänen i sjöns sydligaste ände och bort mot de skymtande alperna på andra sidan. Han var kortvuxen men kraftig. I sin Napoleon-liknande pose, med sitt oproportionellt stora breda, ja grova ansikte, sin skarpa näsa, sitt välvårdade, tjocka gråa hår och sina vaksamma bruna ögon utstrålade han MAKT. Salos hade tillhört Libanons regering på 1970-talet och var nu sedan sex år en av FN-systemets mäktigaste män, generaldirektör för United Nations Humanitarian Organisation, UNHO. Salos var en karismatisk person, därom var alla eniga – både anhängare och motståndare. Han var framgångsrik och mäktig, men han var allt annat än nöjd. Han ville ha mera.

Dörren till Elfenbensrummet öppnades och hans sekreterare, Mme Dominique Carnier, en parant men aningens överviktig dam kring 40, med omsorgsfullt blondat kort hår och sorgsna bruna ögon,annonserade att Sudans nye ambassadör kommit.

Oui c´est bon. Est-ce qu´il parle francais? Har jag inte pratat nog engelska för idag?

Nej, jag tror att han bara talar engelska, svarade sekreteraren.

OK, det gör ingenting. Det brukar gå bra att skrämma folk på engelska också. Det blir utmärkt så. Låt honom komma in. Men jag tänker klara av samtalet på en kvart. Be Ramon att ha bilen färdig 13.15. Jag har ett viktigt möte i Fernez-Voltaire.

Madame Carnier gjorde en svårtolkad min inför kommentaren om viktigt möte. Salos gick ut till väntrummet, för att möta sin gäst. Han kopplade på ett leende som matchades dåligt av det hårda uttrycket i de mörka ögonen.

Please come in, my dear friend! Välkommen till Elfenbensrummet. Ni känner väl till att president Mobuto på sin tid hade vänligheten att bidra till inredningen i detta rum? Nå, det var förstås före min tid här, medan jag ännu var jordbruksminister i Libanon.

Den långe sudanske ambassadören Delen hade en exmiltärs raka hållning och en universitetsprofessors intelligenta och kritiska blick. I denna blick kunde man se en hastigt övergående glimt av avsmak både inför själva inredningens allmänna smaklöshet och den lika stora smaklösheten att behålla det stora elfenbensskrivbordet och andra gåvor från folkplundraren Mobutu. Men han satte sig i den leopardskinnklädda besökssoffan vid marmorbordet och avböjde med en snabb, men artig gest Mme Carniers erbjudande om en kopp te.

Tack, herr generaldirektör, varmt tack för vänligheten att ta emot mig med så kort varsel, började ambassadören och tycktes sedan följa ett medhavt papper med handskrivna stolpar. - Jag är ju ganska ny i Geneve, har inte ens hunnit avlägga mitt introduktionsbesök hos Er. Men som ni kanske minns hade vi ett samtal redan förra veckan i samband med finanskommitténs möte. Nu kommer jag, som ni kanske förstår, i samma ärende som jag tog upp då: Jag har min regerings officiella uppdrag att framföra en vädjan om hjälp - omedelbar hjälp. Här är den diplomatiska noten i ärendet.

Ambassadören öppnade ett kuvert, tog fram och överlämnade den officiella noten med den sudanesiska ambassadens stämpel längst ner på sidan. Salos tog emot pappret, men bevärdigade inte texten med en blick.

Jag hoppas att ni tagit del av FN-kontorets rapporter från Khartoum, fortsatte Delen med högtidlig och officiell röst. - Och jag har fått underhandsindikationer om att livsmedelskommittén idag kommer att besluta att rekommendera omedelbara insatser. Ordföranden i kommittén kommer troligen att kontakta er fredag morgon, ja alltså i morgon, med ett konkret förslag om omdisponering av ett av UNHO:s livsmedelsfartyg till Port Sudan, så att hjälp skall kunna nå fram redan nästa vecka. Alla är medvetna om det militärt, etniskt och religiöst komplicerade läget i landet, men FN-representanten gör bedömningen att situationen är särskilt kritisk i flyktinglägren i Sinnar.

Min kära ambassadör, som Ni vet är det jag som har FN:s generalsekreterares uppdrag och mandat att besluta i sådana här ärenden, svarade Salos med ett docerande tonfall. - Inte någon kommitté av unga ambassadråd eller ambassadsekreterare! De får gärna rapportera till mig och lämna rekommendationer, men som Ni kanske vet har jag ännu inte blivit övertygad om att en katastrofinsats är det rätta i dagens Sudan. Tyvärr, måste jag också konstatera att FN inte har någon av sina allra bästa män i Khartoum. Jag litar inte på hans rapport.

Men snälla Herr Generaldirektör, fakta är otvetydiga. Torkan har pågått i nästan ett år och människorna i lägren har inget att leva på. De är helt beroende av den internationella hjälpen. Jag var själv nyligen i mitt land. Jag har sett de svältande människorna. Nu kommer kanske uppåt 100.000 människor att dö, främst kvinnor och barn, om de inte får mat. Livsmedelssändningar måste nå dem inom den närmaste veckan!

Jaha, men vem tänker på de långsiktiga lösningarna? Jag har inte hört någon reaktion från er regering på mina förslag om en katastrofberedskapsorganisation och ett samlat FN-ansvar för hjälpen till hela Sudan, alltså båda sidorna i inbördeskriget.

Jo, Herr Generaldirektör, vi är mycket tacksamma för dessa förslag. Våra experter arbetar tillsammans med era experter på att ta fram ett konkret projekt mycket snart. Fredsförhandlingarna med SPLA* och DUP** gör framsteg och förhandlingarna om de samlade hjälpinsatserna pågår ju i New York, men nu är det fråga om liv eller död – idag! Vi behöver ett beslut nu!

Och har ni beslutat hur ni kommer att rösta i generaldirektörsvalet på måndag?

Herr Generaldirektör?... Förlåt mig, men jag kan inte riktigt se sambandet...

Kan ni inte? Begriper ni inte? Hur tror ni att jag skall kunna genomföra alla planer för Sudan och era afrikanska broderländer, om jag inte blir omvald? Alltså: Kan jag eller kan jag inte räkna på Khartoums stöd?

Herr Generaldirektör, som ni vet har alla Afrikas utrikesministrar vid ett möte i Nairobi beslutat stödja den afrikanske kandidaten Amos från Ghana. Ministrarna...

Åt helvete med ministermötena! skrek Salos och slog näven i bordet. – Regionala möten är en sak, UNHO och Geneve en annan! Här driver vi FN-politik och försöker se problemen i ett större globalt perspektiv. De flesta kloka afrikanska ledare