Konstnärens ö

By Anna Ihrén

Stella York och Jac sitter på ett plan som just ska landa på den vackra ön Mallorca som stiger upp ur havet likt en grönskimrande smaragd. Polischefen i Stockholm, Nick Ernekow, har kallat ner dem för ett nytt uppdrag. En ung student har hittats mördad i en av bergsbyn Valldemossas olivlundar. Den lokala polisen har bett om förstärkning och Nick ser ingen annan råd än att låta Stella York hjälpa honom eftersom han själv är tillsammans med hustrun Lina på husletarsemester längs Mallorcas turkosa vikar.

Vem kan hysa agg mot den ödmjuka och omtyckta studenten Cristóbal? Och kan flera studenter vara i fara? Mördaren verkar inte sky några medel för att lyckas i sin tanke. Men vad är motivet? Och vem kan man egentligen lita på?

Över Mallorca vilar fortfarande mörka minnen från tiden för Francisco Francos brutala styre över Spanien under 1900-talet. Men är det inte lite långsökt att tro att morden kan ha något med den sedan länge döde diktatorn att göra?

Efter succén med Smögenserien kommer nu deckarförfattaren Anna Ihrén med den nya internationella serien - Morden vid havet. Konstnärens ö, som är den andra delen i serien efter Prästinnans strand, är en spännande deckare fylld av vackra vyer, relationer och mörka hemligheter som någon är beredd att göra vad som helst för att dölja!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 29, 2018
• ISBN: 9789188321411

Book preview

Tupptorget.

1

Planet flög över den grönskimrande ön. Över den vidsträckta Murostranden med romarnas gamla hamnstad Port de Pollenca på babordssidan. Det turkosa havet slog mjukt in mot den vita sanden och var så klart att man långt utanför kustremsan kunde se ner till botten. Jac tittade ut genom flygplansfönstret och kände omedelbart att en kärlek började växa inom honom. De där bergen som störtade ner i vikarna. Mallorca var som ett smaragdsmycke i Medelhavet och nu skulle han för första gången få besöka ön. De hade flugit hem från Portugal igår och redan samma dag blivit ombedda att komma ner till Nick som egentligen var på semester på ön tillsammans med sin hustru Lina.

Nick Ernekov stod och väntade på dem på parkeringen utanför flygplatsen. Han vinkade till dem från håll.

– Skulle inte du och Lina ha en riktig semester den här gången? frågade Stella och ställde ogenerat väskan bredvid sin chef.

– Jo, det är därför jag har bjudit ner er, sa Nick och blinkade. Han rullade bort Stellas väska mot bilen och la den i Mini Cooperns lilla bagageutrymme.

– Vi fick ett par dagar, fortsatte Nick. Men det har hänt saker här på ön och den lokala polisen har bett oss om hjälp.

– Så för att du ska kunna fortsätta sippa drinkar på balkongen så behöver du delegera lite saker till mig, log Stella.

– Rätt uppfattat, skrattade Nick som bättre hade lärt sig att hantera huggen från Stella.

På vägen berättade Nick att en odlare hade ringt till stationen i Palma och rapporterat att han hittat en ung man död i sin olivdunge i Valldemossa.

De for upp bland bergen och snirklade sig fram till byn som lockat till sig det musikaliska geniet Chopin och hans älskade George Sand den där kalla vintern 1838.

Valldemossas gator kantades av äldre hus byggda av grovt huggen sten från traktens berg. Runt byn bredde citronlundar och olivodlingar ut sig nedför bergsluttningarna. Alldeles bortanför den lilla affärsgatan och Cappuccino Grand Cafés uteservering, där turisterna trängdes, reste sig en mur. Jac och Stella sträckte på sig för att kunna se ut över det gröna landskapet. Nick gick några steg framför dem för att visa vägen. Han stannade vid en öppning i muren där de fick böja sig för att inte slå sina huvuden i valvets tak.

– Kom! sa Nick och vinkade åt dem att följa honom.

– Du först, Madame, sa Jac till Stella. Han hade ännu inte utvecklat samma lätt morbida intresse för mordoffer och brottsplatser som Stella, även om han under åren som gått kommit att acceptera de något avvikande miljöer som hans hyresvärdinnas arbete krävde att de besökte.

Under en vit tältduk såg han att en av teknikerna täckt över kroppen. Olivbonden som ägde marken hade fått syn på den döde mannen när han tidigt i gryningen gått sin vanliga runda upp till muren, varifrån han kunde blicka ut över hela sin familjeegendom. Nick beordrade en av teknikerna att lyfta på duken som täckte offret. Stella satte sig på huk intill kroppen. Hans ansikte var rent och hade till synes inga skador. Den unge mannen bar en skjorta och när teknikern drog bort duken ytterligare blottades ett sår nedanför midjan i närheten av ljumsken. Ymnigt med blod hade lämnat kroppen, men nu hade likstelheten infunnit sig så pass att blodet stelnat och det såg mer ut som om svart olja runnit ut från såret.

– Har teknikerna hittat vapen eller något annat föremål i närheten? frågade Stella.

– Nej, sa Nick. Bara en väska med en anteckningsbok och ett par böcker.

– Var han student? Frågade Jac.

– Ja, han är inskriven vid universitetet i Palma, sa Nick. Men frågan är vad han gjorde här i Valldemossa. Hit kommer mest turister som vill se byn och klostret där den tuberkulossjuke Chopin och hans älskarinna, författarinnan George Sand, tillbringade vintern 1838 för värmens skull. Men den vintern blev den kallaste någonsin även här, vilket gjorde Chopin ännu sjukare.

– Det kanske var en studieresa då? föreslog Stella. För studenten alltså.

– Vi får in nya uppgifter allt eftersom, sa Nick. Jag har både folk inom polisen här och i Stockholm som arbetar med att ta fram fakta kring offret och hans närmaste familj och vänner. Just nu knackar de även dörr här i Valldemossa.

– Folk blir väl upprörda? inflikade Jac.

– Ja, men turisterna är oftast bara här någon timme så de hinner inte märka något av det som hänt. Folk som bor här är mest oroliga för att händelsen ska skrämma bort turisterna. De lever på dem. När ni är klara här åker vi till Cala de San Vicente. Kom bort till bilen sen.

Nick gick iväg för att prata med teknikerna som snart skulle ta med kroppen till den rättsmedicinska obduktionsavdelningen som tillhörde Palmas sjukhus. Stella och Jac sökte runt i området och låtsades inte se teknikernas bistra miner.

– Se här, sa Jac plötsligt och drog fram en plasthandske ur fickan, innan han böjde sig ner och fångade upp något i det torra gräset.

– Vad är det? frågade Stella och böjde sig mot honom.

Jac försökte rengöra föremålet som var täckt av damm från den torra lerjorden.

– Det ser ut som en minnesmedalj, sa han.

– Tror du studenten har tappat den?

– Har svårt att tro det, sa Jac. Minnesmedaljer intresserar inte folk i min ålder.

– Men du samlar ju på mynt och medaljer, sa Stella.

– Jo, men jag är lite lillgammal vad gäller sånt, log Jac.

– Jag har misstänkt det, sa Stella.

En av teknikerna kom fram till dem.

– Lämna över föremålet, sa teknikern och sträckte fram en liten förslutningsbar påse.

Jac la lydigt i medaljen trots att Stella visade med sin blick att hon ville att han skulle stå på sig. Så fort teknikern förslutit sin påse vände han sig om och anslöt till de andra.

– Kom, vi går till bilen, sa Stella. Nick väntar.

Stella parerade lutningen på gatan ner till Cala de san Vicente, som var en vacker vik där små vita hus trängdes för att hamna så nära stranden som möjligt. I ett par av dem låg restauranger med uteservering. Klipporna som störtade ner i det turkosblå havet vilade de långväga turisterna ögonen på medan de njöt av grillade Sóllerräkor och pimientos del Patron, vilket var grillade gröna pepparfrukter av den mildare sorten överströdda med havssalt.

Nick visade Stella och Jac in till ett av borden på restaurangen som låg allra närmast stranden. Bordet var runt och lite för stort för de intima samtalen, men så här sent på säsongen var det glest mellan gästerna.

– Agua con gas, sa Nick som förstått att det var läge att börja med iskallt bubbelvatten.

– Jag tar gärna ett glas vin, sa Stella när hon fällt in de långa benen under bordet.

– Inte nu Stella, sa Nick. Jag har faktiskt kallat ner er för ett jobb.

– Jo, nu, sa Stella och viftade till sig servitören som snabbt kom fram till henne.

– Jac sjönk ner i menyn och Stella ritade en cirkel i luften för att visa honom att han skulle beställa åt dem alla tre.

– Vem var egentligen den här unge mannen? frågade Stella och lutade sig över bordet för att komma närmare Nick.

– Han hette Cristóbal och hade bara precis fyllt tjugoett år. Han har studerat vid universitetet i Palma de senaste två åren.

– Finns han med i brottsregistret?

– Nej. Inte ens en fortkörning.

– Registrerar de ens fortkörningar här? frågade Jac som på knagglig spanska beställt åt dem.

– Det kanske de inte gör, sa Nick. Men hur som helst. Vi kan inte hitta något avvikande hos honom eller hos någon i hans närhet.

– Har han syskon eller någon flickvän?

– Ja, en syster som bor hemma hos föräldrarna och en flickvän. Alla bor i Palma.

– Har ni pratat med dem? frågade Stella.

– Vi har ringt, men under morgondagen ska vi även åka hem till föräldrarna. Flickvännen var enligt dem en flyktig bekantskap, så henne behöver vi inte besvära. Den uppfattningen fick även polismannen som ringde hem till henne och lämnade beskedet.

– Kan Jac och jag ta föräldrarna? frågade Stella och la tygservetten i knät över den turkosblå sidenklänningen, som var så tunn att den följde med i de svaga fläktarna som kom in från havsviken.

– Absolut inte, sa Nick. Det sköter vi. Men däremot ska du få träffa obducenten imorgon. Jag skickar adressen och tiden.

Stella ignorerade hans svar och tittade ner på maten som ställts framför henne. En helgrillad fisk som bokstavligen stirrade på henne från tallriken. Hon lyfte skinnet och pressade ur limehalvan över det vita köttet och smuttade på vinet. Bättre än så här fanns inte. Hon såg att Jac studerade henne från sidan medan han skickligt lirkade ur sina räkstjärtar med tänderna utan att skada det sista på svansarna. Så snart de ätit klart skulle de åka till huset där de skulle bo. Det låg i bergsbyn Pollenca och Nick hade försäkrat att de skulle trivas i vad han kallade för Konstnärens hus.

Konstnärens hus låg högst upp i backen. Stella log för sig själv när hon klarade branten med mindre flås än både Jac och Nick, trots att hennes högklackade skor kunde kallas för allt annat än fotvänliga. Nick berättade att husen längs gatan var byggda på grunder från medeltiden, fast just Konstnärens hus var byggt på sjuttiotalet. Det liknade ändå de gamla husen, trots att stenmaterialet var brutet under en annan tid. Nick hade hyrt huset åt dem i en vecka. Det svenska paret som bodde där hade tagit några dagar ledigt från den eviga semestern för att spendera tid i Palma.

– Kan vi parkera högre upp i backen nästa gång? flåsade Jac.

– Men unge man, det här är väl ingenting för dig, skojade Stella. Du som spelar badminton var och varannan dag.

– Det var ett tag sedan sist, muttrade Jac. Men när han såg huset verkade det goda humöret komma tillbaka igen.

Stenhuset var putsat i en beigegul ton som närmast kunde liknas vid ljus vaniljkräm. Nick visade dem genom huset och pekade på några av de funktionella detaljerna. Den vita kakelugnen som fraktats hit från Sverige fungerade tydligen men fick inte användas av gäster, köket var inrett med svenska luckor och såg ut som hemma, citronträdet behövde de inte vattna för det skulle värdparet göra under veckan, och poolen fick de använda så länge de strödde ett medel i den efteråt.

– Vi ska nog klara det här, sa Jac när Nick radat upp alla praktiska detaljer.

Stella konstaterade att Konstnärens hus var fullkomligt magnifikt, på ett naturligt vis. Hon älskade redan huset och undrade hur hon skulle klara av att lämna tillbaka det. Men nu var det dags att få ur Nick det han visste, så att de skulle kunna börja jobba med full kraft under morgondagen.

– Ska vi slå oss ner här? frågade Nick och pekade på ett litet bord under citronträdet.

De satte sig och Stella drog fram sitt svarta anteckningsblock.

– Rättsläkaren tillika obducenten imorgon alltså, sa Stella. Vilken tid?

– På förmiddagen, så ta det lugnt ikväll,